3 300 miljoner skäl till att vi inte utbildar nya sjuksköterskor?
Kanske inte riktigt sant men en del saker under min utbildning till sjuksköterska har fått mig att börja fundera på om utbildningen verkligen är inne på rätt väg. Efter fyra terminer blev det ett abrupt avbrott, vilket har gett mig möjlighet till en del reflektion i frågan.
Våren 2015 samlades alla nya elever och den första funderingen kom redan vid andra välkomsttalet.
”Kom ihåg en sak, sjuksköterska är inget praktiskt yrke”. Oj då, jag hade ingen aning om att vi skulle bli akademiker och forskare allihopa som satt i aulan. Jag trodde i min enfald att jag skulle springa i en korridor med en sökare i fickan som piper, en telefon i örat med en överrapportering till kommunen, en anhörig som vill flika in en fråga och en undersköterska som behöver hjälp med en tyngre patient samt en läkare som behöver ronda. Och kanske även under samma nanosekund som allt sker blanda till antibiotika, lägga mitt schema och handleda en student.
Men jag kanske har fel om verkligheten och skolan har rätt, sjuksköterska är inget praktiskt yrke.
Att gå från 40 veckors VFU (verksamhetsförlagd utbildning) till nästan hälften och fylla ut teoritiden med massa inlämningsarbeten på minst 2 000 ord som ska vara vetenskapligt skrivna enligt mallar och referenser, då undrar jag om utbildningen speglar verkligheten. Att ta bort kurser som smärta, svikt och dra in på VFU på IVA och istället vara kvar i skolans lokaler och tro att en docka kan spegla det som händer en människa på en IVA-avdelning känns inte helt relevant. Sen har lärosätet mage att kritisera andra lärosäten att de är för medicinskt inriktade, kanske borde man revidera i vilken riktning skolan är på väg. En nationell standard och en revidering av samtliga utbildningsplatser för framtida sjuksköterskor borde vara aktuellt innan VFU’n är nere på 10 veckor och alla refererar enligt APA (American Psychological Association).
Efter att ha arbetat med människor i över 15 år inom alla områden så tror jag att jag har en hyfsad omvårdnadskänsla. På min första omvårdnadstenta fick jag VG (väl godkänd) men på min kliniska omvårdnad blev jag underkänd och spärrad. Efter två år måste jag ta en paus innan jag får göra mina sista två terminer och det hade varit helt okej om det hade känts relevant. Men om jag har VG på första omvårdnaden och när 76% blir underkända efter fyra terminers studier och vid sista tentatillfället underkänns 91%!
Har då verkligen alla studenter efter två år plötsligt blivit dumma i huvudet eller skulle det kunna vara så att det är något fel på kursen?
De som går terminen efter oss har fyra chanser innan de blir spärrade, vissa ämnen har fem tillfällen, vi blev spärrade efter tre. Några studenter fick komma till examinatorn och bli muntligt godkända medans vissa av oss aldrig fick den chansen. Ett fel som jag gärna lyfter är på en fråga om vad som kan hända med en patient vid isolering, jag skrev att de kunde bli arga. Det var fel, rätt svar är att de kan uppleva ilska. Tillåt mig skratta men hur ser du skillnad på någon som är arg eller upplever ilska, vilka olika bemötandestrategier använder vi oss av vid dessa två vitt skilda tillstånd.
Så ett halvårs avstängning från fortsatta studier, hur ska jag klara mig?
Jo tack bara bra, jag blev erbjuden 100% på en hjärtmedicin avdelning men tackade nej för jag fick även ett erbjudande om 100% på IVA och full lön vid specialistutbildningen senare. Det positiva i det hela är att jag som undersköterska på IVA nu får allt det som skolan har skalat bort som irrelevant, så jag kan jämföra hur dockorna simulerar cyanotiskt utseende, blek och svettig hud när jag kommer tillbaka. Jag tror på allvar att utbildningen behöver en rejäl översyn och tydligare riktlinjer för att spegla verkligheten, vi kan inte bli spärrade på grund av att en examinator inte kan förstå synonymer och bara tillåter vissa att sitta i knät och bli muntligt godkända eller att vi missar ett kommatecken när vi refererar enligt APA. Utbildningen glider mer och mer bort från verkligheten.
/Mikael Öström