Villkor

Hans Karlsson – bara för att man vill se något betyder inte att det finns!

2 november, 2017 av Lene Lorentzen

Vad har Hans Karlssons för utbildning?

Var är listan på de arbetsuppgifter man “växlat bort” från sjuksköterskorna?

Var är de risk och konsekvensanalyser som styrker Hans Karlssons påståenden?

Var finns de enheter som har positiva erfarenheter av denna påstådda uppgiftsväxling?

Var finns kunskapen på SKL om sjuksköterskans profession ?

Denna påstådda “uppgiftsväxling” som fungerat “så bra” i sommar är vår tids Kejsarens nya kläder, alla pratar om det men ingen har sett det. Jag ser snarare att de växlingar av uppgifter som gjorts har varit från undersköterskor till annan personal. Detta innebär INTE att sjuksköterskegruppen har blivit avlastad utan i de fall jag personligen varit inblandad, har det handlat om en ökad belastning för sjuksköterskekåren med fler uppgifter, fler patienter, ökade krav med färre resurser = avsevärt ökad risk för ohälsosam stress och risker för patienterna.

Detta är INTE en framgångsfaktor, för någon!

Så Hans Karlsson och SKL:

-Sluta sälj ”uppgiftsväxling” som lösningen på bristen på sjuksköterskor på våra sjukhus.

-Sluta få det att låta som om denna strategi är till får vårt väl och ve.

-FRÅGA OSS istället vad vi gör i vår profession, vilka uppgifter vi behöver ”Växla bort” och vilka behov vi har.

Fundera sen på vad ni har framför er när ni tittar på en sjuksköterska om lösningen på bristen på hennes profession är att anställa arbetsterapeuter, socionomer, receptarier, farmaceuter, undersköterskor och vårdbiträden. Det borde tala om vilken enorm kompetens som ligger hos en legitimerad sjuksköterska och vilken tankevurpa det är att inte värdera oss rätt.

Lene Lorentzen – operationssjukköterska och styrelseledamot #Vårdförbundet avdelning Västra Götaland.

Hör intervjun med Hans Karlsson i Sveriges radio. Hans Karlsson är chef för avdelningen för vård och omsorg på SKL.

Varför ska jag ta från min lön och betala in till Vårdförbundet?

22 juni, 2017 av Gästbloggare

Ny som förtroendevald höll Johanna Prütz ett tal till sina barnmorskekollegor om varför hon är medlem i Vårdförbundet och vad som gör att hon är organiserad i en facklig organisation. Genom sin nyvunna inspiration om VARFÖR facket finns, får du som läsare chansen att ta del av Johannas blogginlägg och hennes “meningen med föreningen”.

“Varför ska jag ta från min lön och betala in till Vårdförbundet, de gör ingenting för mig ändå? De pengarna kan jag spara”, så kan jag höra folk resonera ibland.

Bertha Wellin

Kvinnor i Sverige fick rösträtt 1921 och en av de första kvinnorna i riksdagen var Bertha Wellin. Hon var en sjuksköterska som i början på 20-talet, när man röstade igenom lagstadgad arbetsdag på 8 timmar arbetsdag fick hon igenom att sjuksköterskor skulle undantas därför att vi inte skulle få sätta våra behov före patientens. Året 1933, när Svensk sjuksköterskeförening blev ett fackförbund, avgick Bertha Wellin som ordförande…

Vad vill jag ha sagt med denna historiska tillbakablick? Jo, att vi som är sjuksköterskor och barnmorskor kommer från en tradition där vi alltid ska sätta patienten före oss själva. Men som sjukvården och förlossningsvården ser ut idag råder stor risk att vården urholkas och försämras, eftersom ingen orkar jobba kvar! För patienternas skull MÅSTE vi värna om vår rätt till en god arbetsmiljö med hållbara arbetstider och möjlighet till återhämtning.

Och vi måste få vara lite ego. Visst, vi vill jobba med det vi gör för att vi är människor som känner omsorg om andra, annars skulle vi inte valt dessa yrken. Men vi är också eftertraktade, högskoleutbildade och erfarna anställda. Och det finns ingen vettig anledning att undanta oss från dessa rättigheter.

Det handlar om att förändra en föråldrad syn på de traditionellt kvinnliga yrkena och Vårdförbundet jobbar hårt med dessa frågor.
Genom förhandling och kunskap förändras samhället långsamt.

Den senaste HÖK 16 (Huvudöverenskommelsen) fokuserar på bättre återhämtning vid skiftarbete och nattarbete, hälsosamma arbetstider, större möjlighet till utbildning och specialisering med lön från arbetsgivaren för att på lång sikt lösa kompetensbristen.
Genom att betala din medlemsavgift till Vårdförbundet bidrar du till att Vårdförbundet kan ha anställda som aktivt driver frågor som rör allas våra rättigheter och möjligheter i arbetslivet. Det är lätt att tänka att Vårdförbundet inte ger mig något personligen, men det är för att vi idag tar saker som anställningsskydd, semester, föräldraledighet och arbetsskadeförsäkring för givna.
Idag är majoriteten av oss inom vården organiserade och medlemmar i ett fackförbund. Tänk om denna viktiga rättighet, och jag vill säga SKYLDIGHET, urholkas då är inte arbetsgivaren längre bunden av våra kollektivavtal (som gäller även ickemedlemmar)…

De kan anställa personal helt utifrån vinstdrivande intressen. Varje anställd får då förhandla om sina villkor. Är du stark och frisk och en bra förhandlare får du kanske det bättre men vad händer med dig den dag du blir sjuk? Eller med din kollega, som alltid ställer upp och inte kräver något. Ska inte hon ha semester?
Nej, kollektivavtal förenar oss och värnar om våra rättigheter som tidigare generationer har fått slåss för.
Och arbetsgivaren vinner också på ett samarbete med fackförbunden. En bättre arbetsmiljö leder till nöjdare personal och bättre utförande av vården. Att få oss att stanna kvar och trivas och vilja vara med och utveckla vården ligger i arbetsgivarens intresse. Detta bygger den svenska modellen på. Istället för konflikter och strejker har vi fredsplikt, kollektivavtal och lagar om medbestämmande och anställningsskydd som arbetsgivare och fackförbund förhandlar utifrån.
Jag upplever att jag som förtroendevald har möjlighet att påverka och föra fram medlemmarnas åsikter uppåt. Alla behöver inte själva vara förhandlare, vi har förtroendevalda och jag är en av dem.

Kom till oss om ni har frågor så ska vi tillsammans förbättra våra förhållanden. Tillsammans är vi starka!

Johanna Prütz
barnmorska och förtroendevald på förlossningen på Södra Älvsborgs Sjukhus.

#tillsammansärvistarka #flergermer #Vårdförbundet

Kollektivavtalets dag- allvarligt, hur viktigt är det på en skala?

16 mars, 2017 av Lene Lorentzen

Kollektivavtalets dag är den 17 mars. Allvarligt, hur viktigt kan det vara att uppmärksamma den? I jämförelse med riktigt viktiga dagar som kanelbullens dag eller frimärkets dag så står sig kollektivavtalets dag väl slätt?

Tvärtom! Finns nog ingen viktigare dag att uppmärksamma då den står för ordning och reda på arbetsmarknaden. Det betyder i sin tur att de flesta av oss har ett arbete att gå till med ordnade former som är kända för oss innan vi tar jobbet, att vi får en lön i kuvertet som vi på förhand vet ungefär vad det blir och att vi för året har X antal semesterdagar att se fram emot. Detta betyder att vi som medborgare och arbetstagare i Sverige kan leva våra liv i trygghet baserat på en ordnad anställning.

Tidigt 1900-tal var det oro på arbetsmarknaden med dålig arbetsmiljö och usla arbetsvillkor med låga löner. Man protesterade via strejker och arbetsgivaren kontrade med att lägga lockout. Detta var ju inte hållbart för någon part då arbetstagarna inte fick några löner att leva för och arbetsgivaren fick inte ut sin produktion. Kloka som de var satte de sig ner och kom överens om att arbetstagarna fick lov att organisera sig i fackförbund med rätten att teckna kollektivavtal, samtidigt som rätten att leda och fördela arbetet skulle ligga hos arbetsgivaren. Detta ledde till lugn och ro för båda parter i många år samtidigt som man såg många förbättringar på arbetsmarknaden.

Tyvärr avstannade förbättringsarbetet och på 70-talet insåg våra politiker att om vi skulle komma längre med våra förbättringar av den svenska arbetsmarknaden så måste de lagstifta. Det var där bland andra Lagen om facklig förtroendeman(LFF), Medbestämmandelagen (MBL) och Arbetsmiljölagen (AML) kom till. Dessa lagar stärker arbetstagarens rätt på arbetsmarknaden genom att säkerställa att vi får lov att organisera oss i fackförbund och välja förtroendevalda som för vår talan, vi får insyn i och möjlighet att påverka arbetsgivarens verksamhet via MBL och genom AML får vi en möjlighet att via skyddsombud säkerställa att vår arbetsmiljö är god.

Så kollektivavtal är det vi använder när vi vill förhandla fram bättre villkor för fler än en person, för kollektivet. Om vi inte hade möjligheten att teckna kollektivavtal skulle varje arbetstagare bli tvungen förhandla om sina egna villkor vilket leder till att det alltid finns någon som säljer sig lite billigare än de andra. Detta sänker villkoren på arbetsmarknaden, både när det gäller ersättningar och arbetstider men också arbetsmiljön.

Men kollektivavtalet är i fara. Anslutningsgraden i fackförbunden sjunker, Vårdförbundet är inget undantag. Det är endast fackförbund som har rätten att förhandla för kollektivet men denna rätten har vi bara så länge som vi kan säga att vi talar för merparten av våra yrkesgrupper. Så den dagen Vårdförbundet inte längre har tillräckligt många medlemmar är våra villkor och avtal inom sjukvården i fritt fall med en katastrof för sjukvården i kölvattnet.

Lene Lorentzen Ledamot Avdelningsstyrelsen Vårdförbundet Västra Götaland

Så stå upp för kollektivavtalet, var stolt över ditt medlemskap i ditt fackförbund. Känn att du är en del av den svenska modellen och demokratin och att du i det lilla kan påverka i det stora.

Lene Lorentzen

#kollektivavtaletsdag #flergermer #Vardforbundet

3 300 miljoner skäl till att vi inte utbildar nya sjuksköterskor?

8 februari, 2017 av Gästbloggare

3 300 miljoner skäl till att vi inte utbildar nya sjuksköterskor?
Kanske inte riktigt sant men en del saker under min utbildning till sjuksköterska har fått mig att börja fundera på om utbildningen verkligen är inne på rätt väg. Efter fyra terminer blev det ett abrupt avbrott, vilket har gett mig möjlighet till en del reflektion i frågan.
Våren 2015 samlades alla nya elever och den första funderingen kom redan vid andra välkomsttalet.

”Kom ihåg en sak, sjuksköterska är inget praktiskt yrke”. Oj då, jag hade ingen aning om att vi skulle bli akademiker och forskare allihopa som satt i aulan. Jag trodde i min enfald att jag skulle springa i en korridor med en sökare i fickan som piper, en telefon i örat med en överrapportering till kommunen, en anhörig som vill flika in en fråga och en undersköterska som behöver hjälp med en tyngre patient samt en läkare som behöver ronda. Och kanske även under samma nanosekund som allt sker blanda till antibiotika, lägga mitt schema och handleda en student.

Men jag kanske har fel om verkligheten och skolan har rätt, sjuksköterska är inget praktiskt yrke.
Att gå från 40 veckors VFU (verksamhetsförlagd utbildning) till nästan hälften och fylla ut teoritiden med massa inlämningsarbeten på minst 2 000 ord som ska vara vetenskapligt skrivna enligt mallar och referenser, då undrar jag om utbildningen speglar verkligheten. Att ta bort kurser som smärta, svikt och dra in på VFU på IVA och istället vara kvar i skolans lokaler och tro att en docka kan spegla det som händer en människa på en IVA-avdelning känns inte helt relevant. Sen har lärosätet mage att kritisera andra lärosäten att de är för medicinskt inriktade, kanske borde man revidera i vilken riktning skolan är på väg. En nationell standard och en revidering av samtliga utbildningsplatser för framtida sjuksköterskor borde vara aktuellt innan VFU’n är nere på 10 veckor och alla refererar enligt APA (American Psychological Association).
Efter att ha arbetat med människor i över 15 år inom alla områden så tror jag att jag har en hyfsad omvårdnadskänsla. På min första omvårdnadstenta fick jag VG (väl godkänd) men på min kliniska omvårdnad blev jag underkänd och spärrad. Efter två år måste jag ta en paus innan jag får göra mina sista två terminer och det hade varit helt okej om det hade känts relevant. Men om jag har VG på första omvårdnaden och när 76% blir underkända efter fyra terminers studier och vid sista tentatillfället underkänns 91%!

Har då verkligen alla studenter efter två år plötsligt blivit dumma i huvudet eller skulle det kunna vara så att det är något fel på kursen?

De som går terminen efter oss har fyra chanser innan de blir spärrade, vissa ämnen har fem tillfällen, vi blev spärrade efter tre. Några studenter fick komma till examinatorn och bli muntligt godkända medans vissa av oss aldrig fick den chansen. Ett fel som jag gärna lyfter är på en fråga om vad som kan hända med en patient vid isolering, jag skrev att de kunde bli arga. Det var fel, rätt svar är att de kan uppleva ilska. Tillåt mig skratta men hur ser du skillnad på någon som är arg eller upplever ilska, vilka olika bemötandestrategier använder vi oss av vid dessa två vitt skilda tillstånd.

Så ett halvårs avstängning från fortsatta studier, hur ska jag klara mig?

Jo tack bara bra, jag blev erbjuden 100% på en hjärtmedicin avdelning men tackade nej för jag fick även ett erbjudande om 100% på IVA och full lön vid specialistutbildningen senare. Det positiva i det hela är att jag som undersköterska på IVA nu får allt det som skolan har skalat bort som irrelevant, så jag kan jämföra hur dockorna simulerar cyanotiskt utseende, blek och svettig hud när jag kommer tillbaka. Jag tror på allvar att utbildningen behöver en rejäl översyn och tydligare riktlinjer för att spegla verkligheten, vi kan inte bli spärrade på grund av att en examinator inte kan förstå synonymer och bara tillåter vissa att sitta i knät och bli muntligt godkända eller att vi missar ett kommatecken när vi refererar enligt APA. Utbildningen glider mer och mer bort från verkligheten.

/Mikael Öström

Krisen är vår vardag!

25 januari, 2017 av Gästbloggare

Västbloggen publicerar sjuksköterskan och Vårdförbundetmedlemmen Mattis Nilssons tankar om krisen som han först gjorde som inlägg på Facebook.

Läs Mattis Nilssons blogg!

Krisen på Sahlgrenska är inte en nyhet utan något som är vår vardag sedan flera år. Däremot blir det en nyhet varje gång när en patient med tillräckligt många vänner på sociala medier gör viral succé med ett inlägg om sina fjorton timmar på en inte så ergonomisk brits, som hen tvingats dela med verklighetens folk eller när en utbränd vårdpersonal med patos skriver något välformulerat.

Om chefer, regionpolitiker, HR-representanter på allvar hade velat lösa den här ständigt pågående kris på hade man kunnat;

Skriva ett lokalt avtal med Vårdförbundet om arbetstidsförkortning. Som det är nu orkar ingen arbeta heltid natt inom Sahlgrenska.

Öppna en vårdcentral eller flera som har öppet nattetid. I Göteborg och Alingsås finns det ingenstans att söka vård förutom på akuten efter kl 22 på vardagar och efter kl 16 på helger. Det är inte så himla samhällsekonomiskt att folk med typ migrän och halsfluss ska behöva söka på en akutmottagning kl 17 en lördag. I Alingsås är akuten dessutom stängd nattetid så då behöver du åka in till Göteborg. En förlängning av det här förslaget är att man kanske hade kunnat tänka sig ett jouröppet apotek men det är väl helt orimligt efter reformen eftersom de mest verkar vilja sälja hälsokost, schampo och slussa pengar till skatteparadis.

Öppna fler korttidsboenden. Dels så kanske man räddar några anhöriga (läs kvinnor) från att bränna ut sig om de fick lite hjälp med att ta hand om sina åldrade släktingar dels så är det kanske mer ekonomiskt hållbart att personalen på HIA tar hand om patienter med hjärtinfarkt än att de ska behöva leta efter medicinskt färdiga men dementa patienter som rymt och irrar runt i kulvertarna på Sahlgrenska.

Ta bort HRs mandat att sätta lön. Man skulle kunna tro att lönen på Sahlgrenska sätts mellan arbetstagare och chef i samråd med facket. Det är det inte. Istället är det HR som likt en ”illuminati-inspirerad” organisation underkänner alla löneanspråk som inte följer deras mallar. Rent konkret går det till så här; Du har jobbat i Karlstad som sköterska. Du blir kär och flyttar till Göteborg. I Karlstad hade du 28000 i lön vilket du också vill ha här. Du berättar det på anställningsintervjun och chefen hör med HR som svarar 25 vilket gör att du börjar jobba på bemanningen i stället och chefen står där med en fortsatt vakant tjänst.

Om chefer, regionpolitiker, HR-representanter på allvar hade velat lösa den här ständigt pågående kris då hade man kunnat göra det men man VILL inte.

Kan de själva svara på varför?

Slut på rean #slutpårean #enannanvårdärmöjlig

/Mattis Nilsson legitimerad sjuksköterska

Akutmottagning Östra, Sahlgrenska Universitetssjukhuset

Nu miljardsatsar vi på den nära vården….!

17 januari, 2017 av Martin Håland

Det är självklart att du som innevånare i Västra Götaland önskar en nära vård. I dag är en nära vård överfulla akutmottagningar, vårdplatser som är stängda pga brist på kompetent personal. Patienter i korridorer, väntrum och duschrum. 39 överbeläggningar på Östra sjukhusets medicinklinik den 11 januari. Lika illa på regionens övriga sjukhus. Vårdköer som ökar. Västra Götalands Regionen klarar inte ens att ta hand om de vårdbehov som finns utan tvingas varje år att ”köpa” vård av externa vårdgivare för att hålla vårdköerna någorlunda under kontroll. Vårdcentraler som sliter för att hitta tider för sina patienter.

Att ha en vision om framtidens vård är viktigt, men man måste också ta ansvar för hur det är i dag! Dagens problem i vården har inte hastigt och lustigt kommit nu. De är problem som har eskalerat under flera år!

Vi har aldrig haft så många sysselsatta som nu, skriver politikerna. Det klingar konstigt jämfört med att vi aldrig har haft så få vårdplatser öppna på våra sjukhus. ”Produktionen” som tack vare effektiviseringar tidigare år ökat, minskar nu! Mycket beroende på att Västra Götalandsregionen inte lyckas rekrytera och behålla kompetent personal. Enligt de grön blå politikerna är sjukvårdens ekonomi är i balans och regionens ekonomi är stark och stabil. Det beror delvis på att budgeterade lönemedel inte behöver betalas ut, då det saknas personal att hålla vårdplatser öppna. Ett exempel från Kungälvssjukhus är de geriatriska avdelningarna som tidigare varit två stycken. Idag kan man bara hålla en avdelning öppen pga personalbrist. Det gör att geriatriken som tidigare gått med underskott i dag går med överskott då de inte behöver betala ut lönemedel. Samtidigt som patienter som inte får plats på geriatriken slussas till andra avdelningars korridorer.

I vilken verklighet lever politikerna? Misstroendet mot de styrande i sjukvården och även på andra nivåer ökar. Delvis beroende på att de inte ser eller erkänner de problemen som finns ute i verkligheten. Det är att stoppa huvudet i sanden likt en struts.

Det är långt mellan ”makten” och väljarna. Eller för mina medlemmar(sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor), långt mellan politiska beslutsfattare och anställda. De blågrönas företrädare målar upp en ljus och stabil bild av framtidens vård i Västra Götaland. Men det är nu och här som problemen finns. Det är nu och här som problemen måste tas om hand! Inte genom populistiska utspel. Det krävs gemensamma blocköverskridande satsningar för stabilitet och långsiktighet.

Det vårdadministrativa systemet, läs journalsystem, som ska införas kan knappast de blågröna ta kred för. Det är något som måste till oavsett vem som sitter i majoritet. Det är inte heller något som kommer att lösa situationen här och nu. Möjligtvis något som kommer att underlätta arbetet för de som orkat hålla sig kvar i vården om 10 år.

Ge oss en lön som erkänner kunskap. En lön som gör att medarbetare vill stanna och som får tillbaka medarbetare, så att ni kan öppna de stängda vårdplatserna. Då minskar överbeläggningarna och kanske får vi som arbetar i vården en drägligare arbetsmiljö.

Ge oss arbetstider som gör att vi orkar ett helt arbetsliv och inte bränner ut oss.

Det är dags för politiker, oavsett partitillhörighet i Västra Götaland, att se till att regionen blir en attraktiv arbetsgivare. En arbetsgivare som erkänner kompetens och som ser till att arbetsmiljön är dräglig. Inte nästa månad, inte i nästa års budget, utan NU!

Martin Håland
Legitimerad sjuksköterska
Ledamot avdelningsstyrelsen

Är det värt det?

28 november, 2016 av Robin Åberg

Det började 1996, jag blev erbjuden en tjänst på 96,3 % på natten.

Jag protesterade först eftersom jag var ensamstående mamma, men dåvarande chef föreslog att jag kan ju alltid kunde ta tjänstledigt två nätter i månaden om jag inte orkade.

2012 augusti ramlade jag ihop på Coop i Kungsbacka och jag höll nästan på att stryka med. Två ambulanser räddade mitt liv på väg till Sahlgrenska universitetssjukhuset. Ganska snabbt konstaterades det att jag hade en hjärnhinnetumör i frontalloben.

Det som hände fick mig att fundera:

Varför fick jag denna tumör? Man vet inte med säkerhet.

Kan den vara orsakad av hormonell obalans?

Kan den kan vara orsakad av nattarbetet?

Hormonet melatonin följer dagsljuset och skickas ut i kroppen på kvällen. Melatonin gör inte bara att vi sover gott, utan skyddar även mot cancer. Nattarbetare som sover under dygnets ljusa timmar har alltså mindre melatonin i kroppen när de sover och det leder till den ökad cancerrisk.

Andra negativa effekter av sömnbrist är generellt försämrat immunförsvar, samtidigt som det höjer aktiviteten av proinflammatoriska cytokiner.

De långsiktiga hälsoeffekterna av för lite och/eller störd sömn inkluderar diabetes, hjärt–kärlsjukdom, cancer, depression, utmattningssyndrom och fetma.

Jag uppmanades av förtroendevald på Vårdförbundet att skriva en arbetsskada, vilket jag gjorde. Sannolikheten är stor att alla dessa år av tufft nattarbete har satt sina spår. Ibland jobbade jag tre nätter i sträck, var ledig en natt och sen jobbade tre nätter igen…

Helt sjukligt trött blir man…

Efter lång sjukskrivning med utförsäkring, då jag tvingades leva på mindre än halva min nettolön, så började jag jobba igen. Jobbar åter heltid natt sedan maj 2015. Mitt arbetsliv innebär nu att jag inte har möjlighet eller ork att ha något socialt liv. Orkar helt enkelt inte och när jag är ledig måste jag bara vila, vila, vila. Jag har sviter kvar efter min operation av hjärnhinnetumören i form av liqvor-läckage och hjärntrötthet.

Så jag lever farligt.

Min förhoppning är att det nu kommer ett beslut om en mer hälsosam arbetstid på natten med ökad tid för återhämtning. Jag vill slippa jobba mig in i en för tidig död eller bli allvarligt sjuk igen. Tänk att istället för denna ständiga oron för hälsan kunde få en rimlig återhämtning och ett hållbart arbetsliv, för mig hade det givit även mitt privata liv tillbaka. Jag väntar med spänning på 30 november!

Kramar

Kristina Gellingskog

Leg. Psykiatrisjuksköterska / Förtroendevald Vårdförbundet

SDN Askim Frölunda Högsbo

Nattsjuksköterskan loggar in

23 november, 2016 av Robin Åberg

Läs sjuksköterskan Susanne Clemborns fantastiska dokumentation av en arbetsnatt i Karlsborgs kommun!

//Robin

Susannes nattbok, bild 1:

Sjuksköterska på natten i Karlsborgs kommun; Susanne Clemborn loggar in söndagen 20 nov 2016.

Först blir det en rapport från kvällssjuksköterskan. Ikväll är det fina Josefine som har jobbat. Då vet man att alla har blivit väl omhändertagna!

Susannes nattbok, bild 2:

Efter rapport och lite läsande i datorn blir det en liten fika med nattpatrullen.

Två undersköterskor i en bil som “gör” Karlsborg under nattens gång. Tyvärr ville de inte vara med på bild…

Susannes nattbok, bild 3:

Nu ut i natten!

En pump till ett TPN krånglar långt ute i tassemarkerna.

TPN = total parenteral nutrition. Dropp med alla näringsämnen man måste ha, för de som inte kan äta något. Är oftast kopplat till en CVK, port a cath eller picc line. Det är katetrar som läggs in i en central ven, oftast övre hålvenen. TPN ska gå in på 12 tim, så oftast sätts de på kvällen, går in medan vårdtagaren sover och tas bort på morgonen.

Mmmm, vilken bil ska jag välja? Fördelen med att vara ensam(?)- man kan välja o vraka!

Susannes nattbok, bild 4:

Lite fakta:

Karlsborgs kommun är ca 797 kvadratkilometer stort, varav 391 är vatten! (Nej, inga båtar på jobbet…).
6844 invånare.
Antalet vårdtagare under jourtid: strax över 200 st.
Är uppdelade på: ett äldreboende, hemsjukvård, LSS, psyk.

Susannes nattbok, bild 5:

Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser med sin frånvaro än så länge, på fur o gran… som tur är.

Här ute i skogarna på de slingrande vägarna räcker det med de eventuellt vilda djuren som lurar i buskarna!

Susannes nattbok, bild 6:

Nu är vi tillbaka på Haganäset äldreboendet, som är min utgångspunkt. Nu går vi runt en sväng och ser hur det är på “huset”.

Långa korridorer är det! Många steg under en natt blir det! En stegräknare kanske vore nåt?

Susannes nattbok, bild 7:

Haganäset består av:

Korttid/rehab, Demensenheten och Särskilt boende.

Susannes nattbok, bild 8:

Nu ut en sväng igen! En man har ramlat och slagit upp ett jack vid ena ögonbrynet. Lite tejpning, tillsyn och omtanke! Bland hyreshusen och trappuppgångarna kan det lura vilddjur av en annan sort i buskarna!

Susannes nattbok, bild 9:

Nu är natten snart morgon o nu ska TPN:t plockas bort.

Ut igen på de slingriga vägarna o fortfarande är det becksvart ute!

Susannes nattbok, bild 10:

Så var det färdigt och vi styr kosan tillbaka. Väl ute på 49:an är det lätt att trampa ner gasen, men aj aj, ta det lugnt nu!

Vi har fortfarande lite kvar av natten.

Susannes nattbok, bild 11:

Måndag morgon 21nov 2016, klockan är 7 och mina kollegor väntar på att jag ska rapportera! Alltid lika härligt med måndag morgon.

Alla är lika trötta, utom jag! Som får gå hem o sova!! Underbart!

Susannes nattbok, bild 12:

Ja, jag vill verkligen avsluta Magna Cura!!

Tror du mig inte?

Watch me!

Susanne Clemborn
Leg Sjuksköterska
Karlsborgs kommun

Om att arbeta på natten

16 november, 2016 av Gästbloggare

Vi måste vara medvetna om att vi jobbar mot den naturliga kroppsfunktionen. Kroppen är inte gjord för att vara vaken på natten och sova på dagen. Hur mycket vi än vänder på dygnet så anpassar sig inte kroppens funktioner till det.

Att sova på dagen är inte detsamma som att sova på natten. Det är alltid svårt att efter tre nätter komma tillbaka till den normala dygnsrytmen igen. Flera av mina kollegor skulle aldrig klara ett nattjobb eftersom de måste få sina 8 timmar av god sömn varje natt för att fungera på jobbet.

Ibland kan jag bli skrämd av alla rapporter om hälsorisker med nattjobb. Stressforskningen har ju gång på gång visat alla de hälsorisker som skiftarbete medför. Störning av dygnsrytmen, trötthet och ökad risk för hjärt-/kärlsjukdomar och bröstcancer är bara några exempel…

Jag hade gärna jobbat lite mindre om ekonomin tillät det och vågar nog inte jobba i samma takt fram till 65 år. Försöker verkligen att ta extra väl hand om hälsan i form av dagliga promenader med dagsljus och är noga med att äta hälsosamt så att min kropp håller fram till pensionen. Men oavsett hur jag gör finns inte tiden där för återhämtning och det är det jag skulle behöva för att räcka hela yrkeslivet.

Det är arbetsgivarens ansvar att se till att ha rätt bemanning och arbetstider som garanterar både vår hälsa och patientsäkerheten. Arbetsgivarna inom vårdsektorn måste ställa om. Inte bara för att jag och mina kollegor ska kunna behålla hälsan och orka ett helt arbetsliv, utan också för att varje patient har en självklar rätt till bästa möjliga vård.

/Susanne Roslund, nattarbetande sjuksköterska Göteborgs Stad

Jag dog men jag lever

7 september, 2016 av Gästbloggare

Det där låter som en kraftfull titel, en slogan för att väcka uppmärksamhet men är min verklighet. Jag dog men jag lever.

Den som berättar för dig är Peder Jarnvall, präst i Harplinge-Steninge utanför Halmstad.

En av dessa många människor som tror, eller får jag kanske säga EN GÅNG trodde,att livet var en komprimerad kalender, ständig andnöd och något jagat i blicken i oro för att underprestera.Nu vet jag, skriver han, att DET inte var livet utan rena döden.

Jag befann mig i semesterns sista skälvande dagar i mitten av augusti 2014. Kvällen lovade gott grillväder och min man Hasse var på väg till stallet för en kort ridtur före middagen.”Hinner jag ta en vända på cykeln då?”, frågade jag. Han vände sig om och nickade.”Gör du det, om du känner att du behöver. Jag tänder grillen, så blir det bra tajming tills du är tillbaka”.

Regelbunden motion, rörelse överhuvudtaget har alltid varit min kropp och tankes rastplats.Fåfäng? Tja, visst är jag nöjd att kunna bära upp samma prästkaftan som för tjugo år sedan. Den sitter till och med lite bättre idag.

Förbi Töringes åkrar gick färden, upp genom Vinberg och så svängen mot kyrkbyn. Det var i backen upp mot kyrkan på höjden värken kom. En plötslig kramp vid hjärtat. En värk som inte ville släppa. Jag saktade farten och tog det lite lugnare i uppförslutet. Krampen släppte. Phu! Det skulle känts opraktiskt att dö här mitt i backen, om Hasse sedan skulle ut och leta efter mig i dikena.

Det sista var en drastisk bild jag skämtsamt brukat göra, var gång Hasse tyckt att jag pressat mig alltför hårt med motionen efter en arbetsdag. Jag hade lovat att inte dö utom räckhåll för honom. Väl hemma var jag fylld av oro i kroppen, och med tårar i ögonen förklarade jag läget för Hasse. Nu var krampen kring hjärtat och det vassa strålandet genom min vänsterarm så påtagligt att jag inte kunde bortse ifrån det.Han såg min oro och hörde ju att jag inte försökte skämta bort det, som vid andra tillfällen. “Vill du att jag skall ringa en ambulans?””Nej, bara jag får vila går det över”. Jag påstod mig redan känna mig lite bättre. “Vi skall inte besvära Landstinget i onödan. Det är andra som behöver den hjälpen bättre”. Den värsta smärtan hade släppt något,och jag tänkte att det här har jag vilat bort före maten.

“Jag ringer Branka, i alla fall”, ropade Hasse upp till mig. “Nej, det behöver du inte. Jag mår redan bättre”, sa jag.Sedan minns jag inget mer.

Nu är Branka inte bara en väl prövad sjuksköterska utan också serbiska, och en sådan dam nöjer sig inte med annat än att ha fått sin vilja igenom.

“Lägg på! Ring 112!!”, var hennes klara besked när Hasse bara kort förklarat läget. Det fanns uppenbart inte rum för någon diskussion om nödvändigt eller inte.Allvaret för Hasse underströks av att ett samtal med Branka sällan understiger tjugo minuter. Nu hade det inte tagit ens två.

Som en lycklig försyn befann sig tack och lov en ambulans strax bortanför avtaget mot Falkenberg. En oplanerad retur från Varberg som blev min räddning. De dirigerades in och lyckades hitta rätt väg in till gården.Efter kort briefing från Hasse gick ambulanssjukvårdarna upp på övervåningen. Då var jag redan död.

Sedan hur länge vet jag inte, men uppskattningsvis ca fyra minuter.Ja, död och död. Diagnosen var hjärtstopp men principen den samma och utfallet fatalt utan en professionell insats.I det allvarliga läget, hade de efter anrop nu fått sällskap av en extra bil.Nedför trappan i ett hus med snäva vinklar bars jag. Personalen hade inte bara 100 kilo dökött att släpa på. De skulle också ha sinnesnärvaro att möta Hasses oro i alla de frågor som nu rusade genom hans huvud.

Under resan mot Halmstad och en varskodd vårdinsats i väntan gav personalen alla nödvändiga uppgifter för att sjukhuset skulle kunna möta upp efter rådande förutsättningar. Hjärtstoppet hade varat länge och utgången var oviss. Överlevnad? Kanske. Skador? Möjligen, troligen, men omöjligt att svara på i detta läge.

Väl på plats väntade en personalinsats som inte bara skulle lösa de nödvändiga insatserna i mig, utan också finna tiden för och omsorgen om Hasse.En blixtinsats i stort och smått som så här i efterhand storligen imponerar på mig.Det kändes som om ett helt sjukhus ställde sin samlade resurs till en persons förfogande och räddning.

Ja, jag överlevde. Det tog tre dagar, en ballongsprängning och så mycket smärtstillande, att jag nog aldrig kommer att uppleva liknande psykedeliska visioner som de jag hade under min medvetslösa period.Det var först på tredje dagen jag vaknade upp. Läkarna hade inte velat svara på frågan hur stora mina skador var, för att inte i förtid oroa Hasse och familjen.

De sade som privatdetektiven Ture Sventon; ” Det är för tidigt att yttra sig om den saken”.

Det var först där när jag plötsligt slog upp ögonen, matt klarade blicken och sade; ” Hasse, du glömmer inte bort att lämna böckerna till biblioteket så vi slipper förseningsavgift”, som han förstod att jag var tillbaka.

Ja, jag överlevde. Tack vara vår sjukvård. Jag lever idag två år senare, i stor tacksamhet till varje enskild och samfälld insats som gjordes under de tre dagarna och tiden som sedan följde.Jag dog då, men jag lever idag.

Min historia är naturligtvis bara ett av många lyckliga återberättanden, så jag aspirerar inte på någon originalitet. Bara att få uttrycka min tacksamhet.Den där tårtturnen Hasse och jag sedan gjorde till de räddningstjänster i Falkenberg och Varberg som räddade mig i det akuta läget och transporterade mig till tryggheten i Halmstad, kändes lite ringa med tanke på insatsen.”Vårdpersonal älskar tårta! Allt som passar till fikat är bra”, sade de med en skämtsam blinkning till blomsteruppsättningar och minnesplaketter.

Hängivna. Självuppoffrande. Drivna av sin professionallitet och medmänsklighet.å vill jag sammanfatta mitt möte och min fortsatta kontakt med den underbara personal jag mött i svensk sjukvård.Ingen skulle kalla dem underskattade, men sorgligt nog måste jag tillägga underbetalda, undervärderade och underbemannade.

Jag vet inte vilka pressade scheman och dubbla skift mina räddande änglar levde i, den natten de tog mig tillbaka till livet. Bara ett vet jag; så ser vår vårdpersonals verklighet ut. Dagligen. Nattligen. Ändå förutsätts de lösa differensen mellan liv och död.För dig och mig. Därför är ansvaret vårt. Ansvaret att söka lösningar på deras orimliga arbetssituation.

Vår vård är vår överlevnad. Word!

//Peder Jarnvall, präst i Harplinge-Steninge utanför Halmstad.

« Föregående sida

Nästa sida »