Västbloggen

Västbloggen

Västbloggen

Specialistsjuksköterskan #Duvanderomvården

av

“Specialistsjuksköterskan” Tecknaren Lars Duvander
#Duvanderomvården
Text i bilden:
-Nu har vi nästan lyckats klona en specialistsjuksköterska!
-Fint!… men vore det inte lättare att erbjuda dom betald utbildning och en rejäl löneförhöjning?

Bristen på specialistsjuksköterskor är nationell inom alla elva inriktningar, anestesisjukvård, intensivsjukvård, operationssjukvård, ambulanssjukvård, psykiatrisk vård, distriktssköterska, medicinsk vård, kirurgisk vård, onkologisk vård, hälso- och sjukvård av barn och ungdom, vård av äldre.

 

Nationella planeringsstödet 2018:
”SCB bedömer i sin långtidsprognos att efterfrågan på specialistsjuksköterskor inom samtliga inriktningar kommer att överstiga tillgången fram till 2035.”

För att säkra tillgången på specialistsjuksköterskor måste det löna sig att läsa vidare. Nationell reglering av betald specialistutbildning inom ramen för anställningen är ett måste! Förutsägbar, likvärdig uppvärdering av lönen efter genomförd utbildning är ett måste!

 

/Styrelsen
Vårdförbundet
Avdelning Västra Götaland

Till SU:s sjukhusledning-lyssna på era medarbetare!

av

Jag var med på Dialogmötet som sjukhusledningen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset kallade till och passade på att föra fram mina och mina kollegors åsikter om förbättringar som ledningen kunde satsa på för att få erfaren personal med all sin specialistkompetens, som det tagit år att förvärva, att stanna kvar på SU. Samtidigt skulle man öka patientsäkerheten, kvaliteten och trivseln på arbetsplatsen.

Jag fick applåder av medarbetare som var närvarande och jag kände mig stolt som legitimerad Biomedicinsk analytiker. Jag skrev ner vad jag sa på mötet och vill med bloggens hjälp sprida det. Det blev kanske inte exakt ordagrant vad jag sa och jag har kanske missat att säga något, med det här är mitt budskap. Nu är det upp till arbetsgivaren att agera!

Annika Corneliusson Legitimerad Biomedicinsk analytiker med mer än 30 års erfarenhet inom Klinisk Fysiologi.

 

 

 

 

Ett av Sahlgrenska Universitetssjukhusets (SU) prioriterade mål är att vi ska vara ”Landets ledande Universitetssjukhus”. Statistik i Dagens medicin över just nämnda prioriterade mål visar att SU ligger sist i listan av alla Universitetssjukhus i Sverige.

SU är ett av Nord Europas största sjukhus med specialistsjukvård av högsta klass. Statistik visar att just SU:s vårdpersonal har lägst löner av alla Universitetssjukhus i Sverige. Då blir det nästan komiskt löjligt när ni i Sjukhusledningen och politiker aldrig nämner rådande låga löneläge för Vårdpersonalen på SU.

Om Vårdpersonal hade lön i förhållande till utbildning, kompetens, ansvar och arbetstider skulle vi inte ha den personalflykt, som vi faktiskt har idag på alla sex områdena. Vi skulle slippa dyr hyrpersonal och ny påfunna idéer som att läkare ska jobba på ackord på akuten.

Vid ett tidigare Dialogmöte på Mölndals sjukhus berättade sjukhusdirektören och biträdande sjukhusdirektören. Att det arbetas intensivt med bristen av sjuksköterskor. Att kompetensutveckling är jätteviktig. Arbeta de arbetar med arbetsmiljön. Att de har förtydligat karriärvägarna. Att de erbjuder vidareutbildning och möjligheter till forskning.

Vid mötet på Sahlgrenska utvecklade samma personer från arbetsgivaren svaren med

  • Att man fått till ett bättre nattavtal (vilket Vårdförbundet har stridit för)
  • Att sjuksköterskor får betalt under specialistutbildning (vilket Vårdförbundet har stridit för)
  • Att SU utnämnt ” Överbiomedicinsk analytiker” och ”Översjuksköterska” (vilket Vårdförbundet har stridit för)

 

Allt ovan nämnda är väl bra att det ska arbetas med……..Men vi ”på golvet” vet att den främsta möjligheten att få erfaren personal med all sin specialistkompetens, som det tagit år att förvärva, att stanna kvar på SU är att ge rimliga och rättvisa löner.

Personalflykten skulle minska. Patientsäkerheten skulle öka och det hela skulle bli billigare i längden och då och endast då kanske vi kan bli ”Landets ledande Universitetssjukhus” och kanske, kanske komma först på Dagens medicins lista.

Varför ska jag ta från min lön och betala in till Vårdförbundet?

av

Ny som förtroendevald höll Johanna Prütz ett tal till sina barnmorskekollegor om varför hon är medlem i Vårdförbundet och vad som gör att hon är organiserad i en facklig organisation. Genom sin nyvunna inspiration om VARFÖR facket finns, får du som läsare chansen att ta del av Johannas blogginlägg och hennes “meningen med föreningen”.

“Varför ska jag ta från min lön och betala in till Vårdförbundet, de gör ingenting för mig ändå? De pengarna kan jag spara”, så kan jag höra folk resonera ibland.

Bertha Wellin

Kvinnor i Sverige fick rösträtt 1921 och en av de första kvinnorna i riksdagen var Bertha Wellin. Hon var en sjuksköterska som  i början på  20-talet, när man röstade igenom lagstadgad arbetsdag på 8 timmar arbetsdag fick hon igenom att sjuksköterskor skulle undantas därför att vi inte skulle få sätta våra behov före patientens. Året 1933, när Svensk sjuksköterskeförening blev ett fackförbund, avgick Bertha Wellin som ordförande…

Vad vill jag ha sagt med denna historiska tillbakablick? Jo, att vi som är sjuksköterskor och barnmorskor kommer från en tradition där vi alltid ska sätta patienten före oss själva. Men som sjukvården och förlossningsvården ser ut idag råder stor risk att vården urholkas och försämras, eftersom ingen orkar jobba kvar! För patienternas skull MÅSTE vi värna om vår rätt till en god arbetsmiljö med hållbara arbetstider och möjlighet till återhämtning.

Och vi måste få vara lite ego. Visst, vi vill jobba med det vi gör för att vi är människor som känner omsorg om andra, annars skulle vi inte valt dessa yrken. Men vi är också eftertraktade, högskoleutbildade och erfarna anställda. Och det finns ingen vettig anledning att undanta oss från dessa rättigheter.

Det handlar om att förändra en föråldrad syn på de traditionellt kvinnliga yrkena och Vårdförbundet jobbar hårt med dessa frågor.
Genom förhandling och kunskap förändras samhället långsamt.

Den senaste HÖK 16 (Huvudöverenskommelsen) fokuserar på bättre återhämtning vid skiftarbete och nattarbete, hälsosamma arbetstider, större möjlighet till utbildning och specialisering med lön från arbetsgivaren för att på lång sikt lösa kompetensbristen.
Genom att betala din medlemsavgift till Vårdförbundet bidrar du till att Vårdförbundet kan ha anställda som aktivt driver frågor som rör allas våra rättigheter och möjligheter i arbetslivet. Det är lätt att tänka att Vårdförbundet inte ger mig något personligen, men det är för att vi idag tar saker som anställningsskydd, semester, föräldraledighet och arbetsskadeförsäkring för givna.
Idag är majoriteten av oss inom vården organiserade och medlemmar i ett fackförbund. Tänk om denna viktiga rättighet, och jag vill säga SKYLDIGHET, urholkas då är inte arbetsgivaren längre bunden av våra kollektivavtal (som gäller även ickemedlemmar)…

De kan anställa personal helt utifrån vinstdrivande intressen. Varje anställd får då förhandla om sina villkor. Är du stark och frisk och en bra förhandlare får du kanske det bättre men vad händer med dig den dag du blir sjuk? Eller med din kollega, som alltid ställer upp och inte kräver något. Ska inte hon ha semester?
Nej, kollektivavtal förenar oss och värnar om våra rättigheter som tidigare generationer har fått slåss för.
Och arbetsgivaren vinner också på ett samarbete med fackförbunden. En bättre arbetsmiljö leder till nöjdare personal och bättre utförande av vården. Att få oss att stanna kvar och trivas och vilja vara med och utveckla vården ligger i arbetsgivarens intresse. Detta bygger den svenska modellen på. Istället för konflikter och strejker har vi fredsplikt, kollektivavtal och lagar om medbestämmande och anställningsskydd som arbetsgivare och fackförbund förhandlar utifrån.
Jag upplever att jag som förtroendevald har möjlighet att påverka och föra fram medlemmarnas åsikter uppåt. Alla behöver inte själva vara förhandlare, vi har förtroendevalda  och jag är en av dem.

Kom till oss om ni har frågor så ska vi tillsammans förbättra våra förhållanden.  Tillsammans är vi starka!

Johanna Prütz
barnmorska  och  förtroendevald på förlossningen på Södra Älvsborgs Sjukhus.

#tillsammansärvistarka #flergermer #Vårdförbundet

 

 

Kollektivavtalets dag- allvarligt, hur viktigt är det på en skala?

av

Kollektivavtalets dag är den 17 mars. KanelbullarAllvarligt, hur viktigt kan det vara att uppmärksamma den? I jämförelse med riktigt viktiga dagar som kanelbullens dag eller frimärkets dag så står sig kollektivavtalets dag väl slätt?

Tvärtom! Finns nog ingen viktigare dag att uppmärksamma då den står för ordning och reda på arbetsmarknaden. Det betyder i sin tur att de flesta av oss har ett arbete att gå till med ordnade former som är kända för oss innan vi tar jobbet, att vi får en lön i kuvertet som vi på förhand vet ungefär vad det blir och att vi för året har X antal semesterdagar att se fram emot. Detta betyder att vi som medborgare och arbetstagare i Sverige kan leva våra liv i trygghet baserat på en ordnad anställning.

Tidigt 1900-tal var det oro på arbetsmarknaden med dålig arbetsmiljö och usla arbetsvillkor med låga löner. Man protesterade via strejker och arbetsgivaren kontrade med att lägga lockout. Detta var ju inte hållbart för någon part då arbetstagarna inte fick några löner att leva för och arbetsgivaren fick inte ut sin produktion. Kloka som de var satte de sig ner och kom överens om att arbetstagarna fick lov att organisera sig i fackförbund med rätten att teckna kollektivavtal, samtidigt som rätten att leda och fördela arbetet skulle ligga hos arbetsgivaren. Detta ledde till lugn och ro för båda parter i många år samtidigt som man såg många förbättringar på arbetsmarknaden.

Tyvärr avstannade förbättringsarbetet och på 70-talet insåg våra politiker att om vi skulle komma längre med våra förbättringar av den svenska arbetsmarknaden så måste de lagstifta. Det var där bland andra Lagen om facklig förtroendeman(LFF), Medbestämmandelagen (MBL) och Arbetsmiljölagen (AML) kom till. Dessa lagar stärker arbetstagarens rätt på arbetsmarknaden genom att säkerställa att vi får lov att organisera oss i fackförbund och välja förtroendevalda som för vår talan, vi får insyn i och möjlighet att påverka arbetsgivarens verksamhet via MBL och genom AML får vi en möjlighet att via skyddsombud säkerställa att vår arbetsmiljö är god.

Så kollektivavtal är det vi använder när vi vill förhandla fram bättre villkor för fler än en person, för kollektivet. Om vi inte hade möjligheten att teckna kollektivavtal skulle varje arbetstagare bli tvungen förhandla om sina egna villkor vilket leder till att det alltid finns någon som säljer sig lite billigare än de andra. Detta sänker villkoren på arbetsmarknaden, både när det gäller ersättningar och arbetstider men också arbetsmiljön.

Men kollektivavtalet är i fara. Anslutningsgraden i fackförbunden sjunker, Vårdförbundet är inget undantag. Det är endast fackförbund som har rätten att förhandla för kollektivet men denna rätten har vi bara så länge som vi kan säga att vi talar för merparten av våra yrkesgrupper. Så den dagen Vårdförbundet inte längre har tillräckligt många medlemmar är våra villkor och avtal inom sjukvården i fritt fall med en katastrof för sjukvården i kölvattnet.

Lene Lorentzen

Lene Lorentzen Ledamot Avdelningsstyrelsen Vårdförbundet Västra Götaland

Så stå upp för kollektivavtalet, var stolt över ditt medlemskap i ditt fackförbund. Känn att du är en del av den svenska modellen och demokratin och att du i det lilla kan påverka i det stora.

Lene Lorentzen

#kollektivavtaletsdag #flergermer #Vardforbundet

 

 

Kollektivavtalets dag 17 mars

3 300 miljoner skäl till att vi inte utbildar nya sjuksköterskor?

av

3 300 miljoner skäl till att vi inte utbildar nya sjuksköterskor?
Kanske inte riktigt sant men en del saker under min utbildning till sjuksköterska har fått mig att börja fundera på om utbildningen verkligen är inne på rätt väg. Efter fyra terminer blev det ett abrupt avbrott, vilket har gett mig möjlighet till en del reflektion i frågan.
Våren 2015 samlades alla nya elever och den första funderingen kom redan vid andra välkomsttalet.

”Kom ihåg en sak, sjuksköterska är inget praktiskt yrke”. Oj då, jag hade ingen aning om att vi skulle bli akademiker och forskare allihopa 20160617_154802som satt i aulan. Jag trodde i min enfald att jag skulle springa i en korridor med en sökare i fickan som piper, en telefon i örat med en överrapportering till kommunen, en anhörig som vill flika in en fråga och en undersköterska som behöver hjälp med en tyngre patient samt en läkare som behöver ronda. Och kanske även under samma nanosekund som allt sker blanda till antibiotika, lägga mitt schema och handleda en student.

Men jag kanske har fel om verkligheten och skolan har rätt, sjuksköterska är inget praktiskt yrke.
Att gå från 40 veckors VFU (verksamhetsförlagd utbildning) till nästan hälften och fylla ut teoritiden med massa inlämningsarbeten på minst 2 000 ord som ska vara vetenskapligt skrivna enligt mallar och referenser, då undrar jag om utbildningen speglar verkligheten. Att ta bort kurser som smärta, svikt och dra in på VFU på IVA och istället vara kvar i skolans lokaler och tro att en docka kan spegla det som händer en människa på en IVA-avdelning känns inte helt relevant. Sen har lärosätet mage att kritisera andra lärosäten att de är för medicinskt inriktade, kanske borde man revidera i vilken riktning skolan är på väg. En nationell standard och en revidering av samtliga utbildningsplatser för framtida sjuksköterskor borde vara aktuellt innan VFU’n är nere på 10 veckor och alla refererar enligt APA (American Psychological Association).
Efter att ha arbetat med människor i över 15 år inom alla områden så tror jag att jag har en hyfsad omvårdnadskänsla. På min första omvårdnadstenta fick jag VG (väl godkänd) men på min kliniska omvårdnad blev jag underkänd och spärrad. Efter två år måste jag ta en paus innan jag får göra mina sista två terminer och det hade varit helt okej om det hade känts relevant. Men om jag har VG på första omvårdnaden och när 76% blir underkända efter fyra terminers studier och vid sista tentatillfället underkänns 91%!

Har då verkligen alla studenter efter två år plötsligt blivit dumma i huvudet eller skulle det kunna vara så att det är något fel på kursen?

De som går terminen efter oss har fyra chanser innan de blir spärrade, vissa ämnen har fem tillfällen, vi blev spärrade efter tre. Några studenter fick komma till examinatorn och bli muntligt godkända medans vissa av oss aldrig fick den chansen. Ett fel som jag gärna lyfter är på en fråga om vad som kan hända med en patient vid isolering, jag skrev att de kunde bli arga. Det var fel, rätt svar är att de kan uppleva ilska. Tillåt mig skratta men hur ser du skillnad på någon som är arg eller upplever ilska, vilka olika bemötandestrategier använder vi oss av vid dessa två vitt skilda tillstånd.

untitledSå ett halvårs avstängning från fortsatta studier, hur ska jag klara mig? 

Jo tack bara bra, jag blev erbjuden 100% på en hjärtmedicin avdelning men tackade nej för jag fick även ett erbjudande om 100% på IVA och full lön vid specialistutbildningen senare. Det positiva i det hela är att jag som undersköterska på IVA nu får allt det som skolan har skalat bort som irrelevant, så jag kan jämföra hur dockorna simulerar cyanotiskt utseende, blek och svettig hud när jag kommer tillbaka. Jag tror på allvar att utbildningen behöver en rejäl översyn och tydligare riktlinjer för att spegla verkligheten, vi kan inte bli spärrade på grund av att en examinator inte kan förstå synonymer och bara tillåter vissa att sitta i knät och bli muntligt godkända eller att vi missar ett kommatecken när vi refererar enligt APA. Utbildningen glider mer och mer bort från verkligheten.

/Mikael Öström

“Nu kan det inte bli sämre”

av

Jag är stolt, legitimerad psykiatrisjuksköterska. Jag kan inte tänka mig något roligare jobb! Men kan det ”ligga oss i fatet”? Har vi alldeles för länge bitit i hop och stått ut?

Trots oregelbundna scheman dygnets alla timmar, ständiga besparingsförslag där vi uppmuntras ”springa fortare och jobba smartare”.

För varje förändring har vi sagt; ”nu kan det inte bli sämre”, men jo, det har det blivit.

När jag började löneförhandla för Vårdförbundets medlemmar för drygt tio år sedan, var en av de första insikter jag fick att vi var långt från jämställda när det gällde löner. Kvinnodominerade yrken som barnmorskor, röntgensjuksköterskor, biomedicinska analytiker och sjuksköterskor värderades inte på samma sätt som motsvarande manliga akademiska yrken.

Motiveringen den gången var ”det är marknaden” – och ”ni är ju så många” – ”det blir för dyrt”.

Vårdförbundet har hela tiden varnat för att det riskerar bli brist på våra professioner – och att ingen kommer utbilda sig vidare till specialist om det inte lönar sig.

Nu har vi fått rätt i alla våra värsta farhågor.

Sjuktalen rasar i höjden, avdelningar stänger för att det är brist på våra yrkesgrupper, och antalet specialister sjunker i takt med att vi äldre når pensionärsåldern.

Kronika_sommar_2012_540_570

Med det här scenariot skulle man kanske kunna tänka sig att vi i alla fall har en god löneutveckling – för nu är det ju verkligen ”vår” marknad. Men nej, när man blivit tvungen höja ingångslönerna för att studenterna ska tacka ja till anställning låter man de redan anställda stå tillbaka.

Många av våra medlemmar med god utbildning och lång erfarenhet, är mentorer för nyutbildade med samma – eller till och med en högre lön. Det enda sättet att få en reell löneökning är att söka sig nya tjänster hos en annan arbetsgivare.

När erfarenhet och kunskap inte värderas, blir ända sättet att få en reell löneökning att byta arbetsgivare. Det är i sig inte fel, men när omsättningen på personal blir så stor som den är i dag, blir det en orimligt stort arbetsbörda på dem som stannar kvar på arbetsplatsen – och hela tiden får lära upp ny personal.

Vid brist på personal förväntas du dessutom vara ”solidarisk” och arbeta extra både dag och natt. Lägg till det en dålig löneutveckling jämfört med kollegor med mindre kunskap och erfarenhet – och du har en bild av dagens sjukvårdskris.

Ja, vi är många – och det är inget argument för att inte få en rimlig arbetsmiljö och lön.

Tvärt om!

Anne Karin Höglund

Ordförande Avdelning Västra Götaland

Varför är det så svårt att hitta sommarvikarier?

av

Det är en stor fråga de flesta brottas med inför semestrarna och den är inte på något sätt unik för vården men däremot slår den hårdare mot samhället än om vi tappar farten inom byggnadssektorn i två månader. Jag har arbetat i i snart 25 år inom olika branscher och inför sommaren har det alltid varit samma fråga, oavsett bransch, hur löser vi sommaren med alla semestrar?

I och med att det är ett fenomen som uppstår i alla branscher så borde fokus ligga på hur vi ska vrida på kuben tillsammans. Varför har vi aldrig personal till att täcka våra semestrar? Finns det någon universallösning? Nej, det kommer alltid bli lite mindre erfarenhet, lägre arbetstakt och kanske till och med lite fel och brister under semester perioderna.

Eftersom vården är en av våra viktigaste samhällsfunktioner är det viktigt att den fungerar året om. Jag som student har i alla fall några svar på varför jag inte arbetar inom vården samt några frågor till vården. Jag kan börja med varför jag väljer bort vården inför mitt sommarjobb.

Det viktigaste för mig som student är att få en bra lön, jag har två barn och bor i en villa. De pengar som bli över lägger jag på hög för att använda under terminen, så lönen är det absolut viktigaste. Vården kan inte få mig som sommarvikarie för att lönen är för låg. Det blir skillnad när jag är färdig utbildad och kan jobba året om men nu har jag bara tre månader på mig att dra in så mycket jag kan för att hushålla med i nio månader. Den andra biten är arbetsmiljön. Jag har tidigare arbetat som sommarvikarie inom vården och vet hur stressigt det blir för alla, den ordinarie personal som ska axla allt ansvar, de ”nya” som är stressade för att de inte vet alla rutiner, patienterna som känner av att personalen är stressad och alla saker som tar slut och påfyllningen av material halkar efter. Det blir att släcka bränder, varje sommar.

Sen kommer lite frågor till vården från mig som student. Eftersom det blir likadant varje år så borde det finnas ett effektivare flödesschema där vårdköer, operationer och andra behandlingar läggs från september till maj. Vård som inte kan anstå, trauma, kroniska sjukdomar o.s.v. kommer alltid att finnas, men det vi kan planlägga bör alltid ligga utanför semesterperioderna till 100%. När juni kommer ska alla operationer vara klara och vårdköerna skall vara på noll. Detta borde medföra att vi har mer ordinarie personal tillgänglig för att täcka upp på t.ex. akuten.

Varför fångar inte vården upp studenter tidigare? Sjukhuset har som policy att vänta tills studenten har gjort fyra terminer. Fånga upp studenterna på sin första praktik och bind dem tidigare till stället. Fråga vad de vill, vad de har för målsättning, var genuint intresserade i er framtida kollega. Hade någon frågat mig så hade de fått det här svaret:

 

  • Jag skulle vilja arbeta på er medicinska avdelning mitt första halvår och sedan byta till en kirurgisk avdelning nästa halvår. Det vore även önskvärt om jag fick arbeta 50% sedan, och de andra 50% vidare utbildar jag mig till specialistsjuksköterska. En rimlig lön med tanke på mina erfarenheter och betald vidare utbildning. När jag arbetat ytterligare några år som specialistsjuksköterska skulle jag vilja forska och fortfarande vara knuten till sjukhuset och min högskola.

Hade vården varit lite smartare hade den sugit upp mig under VFU termin två och bett mig jobba lite extra under studietiden på lov och helger. Då kanske jag till och med hade tjänat in tillräckligt för att även kunna arbeta som sommarvikarie. Och de hade fått en kandidat som brinner för ämnet och vill forska.

Så, där är mitt svar på varför jag inte arbetar inom vården i sommar. Det finns folk som vill arbeta och förmodligen kan göra ett bra omvårdnadsarbete men vården vet inte hur de ska gå tillväga för att knyta dem till sig. Bli en intresserad arbetsgivare, se potentialen i individen, planera och gör ett bättre flödesschema. Finns det ett bra arbetssätt och arbetsmiljö så uppstår inte problemen, då trivs personer och blir lojala och uträttar mer än vad arbetsgivaren betalar för. Samt att det ser vikarier och känner värmen på avdelningen, vilket i sin tur leder till att de också vill stanna och bli en del av atmosfären.

Trevlig sommar

untitled

Mikael Öström

”42-årig livlig dalmas, lyckligt gift tvåbarnspappa på västkusten, blivande sjuksköterska och extraknäckande hamnarbetare”

 

Västbloggens epistel nr 112

av

SU tronar stort och högt, anor och status har kåken

Kungälv, NU och Säs och Skas traskar efter tätt i spåren

Samma sak i år igen

stänger vårdplatser och sen

Får de sjuka vänta men:

– Det finns ju plats i korridoren!

 

Skalar minst 25%, personalen ska visst ha semester

– Fattar inte vad som hänt, sjukhuset fick sommargäster?

Såna som har rätt till vård

Denna sommar slår rekord!

– Lägg dom på vår innergård

som saknar krafter för protester

 

Hinner inte göra rätt, hinner inte registrera

Avvikelser på sånt som hänt, sjuksköterskan ska göra mera

Säger hen att hen är trött

Arbetsgivaren blir stött

– Vi tar det sen, om någon dött

i höst kan IVO inspektera

 

Jobba massa övertid, dålig lön och semestern får du bryta

Ansvar över människoliv.  Är det någon som vill byta?

Sökes: Duktig masochist

– Undrar varför det är brist?

På sjuksköterskor, det är trist

Var finns någon som kan ryta?

 

Villkor är en nyckel för att vi ska klara generera

God och säker vård ska vara möjlig att prestera

Vården blir ett jäkla skämt….

Vad tänker de som har bestämt?

– Man kan inte lyckas jämt?

Vem ska våga protestera?!?!

 

 

Vem ska arbeta?

av

Tänk dig fredag eftermiddag. Du sitter i personalrummet ihop med tre arbetskamrater. Skulle kunna vara var som helst i vården men låt säga att det är på en operationsavdelning. Du är anestesisjuksköterska och dina tre andra arbetskamrater är operationssjuksköterskor.Det är lite fredagsfeeling och ni pratar om vad alla ska göra i helgen. Ni pratar också om veckan som varit.

Snart är alla lediga och det är FREEEEDAAAAG!!! Här kunde historian varit slut. Alla fyra hade gått hem och firat FREEDAAAG och levt lyckliga i alla sina dar…eller  iallafall  en skön helgledighet.

 

Snipp snapp slut så var ….sagan INTE slut.

Det är nu det händer, nu chefen kommer in!

”Det fattas en operationssjuksköterska ikväll och NÅGON av er måste stanna”Det är nu man skulle vilja göra som på film. Kunna frysa filmen och bara låta filmen stanna.

Låt oss frysa bilden och nu tänka efter…

Visst skulle detta kunna vara nästan var som helst i vården där arbetet sker dygnets alla timmar? Vem ska nu ta sin lediga fredag kväll och arbeta? Visst är det lite goa pengar som hägrar också?!  Lite övertidsersättning och extra guldkantspengar in på kontot…!  IMG_1693

Vem ska arbeta?

Chefen har inte sagt till de tre som kan arbeta vem som är aktuell. Det är en öppen fråga till alla tre…

ALLA  i fikarummet inklusive du och de tre operationssjuksköterskorna vet hur veckan sett ut och även den stundande helgen är planerad för ni har pratat om detta i fikarummet innan chefen dök upp.

Själv ska du till kusten och bara vara och är inte aktuell för att arbeta då du inte har rätt specialisering. En har berättat att hon måste skynda sig hem för att byta av sin partner för att de har sjuka barn hemma och skulle egentligen vabbat under dagen men då skulle verksamheten bli lidande och valde att arbeta istället. Kollega nummer två ska likasom du bara vara och inget speciellt planerat och ser fram emot FREEDAAAG och ledig helg.  Nummer tre har jobbat för många dagar i rad och har pratat glatt om sin förestående efterlängtade semester som hon ska åka på nästa dag. Hon ska skynda sig hem och packa! Chefen har också kunskap om vem som arbetat för många dagar i rad, förestående semester och det egentliga behovet av vab.

Vem tror ni börjar skruva på sig? Vem är frivillig? Finns det en frivillighet?

Det kunde bli så här:

  • Chefen pekar med handen och sagt: ” Jag beordrar kollega två” eller…
  • Chefen frågar igen ” Finns det någon frivillig” eller…
  • Kollega två hade sagt. ”Jag tar passet då ni andra har sämre förutsättningar att jobba” eller…
  • De andra kollegorna hade sagt det är ”Kollega två får jobba, vi andra kan inte. Vi har giltiga skäl för att slippa jobba” eller…
  • Kollega två säger ” Jag vill vara ledig och JAG VILL INTE och om jag ska arbeta får du BEORDRA mig!

Här sitter nu tre kollegor och en ska arbeta. Professionsstressen ligger tung över fikarummet och var finns frivilligheten?

Ska kollega nummer två som ”endast” vill vara ledig erbjuda sig? Ska hennes skäl till att var ledig vara orimliga?

För att få ett hållbart yrkesliv MÅSTE vi kunna få säga nej till att arbeta utan professionstress.

Viljan att vara ledig sätts emot och blir en kollegial press över att det ska lösas i arbetsgruppen över vem som ”frivilligt” ska arbeta.

Låt oss nu ta oss bort från samvetsstress/professionsstress och känslor till det rent faktamässiga och objektiva.

  • Någon måste ersättas och det saknas bemanning, vem ansvarar för det- CHEF
  • Vem ansvarar för att bemanna och att tillgodose att vi inte arbetar för mycket förutom den självklara arbetstidslagen- CHEF
  • Vem har bedömt att verksamheten måste ha kompetens för kvällen att uträtta en säker vård- CHEF
  • Vem ansvarar för att få in personal- CHEF
  • Vem har budgetansvar och mandat att beordra- CHEF
  • Vem har ansvar för att chef arbetsmiljö över att behöva beordra istället för ”frivillighet”- CHEFENS CHEF

Låt denna sommar och för att sedan fortsätta i kollegial anda att hantera bemanning och beordra till att bli det självklara ansvaret som chef har. Låt chef förstå att rent objektivt är det mandatet chef har och ingen annan av kollegorna.

 

Hur slutade nu sagan? Saga och saga, snarare sannhistoria.

 

Kollega nummer två blev beordrad av chef. Blev det då inga göttiga pengar eftersom hon blev beordrad? Självklart fick hon samma ersättning som om hon skulle arbetat ”frivilligt”. Det säger vårt avtal att övertidsersättning ska utgå. Var hon arg över att bli beordrad? Självklart var hon det. Arg över att hamna i professionsstress över att hennes rätt att ”bara” vara ledig för att återhämta sig inte blev respekterat utan hon skulle vara den ”frivilliga”.

Hon var nöjd över att hon slängt av sig offerkoftan och tydliggjort chefens ansvar.

 

Mot sommaren vandrar vi, låt objektiviteten flöda. Stoppa undan professionsstress och offerkoftan!

För ett hållbart yrkesliv och säg: ” NEJ, JAG VILL INTE!”

 

Snipp snapp snut så var denna berättelse slut

Stina Wernstedt och Marianne Brindbergs  

 StinaMarianne

Är inte tre år tillräckligt?

av

Här reflekterar Mikael Öström, sjuksköterskestudent över sina studier och löneläget. Vårdförbundet Västra Götaland frågar sig är vården redo att ta emot våra nybakade studenters kompetens och kunskaper?

/Robin

 

Jag är 42 år och har arbetat som undersköterska tidigare men har snart avverkat tre terminer på sjuksköterskeprogrammet. Jag får en känsla av att vår utbildning inte räcker till eller “duger” på arbetsplatserna. Det är fler och fler som börjar snegla åt traineeprogram, Karolinska har redan ett två-årigt och vad jag har hört så är Borås på väg mot samma håll. Sahlgrenska hade krav på ett basår men det tror jag de backat på i dagsläget. Sen vet jag inte hur det ser ut i övriga Sverige.

Detta gör att funderingar väcks om vår utbildning. Ska jag läsa mina tre år och sedan gå ett traineeprogram på två år för att sedan läsa en minst ett-årig inriktning? Det är SEX års utbildning och eftersom jag läser i Borås så tänkte jag mig att hoppa på Masters utbildningen som är ytterligare ett år, så sju år innan jag har den bästa möjliga grund att stå på som sjuksköterska.

Men hur ser löneutvecklingen ut om vi ponerar på att vi har obligatoriska basår eller traineeprogram? Jag tror att löneutvecklingen avstannar och alla slussas in på en lägre nivå än idag med argumentet att det är en “utbildningstid” för att efter traineeprogrammet erbjudas 26.500:-.

Det är som att kompetenskraven höjs men ingen vill betala för kompetensen utan den ska sjuksköterskan själv stå för. Jag fick reda på idag att en snickare (utan högskola……) i Stockholm har en snittlön på 38.000:- och de bygger just nu nya Karolinska och just ja: de har varit ute i strejk på grund av dåliga avtal; så vem ska arbeta där med en minst tre-årig högskoleutbildning för 26.500:-?

Vi kan bygga för miljarders miljarder men vi vill inte ha någon som arbetar där?

Jag tänker utbilda mig så mycket jag kan och förmodligen göra sju år totalt innan jag känner mig färdig, och arbeta mina sista 15-20 år som sjuksköterska. Men var står vi egentligen med vår utbildning, är tre år tillräckligt? Vad gör vi för att också få en snittlön som motsvara kompetensen (tittar jag runt bland snickare, industriarbetare och hamnarbetare så saknas högskola men snittlönerna är mer än 10.000:- högre än våra).

Något måste göras på riktigt, vi måste se oss själva i spegeln, är det slut på rean på riktigt?

De största felen som föreligger är framförallt arbetsbelastningen och arbetsmiljön sen kommer lönen. Säg till en hamnarbetare att han ska lasta av en båt ensam och minska sin lön med 15.000:- i månaden och när han kommit hem, ring in han igen för hans kollega dök aldrig upp. Alla måste höra hur dumt det låter men ändå låter vi det fortgå inom vården, varför?

untitled

Mikael Öström

Sjuksköterskestudent