I den så kallade Hippokratiska eden, som formulerades för ca 2 500 år sedan, formuleras krav på god vård som fortfarande är aktuella. En ofta använd tolkning är: aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta.

I dag beskrivs kraven ibland som mål i lagstiftningen och ger uttryck för att olika kvalitetsområden ska beaktas, för att kvaliteten i hälso- och sjukvården systematiskt och fortlöpande ska kunna utvecklas och säkras.

Men hur bra lever vi upp till de fyra hörnstenarna i vården idag?

1: Aldrig skada:

I Sveriges skadas varje år drygt 100 000 människor i vården. Det motsvarar cirka nio procent av alla patienter i sjukhusvård visar Socialstyrelsens vårdskademätning.  3 000 dör av sina vårdskador – lika många som sex jumbojets per år.

2: Om möjligt bota:

Bota är väl den hörnsten som står sig. Bota är da shit. Fix it and fix it Quick! Fast vissa saker är väl skit samma ibland; som tex en löjlig UVI eller psykisk ohälsa. Ett hjärta ska det va och helst i något högpresterade hölje. Sjukvården som lönsamhetens hjälte: spottar tillbaka de högpresterande till produktionen.

3: Ofta lindra:

Långtifrån alla erbjuds god vård i livets slutskede. Döende patienter åker fortfarande in och ut på sjukhus i onödan. Många riskerar fortfarande att inte få ordentlig smärtlindring och hjälp att hantera sin ångest. Palliativregistret gör gott men fortfarande är palliativ vård ett marginaliserat kunskapsområde. En nationell kartläggning från Socialstyrelsen 2006 konstaterade att kompetensen var otillräcklig och det är den tyvärr än i dag.

4:Alltid trösta:

Här har vi nog fullkomligt abdikerat. Vem har nånsin tid att professionellt trösta någon nuförtiden? När personalen inte själv ens har tid att gå på toan eller äta, vem hinner trösta? Har trösta överhuvudtaget ett vetenskapligt berättigande? tycker säkert vissa. Trösta är för anhöriga, för de som har några det vill säga. Trösta är lyx. Trösta har blivit överflödigt i den instrumentella vårdapparaten. SKÖT DIG SJÄLV. Egenvård eller läge att börja tro på änglar? Änglarna har i alla fall tid och är empatiska i sin eteriska tidslösa dimension. Hellre en empatisk låtsaskompis än en iskall ensamhet. Kanske Mollgan kan börja jobba i vården, han kostar ju bara låtsaspengar.

Vi kommer aldrig att kunna bota alla sjukdomar. Därför får vi inte abdikera bara för att den botande behandlingen inte längre gör någon nytta.

Enligt Hippokrates ed har vården och omsorgen en viktig uppgift  i  att aldrig skada, lindra och inte minst: trösta.

ALLTID TRÖSTA

//Robin