Det är en grinig sjuksköterska som talar till er. Eller ja, grinig och grinig, det låter tråkigt förstås. Men jag är bekymrad och stundtals lite sur.
Rådande pandemi orsakad av det nya coronaviruset har satt oss sjuksköterskor i rampljuset denna vår. Vi uppmärksammas dagligen för vårt arbete i ”frontlinjen”, hur vi räddar liv och utsätter oss själva för risker på trots långa arbetspass, värkande fötter och familjer som sitter hemma och har fredagsmys utan oss. Vi hyllas för den uppoffring vi är villiga att göra dessa tider för att resten av landet ska känna sig trygga och veta att det finns människor som tar hand om dem när krisen drabbar även dem. Jag har några tankar kring detta.

För det första: ta oss gärna inte för givet. Jag älskar mitt jobb. Det skänker mig glädje på så många sätt. Men det är ett jobb och jag förtjänar samma lön och trygga arbetsmiljö som alla andra som har ett arbete. Hyllningar och gratis mat från restauranger i all ära men jag betalar inte mina räkningar i applåder.
För det andra: vi sjuksköterskor (och våra kollegor med för den delen) var ganska trötta och slutkörda redan innan den här pandemin drabbade samhället. Vi ligger liksom redan på bristningsgränsen. Men i vanlig ordning så kavlar vi upp ärmarna, drar på oss plastförklädet och går in och gör jobbet, för någon måste ju göra det. Och denna någon är bland annat jag, för det är detta yrket jag har valt. Men vi kommer inte att orka så mycket längre till.
Så snälla, ta hand om er där ute. Den här krisen är långt ifrån över än. Bara för att läget börjar stabilisera sig i landet och kurvorna börjar plana ut med antalet smittade så betyder det inte att vi kan gå tillbaka till normalläge än på länge.
Bara för att Räddningstjänsten har fått kontroll över en brand så betyder det inte att vi kan kliva rakt in i ett hus som fortfarande brinner. Det är lite samma sak med Corona, gott folk.

Detta skulle egentligen inte bli ännu en tjatig text om Corona. Vi är alla ganska trötta på’t, jag vet.
Det jag egentligen ville uppmärksamma är ju att det är Sjuksköterskans dag den 12 maj och prata om varför jag tycker att vi sjuksköterskor förtjänar alla applåder i världen (utöver bättre lön, arbetstider och arbetsmiljö osv.).

Att utbilda mig till sjuksköterska är något av de bästa valen jag gjort. Så här 10 år in i yrket funderar jag på hur mitt liv hade sett ut om jag valt annorlunda. Förhoppningsvis hade jag gjort samma val igen. Detta yrke har lärt mig så oerhört mycket om mig själv och gett mig mängder av nya kunskaper. Jag kan massa grejer som gemene man inte kan och det är häftigt. Jag kan till exempel se skillnad på ett förmaksflimmer och ett förmaksfladder på EKG. Jag vet varför handsprit hjälper mot coronavirus men inte mot vinterkräksjukan. Jag har lärt mig varför f-Hb är ett riktigt skitprov. Jag kan hela checklistan för PCI-förberedelser utantill (sjuksköterskor är för övrigt grymma på att kunna grejer utantill). Jag vet vad som är skillnaden på att ge beröm och att validera en människas känslor. Jag fortsätter att skaffa mig nya kunskaper varje dag, i varje nytt möte.

Vad jag fortfarande inte har lärt mig är hur man värderar det vi gör. När vi nu hyllas och prisas av så många, hur tänker man samtidigt att vi ska orka när arbetsmiljön pressas till sitt yttersta och vi ska producera och effektivisera mer och mer?
Hur sätter man ett pris på det vi gör varje dag?
Varje patient i respirator som minutiöst övervakas in i minsta detalj? Varje cancersjuk mamma som får dö med värdighet med familjen runtomkring sig? Ett traumatiserat barn som lär sig lita på en vuxens omsorg? En människa som bara vill dö men som lyckas hitta orken att fortsätta leva ett tag till? Jag ska inte lista alla människoöden vi möter varje dag, det är omöjligt. Men när rampljuset ändå lyser på oss kan vi väl få passa på att påtala att detta är vår vardag, Corona eller inte. När denna pandemi har lagt sig kommer vi att fortsätta göra det vi alltid gör och jag hoppas att ni fortsätter tänka på oss då.
Jag får höra att trycket på sjuksköterskeutbildningen har ökat och att fler vill ge sig in i detta yrke. Det är fler som vill hjälpa till och ge av sig själv, vara en del av något större. Jag tycker att det är fantastiskt, grattis till er som valt världens bästa jobb! Jag hoppas samtidigt att detta följer av ett rejält lyft för vår profession i hur vårt arbete värderas. Vi har redan folkets applåder, nu vill vi se resultat från de som sitter på makten och styr över vården.

Den 12 maj är dessutom Florence Nightingales födelsedag och hon skulle fyllt 200 år i år. Förutom att hon var sjuksköterska, krigsveteran och en lysande statistiker så lärde hon oss alla en viktig läxa som är mer aktuell än någonsin – TVÄTTA HÄNDERNA!

Ta hand om er därute.

Sanne Nordqvist
Specialistsjuksköterska i psykiatrisk vård, för tillfället i arbete på Infektionskliniken SÄS, Borås.