Coronapandemin har gått hårt fram i hela världen. Det allra viktigaste har rätt och riktigt handlat om att rädda liv och stoppa smittspridningen men det har också behövts insatser för arbetsmarknaden. Det har gjorts stora ansträngningar för att rädda jobb och hårt drabbade branscher. Politiken har gjort en hel del men en stor del har fack- och arbetsgivare stått för. Tack vare den svenska modellen. 

Alldeles nyligen, mitt i pandemin, publicerade ett ungdomsförbund en kampanj med uppmaningen att facket skulle skrotas. Det hör till ungdomens roll att ifrågasätta men samtidigt kan vi som facklig centralorganisation inte göra en annan tolkning än att kunskapen om facket och den svenska modellen är för skral. Det är bekymmersamt.

Under denna pandemi har fack – i form av engagerade förtroendevalda på arbetsplatser runt om i landet – och arbetsgivare gjort ett stort antal överenskommelser, för att lindra effekten av krisen och skapa trygghet på arbetsmarknaden. Det hade inte varit möjligt utan den svenska partsmodellen. 

Partsmodellen som krishanterare
Ett av regeringens många åtgärdspaket med anledning av coronaviruset är möjligheten att införa korttidsarbete med statligt stöd (ofta kallat korttidspermittering). Att så många branscher så snabbt har kunnat ta del av korttidsarbete har vi att tacka det redan förhandlade kollektivavtalet för. För statens ställer villkor på att det finns ett kollektivavtal, annars ska det finnas ett skriftligt avtal med minst 70 procent av arbetstagarna, för att införa korttidsarbete.

Vid sidan om korttidsarbete har även möjligheten att teckna  krisavtal visat sig vara ett viktigt verktyg under pandemin. Samtliga fackliga organisationer inom kommuner och regioner har undertecknat krislägesavtalet, vilket innebär att ca 1,2 miljoner medarbetare inom vård, omsorg, skola, infrastruktur och räddningstjänst omfattas.  

Partsmodellen – inte bara i kris
Partsmodellen levererar under vanliga tider på arbetsmarknaden runt 670 kollektivavtal. De omfattar löner och anställningsvillkor, men kan även innehålla överenskommelser om kompletterande föräldraförsäkring och kompletterande ersättningar vid arbetslöshet, sjukskrivning och arbetsskada. 

Arbetsmarknadens parter och deras omställningsorganisationer har under coronakrisen en viktig uppgift  i att matcha arbetssökande med företagens behov av arbetskraft. TRR (privatanställda tjänstemän) fick under mars och april 2020 in mer än dubbelt så många uppsagda personer som under mars och april 2019. Om offentlig sektor skulle ta över det jobb som omställningsorganisationerna gör idag kan den tid en individ är i arbetslöshet förväntas öka. Enligt en beräkning som TCO gjorde 2018 förväntas varje vecka en individ är i extra arbetslöshet kosta det offentliga närmare 8 000 kronor per individ. För de 32 500 personer som omställningsorganisationerna i snitt hjälper varje år skulle det innebära en extra kostnad för det offentliga på 250 miljoner kronor per vecka individen är i extra arbetslöshetstid. 

Det faktum att partsmodellen bygger på förhandlingar och gemensamt ansvarstagande bland parter som väljer kompromiss före konflikt har skapat en tillit som visat sig vara guld värd – inte minst vid kriser.
Det vill vi väl alla behålla?

Therese Svanström, ordförande TCO
Branka Djukanovic Svensson, ordförande TCO Göteborg