Pride startar idag 7/6 och självklart vill Västbloggen lyfta fram denna tänkvärda blogg!

Läs Gabrielle Bakers blogginlägg! Hon jobbar nu som skolsköterska inom Västra Götalands regionen och har arbetat med akutsjukvård i Stockholm. Gabrielle har även bloggat om sjukhuskrisen för Vårdförbundetbloggen.”

Att komma ut på arbetsplatsen, hur gör en det? Behövs det göras och på vilka sätt är det viktigt?

På min förra arbetsplats, på en akutavdelning i Stockholm, pratades det öppet om familj, barn och pojkvänner. Där liksom på mina tidigare arbetsplatser fanns ett antagande om patienters och anställdas sexualitet och könsidentitet på samma vis som det finns i resterande samhället, den berömda heteronormen. I professionen skall vi kunna skilja på det som är personligt och privat, men ibland är linjerna mellan dessa två suddiga…

Kan jag vara öppen och vara mig själv utan att vara privat? Bör jag svara undvikande när kollegor och patienter frågar om familj och partner? Bör jag till och med ljuga? Är min sexualitet mer privat än någon annans?

Denna fråga problematiserades nyligen i en Facebookgrupp för sjuksköterskor där en trådskapare bad om stöd från andra queers hur de hanterade frågor om familj och partners på arbetsplatsen. Detta är någonting som vi alla känner igen, patienterna som vill småprata. Inte är det heller konstigt att en patient frågar oss frågor, vi vet för det mesta allt om våra patienters privatliv och ofta utgör omvårdnadstillfället en av det få (om inte den enda) sociala kontakten patienterna får uppleva under dagen. I Facebooktråden efterfrågade trådskaparen stöd och råd från andra i samma situation, trots detta fylldes kommentarsfältet av heterosexuella som skulle förklara att de aldrig stötte på problem och att en måste skilja på personligt och privat, välja sina strider och vara förberedd på en negativ attityd. Heterosexuella tog upp platsen, trots att trådskaparen just efterfrågat råd från andra queers. Det är svårt att få ett separatistiskt rum, alla ska ha åsikter om vårt privatliv.

En queer persons livsval och relationsstatus anses mer privata att ta upp än en heterosexuell persons, men ändå ska andra (heterosexuella) ha åsikter om hur vi lever och ifrågasätta vår öppenhet. Vi ska inte pracka på patienter våra åsikter eller föra ett “könskrig” som någon i kommentarsfältet uttryckte det.

Är då en sexuell läggning eller könsidentitet verkligen en åsikt?  Jag ser det som en mänsklig rättighet att få älska den jag vill och det är ingenting jag vill behöva hymla med eller bli illa behandlad för.  Flera studier finns som undersöker homosexuella patienters upplevelse av bemötande i vården. Röndahl (2005) kommer i sin studie fram till att den heterosexuella normen, språket och kulturen som råder inom sjukvården får homosexuella patienter att känna sig förbisedda och osynliggjorda och därmed skapar en otrygg miljö för dessa personer. Fler studier behövs kring hur heteronormen påverkar arbetsmiljön för vårdpersonal som identifierar sig som HBTQAI+. Men någonting som vi alla upplevt, oavsett yrkeskategori, på jobbet, på stan, i privatlivet, är den ständiga osäkerheten, hur öppen bör en vara?

För mig personligen handlar det om att skapa en trygg miljö för patienten och på så vis även för mig själv. Utan en heteronorm hade det inte ansetts vara “privat” att komma ut. Genom att själv vara öppen är jag med och skapar ett mer öppet och accepterande klimat på min arbetsplats och i samhället. Jag ser det som en motståndshandling, en synliggörande handling och en skyldighet att i mitt yrke och som människa vara en förebild och skapa en trygg miljö för mina kollegor och patienter.

7 juni börjar West Pride och jag har lagt fram min regnbågsflagga på köksbordet för att inte glömma att ta med den till jobbet imorgon. Jag har redan en liten regnbågsflagga i mitt mottagningsrum på skolan där jag nu jobbar som skolsköterska, men den är så pass liten att bara de queera eleverna brukar uppmärksamma den. Att ta med en större flagga känns som ett större ställningstagande och mitt West Pride-armband kommer också vara synligt.

Jag har aldrig kommit ut på en arbetsplats förut, men det är ett ställningstagande jag behöver ta. Det är läskigt och jag förbereder mig på att bli ifrågasatt. Men så ska det inte behöva vara. Ingen människa skall behöva bli diskriminerad på grund av sin sexuella läggning. Med allt som händer i världen just nu blir det desto viktigare med öppenhet och att vi uppmärksammar och ser varandra oavsett olikheter. Detta borde inte behöva sägas år 2017.

Ni får inga fler undvikande svar från mig! Från och med nu är varje vecka Pridevecka.

Gabrielle Baker  sjuksköterska

#WestPride2017 #Vårdförbundet