Hej, kära patienter.
Jag vill be om ursäkt för de gånger jag inte hinner stanna och prata med dig, trots att jag ser hur gott du mår av samtalet. Jag vill be om ursäkt för att jag för fjärde gången kommer att be dig byta rum, eller till och med byta sjukhus, för att jag har en annan patient på väg in. Och jag vill be om ursäkt för att jag inte kommer direkt när du ringer på klockan och önskar min hjälp. Jag ser dig, hör dig och gör allt för att du ska må väl.

Samtidigt som du ringer på larmklockan ska jag dela mediciner till åtta till tio andra akut sjuka och ibland livshotande, sviktande patienter, svara i telefonen, förbereda inför ronden med läkarna, prata med anhöriga, blanda infusioner.

Jag ska koppla dropp, trösta, ta hand om anhöriga, prata med kommunen, förbereda hemgång, plocka ihop mediciner, faxa, beställa transporter, svara i telefonen, dela mer mediciner, ta blodtryck, puls och övriga kontroller för att se till att du mår bra och förbereda för operation.

Jag ska följa röntgen-svar, prata med dietist, observera magar, följa urinmätningar, följa värden på medicinsk apparatur, prata med sjukgymnaster och arbetsterapeuter, ta emot nya patienter, följa provsvar, skicka hem, dokumentera, svara i telefonen, dokumentera… det tar aldrig slut.

Jag ska veta allt om alla jag vårdar. Vi springer snabbare och snabbare, ändå räcker vi inte till. Jag ser dig, hör dig och gör allt för att du ska må väl, men det är svårt när vi har så dåliga förutsättningar.

Kära ledning och politiker.
Jag är trött, sliten och slutkörd. 25 år gammal. Hur länge ska vi orka? Jag älskar mitt jobb och har inga planer på att någonsin sluta, men hur kan ni ständigt be oss att göra mer? Springa snabbare? Arbeta mer effektivt? Ser ni inte allt vi redan gör? Utan våra fina undersköterskor hade vi alla kollapsat för länge sedan.

Patientsäkerheten har kanske aldrig varit så hotad som nu. Ni halverar vår arbetsstyrka, ger oss dubbelt så mycket att göra, men någon vidare löneökning är otänkbart. Det blir snarare ett hån. Ni säger att pengarna är slut när vi ber om löneförhöjning, ändå anställer ni externa bemanningsföretag som kostar miljoner. Kollegor som gör exakt samma jobb tjänar just nu cirka 60 000 kronor i månaden, vilket är cirka tre gånger så mycket som jag tjänar.

Pengarna är slut, men ni anställer fler och fler administrativa. Hur många administrativa ska det krävas för att se hur hotad vården är? Och vad ska alla administrativa göra när personalen på golvet lämnat?

Återigen, det räcker nu.

SJUKSKÖTERSKA PÅ SÄS

Vår arbetsplatsträffgrupp (APT-grupp) från hemsjukvården (HSV) i Åmåls kommun har gått vidare i nomineringen till Arbetsmiljöpriset 2019!
Håll nu tummarna, vinnaren utses nästa vecka!

Från vänster: Fatima, Josefin, Jenny, Kerstin, Hanna, Sofia G, Gabriella, Sofia, Felicia sjuksköterskestudent medlem i Vårdförbundet student och Mia, alla legitimerade sjuksköterskor.

Vi är en arbetsgrupp på nära 25 legitimerade sjuksköterskor som har jobbat för en bättre arbetsmiljö med en bra balans mellan arbete och fritid samt för ett långt och hälsosamt arbetsliv.  Detta har vi gjort genom APT-möten, inspirationsdagar med värdegrund och förhållningssätt i fokus. Vi har även en förlängning av APT-grupp med en referensgrupp som träffas varannan vecka för att diskutera frågeställningar som finns.
Arbetet har resulterat i bättre kamratskap, bättre hjälpsamhetsanda och sänkt övertidsuttag. Det pekar på att man kommer hem i tid till familj och fritid för bra återhämtning.

Motiveringen till nomineringen enligt jurymedlemmarna är vårt engagemang och passion för att göra vår arbetsmiljö bättre.

Med vänlig hälsning,
Mia och Ida,
förtroendevalda Vårdförbundet HSV Åmåls kommun

 

En kort förklaring om projektet.
I ansökan berättar man om:
-de arbetsmiljöaktiviteter som APT-gruppen har arbetat med under året för att utveckla och förbättra den fysiska, organisatoriska och sociala arbetsmiljön.
-uppnådda mål och resultat av de genomförda aktiviteterna.

 

 

 

 

 

 

 

 

Ledsen, arg, besviken och djupt kränkt!

Jag arbetar som sjuksköterska inom Hemsjukvården i Alingsås kommun, där jag varit anställd i 24 år!  Jag anser att jag har världens bästa jobb och trivs fantastiskt bra med mina kollegor.
Arbetar 3 mil utanför Alingsås, vilket innebär att det är svårt att rekrytera sjuksköterskor till oss. Under mina år har det passerat rätt många sjuksköterskor, som tyvärr inte stannar, vilket medför sämre kontinuitet och en ökad arbetsbelastning för oss som är kvar.
Den senast nyanställde sjuksköterskan började hos oss under förra våren men lämnar nu inom ett par veckor. Vid tillsättning av den tjänsten uppgav personen i fråga att hen önskade en lön som Vårdförbundet ansåg att “hen hade rätt till” och blev erbjuden 38 000:- utan förhandling. För mig som tjänar 31.400:-blir detta en skillnad på 6 600:-månad och 79 200:-/år.
Lika lön-lika arbete? Jaha… han är en man!

Jag har nyligen haft samtal med min chef och vet att inga summor kan diskuteras.
Vi gick igenom mina prestationer, min utveckling samt förbättringsarbete jag bidragit med under året. Chefen uppger att jag uträttat ett jättebra arbete och hon är nöjd!

Men det är inte jag!

Mot min vilja tvingas jag säga upp mig och söka annat arbete.
Har under årens lopp begärt hjälp av vårt fackliga ombud, utan något resultat.
Hamnade lågt i min ingångslön 2013, 25 000 kr, vilket tydligen inte kan justeras?
Enligt telefonkontakt med Vårdförbundet under veckan har jag inte ens kommit upp i 2017 års minimilön. Vad ska jag göra?

Vilken lön anser Vårdförbundet att jag borde ha och hur kan Vårdförbundet hjälpa mig dit!?Så som sagt, att fira kvinnodagen gör jag genom att vara upprörd, bedrövad och arg!

 

Hej igen!

Efter att jag har skrivit av mig min frustration och blodtrycket stabiliserats, kommer här ett andra mejl. Tänkte ta tillvara på den lediga dagen och försöka få upp humöret lite. Påbörjade läsningen av senaste Vårdfokus, läste om att vi uppmanas nominera några favoriter inför Vårdgalan 2019. Där läser jag följande: Årets studenthandledare nomineras med 25 000:- och årets vårdchef nomineras med 50 000:-?

Jag har läst studenthandledarutbildning och har sedan dess ansvarat för studenter på vår arbetsplats. Då kommunen har som krav att endast sjuksköterskor med handledarutbildning får handleda har jag varit ensam med den utbildningen på vår enhet. Jag fick inga extra pengar i lönekuvertet efter den utbildningen. Det ska liksom “ingå i våra tjänster”, menar högste chefen. Jag som trodde utbildning skulle löna sig?

Jag har introducerat Peer Learningmed gott resultat och studenterna har varit jättenöjda efter sin VFU (verksamhetsförlagd utbildning). Dessutom har jag lyckats få minst 5 studenter anställda i kommunen efter examen, även det en prestation som är värd att uppmärksammas. Nej tydligen inte!

Jag kan då inte förstå varför årets handledare endast nomineras med 25 000:- jämförbart med vad årets chef blir belönad med? Hur mäts prestationen i förhållande till skillnaderna i lön? Varifrån kommer pengarna?

Så, härmed nominerar jag mig själv, tar på mig stövlarna och går ut i blåsvädret med mitt svängande blodtryck!!

Ulrika Brunnegård

Att vi som arbetar i vården närmast patienten upplever ledningen som osynlig är inget ovanligt. Att ledningen utgörs av olika personer och olika nivåer beroende på vem man frågar är heller inget ovanligt.
I landsting och regioner kan ledningen bestå av allt ifrån politiken i Regionfullmäktige, Hälso- och sjukvårdsstyrelsen, koncernkontoret, sjukhusstyrelsen, sjukhusledningen, ledningsgrupp på verksamhetsnivå till den egna enhetschefen. Att olika ledningspersoner hänvisar till beslut tagna på andra nivåer än där man själv verkar är heller inte ovanligt.

Upplevelsen är ofta att sjukvården består av två parallella världar. En där styrning och ledning pågår och en där vården bedrivs. Allt för ofta vet den ena inte vad den andra gör vilket man också ofta står helt oförstående inför, från båda håll.
Frågan är om vi i alla led kommer ihåg varför vi finns till och för vem vi finns till, att patienten är stjärnan i vår verksamhet. Att det inte finns något självändamål i att fatta många, komplicerade beslut i rask takt om inte man tillser att besluten implementeras i verksamheten och följs upp.

För att bli en synlig ledning innebär inte bara att man känns igen som person utan att de beslut som tas blir synliga och förståeliga för de som ska utföra dem. Här har arbetsgivaren lång väg att gå och steg ett måste bli att ge personalen förutsättningarna att vara en del i utvecklingen och styrningen på sin arbetsplats och i den verksamhet man verkar.

/Avdelningsstyrelsen Vårdförbundet
Västra Götaland

Debatterna är igång, valstugorna, plakaten och dörrknackningarna. Många kanske tänker, fy va tröttsamt, bara det tar slut snart, orkar inte lyssna på allt dividerande fram och tillbaka om vem som är ansvarig för vad och varför.

Men jag, jag är bara tacksam!

Tacksam för att få leva i en demokrati, med alla fel och brister det innebär. (Alternativet är så mycket sämre)
Tacksam att kunna lita på att det valresultat vi ser är det som registreras.
Tacksam att få leva i ett samhälle där debatten flödar, där röster för och emot hörs, där vi får visa missnöje med våra politiker och regering, och de med oss, där vi får tycka vad vi vill, när vi vill och till och med, får säga det högt.

Skulle bara önska att vi som tyckare kunde vara lite mer nyanserade, ha lite mer förståelse för hur en demokrati fungerar. Som jag ser det är det som med samverkan. Vi från fackligt håll har en åsikt vi för fram. Om arbetsgivaren antar vårt förslag utan förändring kan man säga att vi har påverkat till 100 % i den frågan, det blev som vi ville. Om arbetsgivaren däremot bara antar delar eller inget av vårt förslag har vi inte fått gehör för vår fråga. Men det betyder inte att vi ljög när vi sa att vi skulle driva frågan. Men i och med att vi inte kan bestämma själva, därför kan vi inte heller helt ta allt ansvar för att förslaget inte gått igenom. På samma sätt är det med en regering som inte sitter i majoritet, oavsett färg, de kan inte bestämma själva. Så det de säger de vill driva men sen inte får igenom i en minoritets regering, är inte lögner. Det är deras sanning, deras vilja, men beslutet är resultatet av en kompromiss. Om de skulle tvinga igenom sin vilja i alla fall, kallas det inte längre för demokrati utan för diktatur.

Så är man osäker på vilket parti man vill lägga sin röst på, bör man titta på vilka förslag de lagt fram. Det gäller riksdagsval likväl som kommun och landstingsval. Men oavsett vem/vilka som styr i vårt land, på alla nivåer, vill jag påstå att ingen har kommit till botten med vårdplatsbristen. Ingen har vågat ta ansvar för den uppenbara anledningen till att köerna växer, kaoset på sjukhusen ökar och Vårdförbundets medlemmar tar anställningar utanför våra sjukhus.

Den uppenbara anledningen är att vi är för få på plats och det är vi för att det i dag kostar mer än det smakar att jobba kvar. Ju sämre förutsättningarna blir för att göra vårt jobb, ju mer ska det till i lönekuvertet för att övertala oss att komma tillbaka.

Så till er som kommer regera, fatta besluten i nästa mandatperiod, det finns inget att vänta på, inga genvägar.

En uppvärdering av Vårdförbundets medlemsgrupper är lösningen på vårdplatsbristen!

Lene Lorentzen, ledamot, avdelningsstyrelsen, Vårdförbundet Västra Götaland