Ledsen, arg, besviken och djupt kränkt!

Jag arbetar som sjuksköterska inom Hemsjukvården i Alingsås kommun, där jag varit anställd i 24 år!  Jag anser att jag har världens bästa jobb och trivs fantastiskt bra med mina kollegor.
Arbetar 3 mil utanför Alingsås, vilket innebär att det är svårt att rekrytera sjuksköterskor till oss. Under mina år har det passerat rätt många sjuksköterskor, som tyvärr inte stannar, vilket medför sämre kontinuitet och en ökad arbetsbelastning för oss som är kvar.
Den senast nyanställde sjuksköterskan började hos oss under förra våren men lämnar nu inom ett par veckor. Vid tillsättning av den tjänsten uppgav personen i fråga att hen önskade en lön som Vårdförbundet ansåg att “hen hade rätt till” och blev erbjuden 38 000:- utan förhandling. För mig som tjänar 31.400:-blir detta en skillnad på 6 600:-månad och 79 200:-/år.
Lika lön-lika arbete? Jaha… han är en man!

Jag har nyligen haft samtal med min chef och vet att inga summor kan diskuteras.
Vi gick igenom mina prestationer, min utveckling samt förbättringsarbete jag bidragit med under året. Chefen uppger att jag uträttat ett jättebra arbete och hon är nöjd!

Men det är inte jag!

Mot min vilja tvingas jag säga upp mig och söka annat arbete.
Har under årens lopp begärt hjälp av vårt fackliga ombud, utan något resultat.
Hamnade lågt i min ingångslön 2013, 25 000 kr, vilket tydligen inte kan justeras?
Enligt telefonkontakt med Vårdförbundet under veckan har jag inte ens kommit upp i 2017 års minimilön. Vad ska jag göra?

Vilken lön anser Vårdförbundet att jag borde ha och hur kan Vårdförbundet hjälpa mig dit!?Så som sagt, att fira kvinnodagen gör jag genom att vara upprörd, bedrövad och arg!

 

Hej igen!

Efter att jag har skrivit av mig min frustration och blodtrycket stabiliserats, kommer här ett andra mejl. Tänkte ta tillvara på den lediga dagen och försöka få upp humöret lite. Påbörjade läsningen av senaste Vårdfokus, läste om att vi uppmanas nominera några favoriter inför Vårdgalan 2019. Där läser jag följande: Årets studenthandledare nomineras med 25 000:- och årets vårdchef nomineras med 50 000:-?

Jag har läst studenthandledarutbildning och har sedan dess ansvarat för studenter på vår arbetsplats. Då kommunen har som krav att endast sjuksköterskor med handledarutbildning får handleda har jag varit ensam med den utbildningen på vår enhet. Jag fick inga extra pengar i lönekuvertet efter den utbildningen. Det ska liksom “ingå i våra tjänster”, menar högste chefen. Jag som trodde utbildning skulle löna sig?

Jag har introducerat Peer Learningmed gott resultat och studenterna har varit jättenöjda efter sin VFU (verksamhetsförlagd utbildning). Dessutom har jag lyckats få minst 5 studenter anställda i kommunen efter examen, även det en prestation som är värd att uppmärksammas. Nej tydligen inte!

Jag kan då inte förstå varför årets handledare endast nomineras med 25 000:- jämförbart med vad årets chef blir belönad med? Hur mäts prestationen i förhållande till skillnaderna i lön? Varifrån kommer pengarna?

Så, härmed nominerar jag mig själv, tar på mig stövlarna och går ut i blåsvädret med mitt svängande blodtryck!!

Ulrika Brunnegård

Att vi som arbetar i vården närmast patienten upplever ledningen som osynlig är inget ovanligt. Att ledningen utgörs av olika personer och olika nivåer beroende på vem man frågar är heller inget ovanligt.
I landsting och regioner kan ledningen bestå av allt ifrån politiken i Regionfullmäktige, Hälso- och sjukvårdsstyrelsen, koncernkontoret, sjukhusstyrelsen, sjukhusledningen, ledningsgrupp på verksamhetsnivå till den egna enhetschefen. Att olika ledningspersoner hänvisar till beslut tagna på andra nivåer än där man själv verkar är heller inte ovanligt.

Upplevelsen är ofta att sjukvården består av två parallella världar. En där styrning och ledning pågår och en där vården bedrivs. Allt för ofta vet den ena inte vad den andra gör vilket man också ofta står helt oförstående inför, från båda håll.
Frågan är om vi i alla led kommer ihåg varför vi finns till och för vem vi finns till, att patienten är stjärnan i vår verksamhet. Att det inte finns något självändamål i att fatta många, komplicerade beslut i rask takt om inte man tillser att besluten implementeras i verksamheten och följs upp.

För att bli en synlig ledning innebär inte bara att man känns igen som person utan att de beslut som tas blir synliga och förståeliga för de som ska utföra dem. Här har arbetsgivaren lång väg att gå och steg ett måste bli att ge personalen förutsättningarna att vara en del i utvecklingen och styrningen på sin arbetsplats och i den verksamhet man verkar.

/Avdelningsstyrelsen Vårdförbundet
Västra Götaland

Debatterna är igång, valstugorna, plakaten och dörrknackningarna. Många kanske tänker, fy va tröttsamt, bara det tar slut snart, orkar inte lyssna på allt dividerande fram och tillbaka om vem som är ansvarig för vad och varför.

Men jag, jag är bara tacksam!

Tacksam för att få leva i en demokrati, med alla fel och brister det innebär. (Alternativet är så mycket sämre)
Tacksam att kunna lita på att det valresultat vi ser är det som registreras.
Tacksam att få leva i ett samhälle där debatten flödar, där röster för och emot hörs, där vi får visa missnöje med våra politiker och regering, och de med oss, där vi får tycka vad vi vill, när vi vill och till och med, får säga det högt.

Skulle bara önska att vi som tyckare kunde vara lite mer nyanserade, ha lite mer förståelse för hur en demokrati fungerar. Som jag ser det är det som med samverkan. Vi från fackligt håll har en åsikt vi för fram. Om arbetsgivaren antar vårt förslag utan förändring kan man säga att vi har påverkat till 100 % i den frågan, det blev som vi ville. Om arbetsgivaren däremot bara antar delar eller inget av vårt förslag har vi inte fått gehör för vår fråga. Men det betyder inte att vi ljög när vi sa att vi skulle driva frågan. Men i och med att vi inte kan bestämma själva, därför kan vi inte heller helt ta allt ansvar för att förslaget inte gått igenom. På samma sätt är det med en regering som inte sitter i majoritet, oavsett färg, de kan inte bestämma själva. Så det de säger de vill driva men sen inte får igenom i en minoritets regering, är inte lögner. Det är deras sanning, deras vilja, men beslutet är resultatet av en kompromiss. Om de skulle tvinga igenom sin vilja i alla fall, kallas det inte längre för demokrati utan för diktatur.

Så är man osäker på vilket parti man vill lägga sin röst på, bör man titta på vilka förslag de lagt fram. Det gäller riksdagsval likväl som kommun och landstingsval. Men oavsett vem/vilka som styr i vårt land, på alla nivåer, vill jag påstå att ingen har kommit till botten med vårdplatsbristen. Ingen har vågat ta ansvar för den uppenbara anledningen till att köerna växer, kaoset på sjukhusen ökar och Vårdförbundets medlemmar tar anställningar utanför våra sjukhus.

Den uppenbara anledningen är att vi är för få på plats och det är vi för att det i dag kostar mer än det smakar att jobba kvar. Ju sämre förutsättningarna blir för att göra vårt jobb, ju mer ska det till i lönekuvertet för att övertala oss att komma tillbaka.

Så till er som kommer regera, fatta besluten i nästa mandatperiod, det finns inget att vänta på, inga genvägar.

En uppvärdering av Vårdförbundets medlemsgrupper är lösningen på vårdplatsbristen!

Lene Lorentzen, ledamot, avdelningsstyrelsen, Vårdförbundet Västra Götaland

Frågan fick jag i veckan av en person som besökte Pride festivalen och stannade till vid vårt tält.

”-Löven, Fridolin, Lööf, Sjöstedt, Åkesson, Kristersson, Busch Thor, Björklund säger att de ska satsa på vården.”

VÅRD SKOLA OMSORG och lite miljö, brott och straff och integration på ett hörn.
Vilket parti vågar inte säga att de kommer att satsa på VÅRD SKOLA och OMSORG?

Det är fullt fokus på partiledarna och valet till riksdag.

Jag berättade om mina tankar:
*Jag vill att det ska satsas på vård. Jag vill inte uppleva att det inte finns tillräckligt med vårdplatser.
*Jag vill inte att patienter ska dö i köer och korridorer för att de inte får vård.
*Jag vill att mina föräldrar ska träffa en kompetent sjuksköterska från kommunens hemsjukvård när de blir skröpliga.
*Jag vill att min arbetskamrat som väntar barn ska få en lugn förlossning och ha en stabil barnmorska vid sin sida hela förlossningen.
*Jag vill att mina Vårdförbunds medlemmar får en bra arbetsmiljö som gör att de trivs och kan utvecklas!

Vad kan nu Löven, Fridolin, Lööf, Sjöstedt, Åkesson, Kristersson, Busch Thor, Björklund göra åt det?

Riksdagen beslutar väldigt lite om sjukvård, däremot kan de besluta om möjligheten att utbilda specialister. I dag är det upp till varje landsting eller kommun att eventuellt erbjuda specialistutbildning.

Vården i Sverige bedrivs i huvudsak av kommun, landsting eller regioner. Det är inte en statlig angelägenhet.

Vad ska jag då rösta på? Frågan hänger kvar……

Det är kommun och landstingspolitiker som är huvudansvariga för sjukvården i Sverige!
Kommunvalet har de flesta koll på. Men jag undrar ibland om kommunpolitikerna har förstått att de ansvarar för sjukvård.
Landstingsvalet är tyvärr något av en doldis. Måste erkänna att även jag har slentrian röstat i landstingsvalet. Men en stor del av landstingets ansvar är att se till att du som medborgare får vård!

Mitt svar till mannen blev en hänvisning till Vårdförbundets valmanifest.
•Öka antalet sjuksköterskor med 45 000 till år 2030. Då har Sverige över 15 sjuksköterskor per 1 000 invånare, vilket skulle göra att Sverige hamnar i nivå med övriga Norden (idag ligger vi klart sämst till med 11,1 sjuksköterskor per 1 000 invånare).
•En barnmorska per födande kvinna i aktiv förlossning.
•Lagstadga (riksdagens uppgift) om reglerad specialistutbildning för röntgensjuksköterskor, biomedicinska analytiker och barnmorskor.
•Lagstadga (riksdagens uppgift) om att specialistutbilda via utbildningsanställningar – alla vårdens arbetsgivare ska erbjuda Akademisk Specialisttjänstgöring (AST) och antalet utbildningsplatser ska öka.

De partier som tänker genomföra ovanstående i riksdag, landsting och kommun får mina respektive röster!

Det är genom att rösta vi kan påverka!

Med detta inlägg vill jag hylla och belysa hur viktigt det är med ett vänligt bemötande.
Jag har arbetat extra som beredskapssjuksköterska på avd. 61 på NÄL, man gör ju vad man kan för att hjälpa till under sommaren.
Jag vill berätta om de fantastiska sjuksköterskorna som jag har träffat på här! Hoppas ni läser och känner igen er. Jag jobbar i vanliga fall administrativt, så jag är inte så insatt i rutiner och hur det fungerar med vissa saker.

Det fattades ett ovanligt läkemedel på avdelningen så jag ringde till hjärtavdelningen (avd. 43/44) för att höra om de hade medicinen. Då svarar en supertrevlig sjuksköterska som tar sig tid, ni vet hur dyrbar den är. De har inte medicinen, så hon hjälper mig att se om någon annan avdelning har den.
Jag ringer till strokeavdelningen (avd.53), där en lika trevlig sjuksköterska svarar och förstår mitt problem. Hon guidar mig i telefonen hur jag ska göra, trots att jag hör att hon har fullt upp i bakgrunden. Fantastiskt!
Med hennes hjälp får jag beställt läkemedlet. Hon erbjuder sig att även guida mig till rätt sal för att hämta ut det, men härifrån skulle jag nog klara mig. Jag tackar så mycket och beger mig iväg.

Jag går mot rummet, men det visar sig att jag inte har behörighet att gå in då eftersom jag bara är inne tillfälligt. Jag går då ner till avd. 42 och där möter jag en kollega som hjälper mig. Jag skrattar åt hela situationen, det är klart detta händer under mitt pass!
Hon är då supergullig och följer med mig till rummet och guidar mig så det blir rätt. Det hela med ett gott humör. Allt går bra och patienten får sin medicin tack vare dessa fantastiska och hjälpsamma människor!

Igår fick jag problem med en insulinordination, läkaren hade skrivit ”enligt PM stroke”. Jag ringde till strokeavdelningen för jag tänkte att kanske går det att lösa. Med den vänligaste tonen svarar en otroligt gullig sjuksköterska och berättar exakt hur det ska ges enligt deras PM.

Jag har ringt till andra på NÄL som också har varit fantastiskt supertrevliga och hjälpt till på alla vis. Tänk vilka kollegor vi har!

Varför jag skriver detta är att jag vill belysa hur mycket det betyder att få ett vänligt och gott bemötande, när man irrar omkring och har bekymmer. Dessa kollegor gjorde min dag, jag kände hur härligt det är när man känner sig välkommen.
Vi fokuserar ofta på det negativa i vardagen, vi behöver se de små positiva sakerna på jobbet. Ett vänligt ”Hej, kan jag hjälpa dig?” I detta fall betydde det så mycket för mig.

Så tack till alla er som kämpar. Tack för all hjälp jag fick! Jag kommer definitivt ställa upp fler somrar även resten av året så klart och ta extrapass, när man får så gó hjälp.
Det låter som att jag bara ringer runt… men vill belysa dessa fantastiska människor!

Helen Sandqvist, leg. Sjuksköterska, NÄL