Vi står upp tillsammans med dig som är medlem i Vårdförbundet.
Kvinnors rätt till sin egen kropp!
Rätten till trygga och säkra aborter!
Nationalistiska vindar blåser runt om i världen och hotar kvinnors rättigheter. Vi vill inte se den utvecklingen i Sverige!
Vårdförbundets styrelse avdelning Västra Götaland
Vårdförbundsstyrelse avdelning Västra Götaland
#ståuppföraborträtten
Ny som förtroendevald höll Johanna Prütz ett tal till sina barnmorskekollegor om varför hon är medlem i Vårdförbundet och vad som gör att hon är organiserad i en facklig organisation. Genom sin nyvunna inspiration om VARFÖR facket finns, får du som läsare chansen att ta del av Johannas blogginlägg och hennes “meningen med föreningen”.
“Varför ska jag ta från min lön och betala in till Vårdförbundet, de gör ingenting för mig ändå? De pengarna kan jag spara”, så kan jag höra folk resonera ibland.
Bertha Wellin
Kvinnor i Sverige fick rösträtt 1921 och en av de första kvinnorna i riksdagen var Bertha Wellin. Hon var en sjuksköterska som i början på 20-talet, när man röstade igenom lagstadgad arbetsdag på 8 timmar arbetsdag fick hon igenom att sjuksköterskor skulle undantas därför att vi inte skulle få sätta våra behov före patientens. Året 1933, när Svensk sjuksköterskeförening blev ett fackförbund, avgick Bertha Wellin som ordförande…
Vad vill jag ha sagt med denna historiska tillbakablick? Jo, att vi som är sjuksköterskor och barnmorskor kommer från en tradition där vi alltid ska sätta patienten före oss själva. Men som sjukvården och förlossningsvården ser ut idag råder stor risk att vården urholkas och försämras, eftersom ingen orkar jobba kvar! För patienternas skull MÅSTE vi värna om vår rätt till en god arbetsmiljö med hållbara arbetstider och möjlighet till återhämtning.
Och vi måste få vara lite ego. Visst, vi vill jobba med det vi gör för att vi är människor som känner omsorg om andra, annars skulle vi inte valt dessa yrken. Men vi är också eftertraktade, högskoleutbildade och erfarna anställda. Och det finns ingen vettig anledning att undanta oss från dessa rättigheter.
Det handlar om att förändra en föråldrad syn på de traditionellt kvinnliga yrkena och Vårdförbundet jobbar hårt med dessa frågor.
Genom förhandling och kunskap förändras samhället långsamt.
Den senaste HÖK 16 (Huvudöverenskommelsen) fokuserar på bättre återhämtning vid skiftarbete och nattarbete, hälsosamma arbetstider, större möjlighet till utbildning och specialisering med lön från arbetsgivaren för att på lång sikt lösa kompetensbristen.
Genom att betala din medlemsavgift till Vårdförbundet bidrar du till att Vårdförbundet kan ha anställda som aktivt driver frågor som rör allas våra rättigheter och möjligheter i arbetslivet. Det är lätt att tänka att Vårdförbundet inte ger mig något personligen, men det är för att vi idag tar saker som anställningsskydd, semester, föräldraledighet och arbetsskadeförsäkring för givna.
Idag är majoriteten av oss inom vården organiserade och medlemmar i ett fackförbund. Tänk om denna viktiga rättighet, och jag vill säga SKYLDIGHET, urholkas då är inte arbetsgivaren längre bunden av våra kollektivavtal (som gäller även ickemedlemmar)…
De kan anställa personal helt utifrån vinstdrivande intressen. Varje anställd får då förhandla om sina villkor. Är du stark och frisk och en bra förhandlare får du kanske det bättre men vad händer med dig den dag du blir sjuk? Eller med din kollega, som alltid ställer upp och inte kräver något. Ska inte hon ha semester?
Nej, kollektivavtal förenar oss och värnar om våra rättigheter som tidigare generationer har fått slåss för.
Och arbetsgivaren vinner också på ett samarbete med fackförbunden. En bättre arbetsmiljö leder till nöjdare personal och bättre utförande av vården. Att få oss att stanna kvar och trivas och vilja vara med och utveckla vården ligger i arbetsgivarens intresse. Detta bygger den svenska modellen på. Istället för konflikter och strejker har vi fredsplikt, kollektivavtal och lagar om medbestämmande och anställningsskydd som arbetsgivare och fackförbund förhandlar utifrån.
Jag upplever att jag som förtroendevald har möjlighet att påverka och föra fram medlemmarnas åsikter uppåt. Alla behöver inte själva vara förhandlare, vi har förtroendevalda och jag är en av dem.
Kom till oss om ni har frågor så ska vi tillsammans förbättra våra förhållanden. Tillsammans är vi starka!
Johanna Prütz
barnmorska och förtroendevald på förlossningen på Södra Älvsborgs Sjukhus.
#tillsammansärvistarka #flergermer #Vårdförbundet
Pride startar idag 7/6 och självklart vill Västbloggen lyfta fram denna tänkvärda blogg!
Läs Gabrielle Bakers blogginlägg! Hon jobbar nu som skolsköterska inom Västra Götalands regionen och har arbetat med akutsjukvård i Stockholm. Gabrielle har även bloggat om sjukhuskrisen för Vårdförbundetbloggen.”
Att komma ut på arbetsplatsen, hur gör en det? Behövs det göras och på vilka sätt är det viktigt?
På min förra arbetsplats, på en akutavdelning i Stockholm, pratades det öppet om familj, barn och pojkvänner. Där liksom på mina tidigare arbetsplatser fanns ett antagande om patienters och anställdas sexualitet och könsidentitet på samma vis som det finns i resterande samhället, den berömda heteronormen. I professionen skall vi kunna skilja på det som är personligt och privat, men ibland är linjerna mellan dessa två suddiga…
Kan jag vara öppen och vara mig själv utan att vara privat? Bör jag svara undvikande när kollegor och patienter frågar om familj och partner? Bör jag till och med ljuga? Är min sexualitet mer privat än någon annans?
Denna fråga problematiserades nyligen i en Facebookgrupp för sjuksköterskor där en trådskapare bad om stöd från andra queers hur de hanterade frågor om familj och partners på arbetsplatsen. Detta är någonting som vi alla känner igen, patienterna som vill småprata. Inte är det heller konstigt att en patient frågar oss frågor, vi vet för det mesta allt om våra patienters privatliv och ofta utgör omvårdnadstillfället en av det få (om inte den enda) sociala kontakten patienterna får uppleva under dagen. I Facebooktråden efterfrågade trådskaparen stöd och råd från andra i samma situation, trots detta fylldes kommentarsfältet av heterosexuella som skulle förklara att de aldrig stötte på problem och att en måste skilja på personligt och privat, välja sina strider och vara förberedd på en negativ attityd. Heterosexuella tog upp platsen, trots att trådskaparen just efterfrågat råd från andra queers. Det är svårt att få ett separatistiskt rum, alla ska ha åsikter om vårt privatliv.
En queer persons livsval och relationsstatus anses mer privata att ta upp än en heterosexuell persons, men ändå ska andra (heterosexuella) ha åsikter om hur vi lever och ifrågasätta vår öppenhet. Vi ska inte pracka på patienter våra åsikter eller föra ett “könskrig” som någon i kommentarsfältet uttryckte det.
Är då en sexuell läggning eller könsidentitet verkligen en åsikt? Jag ser det som en mänsklig rättighet att få älska den jag vill och det är ingenting jag vill behöva hymla med eller bli illa behandlad för. Flera studier finns som undersöker homosexuella patienters upplevelse av bemötande i vården. Röndahl (2005) kommer i sin studie fram till att den heterosexuella normen, språket och kulturen som råder inom sjukvården får homosexuella patienter att känna sig förbisedda och osynliggjorda och därmed skapar en otrygg miljö för dessa personer. Fler studier behövs kring hur heteronormen påverkar arbetsmiljön för vårdpersonal som identifierar sig som HBTQAI+. Men någonting som vi alla upplevt, oavsett yrkeskategori, på jobbet, på stan, i privatlivet, är den ständiga osäkerheten, hur öppen bör en vara?
För mig personligen handlar det om att skapa en trygg miljö för patienten och på så vis även för mig själv. Utan en heteronorm hade det inte ansetts vara “privat” att komma ut. Genom att själv vara öppen är jag med och skapar ett mer öppet och accepterande klimat på min arbetsplats och i samhället. Jag ser det som en motståndshandling, en synliggörande handling och en skyldighet att i mitt yrke och som människa vara en förebild och skapa en trygg miljö för mina kollegor och patienter.
7 juni börjar West Pride och jag har lagt fram min regnbågsflagga på köksbordet för att inte glömma att ta med den till jobbet imorgon. Jag har redan en liten regnbågsflagga i mitt mottagningsrum på skolan där jag nu jobbar som skolsköterska, men den är så pass liten att bara de queera eleverna brukar uppmärksamma den. Att ta med en större flagga känns som ett större ställningstagande och mitt West Pride-armband kommer också vara synligt.
Jag har aldrig kommit ut på en arbetsplats förut, men det är ett ställningstagande jag behöver ta. Det är läskigt och jag förbereder mig på att bli ifrågasatt. Men så ska det inte behöva vara. Ingen människa skall behöva bli diskriminerad på grund av sin sexuella läggning. Med allt som händer i världen just nu blir det desto viktigare med öppenhet och att vi uppmärksammar och ser varandra oavsett olikheter. Detta borde inte behöva sägas år 2017.
Ni får inga fler undvikande svar från mig! Från och med nu är varje vecka Pridevecka.
Gabrielle Baker sjuksköterska
#WestPride2017 #Vårdförbundet
Firar du jul? Kanske för att julen alltid varit din grej, del av en gemensam älskad tradition, del av din trosuppfattning och kultur. Kul, fortsätt med det! Firar du inte jul, kanske för att julen inte är din grej eller inte tillhör inte din kultur eller din trosuppfattning? Kul, fortsätt så!
För oss i Vårdförbundet Västra Götalands styrelse är det helt ok med olikheter. Inte bara det, det är själva förutsättningen för mänskliga rättigheter och demokrati. Vi är födda fria och har genom det rätt att välja hur vi vill leva så länge vi inte skadar någon annan.
Det är självklart att ge varandra den respekt som vilar på Vårdförbundets stadga och ytterst på FNs allmänna förklaring om mänskliga rättigheter.
Vårdförbundet Västra Götaland vill önska alla en god jul i medmänsklighetens namn.
Vi gör det genom en videoblogg. Vi i styrelsen, förtroendevalda och anställda har tillsammans tagit ställning för att vi möts i respekt och gör det genom FN allmänna deklaration om mänskliga rättigheter som antogs och kungjordes 1948 den 10 december.
God Jul och ett medmänskligare 2017 önskar Vårdförbundet Västra Götaland styrelse och anställda!
Ibland blir jag frustrerad över hur ojämnställt det trots allt är i vårt land. Speciellt för oss som arbetar inom kvinnodominerade yrken. Men så idag, dagen innan den åttonde, blev jag påmind om vår historik och kom att tänka på min farmor. 
Min farmor hette Elsa och föddes vid förra sekelskiftet 1900 och var alltså årsbarn med Karin Boye. Hon föddes in i en medelklass familj med en bror som skulle läsa till läkare. Elsa som var en mycket intelligent kvinna fick slita hårt med att hjälpa sin bror som hade svårt att klara studierna. Men varför läste inte hon till läkare själv då? Jo det var nämligen så att på 1920-talet var inte det okej för kvinnor att läsa till läkare.
För farmor återstod att gifta sig.
Men farmor hade inte det minsta lust att gifta sig för hon var lesbisk. Någonting som på den tiden var både sjukdomsstämplat och brottsligt. Så det var inga lätta odds för människor som inte var heteronormativa och framförallt inte för kvinnor.
Som många andra kvinnor under tidigt 1900 tal utbildade hon sig därför till sjuksköterska. På så vis slapp hon att gifta sig och fick ett yrke som var ett kall och legitimt. Efter avslutad utbildning arbetade hon som sjuksköterska och lärare via Röda korset i Stockholm i många år, utan lön, men med fickpengar och inackordering. Under krigsåren startade farmor ett barnhem för svårt sjuka barn i Stockholm. Här arbetade hon fram till sin pension som husföreståndarinna, fortfarande med inackordering och dålig lön.
När jag var liten älskade jag att höra alla berättelser från hennes tid som barnsjuksköterska och barnmorska. Det var spännande berättelser om resor som hon gjorde med Röda korset till Afrika. Hon var också med och arbetade på Folke Bernadottes vita bussar vid krigets slut.
Så idag tänker jag särskilt på henne och alla andra fantastiska sjuksköterskor som kommit före oss. För henne var det alltid självklart att kämpa för våra rättigheter och att vi skulle lyfta varandra framåt.
Trots att hon hade så dåliga odds gav hon aldrig upp utan fortsatte alltid att kämpa för människor som behövde hjälp och på det hon trodde på. Det är henne och många andra kvinnor vi har att tacka för alla framsteg vad gäller kvinnors rättigheter i Sverige.
Det är också tack vare henne som jag utbildade mig till Silvia sjuksköterska.
Från farmor har jag även ärvt min obändiga tro på att vi måste fortsätta vår kamp för jämställda villkor och lön för människor som arbetar i kvinnodominerade yrken.
Tack farmor Elsa och grattis på åttonde mars!
//Angelica Neville
Detta påstående kan vi läsa på Vårdfokus den 5/10 och det baseras på överläkaren Björn Frenckners beskrivning av ECMO behandlingen vid Astrid Lindgrens barnsjukhus.
(ECMO står för Extra-Corporeal Membran Oxygenering, vilket betyder syresättning utanför kroppen genom en konstgjord lunga. )
Jasså…..kanske vi säger som sjukvårdspersonal. För oss är det nämligen en självklarhet att det är personalens kompetens som leder till god vård med bra resultat. Det verkar det dock inte vara för resten av samhället, anställande arbetsgivare eller beslutande politiker. Så i ytterligare ett försök att slå fast denna sanning påstår jag följande:
…att patienten får rätt omvårdnad, rätt mediciner, i rätt tid med rätt information är beroende av sjuksköterskans kompetens.
…att patientens behandling baseras på rätt analyser och korrekta provsvar beror på den biomedicinska analytikerns kompetens.
…att den födande mamman känner sig trygg, får god omvårdnad och blir förlöst på ett säkert sätt är beroende av barnmorskans kompetens.
…att patienten får rätt omvårdnad under undersökningen och att röntgenbilderna blir av bästa möjliga kvalitet är beroende av röntgensjuksköterskans kompetens.
Som alla förstår kan denna lista göras en mil lång och inkludera alla vårdens olika yrkeskategorier med alla specialiteter och funktioner. Läkemedel, medicinsk teknik, lokaler, utrustning och materiel är endast komplement till personalens yrkesutövande.
Grundbulten i god och säker vård är kompetent personal.
Så till politiker som ”vädjar” till sjuksköterskor att komma tillbaka och till arbetsgivare som gör “allt” för att rekrytera och ändå envisas med att erbjuda 23 500kr som ingångslön vill jag påstå följande:
Ni tar inte situationen på allvar.
Ni är inte längre trovärdiga.
Ni vill inte längre patientens bästa.
Lene Lorentzen
Debatten i samhället går hög. Flyktingströmmen ser inte ut att sina. Katastrofen är ett faktum och rör till det i svenskens trygga och tillrättalagda liv. ”Vi har ju jobbat här i hundratals år för att skapa medborgerlig trygghet, välfärd ordning och reda i det svenska samhället och plötsligt väller världens skräck och oro in över nationens gränser.”
Vad ska vi göra, vad har vi skyldighet att göra, vad har vi kapacitet att göra, vad är vi beredda att göra för en människa i nöd eller snarare tusentals? Ta emot eller inte ta emot, rädsla ställs mot empati, de dubbla känslorna delar nationen och finns säkert mer eller mindre också inom varje människa. Känslan må fråga sig huruvida vi är förmögna att hjälpa alla dessa svårt traumatiserade människor, ljusår från vårt fredagsmys i trygga vardagsrum. Fakta från OECD säger att vi inte bara har kapacitet utan att det till och med är lönsamt i ett längre perspektiv att hjälpa flyktingar.
Så läser jag Sineva Ribeiros kommentar och kommer till insikt om att frågeställningen är kanske alldeles fel….
– Vi ser att ungefär två tredjedelar av dem som flyr är män och pojkar som kommer från Mellanöstern, Afrika och Afghanistan. Dem ska vi självklart ta emot, men var är alla flickor och kvinnor? De drabbas ofta värst i krig och katastrofer och löper dessutom stor risk att utsättas för fruktansvärda övergrepp även under flykten, säger Sineva Ribeiro.
Just det ja! Vi är så upptagna av att diskutera vad vi ska göra för/med de som knackar på att vi glömmer dem som inte gör det.
Vi begår ju katastrofmedicinens misstag nr 1.
Det är de som inte skriker som man ska prioritera först, de är ju de som är mest illa ute.
Frågeställningen kanske istället borde vara.
Vad gör vi för dem som inte klarar att ta sig till våra gränser?
Vart är alla flickorna?
Hur ska vi kunna hjälpa er?
//Robin
Jag är felavlönad och jobbar med detta i Vårdförbundet. Mitt uppdrag är att lyfta våra medlemsgrupper och tala för just dem. För det har jag blivit vald till att göra.
Det gör mig inte blind för andra fackförbunds grupper som är felavlönade eller lågavlönade, som till exempel omvårdnadspersonalen, de är mina arbetskamrater i min profession som sjuksköterska. Jag ser dem varje gång jag arbetar som sjuksköterska i kommunen, hur de sliter och ställer upp för sina vårdtagare och våra patienter.
Jag ser hur de inte får sina raster och ligger som skållade råttor i bilarna som far runt för att hålla tiden och utföra de genomförandeplaner som är överenskommet. Jag ser dem när de går till samma vårdtagare som precis fått hjälp med något och sedan glömt av. De möter den demente med tålamod och vet att snart ska de dit igen. Jag ser och är inte blind.
Jag pratar nästan alltid arbetstid och arbetsmiljö på varje pass med mina arbetskamrater som är omvårdnadspersonal. Jag har bara en kollega dagtid och på kvällarna är jag ensam sjuksköterska i min kommun. Det är oundvikligt att inte se det mina arbetskamrater gör och det skapar en stor förståelse hos mig och jag kan som arbetskamrat dela deras frustration och även råda som skyddsombud. Jag ser och är inte blind.
Där stannar det!
Som förtroendevald i Vårdförbundet driver jag mitt fackförbunds frågor för det är de medlemmarna som valt mig. Här gäller det att skilja på sak och person.
Vi som finns inom de olika kvinnodominerade yrkena är felavlönade utifrån genus och jämställda löner då vi jämför med likvärdiga yrken. Vi behöver ge varandra stöttning i det och lyfta varandra.
Nu på senare tid har det dykt upp i olika sammanhang att vi ställs mot varandra. INTE OKEJ!!!! 
Vi ska inte käbbla mot varandra, lägga krokben eller ställa kvinnodominerade grupper mot varandra. Vad är det som gör att vi inte kan kämpa för bättre villkor utan kämpar på bekostnad av varandra?
Lägg energin på dem och det som verkligen kan förändra våra villkor i stället!
Vi tar en stor risk annars att det blir en sur offerkofta i diskussionen om jämställda löner.
Det blir en sur offerkofta och den vill jag inte ta på mig. Låt oss ta av de sura offerkoftorna och tala om för arbetsgivaren att vi som arbetar i kvinnodominerad sektor är en felavlönad grupp…
PUNKT SLUT.
Punkt slut/ Marianne
Bäste Anders Ferbe!
Hur tänkte du nu? Facktoppar oense om vägen till jämställda löner
Vi lever alla och arbetar mitt upp i gamla försyndelser. Den reella jämställdheten lyser med sin frånvaro trots att vi har en formell dito.
Lagarna säger lika för lika men det hjälper inte. Varför?
Jo för om du ger lika mycket, till exempel 10 kronor, till någon som har 100 kronor och till någon som har 50 kronor så gör det ingenting åt differensen, han med 100 har fortfarande 50 kronor mer. Rättvisa i detta fall ger ingen reell rättvisa.
Det är därför människor (inte bara kvinnor) i traditionellt kvinnodominerade yrken ska ha MER än människor i traditionellt mansdominerade yrken (inte bara män) om Sveriges land ska leva upp till sin egen lagstiftning.
Vi vill inte ha er som trampolin, vi vill ha jämställda löner. Alla yrkesgrupper har rätt att bli värderade utifrån kunskap och kompetens och inte beroende av vilket kön eller bransch man befinner sig är i. Har du tänkt på att det kanske är era medlemsgrupper som använt våra medlemsgrupper som trampolin (och dörrmatta) i några hundra år genom att systematiskt utnyttja kvinnors underbetalda och obetalda arbete?
Hur tar ni ansvar för det? Hur tar IF Metall ansvar för jämställdheten och alla människors lika värde i Sverige idag?
På vilka mandat talar ni då för rättvisa i andra sammanhang? Är ”rättvisan” bara reserverad till konflikten mellan klass och kapital?
Är det Orwells ”All animals are egual, but some animals are more equal than others” som gäller?
Då citerar vi Wigforss: ”Den som öppet godtagit en demokratisk likvärdighetspricip kan inte efter sitt eget behag begränsa dess tillämpning till vissa områden/människor”
![bloggbild6[1]](https://vardforbundetbloggen.se/vastbloggen/files/2015/01/bloggbild61.jpg)
Mannens (och kanske även IF Metalls?) tid som norm och modell för människan är över; vi är numera alla människor och ska som sådana behandlas lika.
Och förresten Anneli Nordström; du säger “Nu eller aldrig”
Vi säger: NU OCH ALLTID!!! ![bloggbild 3[1]](https://vardforbundetbloggen.se/vastbloggen/files/2015/01/bloggbild-31.jpg)
Ha det bäst
Robin och Marianne
Dagarna efter valet. Och jag tänker. Vad hände den 14 september? Feminism och jämställdhet ställs utanför och istället fördubblas ett parti som står tvärtemot allt vad jämställdhet vill säga och alla människors lika värde. Vad rör sig i huvudet på Sveriges befolkning. Hur hamnade vi här?
