Västbloggen

Västbloggen

Västbloggen

Personalen, patienten och den heta potatisen

av

Malin Bergander
Förtroendevald Barnmorska

Som barnmorska och förtroendevald i Vårdförbundet har jag utan större ansträngning listat ut vad som räknas till vårdens två absolut största problem: Personalen och Patienterna.

Personalen belastar verksamheten med krav på en hälsosam arbetsmiljö och rimlig arbetsbelastning. De vill ha sådant som kompetensutveckling, raster under arbetspasset, semester och dessutom förväntar de sig lön varje månad. Svindyra utgifter.

Patienterna söker sig till vården i en aldrig sinande ström. Både unga och äldre blir sjuka eller oroliga över sjukdom. De insjuknar på annan tid än dagtid. De söker sjukvården akut, oplanerat och ibland många på samma gång. De behöver bedömas och undersökas. Högteknologisk apparatur måste användas och avancerade prover tas. När resultaten analyserats kan det bli tvunget med behandling, ibland en lång sådan. Kanske krävs inläggning på sjukhus. Riktigt dyra utgifter. Det räcker att man öppnar en dagstidning eller tittar på TV. Våra beslutsfattare förmedlar alla samma sak. Personalen och patienterna är problemet. De är källan till budgetar som skenar och vårdköer som växer.

Inställningen till personal och patient som problem och utgiftskälla genomsyrar också de flesta vårdverksamheter. Båda kategorierna behandlas bildligt talat som “heta potatisar”. Ingen (läs politiker) vill ta det övergripande ansvaret för någondera och kan man passa vidare till någon annan är det en fördel för den egna ekonomin. Ju färre personal och patienter desto större chans att klara budget.

I kölvattnet av detta breder en syn ut sig över vårt land, där alla personalkategorier är utbytbara med varandra. Någon som oavsett kompetens kan flyttas och nyttjas för att utföra alla förekommande sysslor i precis vilken verksamhet som helst.

För patienterna innebär “heta-potatis-tänket” absurt många förflyttningar och nya kontakter. Frustrerande möten där syftet ofta är att påvisa att de inte alls är i behov av vård. I alla fall inte på den vårdcentral, akutmottagning eller sjukhus de för stunden sökt sig eller befinner sig hänvisad till.

Detta kan låta som en väldigt cynisk beskrivning men den är inte desto mindre sann för det. Så länge personalen upplever sig vara en belastning och patienterna oönskade kommer vi inte få någon ordning på sjukvården. Båda dessa är ju trots allt förutsättningen för att systemet ska fungera. Det måste “bli fint” igen att ta hand om både den som söker vård och den som ger. Och det är bråttom, väldigt bråttom!

 

Malin Bergander

Barnmorska och förtroendevald i Vårdförbundet

 Malin Bergander
Förtroendevald Barnmorska

 

 

Sjukvården – en omvänd bubbla

av

En bubblas kännetecken är en gas av någon form som innesluts i ett ämne med viss ytspänning. När gasens tryck eller yttre påverkan överstiger ämnets ytspänningsförmåga spricker bubblan. I media används begreppet bubbla ofta i samband med fastighetsmarknaden. Fastighetsbubblan kännetecknas av att vi köper fastigheter för mer pengar än det finns värde, vi betalar alltså mer pengar för något som är värt mindre. Detta går ett tag och sedan spricker bubblan. Låntagare sitter med fastigheter som i värde understiger de lån de tagit, så vill de sälja får de inte ut tillräckligt för att täcka sin skuld och konkursen står för dörren.
När det handlar om sjukvård gäller en omvänd bubbla.
Här har samhället under lång tid fått mer än det betalat för. Kostnaden för sjukvården med personal, lokaler, medicinsk teknik, material, läkemedel, undersökningar och lab-analyser, forskning och utveckling är avsevärt högre än den budget förvaltningar och övriga sjukvårdsaktörer tilldelas. När det handlar om omvårdnads- och medicinska handlingar finns det alltid en kvalitets aspekt. Väljer vi hela tiden den lägsta nivån av kvalitet blir det också resultatet av den vård vi bedriver och konsekvensen för patienten och ekonomin blir därefter. Det är nämligen dyrt att inte göra rätt från början.

Så vad händer när vi som anställda inom vården kräver jämställda löner, den ersättning vi har rätt till för utfört arbete, när varje sjuksköterska, läkare, undersköterska kräver sin fulla rast, kräver att få gå på rast utan att ha sökare och telefon i fickan, kräver att få gå hem när arbetsdagen är slut, kräver att inte behöva svara i telefon på sin fritid för att vara tillgänglig 24/7 för extra arbete?

Så vad händer när vi som anställda inom vården kräver de rätta förutsättningarna för att upprätthålla de krav våra lagar och författningar ställer på det jobb vi utför, kraven på en god och säker vård, på en jämlik vård, på en personcentrerad vård?

Så vad händer när alla säger ifrån och kräver lösningar på alla arbetsmiljöbrister som finns där bemanningen är för låg, kräver införande av processer och utvecklingsarbeten som legat i träda i fler år än någon kommer ihåg, kräver att få använda de läkemedel och behandlingsmetoder som utvecklats men bedöms för dyra?

Vad händer när alla inser att vi levererar för mycket, för ofta, till för många, för alldeles för lite?

Vad händer när trycket utifrån överstiger ytspänningen och sjukvårdens bubbla imploderar, nu när kraven överstiger resurserna?

Vi är alldeles för nära nu.

 

Lene Lorentzen

Förtroendevald Vårdförbundet

Kollektivavtalets dag- allvarligt, hur viktigt är det på en skala?

av

Kollektivavtalets dag är den 17 mars. KanelbullarAllvarligt, hur viktigt kan det vara att uppmärksamma den? I jämförelse med riktigt viktiga dagar som kanelbullens dag eller frimärkets dag så står sig kollektivavtalets dag väl slätt?

Tvärtom! Finns nog ingen viktigare dag att uppmärksamma då den står för ordning och reda på arbetsmarknaden. Det betyder i sin tur att de flesta av oss har ett arbete att gå till med ordnade former som är kända för oss innan vi tar jobbet, att vi får en lön i kuvertet som vi på förhand vet ungefär vad det blir och att vi för året har X antal semesterdagar att se fram emot. Detta betyder att vi som medborgare och arbetstagare i Sverige kan leva våra liv i trygghet baserat på en ordnad anställning.

Tidigt 1900-tal var det oro på arbetsmarknaden med dålig arbetsmiljö och usla arbetsvillkor med låga löner. Man protesterade via strejker och arbetsgivaren kontrade med att lägga lockout. Detta var ju inte hållbart för någon part då arbetstagarna inte fick några löner att leva för och arbetsgivaren fick inte ut sin produktion. Kloka som de var satte de sig ner och kom överens om att arbetstagarna fick lov att organisera sig i fackförbund med rätten att teckna kollektivavtal, samtidigt som rätten att leda och fördela arbetet skulle ligga hos arbetsgivaren. Detta ledde till lugn och ro för båda parter i många år samtidigt som man såg många förbättringar på arbetsmarknaden.

Tyvärr avstannade förbättringsarbetet och på 70-talet insåg våra politiker att om vi skulle komma längre med våra förbättringar av den svenska arbetsmarknaden så måste de lagstifta. Det var där bland andra Lagen om facklig förtroendeman(LFF), Medbestämmandelagen (MBL) och Arbetsmiljölagen (AML) kom till. Dessa lagar stärker arbetstagarens rätt på arbetsmarknaden genom att säkerställa att vi får lov att organisera oss i fackförbund och välja förtroendevalda som för vår talan, vi får insyn i och möjlighet att påverka arbetsgivarens verksamhet via MBL och genom AML får vi en möjlighet att via skyddsombud säkerställa att vår arbetsmiljö är god.

Så kollektivavtal är det vi använder när vi vill förhandla fram bättre villkor för fler än en person, för kollektivet. Om vi inte hade möjligheten att teckna kollektivavtal skulle varje arbetstagare bli tvungen förhandla om sina egna villkor vilket leder till att det alltid finns någon som säljer sig lite billigare än de andra. Detta sänker villkoren på arbetsmarknaden, både när det gäller ersättningar och arbetstider men också arbetsmiljön.

Men kollektivavtalet är i fara. Anslutningsgraden i fackförbunden sjunker, Vårdförbundet är inget undantag. Det är endast fackförbund som har rätten att förhandla för kollektivet men denna rätten har vi bara så länge som vi kan säga att vi talar för merparten av våra yrkesgrupper. Så den dagen Vårdförbundet inte längre har tillräckligt många medlemmar är våra villkor och avtal inom sjukvården i fritt fall med en katastrof för sjukvården i kölvattnet.

Lene Lorentzen

Lene Lorentzen Ledamot Avdelningsstyrelsen Vårdförbundet Västra Götaland

Så stå upp för kollektivavtalet, var stolt över ditt medlemskap i ditt fackförbund. Känn att du är en del av den svenska modellen och demokratin och att du i det lilla kan påverka i det stora.

Lene Lorentzen

#kollektivavtaletsdag #flergermer #Vardforbundet

 

 

Kollektivavtalets dag 17 mars

Krisen är vår vardag!

av

Mattis NilssonVästbloggen publicerar sjuksköterskan och Vårdförbundetmedlemmen Mattis Nilssons tankar om krisen som han först gjorde som inlägg på Facebook.

Läs Mattis Nilssons blogg!

Krisen på Sahlgrenska är inte en nyhet utan något som är vår vardag sedan flera år. Däremot blir det en nyhet varje gång när en patient med tillräckligt många vänner på sociala medier gör viral succé med ett inlägg om sina fjorton timmar på en inte så ergonomisk brits, som hen tvingats dela med verklighetens folk eller när en utbränd vårdpersonal med patos skriver något välformulerat.

 

Om chefer, regionpolitiker, HR-representanter på allvar hade velat lösa den här ständigt pågående kris på hade man kunnat;

  1. Skriva ett lokalt avtal med Vårdförbundet om arbetstidsförkortning. Som det är nu orkar ingen arbeta heltid natt inom Sahlgrenska.
  1. Öppna en vårdcentral eller flera som har öppet nattetid. I Göteborg och Alingsås finns det ingenstans att söka vård förutom på akuten efter kl 22 på vardagar och efter kl 16 på helger. Det är inte så himla samhällsekonomiskt att folk med typ migrän och halsfluss ska behöva söka på en akutmottagning kl 17 en lördag. I Alingsås är akuten dessutom stängd nattetid så då behöver du åka in till Göteborg. En förlängning av det här förslaget är att man kanske hade kunnat tänka sig ett jouröppet apotek men det är väl helt orimligt efter reformen eftersom de mest verkar vilja sälja hälsokost, schampo och slussa pengar till skatteparadis.
  1. Öppna fler korttidsboenden. Dels så kanske man räddar några anhöriga (läs kvinnor) från att bränna ut sig om de fick lite hjälp med att ta hand om sina åldrade släktingar dels så är det kanske mer ekonomiskt hållbart att personalen på HIA tar hand om patienter med hjärtinfarkt än att de ska behöva leta efter medicinskt färdiga men dementa patienter som rymt och irrar runt i kulvertarna på Sahlgrenska.
  1. Ta bort HRs mandat att sätta lön. Man skulle kunna tro att lönen på Sahlgrenska sätts mellan arbetstagare och chef i samråd med facket. Det är det inte. Istället är det HR som likt en ”illuminati-inspirerad” organisation underkänner alla löneanspråk som inte följer deras mallar. Rent konkret går det till så här; Du har jobbat i Karlstad som sköterska. Du blir kär och flyttar till Göteborg. I Karlstad hade du 28000 i lön vilket du också vill ha här. Du berättar det på anställningsintervjun och chefen hör med HR som svarar 25 vilket gör att du börjar jobba på bemanningen i stället och chefen står där med en fortsatt vakant tjänst.

Om chefer, regionpolitiker, HR-representanter på allvar hade velat lösa den här ständigt pågående kris då hade man kunnat göra det men man VILL inte.

Kan de själva svara på varför?

Slut på rean #slutpårean #enannanvårdärmöjlig

/Mattis Nilsson legitimerad sjuksköterska

Akutmottagning Östra, Sahlgrenska Universitetssjukhuset

Nu miljardsatsar vi på den nära vården….!

av

Det är självklart att du som innevånare i Västra Götaland önskar en nära vård. I dag är en nära vård överfulla akutmottagningar, vårdplatser som är stängda pga brist på kompetent personal. Patienter i korridorer, väntrum och duschrum. 39 överbeläggningar på Östra sjukhusets medicinklinik den 11 januari. Lika illa på regionens övriga sjukhus. Vårdköer som ökar. Västra Götalands Regionen klarar inte ens att ta hand om de vårdbehov som finns utan tvingas varje år att ”köpa” vård av externa vårdgivare för att hålla vårdköerna någorlunda under kontroll. Vårdcentraler som sliter för att hitta tider för sina patienter.

Att ha en vision om framtidens vård är viktigt, men man måste också ta ansvar för hur det är i dag! Dagens problem i vården har inte hastigt och lustigt kommit nu. De är problem som har eskalerat under flera år!

Vi har aldrig haft så många sysselsatta som nu, skriver politikerna. Det klingar konstigt jämfört med att vi aldrig har haft så få vårdplatser öppna på våra sjukhus. ”Produktionen” som tack vare effektiviseringar tidigare år ökat, minskar nu! Mycket beroende på att Västra Götalandsregionen inte lyckas rekrytera och behålla kompetent personal. Enligt de grön blå politikerna är sjukvårdens ekonomi är i balans och regionens ekonomi är stark och stabil. Det beror delvis på att budgeterade lönemedel inte behöver betalas ut, då det saknas personal att hålla vårdplatser öppna. Ett exempel från Kungälvssjukhus är de geriatriska avdelningarna som tidigare varit två stycken. Idag kan man bara hålla en avdelning öppen pga personalbrist. Det gör att geriatriken som tidigare gått med underskott i dag går med överskott då de inte behöver betala ut lönemedel. Samtidigt som patienter som inte får plats på geriatriken slussas till andra avdelningars korridorer.

I vilken verklighet lever politikerna? Misstroendet mot de styrande i sjukvården och även på andra nivåer ökar. Delvis beroende på att de inte ser eller erkänner de problemen som finns ute i verkligheten. Det är att stoppa huvudet i sanden likt en struts.

Det är långt mellan ”makten” och väljarna. Eller för mina medlemmar(sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor), långt mellan politiska beslutsfattare och anställda. De blågrönas företrädare målar upp en ljus och stabil bild av framtidens vård i Västra Götaland. Men det är nu och här som problemen finns. Det är nu och här som problemen måste tas om hand! Inte genom populistiska utspel. Det krävs gemensamma blocköverskridande satsningar för stabilitet och långsiktighet.

Det vårdadministrativa systemet, läs journalsystem, som ska införas kan knappast de blågröna ta kred för. Det är något som måste till oavsett vem som sitter i majoritet. Det är inte heller något som kommer att lösa situationen här och nu. Möjligtvis något som kommer att underlätta arbetet för de som orkat hålla sig kvar i vården om 10 år.

Ge oss en lön som erkänner kunskap. En lön som gör att medarbetare vill stanna och som får tillbaka medarbetare, så att ni kan öppna de stängda vårdplatserna. Då minskar överbeläggningarna och kanske får vi som arbetar i vården en drägligare arbetsmiljö.

Ge oss arbetstider som gör att vi orkar ett helt arbetsliv och inte bränner ut oss.

Det är dags för politiker, oavsett partitillhörighet i Västra Götaland, att se till att regionen blir en attraktiv arbetsgivare. En arbetsgivare som erkänner kompetens och som ser till att arbetsmiljön är dräglig. Inte nästa månad, inte i nästa års budget, utan NU! Martin Håland

Martin Håland
Legitimerad sjuksköterska
Ledamot avdelningsstyrelsen

Om att arbeta på natten

av

Vi måste vara medvetna om att vi jobbar mot den naturliga kroppsfunktionen. Kroppen är inte gjord för att vara vaken på natten och sova på dagen. Hur mycket vi än vänder på dygnet så anpassar sig inte kroppens funktioner till det.

susanne-roslund-nattblogg-nov-2016Att sova på dagen är inte detsamma som att sova på natten. Det är alltid svårt att efter tre nätter komma tillbaka till den normala dygnsrytmen igen. Flera av mina kollegor skulle aldrig klara ett nattjobb eftersom de måste få sina 8 timmar av god sömn varje natt för att fungera på jobbet.

Ibland kan jag bli skrämd av alla rapporter om hälsorisker med nattjobb. Stressforskningen har ju gång på gång visat alla de hälsorisker som skiftarbete medför. Störning av dygnsrytmen, trötthet och ökad risk för hjärt-/kärlsjukdomar och bröstcancer är bara några exempel…

Jag hade gärna jobbat lite mindre om ekonomin tillät det och vågar nog inte jobba i samma takt fram till 65 år. Försöker verkligen att ta extra väl hand om hälsan i form av dagliga promenader med dagsljus och är noga med att äta hälsosamt så att min kropp håller fram till pensionen. Men oavsett hur jag gör finns inte tiden där för återhämtning och det är det jag skulle behöva för att räcka hela yrkeslivet.

Det är arbetsgivarens ansvar att se till att ha rätt bemanning och arbetstider som garanterar både vår hälsa och patientsäkerheten. Arbetsgivarna inom vårdsektorn måste ställa om. Inte bara för att jag och mina kollegor ska kunna behålla hälsan och orka ett helt arbetsliv, utan också för att varje patient har en självklar rätt till bästa möjliga vård.

/Susanne Roslund, nattarbetande sjuksköterska Göteborgs Stad

“Nu kan det inte bli sämre”

av

Jag är stolt, legitimerad psykiatrisjuksköterska. Jag kan inte tänka mig något roligare jobb! Men kan det ”ligga oss i fatet”? Har vi alldeles för länge bitit i hop och stått ut?

Trots oregelbundna scheman dygnets alla timmar, ständiga besparingsförslag där vi uppmuntras ”springa fortare och jobba smartare”.

För varje förändring har vi sagt; ”nu kan det inte bli sämre”, men jo, det har det blivit.

När jag började löneförhandla för Vårdförbundets medlemmar för drygt tio år sedan, var en av de första insikter jag fick att vi var långt från jämställda när det gällde löner. Kvinnodominerade yrken som barnmorskor, röntgensjuksköterskor, biomedicinska analytiker och sjuksköterskor värderades inte på samma sätt som motsvarande manliga akademiska yrken.

Motiveringen den gången var ”det är marknaden” – och ”ni är ju så många” – ”det blir för dyrt”.

Vårdförbundet har hela tiden varnat för att det riskerar bli brist på våra professioner – och att ingen kommer utbilda sig vidare till specialist om det inte lönar sig.

Nu har vi fått rätt i alla våra värsta farhågor.

Sjuktalen rasar i höjden, avdelningar stänger för att det är brist på våra yrkesgrupper, och antalet specialister sjunker i takt med att vi äldre når pensionärsåldern.

Kronika_sommar_2012_540_570

Med det här scenariot skulle man kanske kunna tänka sig att vi i alla fall har en god löneutveckling – för nu är det ju verkligen ”vår” marknad. Men nej, när man blivit tvungen höja ingångslönerna för att studenterna ska tacka ja till anställning låter man de redan anställda stå tillbaka.

Många av våra medlemmar med god utbildning och lång erfarenhet, är mentorer för nyutbildade med samma – eller till och med en högre lön. Det enda sättet att få en reell löneökning är att söka sig nya tjänster hos en annan arbetsgivare.

När erfarenhet och kunskap inte värderas, blir ända sättet att få en reell löneökning att byta arbetsgivare. Det är i sig inte fel, men när omsättningen på personal blir så stor som den är i dag, blir det en orimligt stort arbetsbörda på dem som stannar kvar på arbetsplatsen – och hela tiden får lära upp ny personal.

Vid brist på personal förväntas du dessutom vara ”solidarisk” och arbeta extra både dag och natt. Lägg till det en dålig löneutveckling jämfört med kollegor med mindre kunskap och erfarenhet – och du har en bild av dagens sjukvårdskris.

Ja, vi är många – och det är inget argument för att inte få en rimlig arbetsmiljö och lön.

Tvärt om!

Anne Karin Höglund

Ordförande Avdelning Västra Götaland

Jag dog men jag lever

av

Det där låter som en kraftfull titel, en slogan  för att väcka uppmärksamhet men är min verklighet. Jag dog men jag lever.

Den som berättar för dig är Peder Jarnvall, präst i Harplinge-Steninge utanför Halmstad.

En av dessa många människor som tror, eller får jag kanske säga EN GÅNG trodde,att livet var en komprimerad kalender, ständig andnöd och något jagat i blicken i oro för att underprestera.Nu vet jag, skriver han, att DET inte var livet utan rena döden.

Jag befann mig i semesterns sista skälvande dagar i mitten av augusti 2014. Kvällen lovade gott grillväder och min man Hasse var på väg till stallet för en kort ridtur före middagen.”Hinner jag ta en vända på cykeln då?”, frågade jag. Han vände sig om och nickade.”Gör du det, om du känner att du behöver. Jag tänder grillen, så blir det bra tajming tills du är tillbaka”.

Regelbunden motion, rörelse överhuvudtaget har alltid varit min kropp och tankes rastplats.Fåfäng? Tja, visst är jag nöjd att kunna bära upp samma prästkaftan som för tjugo år sedan. Den sitter till och med lite bättre idag.

Förbi Töringes åkrar gick färden, upp genom Vinberg och så svängen mot kyrkbyn. Det var i backen upp mot kyrkan på höjden värken kom. En plötslig  kramp vid hjärtat. En värk som inte ville släppa. Jag saktade farten  och tog det lite lugnare i uppförslutet. Krampen släppte. Phu! Det skulle känts opraktiskt att dö här mitt i backen, om Hasse sedan skulle ut och  leta efter mig i dikena.

Det sista var en drastisk bild jag skämtsamt brukat göra, var gång  Hasse tyckt att jag pressat mig alltför hårt med motionen efter en  arbetsdag. Jag hade lovat att inte dö utom räckhåll för honom. Väl hemma var jag fylld av oro i kroppen, och med tårar i ögonen  förklarade jag läget för Hasse. Nu var krampen kring hjärtat och det  vassa strålandet genom min vänsterarm så påtagligt att jag inte kunde  bortse ifrån det.Han såg min oro och hörde ju att jag inte försökte skämta bort det,  som vid andra tillfällen. “Vill du att jag skall ringa en ambulans?””Nej, bara jag får vila går det över”. Jag påstod mig redan känna mig  lite bättre. “Vi skall inte besvära Landstinget i onödan. Det är andra  som behöver den hjälpen bättre”. Den värsta smärtan hade släppt något,och jag tänkte att det här har jag vilat bort före maten.

“Jag ringer Branka, i alla fall”, ropade Hasse upp till mig. “Nej, det  behöver du inte. Jag mår redan bättre”, sa jag.Sedan minns jag inget mer.

Nu är Branka inte bara en väl prövad sjuksköterska utan också  serbiska, och en sådan dam nöjer sig inte med annat än att ha fått sin  vilja igenom.

“Lägg på! Ring 112!!”, var hennes klara besked när Hasse bara kort förklarat läget. Det fanns uppenbart inte rum för någon diskussion om  nödvändigt eller inte.Allvaret för Hasse underströks av att ett samtal med Branka sällan  understiger tjugo minuter. Nu hade det inte tagit ens två.

Som en lycklig försyn befann sig tack och lov en ambulans strax bortanför  avtaget mot Falkenberg. En oplanerad retur från Varberg som blev min  räddning. De dirigerades in och lyckades hitta rätt väg in till gården.Efter kort briefing från Hasse gick ambulanssjukvårdarna upp på  övervåningen. Då var jag redan död.

Sedan hur länge vet jag inte, men uppskattningsvis ca fyra minuter.Ja, död och död. Diagnosen var hjärtstopp men principen den samma och  utfallet fatalt utan en professionell insats.I det allvarliga läget, hade de efter anrop nu fått sällskap av en extra bil.Nedför trappan i ett hus med snäva vinklar bars jag. Personalen hade  inte bara 100 kilo dökött att släpa på. De skulle också ha sinnesnärvaro att möta Hasses oro i alla de frågor som nu rusade genom hans huvud.

Under resan mot Halmstad och en varskodd vårdinsats i väntan gav  personalen alla nödvändiga uppgifter för att sjukhuset skulle kunna  möta upp efter rådande förutsättningar. Hjärtstoppet hade varat länge och utgången var oviss. Överlevnad?  Kanske. Skador? Möjligen, troligen, men omöjligt att svara på i detta läge.

Väl på plats väntade en personalinsats som inte bara skulle lösa de  nödvändiga insatserna i mig, utan också finna tiden för och omsorgen om Hasse.En blixtinsats i stort och smått som så här i efterhand storligen imponerar på mig.Det kändes som om ett helt sjukhus ställde sin samlade resurs till en persons förfogande och räddning.

Ja, jag överlevde. Det tog tre dagar, en ballongsprängning och så  mycket smärtstillande, att jag nog aldrig kommer att uppleva liknande psykedeliska visioner som de jag hade under min medvetslösa period.Det var först på tredje dagen jag vaknade upp. Läkarna hade inte velat  svara på frågan hur stora mina skador var, för att inte i förtid oroa  Hasse och familjen.

De sade som privatdetektiven Ture Sventon; ” Det är för tidigt att  yttra sig om den saken”.

Det var först där när jag plötsligt slog upp ögonen, matt klarade  blicken och sade; ” Hasse, du glömmer inte bort att lämna böckerna  till biblioteket så vi slipper förseningsavgift”, som han förstod att  jag var tillbaka.

Peder på sjukhuset

Ja, jag överlevde. Tack vara vår sjukvård. Jag lever idag två år  senare, i stor tacksamhet till varje enskild och samfälld insats som  gjordes under de tre dagarna och tiden som sedan följde.Jag dog då, men jag lever idag.

Min historia är naturligtvis bara ett av många lyckliga  återberättanden, så jag aspirerar inte på någon originalitet. Bara att  få uttrycka min tacksamhet.Den där tårtturnen Hasse och jag sedan gjorde till de  räddningstjänster i Falkenberg och Varberg som räddade mig i det akuta  läget och transporterade mig till tryggheten i Halmstad, kändes lite  ringa med tanke på insatsen.”Vårdpersonal älskar tårta! Allt som passar till fikat är bra”, sade  de med en skämtsam blinkning till blomsteruppsättningar och  minnesplaketter.

Hängivna. Självuppoffrande. Drivna av sin professionallitet och  medmänsklighet.å vill jag sammanfatta mitt möte och min fortsatta kontakt med den  underbara personal jag mött i svensk sjukvård.Ingen skulle kalla dem underskattade, men sorgligt nog måste jag  tillägga underbetalda, undervärderade och underbemannade.

Jag vet inte vilka pressade scheman och dubbla skift mina räddande änglar levde i, den natten de tog mig tillbaka till livet. Bara ett vet jag; så ser vår vårdpersonals verklighet ut. Dagligen. Nattligen. Ändå förutsätts de lösa differensen mellan liv och död.För dig och mig. Därför är ansvaret vårt. Ansvaret att söka lösningar på deras orimliga arbetssituation.

Vår vård är vår överlevnad. Word!

 

//Peder Jarnvall, präst i Harplinge-Steninge utanför Halmstad.

 

Peder och Hasse

App, lapp sa att du slapp!

av

App, lapp sa att du slapp…

Känner mig som jag deltar i någon konstig lek som ingen vill börja. Eller som i en boxningsmatch där det finns två ringhörnor och istället för slag utdelas retoriska grepp och angrepp. Där båda två i vardera hörna vill vinna och målet är att slippa betala.

Lyssnar på P1 morgon där sjukvårdsministern Gabriel Wikström och SKL:s (Sveriges kommuner och landsting) ordförande Helen Fritzon diskuterar vem som ska stå för fiolerna och betala utbildningen av specialistsjuksköterskor. Radiojournalisten är domaren på sidlinjen.

Först ut är Gabriel Wikström. Han går upp i ringen och utdelar det fösta slaget.

-Tycker att det är landstingen ska betala för det är en arbetsgivarfråga.

Sedan går han in och parerar när frågan återkommer om det ska var en nationell reglering om att sjuksköterskor liksom läkare ska ha betald specialistutbildning. Då duckar han och glider undan med.

– Bra att landstingen som är arbetsgivare fortsätter på samma spår och betalar och att parterna löser det.

In i andra ringhörnan kommer Helen Fritzon och hon gör ett oväntat utspel. Hon målar en bakgrund för att publiken ska förstå det komplexa som sker i ringen att det är inte bara specialistsjuksköterskor som behövs utbildas och anställas. När hon målat färdigt gör hon sitt första retoriska slag.

– Det är egentligen i grunden ett statligt ansvar för utbildning av specialistsjuksköterskor. Hon visar att hon är orolig där hon jobbar med handskarna i högsta försvar uppe i ringen. Orolig för att det finns risk för avundsjuka från andra grupper om arbetsgivaren betalar.

Helen Fritzon jobbar på i ringen och pratar på om olika avtal som det vore regler i en match och blottar lite sin strupe och bjuder in till att lösa det gemensamt i samverkan. Får ett instick från sidlinjen som gör att hon utdelar ett tjuvnyp. Att staten som minsann har ansvaret inte gör rätt för sig utan det är landsting och regioner som bistert får betala det som smakar och att det finns risk att kravspecifikationen ökar från andra håll om detta får fortsätta. Hon avslutar med en slagserie om statens ansvar.

Wikström som fått upp ångan och sin skicklighet i att ducka för slagen ser att försvar är bästa anfall. Han slänger in en joker i matchen, Solidaritetskortet. Solidariteten om att andra ska förstå och inte bli avundsjuka. Fortsätter försvara sig genom att påtala att det har getts resurser till vården.

Från sidlinjen som nu noterar att de två kombattanterna inte kommer något vart slänger in lite energi genom att påtala att lärarna fått stöd från staten. Wikström väljer att glida undan och går nu till attack på SKL och säger att de behöver ju inte ha resurser för de löser det så bra ändå. Och går in med sin slagserie och påtalar det onödiga med lagar och regler för det tar så lång tid nu när det fixar utgången på matchen ändå. Wikström vill helst nu se sig som vinnare överlämna målet att slippa betala.

SKLs Helen Fritzon kämpar desperat för inte sjukvårdsministern ska avgå helt med vinsten att slippa betala, utan söker nu sina chanser att dela på vinsten genom att gå på ytterligare en slagserie ” betala lön, statligt ansvar och samverkan”

Nu kommer esset i rockärmen fram från Gabriel Wikström och han går på knock

” regeringen har skjutit till medel för utbildningsplatser”

Helen Fritzon svarar snabbt med en undanmanöver över hur bra det blir, men där går sidlinjen in och bryter för tiden är ute.

Där slutar matchen utan någon vinnare och med bara förlorare.

Marianne fattar ingenting!

Marianne fattar ingenting!

Jag fattar ingenting!!

Nja, båda vann ju, för båda undvek att ta på sig ansvaret att betala. Eller är det SKL som får betala?

Förlorarna blev vi som satt i publiken dvs. patienter och personal som ville se någon som tog ansvaret att betala för att få en hållbar vård.

Kunde inte Helen Fritzon sagt rent ut:

-Vi vill att regeringen bestämmer vilka specialistutbildningar som SKL ska betala.

Underförstått hade det blivit att då gör sig inga andra grupper besvär med betald utbildning.Då kunde SKL skydda sig med att skylla på regeringen att de har bestämt, hade haft incitament att höja skatten eller omprioritera från något annat. Vad annat nu är…?

Gabriel Wikström borde komma ihåg sin historia bättre. Det är utifrån att förändringar sker i samhället som gör att nya lagar stiftas!

Ellen, dellen du, betala ska du gör nu!

I dagens publik som inte applåderade utan bara blev trött

Marianne Brindbergs

Västbloggens epistel nr 112

av

SU tronar stort och högt, anor och status har kåken

Kungälv, NU och Säs och Skas traskar efter tätt i spåren

Samma sak i år igen

stänger vårdplatser och sen

Får de sjuka vänta men:

– Det finns ju plats i korridoren!

 

Skalar minst 25%, personalen ska visst ha semester

– Fattar inte vad som hänt, sjukhuset fick sommargäster?

Såna som har rätt till vård

Denna sommar slår rekord!

– Lägg dom på vår innergård

som saknar krafter för protester

 

Hinner inte göra rätt, hinner inte registrera

Avvikelser på sånt som hänt, sjuksköterskan ska göra mera

Säger hen att hen är trött

Arbetsgivaren blir stött

– Vi tar det sen, om någon dött

i höst kan IVO inspektera

 

Jobba massa övertid, dålig lön och semestern får du bryta

Ansvar över människoliv.  Är det någon som vill byta?

Sökes: Duktig masochist

– Undrar varför det är brist?

På sjuksköterskor, det är trist

Var finns någon som kan ryta?

 

Villkor är en nyckel för att vi ska klara generera

God och säker vård ska vara möjlig att prestera

Vården blir ett jäkla skämt….

Vad tänker de som har bestämt?

– Man kan inte lyckas jämt?

Vem ska våga protestera?!?!