kommunen

Nattsjuksköterskan loggar in

23 november, 2016 av Robin Åberg

Läs sjuksköterskan Susanne Clemborns fantastiska dokumentation av en arbetsnatt i Karlsborgs kommun!

//Robin

Susannes nattbok, bild 1:

Sjuksköterska på natten i Karlsborgs kommun; Susanne Clemborn loggar in söndagen 20 nov 2016.

Först blir det en rapport från kvällssjuksköterskan. Ikväll är det fina Josefine som har jobbat. Då vet man att alla har blivit väl omhändertagna!

Susannes nattbok, bild 2:

Efter rapport och lite läsande i datorn blir det en liten fika med nattpatrullen.

Två undersköterskor i en bil som “gör” Karlsborg under nattens gång. Tyvärr ville de inte vara med på bild…

Susannes nattbok, bild 3:

Nu ut i natten!

En pump till ett TPN krånglar långt ute i tassemarkerna.

TPN = total parenteral nutrition. Dropp med alla näringsämnen man måste ha, för de som inte kan äta något. Är oftast kopplat till en CVK, port a cath eller picc line. Det är katetrar som läggs in i en central ven, oftast övre hålvenen. TPN ska gå in på 12 tim, så oftast sätts de på kvällen, går in medan vårdtagaren sover och tas bort på morgonen.

Mmmm, vilken bil ska jag välja? Fördelen med att vara ensam(?)- man kan välja o vraka!

Susannes nattbok, bild 4:

Lite fakta:

Karlsborgs kommun är ca 797 kvadratkilometer stort, varav 391 är vatten! (Nej, inga båtar på jobbet…).
6844 invånare.
Antalet vårdtagare under jourtid: strax över 200 st.
Är uppdelade på: ett äldreboende, hemsjukvård, LSS, psyk.

Susannes nattbok, bild 5:

Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser med sin frånvaro än så länge, på fur o gran… som tur är.

Här ute i skogarna på de slingrande vägarna räcker det med de eventuellt vilda djuren som lurar i buskarna!

Susannes nattbok, bild 6:

Nu är vi tillbaka på Haganäset äldreboendet, som är min utgångspunkt. Nu går vi runt en sväng och ser hur det är på “huset”.

Långa korridorer är det! Många steg under en natt blir det! En stegräknare kanske vore nåt?

Susannes nattbok, bild 7:

Haganäset består av:

Korttid/rehab, Demensenheten och Särskilt boende.

Susannes nattbok, bild 8:

Nu ut en sväng igen! En man har ramlat och slagit upp ett jack vid ena ögonbrynet. Lite tejpning, tillsyn och omtanke! Bland hyreshusen och trappuppgångarna kan det lura vilddjur av en annan sort i buskarna!

Susannes nattbok, bild 9:

Nu är natten snart morgon o nu ska TPN:t plockas bort.

Ut igen på de slingriga vägarna o fortfarande är det becksvart ute!

Susannes nattbok, bild 10:

Så var det färdigt och vi styr kosan tillbaka. Väl ute på 49:an är det lätt att trampa ner gasen, men aj aj, ta det lugnt nu!

Vi har fortfarande lite kvar av natten.

Susannes nattbok, bild 11:

Måndag morgon 21nov 2016, klockan är 7 och mina kollegor väntar på att jag ska rapportera! Alltid lika härligt med måndag morgon.

Alla är lika trötta, utom jag! Som får gå hem o sova!! Underbart!

Susannes nattbok, bild 12:

Ja, jag vill verkligen avsluta Magna Cura!!

Tror du mig inte?

Watch me!

Susanne Clemborn
Leg Sjuksköterska
Karlsborgs kommun

Helt ny nivå, nivån av idioti!

20 juni, 2016 av Lene Lorentzen

Adjektiven räcker inte till för att beskriva hur illa jag tycker om Socialstyrelsens senaste föreskriftsförslag. Den där de vill öppna upp för delegering av läkemedel till undersköterskor inom slutenvården.

Ja, du hörde rätt!
Enligt det här förslaget vill Socialstyrelsen alltså att undersköterskor som har en gymnasieutbildning, som förresten ser olika ut beroende på vilken skola du gått på, ska få iordningställa, administrera och överlämna läkemedel, även inom slutenvården. I samma mening som man föreslår detta säger man att många av de skador som uppstår i vården kan kopplas till användningen av läkemedel och att allvarliga vårdskador kan inträffa i samband med ordination, iordningställande och administrering av läkemedel. Motivet till denna förändring anges bland annat vara en ökad säkerhet för patienterna!

För att vara den myndighet som utfärdar en sjuksköterskas legitimation är det djupt oroande att se vilken dålig insikt Socialstyrelsen verkar ha i de kunskaper en sjuksköterska måste behärska vad gäller just läkemedelshantering.

Det handlar ju förstås inte om tabletten i sig, det handlar om vad som är i tabletten eller infusionen, injektionen eller plåstret, vilken förväntad effekt den ska ha, vilka oväntade effekter den kan få och förmågan att ta hand om de oväntade effekterna om de uppstår. Är patienten i skick att ta in medicinen eller ska man helt avstå på grund av hur patienten mår för övrigt? Är patienten till och med i behov av något helt annat just nu? Listan kan göras lång och absolut inte rymmas inom två timmars webbutbildning gjord av SKL som föreslås vara lösningen. Sen kan man lägga till lite praktiska instruktioner också, för all del.

Detta är att göra narr av både sjuksköterskors kunskap och kompetens och patienters behov. Det är att sätta undersköterskor i en situation de inte alls är utbildade för eller har erfarenhet av. Det är raka motsatsen till patientsäkerhet.

I texten hänvisar man till att samhället sparar pengar på denna lösning, då undersköterskor är billigare arbetskraft än sjuksköterskor. Detta får mig att ifrågasätta om Socialstyrelsen har glömt sin egen värdegrund där de hävdar att deras arbete bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet. Så vitt jag vet visar ingen forskning på att en delegering av läkemedelshanteringen till gymnasieutbildad personal ökar patientsäkerheten.

Detta förslag lyfter uppgiftsväxlingen och besparingsivern till en helt ny nivå, nivån av idioti!

/Lene Lorentzen

Grattis till mig själv!

12 maj, 2016 av Marianne Brindbergs

Grattis till mig själv!!

Idag firar jag min yrkesdag, 12 maj! Jag firar att jag varit sjuksköterska i 20 år. Jag firar att jag har ett livsviktigt och ett fantastiskt yrke.

Tänk att min kunskap gör skillnad. Din kunskap gör skillnad. Vi fantastiska sjuksköterskor som finns där människor har behov av vår profession. Där jag är yrkesverksam inom den kommunala hälso- och sjukvården möter jag de mest sköra äldre och multisjuka människor med komplexa vårdbehov. Åh, ja jag och mina kollegor gör skillnad i min lilla kommun.

Vilken palett av olika inriktningar och möjligheter det finns för oss sjuksköterskor . Jag hittar sjuksköterskor som arbetar på skolan, inom äldrevården, på ambulans, i fängelse, på vårdcentral, i krigsområden, inom bistånd, lyxbåtar, oljeplattformar, forskar, på högskolan, är sjukhusdirektörer och sist men inte minst på sjukhus.

Oj, oj, oj vad vi kan göra med vår profession!

Vår styrelse Vårdförbundet Västra Götaland har också en mångfald och består av två operationssjuksköterskor, en anestesisjuksköterska, en barnsjuksköterska och snart två psykiatrisjuksköterskor. Vi har sjuksköterskor som arbetar inom kommunal hälso- och sjukvård, kardiologiskt lab och ortopedi.

Vår kunskap gör skillnad, vår samlade erfarenhet gör skillnad för patienten, samhället och världens alla människor som träffar på en sjuksköterska.

Och idag är det vår dag, vår yrkesdag 12 maj, min dag!

Grattis till mig och dig!!

Marianne Brindbergs som är mycket stolt

legitimerad sjuksköterska inom kommunal hälso- och sjukvård i Hjo kommun

Vem ska granska vården?

16 juli, 2015 av Robin Åberg

Tack Göteborgsposten!

Just som jag nästan förlorat hoppet om viljan från media att koppla ett helhetsgrepp på vården, publicerar GP Vårdförbundets debattartikel om de strukturella problem som ställer till det och ger en dyr och för många patienter dålig vård.

Ska vården flytta hem bör resurserna också göra det.

För man ställer ibland frågan, vem kan granska vården? Eller snarare vem ska granska media som granskar vården?

Jag vet i egenskap av ledamot i Vårdförbundet hur media vid ett antal tillfällen serverats viktiga underlag och fakta om hur vården ser ut och är organiserad. Faktaunderlag som behöver komma allmänheten till del. Förändringar som behöver debatteras. Felaktigheter och skeva maktförhållanden som behöver upplysas om, granskas och förändras.

Vad händer? Ofta ingenting.

Händelser som engagerar hundratals från professionen, politiker och tjänstemän vänds ryggen.

Varför? För trist för allmänheten?

I stället väljer man att rapportera enskilda incidenter ryckta ur sitt sammanhang, ibland rena tokerierna. Jag har pratat med chefer, MAS:ar i kommuner och stadsdelar i Västra Götaland som sönderstressade tvingas hantera journalister som ska granska verksamheter utifrån helt felaktiga underlag.

Det kan handla om människor som av olika anledningar kontaktar media, hittar på rakt av eller ser världen med mycket subjektiva ögon.

Det kan vara en patient, en anhörig, en anställd, människor som mår dåligt och är generellt besvikna. Dessa personer ser ibland massmedia som en ventil för sin frustration och det må vara hänt, vi har ju yttrandefrihet gud bevars, men problemet är att massmedia inte alltid verkar kunna skilja på tokerier och relevant kritik.

Problemet blir att hårt pressade verksamheter ska tvingas lägga massa tid och resurser på att svara på helt ogrundade anklagelser, beredda på att närsomhelst, gång efter annan, hamna innanför skranket och svara på vilka ogrundade anklagelser som helst.

Rapporteringen som följer är på sätt och vis ointressant eftersom den inte tillför någonting konstruktivt vare sig i debatten eller till vårdens verklighet.

Jag förstår att medias intention är god, man vill ta tag i och belysa problemen, men det enda som händer är att enskilda personer mår dåligt och känner sig trängda.

Denna typ av rapportering tror jag bara ökar risken för “rädda” organisationer.

Syndabockar passerar revy, exempel statueras, men när diskuterar vi vårdorganisationens egentliga problem och konstruktiva lösningar?

Därför vill jag tacka GP som vågar lyfta diskussionen om de multisjuka äldre till en relevant nivå, en nivå där vi verkligen kan göra någonting åt problemen på riktigt.

//Robin

Mer läsning: När vården flyttar hem

“Färdigvårdad” med behov av vård

2 mars, 2015 av Martin Håland

Färdigvårdad….
Ett begrepp som används av oss i sjukvården.
Det är när sjukvården (läs sjukhuset) har gjort det som du som patient har behövt hjälp med och förhoppningsvis fått hjälp med.

Det är enkelt när du har problem med en blindtarm eller ett brutet ben. Du blir omhändertagen och blindtarmen eller benet opereras och du blir återställd/färdigvårdad.

Sedan har vi de som oftast är äldre och ofta har mer än en sjukdom. Oftast har de svårt att klara sig själva i sitt eget hem….

Färdigvårdad behöver inte innebära att man är utan behov av hjälp. Det är bara det att sjukhusets akutsjukvård har gjort det som de kan och nu ska någon annan ta över. För så är det i Sverige, ett problem med hälsan eller en sjukdom kan behandlas av fler än en vårdgivare.

Vårdgivare ett fantastiskt ord. Jag är vårdgivaren när jag ger vård. Men i byrokratsammanhang så är det vem som ansvarar för att vård ges till patienten. I mitt fall VästraGötalandsregionen, så länge patienten inte är färdigvårdad.

Är patienten färdigvårdad är det kommunens ansvar att ta hand om sina innevånares behov av vård. Så är det ända sedan ÄDEL-reformen genomfördes någon gång på 90-talet. Då har kommunen 5 arbetsdagar på sig att ”ta hem” patienten.
Men det är inte säkert att kommunen har plats eller resurser att ”ta hem” sin patient. Patienten blir liggande kvar på akutsjukvårdsavdelningarna, sjukhussängen som behövs till andra patienter förblir upptagen. Följden blir att de patienter som söker vård via sjukhuset akutmottagningar inte kan få en riktig säng alt får ligga i sjukhusets korridorer som en ”överbeläggning”.

Vems är problemet?
Kommunpolitikerns eller sjukhuspolitikerns?

Som patient eller anhörig är det ointressant om man är färdigvårdad eller inte.
Som patient eller som anhörig ska man ha rätt att få den vård man behöver utan att tänka på om man är färdigvårdad eller inte!

Detta just eftersom man som patient mycket väl fortfarande kan behöva omfattande vård.

Det enda som jag önskar, ffa innan mina föräldrar blir så gamla och sjuka att de riskerar att bli ”färdigvårdade”, är att det finns EN plan för hur patienten ska få den hjälp de behöver och inte flera!

Fundera på om ÄDEL reformen verkligen blev ädel för alla!

Felavlönad utan sur offerkofta

16 februari, 2015 av Marianne Brindbergs

Jag är felavlönad och jobbar med detta i Vårdförbundet. Mitt uppdrag är att lyfta våra medlemsgrupper och tala för just dem. För det har jag blivit vald till att göra.

Det gör mig inte blind för andra fackförbunds grupper som är felavlönade eller lågavlönade, som till exempel omvårdnadspersonalen, de är mina arbetskamrater i min profession som sjuksköterska. Jag ser dem varje gång jag arbetar som sjuksköterska i kommunen, hur de sliter och ställer upp för sina vårdtagare och våra patienter.

Jag ser hur de inte får sina raster och ligger som skållade råttor i bilarna som far runt för att hålla tiden och utföra de genomförandeplaner som är överenskommet. Jag ser dem när de går till samma vårdtagare som precis fått hjälp med något och sedan glömt av. De möter den demente med tålamod och vet att snart ska de dit igen. Jag ser och är inte blind.

Jag pratar nästan alltid arbetstid och arbetsmiljö på varje pass med mina arbetskamrater som är omvårdnadspersonal. Jag har bara en kollega dagtid och på kvällarna är jag ensam sjuksköterska i min kommun. Det är oundvikligt att inte se det mina arbetskamrater gör och det skapar en stor förståelse hos mig och jag kan som arbetskamrat dela deras frustration och även råda som skyddsombud. Jag ser och är inte blind.

Där stannar det!

Som förtroendevald i Vårdförbundet driver jag mitt fackförbunds frågor för det är de medlemmarna som valt mig. Här gäller det att skilja på sak och person.

Vi som finns inom de olika kvinnodominerade yrkena är felavlönade utifrån genus och jämställda löner då vi jämför med likvärdiga yrken. Vi behöver ge varandra stöttning i det och lyfta varandra.

Nu på senare tid har det dykt upp i olika sammanhang att vi ställs mot varandra. INTE OKEJ!!!!

Vi ska inte käbbla mot varandra, lägga krokben eller ställa kvinnodominerade grupper mot varandra. Vad är det som gör att vi inte kan kämpa för bättre villkor utan kämpar på bekostnad av varandra?

Lägg energin på dem och det som verkligen kan förändra våra villkor i stället!

Vi tar en stor risk annars att det blir en sur offerkofta i diskussionen om jämställda löner.

Det blir en sur offerkofta och den vill jag inte ta på mig. Låt oss ta av de sura offerkoftorna och tala om för arbetsgivaren att vi som arbetar i kvinnodominerad sektor är en felavlönad grupp…

PUNKT SLUT.

Punkt slut/ Marianne

På hittepåvetenskaplig grund

2 juni, 2014 av Robin Åberg

Ett grundläggande maxim i vårat samhälle är vikten av vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Detta har också blivit stående mantra hos olika makthavare, politiker och massmedia. Men hur vetenskapliga är vi egentligen?

Politiker slänger sig ibland med ”vetenskap” som saknar täckning. Till exempel är en förhärskande sanning hos många politiker, oavsett partifärg, att människor själva efterfrågar att få vårdas i sitt eget hem hellre än på sjukhus.

Detta menar man sig ofta ha forskning på.

Det saknas dock helt forskning som underbygger ett sådant påstående.

(Se Helle Wijk; legitimerad sjuksköterska, universitetslektor, doktor i medicinsk vetenskap och docent i omvårdnad på: https://www.vardforbundet.se/Om-Vardforbundet/Lokala-avdelningar/vastra-gotaland/Artiklar/Vardens-paradigmskifte/)

Däremot finns det studier på att människor vill vårdas där de känner sig trygga, oavsett var detta är.

Här blir vi också varse ett större problem: det finns nästan ingen forskning gjord på vård i kommunal regi. Våra professioner i kommunerna har även svårt att hålla sig ajour med det senaste i forskningsväg eftersom man helt saknar de sökmotorer för vetenskapliga artiklar som finns i slutenvården. Fou-enheter kopplade till kommunal hälso och sjukvård lyser med sin frånvaro.

I den mån politikerna överhuvudtaget tagit politiska mål för inriktning och verksamhet är instrumenten för uppföljning ibland direkt skrattretande för den som har minsta lilla kunskap om hälso-och sjukvård. Så kan tillexempel indikatorn “smärtskattning sista veckan i livet” mäta om man uppnått det storslagna målet: “Berördavårdtagare har en god palliativ vård med andligt, socialt och medicinskt innehåll”.

Denna “hittepå”- vetenskaplighet är inte bra för patientsäkerheten.

Det går an att slå sig för bröstet att vi har världens bästa vård när det inte finns några studier som bevisar varken det eller motsatsen.

Däremot finns forskning inom slutenvården, till exempel den i medicinska tidskriften the Lancet nyligen presenterade RN4CAST-studien som slår fast att utbildning och arbetsbelastning är grundläggande faktorer för vårdens kvalité.

Den slår fast att ju fler patienter en sjuksköterska har ansvar för desstå större är risken för vårdskador. Det samma gäller utbildning, ju mer utbildning en sjuksköterska har, desstå minre risk för vårdskador. Den här typen av studie kan med största sannolikhet översättas till kommunal hälso- och sjukvård. Linda Aiken, professor i omvårdnad och sociologi vid Pennsylvania University i USA gav under Vårdförbundets kongress svaret på frågan om studiens resultat kunde översättas till kommunala förhållanden och hon menade att så var fallet.

Är vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet så viktigt som alla säger så:

Avsätt pengar till riktig forskning också i kommunerna.
Kräv att politiker och tjänstemän baserar sina beslut på de vetenskapliga resultaten.

//Robin

Dagen efter dagen D

8 april, 2014 av Robin Åberg

Kära följare av Västbloggen!

Ni som är trogna följare av våra inlägg vet att de vanligtvis brukar trilla in som ett klockverk någon gång mitt i veckan. De senaste veckornas skakighet vad gäller kontinuiteten har sin förklaring: Tre av fyra bloggare är även med i arbetsgruppen runt ”När vården flyttar hem”. Och oboy vad det har varit mycket att tänka på inför seminariet på Burgården 2/4!

Men roligt var det, vilken resa! När jag tänker tillbaka på hur jag satt och harvade med rapporten i somras. Då hade jag ingen aning om att vi tack vare denna rapport, ett drygt halvår senare, skulle äntra en scen inför över 500 åskådare, som alla kommit för att de intresserade sig för detta ämne. När jag tänker så får jag nästan en svindlande känsla av overklighet. Och alla kontakter, alla möten, alla critical friends som hjälpt oss lyfta denna rapport och seminariedag till något över det extra. Vet inte hur jag ska kunna tacka alla!

Som vanligt efter någonting sånt här infinner sig en viss tomhet. När man laddar så mycket för en enda dag och blåser sig tom på energi och allt blir lyckat, så hamnar man lite i en tomhetskänsla. Det är då man ska unna sig att bara njuta, vila lite och lugna ner sig så att man kan spotta i nävarna igen och fortsätta jobba. Business as usual!

Tack till alla, ni vet själva vilka ni är, som bidragit med tankar, ord, praktikaliteter, kunskap, kritik, hejarop och närvaro. Tack, tack, tack!!!

Så coolt vad vi fixar att göra tillsammans!

Och nu kommer ringarna på vattnet…

Eva Nilsson Bågenholm bloggar om dagen

Vårdfokus rapporterar om dagen

Ser vi inte lite uppblåsta ut? :))

Men vi är bara så otroligt stolta!

//Robin

När vården flyttar hem

11 februari, 2014 av Marianne Brindbergs

Vården har flyttat hem! Det skedde inte precis över en natt. Utan det har varit genomtänkta politiska strategier i vissa avseende men inte i alla.

Vården som bedrivs hemma har ändrat karaktär under de åren sedan Ädel-reformen trädde i kraft 1992. Det är nog ingen som var med och tog beslut om Ädel att sjukvården skulle bli så komplex och teknisk i kommunen. Även att dokumentationskravet skulle öka så lavinartat och att privata aktörer skulle finnas.

Vi i kommunen vårdar nästan allt!

Jag har satt påsdialys, vårdat bäbisar, unga cancerpatienter, vårdat den svårt multisjuka med hur många diagnoser som helst, den gamla döende, dementa, svårt psykiska patienten och de med funktionsnedsättningar av olika slag. Jag har även blivit hotad och fått ta svåra samtal om döendet och döden.

De som är bland det svåraste som sjuksköterska är att råka ut för att vårda sin egen släkt, vänner, grannar, arbetskamrater och vänners anhöriga, det händer. Då gäller det att försöka vara professionell och jobba med sig själv.

För i den lilla kommunen där jag både arbetar och bor är det oundvikligt och det sker oftare för mig nu än när jag arbetade på sjukhuset. Det blir en annan etisk utmaning.

Det är ett annat sorts arbete i jämförelse med sjukhuset. Och för mig har medfört ett intresse att driva och stärka sjuksköterskans roll i kommunen, både i sin plats i teamet och behovet av kompetens i form av bl.a specialistkunskap. Det får jag göra nu i mitt uppdrag som styrelseledamot i avdelning Västra Götaland.

Utifrån mina egna erfarenheter som sjuksköterska i den lilla kommunen är jag så stolt att vara delaktig i avdelning Västra Götalands stora arbete ”När vården flyttar hem” tillsammans med Robin, Haide och Tina i styrelsen.

Nu är rapporten vi har skrivit färdig och seminariet är fastställt. Arbetet med att ta fram rapporten har pågått i över ett år.

Det är som när man skall tapetsera ett rum. Förarbetet tar mer tid än att sätta upp tapeterna. För oss är rapporten vår tapet.

Rapporten ” När vården flyttar hem” är en del i vårt arbete. Seminariumet den 2/4 är en annan del.

sem_webb_540_300

När vi insåg rapportens omfång och även också att det var synd och inte fördjupa sig lite till blev idén med ett seminarium som grädden på moset. Nu bara vi håller tummarna att sjuksköterskorna, politikerna och tjänstemännen kommer.

Utifrån rapporten har vår grupp även fått en debattartikel i Göteborgs Posten publicerad på temat. Vårdfrågorna är heta som aldrig förr. Nu gäller det att hålla liv i debatten och att det blir den stora valfrågan 2014.

Vi har försökt göra ett litet bidrag med vår rapport.

Ha det bäst

Marianne Brindbergs