Västbloggen

Västbloggen

Västbloggen

Som att vara en krigsfotograf

by

Cecilia Lundmark legitimerad sjuksköterska MSc

Hen sitter mittemot mig och jag möter en blick så fylld av förtvivlan och jag vet inte om jag kan bära, hålla och härbärgera, men så kommer orden, först tvekande, ett i taget och sen öppnas en dammlucka.
”Jag kan inte längre vara sjuksköterska, inget i mig klarar av det jag ska göra, jag är ständigt rädd och påminns hela tiden om min egna otillräcklighet, och så dör dom, fattar du, dom dör och dom får inte dö, och jag kan inte ringa så många anhöriga, och jag hör att dom tycker jag är fel person och jag kan inte trösta, kan du hjälpa mig, jag har så många patienter i mig, och någon säger att jag ska bygga en mur, men jag vill inte bygga en mur, jag vill våga vara nära, men då går jag sönder.”

Det är en av mina svåraste stunder och jag påminner mig återigen om att vårdskulden må så vara, men personalskulden, vem tar hand om den. Min hjärna brinner, jag är så fylld av berättelser, de lägger sig under huden. 

Kanske är det så här det känns att vara krigsfotograf.
Jag är den som observerar och noterar, ser hur människor far illa. De som står i frontlinjen är sjuksköterskor, undersköterskor, fysioterapeuter, läkare och många fler. Själv är jag ute på avdelningarna som vårdar patienter med covid-19 och har reflektioner.  Sedan mars 2020 samlar jag citat och lyssnar till känslor som tar sig uttryck i frustration, ilska, sorg och skratt. Jag hör hoppet i det hopplösa, uthålligheten som går förlorad, fötter som inte hittar marken och ett hemma som är borta. Jag möter ledsna människor som gett mer än de trodde att de hade möjlighet till.

Så bär jag berättelserna och de samlas i mig och jag vet inte riktigt var jag skall lägga dem. Någon berättar om respirator som tystnat och närståendes skrik i korridoren. Hann de säga det som de ville säga till varandra? Hinner närstående ta farväl? Ger vi dem möjlighet? ”Vi är nu uppe i 2,6 miljoner fall och oändligt många människor avlider” siffror som inte går att förstå, att ana betydelsen av och jag är trött.  

Jag ser ledsna, trötta ögon hos någon som ringt fler närstående med dåliga besked än någonsin tidigare. Det är något hopplöst uppgivet i blicken. Berättelser om människor som dött ensamma och sen läggs i en svart liksäck, och så ska sjuksköterskan in till nästa patient, hinner knappt andas mellan.

Någon sitter alldeles tyst, ser ner i golvet, som om det vilar en trygghet i jorden, fötterna stadigt förankrade, jag rubbar inte mitt yttre, mitt inre är i kaoset, men det yttre är stabilt.

Går in i rummet och landar på en stol nära fönstret, vad som kommer/vem som kommer vet jag inte, vart samtalet leder vet jag inte heller, numera har jag med mig näsdukar och ställer på bordet, det brukar behövas, nära till skrattet och nära till gråten. Jag ser sköra trötta medarbetare som inte stärks av applåder. 

Jag tänker ofta att jag skulle vilja trösta, ta hand om alla trötta ögon och ledsna leenden. Kanske allra mest de yngre, de som inte landat i sin yrkesroll, stabilitet och trygghet. Som jag önskar att jag kunde trösta. Det händer att vi sätter oss en stund i tystnad, tar djupa andetag och sänker axlarna, förlåter oss själva och sen lyssnar vi, på varandra, bekräftar.

Så rör jag mig genom tysta korridorer och kommer in på nästa enhet. Det är ganska lugnt idag, personalen håller andan och vågar inte tro att det håller på att avta, adrenalinnivån är hög. Så frågar jag, lite sådär som jag brukar, hur har ni det, just nu, just här där du är, en sjuksköterska, jag tror ganska så nyutexaminerad säger, ”jag känner mig så ensam, jag tycker det är så ensamt, och jag vet att ingen har tid att komma in och göra det mindre ensamt, jag skulle helst aldrig gå in på salen igen, men det måste jag ju, så är det bara”.

Jag får så många meningar, staplar dom på varandra; 

”Otillräckligheten, eller, det är inte skavet på näsan som gör ont, det är skavet i själen.”           

” När jag hämtar på förskolan då vill alla fråga och jag vill bara vara mamma. Så ringer närstående och är jätte, jättearga för smittan på Sahlgrenska, dom skulle ju få hjälp med annan sjukdom och då vill jag bara svara ’det är inte mitt fel, jag är bara en mycket ynklig sjuksköterska’. Jag vågar inte längre säga att någon mår bra, litar inte till det jag ser, sen dör dom ju och då ska jag ringa och säga det, som en lögnare, en som inte kan något. Just så känns det, jag är oduglig, otillräcklig och när jag cyklar hem drömmer jag om andra jobb, långt från sjukvård och ansvar. Jag har jobbat här hela mitt liv och den där liksäcken, den kunde jag inte vänja mig vid och inte hinner jag sitta när dom dör. Så ska jag bestämma, låta anhöriga komma innan döden eller efter.
Jag bara sover, så går jag upp och äter och sen sover jag, jag har slutat leva utanför jobbet, så är det bara, och jag har slutat vara glad. Gråter när jag minst anar och sen är det tomt. Häromdagen hade vi en händelse och det bara piper i alla apparater och jag måste ha koll, det är ju därför jag är iva-sjuksköterska. De andra säger ’det piper’ och jag hör inte varifrån pipet kommer och så är jag den enda med iva-vana och då blir det jag som ska kunna, bara jag. Jag är jätte, jättetrött.”

”Jag kommer att sluta så fort jag kan, jag har varit sjuksköterska i sen i somras, och jag har bestämt mig, det här vill jag inte mera. När jag kommer hem är jag bara trött och vill sova, och lika bra, min familj ser mig som smitta och när jag hämtar på förskolan så undrar personalen om jag verkligen ska komma dit, dom vet vad jag jobbar med. Ensamheten är värst, inne på rummet vill jag ropa på hjälp, men det finns ingen att ropa till, alla är upptagna, och när jag behöver något utifrån så försöker jag göra en lista så ingen behöver springa för mycket, fast ibland vet jag ju inte vad som behövs nästa gång.
Det här hade aldrig gått om vi inte haft så bra samarbete, tänk alla som kommer hit och bara hjälper till, att dom orkar, vågar, jag är nästan alltid rädd. Och bara väntar på katastrofen, nä det här är inte bra. Covid- trött., I går hade vi en man som svor och skrek, spottade och tyckte att jag var den sämsta sjuksköterskan han mött, någonsin och jag kunde minsann ta av mig visiret och bli smittad…sen när jag kom hem så bara grät jag, jag gråter en hel massa.
Nu funderar jag över vart jag ska ta vägen, om jag ska säga upp mig idag eller vänta efter semestern? Om det är två eller flera patienter som jag ska ansvara för, om dom är unga, om jag ska lära någon annan det jag inte själv kan. Men idag, idag är en ganska så bra dag, vi har suttit ner och vi har skrattat lite, åt det vansinniga kaos som vi försöker strukturera, och så fick jag ledigt en extra dag, la mig i gräset och andas in och ut, utan den där gräsliga masken, som ändå blivit vardag.”

Jag skulle kunna stapla meningar i det oändliga, och kanske är det just det som vi behöver få lov att göra, under lång tid framöver. Reflektera över vad vi varit och är med om. Berätta och bekräfta för varandra att det som gjorts för varje enskild individ har varit det bästa, given de förutsättningar som varit. Reflektionens betydelse för att få struktur och förstå för att sen släppa taget om det som varit, ta med sig erfarenheter och kunskaper in i det nya. Varje sjuksköterska, undersköterska, läkare, fysioterapeut och alla andra som arbetat under covid-19 har påverkats på något sätt, mer eller mindre och när vi talar vårdskuld så behöver vi komma ihåg personalskulden och ta väl hand om våra medarbetare över lång tid framåt. 

Cecilia Lundmark
Legitimerad sjuksköterska MSc

*Cecilia arbetar på Etisk Forum som etisk vägledare och har under våren arbetat med reflektion på enheter som vårdat patienter med covid-19. Hon är även ledamot i Sahlgrenska universitetsjukhusets Etiska råd samt uppdrag i Läkarsällskapets delegation för medicinsk etik där hon är allmänhetens representant, adjungerande i Svensk sjuksköterskeförenings etiska råd och Västra Götalandregionens representant i Sveriges Kommuner och Regioners nationella etiknätverk.  

#ståuppföraborträtten

by

Vi står upp tillsammans med dig som är medlem i Vårdförbundet.

Kvinnors rätt till sin egen kropp!
Rätten till trygga och säkra aborter!
Nationalistiska vindar blåser runt om i världen och hotar kvinnors rättigheter. Vi vill inte se den utvecklingen i Sverige!

Vårdförbundets styrelse avdelning Västra Götaland

Vårdförbundsstyrelse avdelning Västra Götaland
#ståuppföraborträtten

Utlokalisering #Duvanderomvården

by

Vårdförbundet avdelning Västra Götaland startar härmed ett samarbete med tecknaren och sjuksköterskan Lars Duvander.
Vi kommer löpande publicera teckningar med aktuella teman från vården i Sverige idag. Styrelsen ger samtidigt sin syn på vårdpolitik kopplat till varje teckning.
Du vill inte missa detta.
Håll utkik på Västbloggen!

“Utlokalisering” Tecknaren Lars Duvander #Duvanderomvården

Att Vårdförbundets medlemmar får vårda patienter som är utlokaliserade på grund av vårdplatsbrist är mer regel än undantag. För sjuksköterskan innebär det att man ofta tvingas arbeta utanför sitt kompetensområde.

Socialstyrelsen: ”Utlokaliseringar av patienter ger en ökad risk för vårdskador eftersom det inte alltid finns tillräcklig kompetens och kapacitet för att möta patientens behov.”

AFS 2015:4 (Arbetsmiljöverkets författningssamling, Organisatorisk och social arbetsmiljö): ”Arbetsgivaren ska se till att de arbetsuppgifter och befogenheter som tilldelas arbetstagarna inte ger upphov till ohälsosam arbetsbelastning. Det innebär att resurserna ska anpassas till kraven i arbetet”.

AML (arbetsmiljölagen): ”arbetsgivaren ska förvissa sig om att arbetstagaren har den utbildning som behövs och vet vad han har att iaktta för att undgå riskerna i arbetet”.

Så länge vi tvingas arbeta i en miljö med organisatoriska brister som utlokaliserade patienter är beviset på, finns en fara att vi arbetar under för stora krav. Blir dessa brister långvariga kan de höga kraven bli en grund till ohälsa. Vi vet att bristen på vårdplatser beror på att det finns för få sjuksköterskor anställda på våra sjukhus. Dags att bemanna upp!

 

Styrelsen
Vårdförbundet
Avdelning Västra Götaland

Varför ska jag ta från min lön och betala in till Vårdförbundet?

by

Ny som förtroendevald höll Johanna Prütz ett tal till sina barnmorskekollegor om varför hon är medlem i Vårdförbundet och vad som gör att hon är organiserad i en facklig organisation. Genom sin nyvunna inspiration om VARFÖR facket finns, får du som läsare chansen att ta del av Johannas blogginlägg och hennes “meningen med föreningen”.

“Varför ska jag ta från min lön och betala in till Vårdförbundet, de gör ingenting för mig ändå? De pengarna kan jag spara”, så kan jag höra folk resonera ibland.

Bertha Wellin

Kvinnor i Sverige fick rösträtt 1921 och en av de första kvinnorna i riksdagen var Bertha Wellin. Hon var en sjuksköterska som  i början på  20-talet, när man röstade igenom lagstadgad arbetsdag på 8 timmar arbetsdag fick hon igenom att sjuksköterskor skulle undantas därför att vi inte skulle få sätta våra behov före patientens. Året 1933, när Svensk sjuksköterskeförening blev ett fackförbund, avgick Bertha Wellin som ordförande…

Vad vill jag ha sagt med denna historiska tillbakablick? Jo, att vi som är sjuksköterskor och barnmorskor kommer från en tradition där vi alltid ska sätta patienten före oss själva. Men som sjukvården och förlossningsvården ser ut idag råder stor risk att vården urholkas och försämras, eftersom ingen orkar jobba kvar! För patienternas skull MÅSTE vi värna om vår rätt till en god arbetsmiljö med hållbara arbetstider och möjlighet till återhämtning.

Och vi måste få vara lite ego. Visst, vi vill jobba med det vi gör för att vi är människor som känner omsorg om andra, annars skulle vi inte valt dessa yrken. Men vi är också eftertraktade, högskoleutbildade och erfarna anställda. Och det finns ingen vettig anledning att undanta oss från dessa rättigheter.

Det handlar om att förändra en föråldrad syn på de traditionellt kvinnliga yrkena och Vårdförbundet jobbar hårt med dessa frågor.
Genom förhandling och kunskap förändras samhället långsamt.

Den senaste HÖK 16 (Huvudöverenskommelsen) fokuserar på bättre återhämtning vid skiftarbete och nattarbete, hälsosamma arbetstider, större möjlighet till utbildning och specialisering med lön från arbetsgivaren för att på lång sikt lösa kompetensbristen.
Genom att betala din medlemsavgift till Vårdförbundet bidrar du till att Vårdförbundet kan ha anställda som aktivt driver frågor som rör allas våra rättigheter och möjligheter i arbetslivet. Det är lätt att tänka att Vårdförbundet inte ger mig något personligen, men det är för att vi idag tar saker som anställningsskydd, semester, föräldraledighet och arbetsskadeförsäkring för givna.
Idag är majoriteten av oss inom vården organiserade och medlemmar i ett fackförbund. Tänk om denna viktiga rättighet, och jag vill säga SKYLDIGHET, urholkas då är inte arbetsgivaren längre bunden av våra kollektivavtal (som gäller även ickemedlemmar)…

De kan anställa personal helt utifrån vinstdrivande intressen. Varje anställd får då förhandla om sina villkor. Är du stark och frisk och en bra förhandlare får du kanske det bättre men vad händer med dig den dag du blir sjuk? Eller med din kollega, som alltid ställer upp och inte kräver något. Ska inte hon ha semester?
Nej, kollektivavtal förenar oss och värnar om våra rättigheter som tidigare generationer har fått slåss för.
Och arbetsgivaren vinner också på ett samarbete med fackförbunden. En bättre arbetsmiljö leder till nöjdare personal och bättre utförande av vården. Att få oss att stanna kvar och trivas och vilja vara med och utveckla vården ligger i arbetsgivarens intresse. Detta bygger den svenska modellen på. Istället för konflikter och strejker har vi fredsplikt, kollektivavtal och lagar om medbestämmande och anställningsskydd som arbetsgivare och fackförbund förhandlar utifrån.
Jag upplever att jag som förtroendevald har möjlighet att påverka och föra fram medlemmarnas åsikter uppåt. Alla behöver inte själva vara förhandlare, vi har förtroendevalda  och jag är en av dem.

Kom till oss om ni har frågor så ska vi tillsammans förbättra våra förhållanden.  Tillsammans är vi starka!

Johanna Prütz
barnmorska  och  förtroendevald på förlossningen på Södra Älvsborgs Sjukhus.

#tillsammansärvistarka #flergermer #Vårdförbundet

 

 

God Jul och ett medmänskligare 2017!

by

Firar du jul? Kanske för att julen alltid varit din grej, del av en gemensam älskad tradition, del av din trosuppfattning och kultur. Kul, fortsätt med det! Firar du inte jul, kanske för att julen inte är din grej eller inte tillhör inte din kultur eller din trosuppfattning? Kul, fortsätt så!

För oss i Vårdförbundet Västra Götalands styrelse är det helt ok med olikheter. Inte bara det, det är själva förutsättningen för mänskliga rättigheter och demokrati. Vi är födda fria och har genom det rätt att välja hur vi vill leva så länge vi inte skadar någon annan.

Det är självklart att ge varandra den respekt som vilar på Vårdförbundets stadga och ytterst på FNs allmänna förklaring om mänskliga rättigheter.

Vårdförbundet Västra Götaland vill önska alla en god jul i medmänsklighetens namn.

Vi gör det genom en videoblogg. Vi i styrelsen, förtroendevalda och anställda har tillsammans tagit ställning för att vi möts i respekt och gör det genom FN allmänna deklaration om mänskliga rättigheter som antogs och kungjordes 1948 den 10 december.

God Jul och ett medmänskligare 2017 önskar Vårdförbundet Västra Götaland styrelse och anställda!
jul-2016

Jag dog men jag lever

by

Det där låter som en kraftfull titel, en slogan  för att väcka uppmärksamhet men är min verklighet. Jag dog men jag lever.

Den som berättar för dig är Peder Jarnvall, präst i Harplinge-Steninge utanför Halmstad.

En av dessa många människor som tror, eller får jag kanske säga EN GÅNG trodde,att livet var en komprimerad kalender, ständig andnöd och något jagat i blicken i oro för att underprestera.Nu vet jag, skriver han, att DET inte var livet utan rena döden.

Jag befann mig i semesterns sista skälvande dagar i mitten av augusti 2014. Kvällen lovade gott grillväder och min man Hasse var på väg till stallet för en kort ridtur före middagen.”Hinner jag ta en vända på cykeln då?”, frågade jag. Han vände sig om och nickade.”Gör du det, om du känner att du behöver. Jag tänder grillen, så blir det bra tajming tills du är tillbaka”.

Regelbunden motion, rörelse överhuvudtaget har alltid varit min kropp och tankes rastplats.Fåfäng? Tja, visst är jag nöjd att kunna bära upp samma prästkaftan som för tjugo år sedan. Den sitter till och med lite bättre idag.

Förbi Töringes åkrar gick färden, upp genom Vinberg och så svängen mot kyrkbyn. Det var i backen upp mot kyrkan på höjden värken kom. En plötslig  kramp vid hjärtat. En värk som inte ville släppa. Jag saktade farten  och tog det lite lugnare i uppförslutet. Krampen släppte. Phu! Det skulle känts opraktiskt att dö här mitt i backen, om Hasse sedan skulle ut och  leta efter mig i dikena.

Det sista var en drastisk bild jag skämtsamt brukat göra, var gång  Hasse tyckt att jag pressat mig alltför hårt med motionen efter en  arbetsdag. Jag hade lovat att inte dö utom räckhåll för honom. Väl hemma var jag fylld av oro i kroppen, och med tårar i ögonen  förklarade jag läget för Hasse. Nu var krampen kring hjärtat och det  vassa strålandet genom min vänsterarm så påtagligt att jag inte kunde  bortse ifrån det.Han såg min oro och hörde ju att jag inte försökte skämta bort det,  som vid andra tillfällen. “Vill du att jag skall ringa en ambulans?””Nej, bara jag får vila går det över”. Jag påstod mig redan känna mig  lite bättre. “Vi skall inte besvära Landstinget i onödan. Det är andra  som behöver den hjälpen bättre”. Den värsta smärtan hade släppt något,och jag tänkte att det här har jag vilat bort före maten.

“Jag ringer Branka, i alla fall”, ropade Hasse upp till mig. “Nej, det  behöver du inte. Jag mår redan bättre”, sa jag.Sedan minns jag inget mer.

Nu är Branka inte bara en väl prövad sjuksköterska utan också  serbiska, och en sådan dam nöjer sig inte med annat än att ha fått sin  vilja igenom.

“Lägg på! Ring 112!!”, var hennes klara besked när Hasse bara kort förklarat läget. Det fanns uppenbart inte rum för någon diskussion om  nödvändigt eller inte.Allvaret för Hasse underströks av att ett samtal med Branka sällan  understiger tjugo minuter. Nu hade det inte tagit ens två.

Som en lycklig försyn befann sig tack och lov en ambulans strax bortanför  avtaget mot Falkenberg. En oplanerad retur från Varberg som blev min  räddning. De dirigerades in och lyckades hitta rätt väg in till gården.Efter kort briefing från Hasse gick ambulanssjukvårdarna upp på  övervåningen. Då var jag redan död.

Sedan hur länge vet jag inte, men uppskattningsvis ca fyra minuter.Ja, död och död. Diagnosen var hjärtstopp men principen den samma och  utfallet fatalt utan en professionell insats.I det allvarliga läget, hade de efter anrop nu fått sällskap av en extra bil.Nedför trappan i ett hus med snäva vinklar bars jag. Personalen hade  inte bara 100 kilo dökött att släpa på. De skulle också ha sinnesnärvaro att möta Hasses oro i alla de frågor som nu rusade genom hans huvud.

Under resan mot Halmstad och en varskodd vårdinsats i väntan gav  personalen alla nödvändiga uppgifter för att sjukhuset skulle kunna  möta upp efter rådande förutsättningar. Hjärtstoppet hade varat länge och utgången var oviss. Överlevnad?  Kanske. Skador? Möjligen, troligen, men omöjligt att svara på i detta läge.

Väl på plats väntade en personalinsats som inte bara skulle lösa de  nödvändiga insatserna i mig, utan också finna tiden för och omsorgen om Hasse.En blixtinsats i stort och smått som så här i efterhand storligen imponerar på mig.Det kändes som om ett helt sjukhus ställde sin samlade resurs till en persons förfogande och räddning.

Ja, jag överlevde. Det tog tre dagar, en ballongsprängning och så  mycket smärtstillande, att jag nog aldrig kommer att uppleva liknande psykedeliska visioner som de jag hade under min medvetslösa period.Det var först på tredje dagen jag vaknade upp. Läkarna hade inte velat  svara på frågan hur stora mina skador var, för att inte i förtid oroa  Hasse och familjen.

De sade som privatdetektiven Ture Sventon; ” Det är för tidigt att  yttra sig om den saken”.

Det var först där när jag plötsligt slog upp ögonen, matt klarade  blicken och sade; ” Hasse, du glömmer inte bort att lämna böckerna  till biblioteket så vi slipper förseningsavgift”, som han förstod att  jag var tillbaka.

Peder på sjukhuset

Ja, jag överlevde. Tack vara vår sjukvård. Jag lever idag två år  senare, i stor tacksamhet till varje enskild och samfälld insats som  gjordes under de tre dagarna och tiden som sedan följde.Jag dog då, men jag lever idag.

Min historia är naturligtvis bara ett av många lyckliga  återberättanden, så jag aspirerar inte på någon originalitet. Bara att  få uttrycka min tacksamhet.Den där tårtturnen Hasse och jag sedan gjorde till de  räddningstjänster i Falkenberg och Varberg som räddade mig i det akuta  läget och transporterade mig till tryggheten i Halmstad, kändes lite  ringa med tanke på insatsen.”Vårdpersonal älskar tårta! Allt som passar till fikat är bra”, sade  de med en skämtsam blinkning till blomsteruppsättningar och  minnesplaketter.

Hängivna. Självuppoffrande. Drivna av sin professionallitet och  medmänsklighet.å vill jag sammanfatta mitt möte och min fortsatta kontakt med den  underbara personal jag mött i svensk sjukvård.Ingen skulle kalla dem underskattade, men sorgligt nog måste jag  tillägga underbetalda, undervärderade och underbemannade.

Jag vet inte vilka pressade scheman och dubbla skift mina räddande änglar levde i, den natten de tog mig tillbaka till livet. Bara ett vet jag; så ser vår vårdpersonals verklighet ut. Dagligen. Nattligen. Ändå förutsätts de lösa differensen mellan liv och död.För dig och mig. Därför är ansvaret vårt. Ansvaret att söka lösningar på deras orimliga arbetssituation.

Vår vård är vår överlevnad. Word!

 

//Peder Jarnvall, präst i Harplinge-Steninge utanför Halmstad.

 

Peder och Hasse

Är Maccharinigate ändstationen för drömmen om ”Superspecialisten”?

by

I kölvattnet av skandalen som skakar Karolinska Institutet efter den skräckinjagande Macchiarini-affären:

Står vi nu vid vägs ände vad gäller det som många tycks ha sett som drömscenario för hälso- och sjukvården?

Drömmen om den omnipotente vetenskapsmannen som ensam ska rädda oss alla från ondo.

Jag syftar alltså på experten, han som kan och vet allt, hjälten med den kvantitativa medicinsktekniska vetenskapen: Superspecialisten.

Drömmen tycks delas av många, läkare, beslutsfattare och allmänhet. Symbolen för denna dröm verkar ha blivit Nobelpriset i Medicin.

Men vart leder oss denna dröm?

Den tycks ge oss en stärkt medicinskteknisk styrning av vården, ensidigt naturvetenskapligt perspektiv, utan mänskliga och humanistiska hänsyn. Allt högre grad av specialisering, revirtänkande och konkurrens. Den skapar en fragmenterad och avhumaniserad verksamhet som inte längre har någonting med vård att göra. Och den är SVINDYR!

Vård betyder i min värld människans rätt till hälsa, värdighet, medkänsla och respekt.

Det är inte längre vård när människan i egenskap av patient blivit ett medel för ”Superspecialisten” att hävda sin makt och status.

Att kirurg Maccharini lider av någon typ av personlighetsstörning verkar troligt men är egentligen inte så intressant.

Det som är intressant är den elitistiska och hierarkiska kultur där han tillåtits frodas därför att ingen vågar sätta ner foten. Utan tvärtom hejar på, uppmuntrar och beundrar.

Detta utgör grogrunden för Maccharinigate: ett skräckscenario där superspecialisten till och med tar sig rätt att döda sina patienter i vetenskapens namn.

 

Jag är rätt maktlös i detta,  en sketen liten sjuksköterska i förhållande till denna ”glamorösa” värld.

Även om jag kan hänvisa till forskning som visar på att teambaserad och personcentrerad vård kommer att vara bättre för patienten och betydligt billigare för skattebetalarna, bryr sig få om den kunskapen.

För när det gäller den svenska hälso-och sjukvården är det paradoxalt nog inte i första hand vetenskapen som styr, varken medicin eller omvårdnad, ekonomi, juridik eller etik.

Inte politiken heller.

För ”kulturen” i vården är så stark att den kväver allt sådant.

Kulturen handlar om makt, prestige och status hos ett fåtal ”experter” som understöds av alla dem som gärna skulle klättra dit via en förlegad hierarki.

Har du inget Nobelpris om halsen kan du hålla käften för ingen kommer ändå att lyssna hur rätt du än har.

Jag tror faktiskt inte att titel eller Nobelpris heller räcker till i dessa sammanhang om du vågar ifrågasätta den rådande kulturen. (En kultur som ingen någonsin forskat på!)

Göran Stiernstedt svensk läkare, direktör och docent har kommit med en mycket intressant utredning, Effektiv vård: SOU 2016:2, men var är den positiva responsen från alla kollegor och beslutsfattare?

Problemet med rapporten är kanske att den beskriver hur det ser ut på riktigt?

Bland annat att vi har massor av läkare i Sverige, men de flesta träffar inte patienterna särskilt ofta.

  • Vi skulle behöva förändra systemet så att vården bedrivs där patienterna befinner sig.
  • Vi skulle behöva arbeta tillsammans i vården i team; med och inte mot varandra.
  • Vi skulle behöva personcentrera vården.

Så dags att vakna!!!

Det skulle bli bättre för alla. Till och med för Superspecialisten.

Men framförallt för patienten.

Eller ska vi säga MÄNNISKAN?

 

//Robin

Läs mer:

Paolo Macchiarini – detta har hänt – Dagens Medicin

Nu är det tid att gå med!

by

Mediers granskning av ett av Sveriges största fackförbund har lett till att sociala medier svämmat över av tyckanden. Många arga, besvikna och svikna medlemmar har gett uttryck för sin ilska. I kölvattnet till detta förekommer många generaliseringar som ”det är fel på alla fackförbund”, ”alla i ledningsposition har garanterat ”smutsigt” mjöl i påsen” och ”alla fackförbund skor sig på andras bekostnad”. ”Varför ska vi ens ha fackförbunden”, ”det är en förlegad samhällsstruktur som borde skrotas. Bättre att alla förhandlar för sig själva”.

OM alla fackförbund skrotas, vad händer då?

Hela vår värld bygger på avtal, stora som små. Till exempel när sonen bestämmer med kompisen att de ska ses vid kiosken kl 17 så har de ingått ett avtal. De har lagt fram ett önskemål som båda håller med om, de har satt ramarna för avtalet, de har en tillit till varandra att den andre lever upp till det de har bestämt och de agerar utifrån avtalet. Det vill säga båda beger sig till kiosken kl 17. De är nu båda avtalsbärare. Om båda håller sin del av avtalet, det vill säga dyker upp vid kiosken kl 17 så finns det inget som hindrar att de båda kommer ingå flera avtal med varandra. handslag

På samma sätt är det på arbetsmarknaden. Det finns två eller flera avtalsbärare som ingår avtal med varandra där det finns tillit att båda parter kommer efterleva avtalet. OM alla fackförbund skrotas då faller den ena avtalsbäraren vilket betyder att avtalet faller. Det betyder helt krasst att ALLA avtal i Sverige som inte är lagstiftning skulle falla, inte längre gälla. Det betyder för Vårdförbundets del att alla centrala avtal skrivna mellan Sveriges Kommuner och Landsting och Vårdförbundet faller. Det vill säga bl.a löneavtal och allmänna bestämmelser Allmänna bestämmelser, kollektivavtal för kommun, landsting och region, i lydelse 2014-10-01 (gäller från 2014-10-01)som tillsammans reglerar exempelvis vår lönesättning och ersättningar för övertid, mertid och obekväm arbetstid skulle sluta existera. Det betyder också att alla lokala avtal ingångna med Vårdförbundet och alla andra fackförbund på enhetsnivå skulle sluta gälla, exempelvis arbetstidsmodeller, flextidsavtal och samverkansavtal.

Och? Alla kan väl förhandla för sig själva, kanske någon säger.

Absolut! Det går bra….så vida arbetsgivaren VILL förhandla enskilt med varenda anställd. Förmodligen skulle arbetsgivaren lägga fram ett färdigt kontrakt där allt är bestämt…eller inget är bestämt. Take it or leave it!

Alla avtal slutna av fackliga förtroendevalda före oss har man kämpat sig till. Det är ju inte så att arbetsgivaren har ett smörgåsbord av läckra avtal som läggs fram framför oss som vi bara får välja ur. Lite övertids- och mertidsersättning till förrätt kanske, lite semesterdagar plus semesterersättning till huvudrätt, för att avsluta med ett saftigt pensionsavtal. Till kaffet tar vi uppsägningstider.

Skämt åsido.

Det är ju bara för att vi går samman och är många som vi kan få arbetsgivaren till förhandlingsbordet.

Vi har lagstiftning i Sverige som säger att det är så här vi ska ha det i Sverige. Arbetsmarknadens parter, arbetsgivaren och arbetstagaren, sluter sina egna avtal via arbetsgivarorganisationer och arbetstagarorganisationer. OM majoriteten av Vårdförbundets medlemmar skulle välja att lämna Vårdförbundet då skulle inte SKL eller lokala arbetsgivare svara när vi kallar. Vi skulle bli för få att bry sig om och arbetsmarknaden skulle helt ligga i arbetsgivarens händer.

Vi måste istället vässa våra argument, bli ännu fler och ännu större så vår röst ekar i samhällsdebatten, i våra kommuner och på våra förvaltningar, så vi blir omöjliga att ignorera.

Med en arbetsmiljö som stadigt försämras och med konstanta besparingar som saboterar vårdmiljön:

Detta inte tiden att gå ur sitt fackförbund, det är tiden att gå med!

Lene Lorentzen

Jag säger det redan nu: ingen kommer att hinna bry sig om dig.

by

Läs Jenny Antonssons gästblogg om att inte hinna bry sig.

//Robin

 

Den dagen du ligger i min korridor med 15 andra då är det försent! Igår när du inte brydde dig var jag bara en sur “sköterska” som bara gnäller och lipar över hur illa det är.

Du tänkte: ”Säkert ingen sanning alls i det, gnäller troligen bara för att få mer lön och mindre att göra”. Det är först när du själv ligger i korridoren och lider som du öppnar käften och klagar. Men då är det försent för ingen kommer att lyssna. Jag frågar dig, vart var du innan? Varför engagerade du dig inte i hur vården ser ut igår? När du var frisk och kunde påverka, då brydde du dig inte om vården. Det finns väl så mycket annat kul att tänka på när man är frisk?

När ska samhället fatta att vården har VERKLIGA problem och att människor i nöd lider varje dag?

Jag läste ett inlägg på Facebook i veckan om en kvinna som skrev om hennes egna och hennes familjs mycket tragiska erfarenheter av vården där beslut eller bristen på beslut resulterat i död, lidande och ohälsa. Hon skrev att sjuksköterskorna hon stött på hellre drogade ner lidande patienter med morfin än att de tog reda på vad det verkliga problemet var. Att den trötte oengagerade läkaren bara drog benen efter sig. Att övervak saknades. Att inget togs på allvar. Oerhört tragiska och oacceptabla upplevelser. Bara att beklaga.

Men är jag förvånad?

Nej.

Det här är verkligheten.

Jag läste inte 3 år på högskolan till sjuksköterska för att mitt mål var att droga ner mina patienter med morfin. Inte heller har jag slavat på min arbetsplats som sjuksköterska i över 4 år med en snitt övertid på 200 timmar/år utöver min anställning på 100%, för att jag inte bryr mig! Inte heller läste jag till sjuksköterska för att se mina kollegor en efter en gå in i väggen och bli sjukskrivna på grund av dom rådande omständigheterna.

Hur tror ni att den förskräckligt dåliga arbetsmiljön ska kunna skapa en god och säker vård?

Hur ska jag kunna garantera patienternas säkerhet när jag inte ens kan hålla ihop mig själv, eller min kollega bredvid mig? Det finns ingen vits att ha en patient övervakad om det inte finns någon personal att läsa av övervaket.

Det du som medborgare eller patient måste fråga dig är: beror problemen på att personalen är oengagerad och lat eller på att den är totalt utarbetad?

Det är en mycket viktig och relevant fråga att fundera på och diskutera!

Det här har varit vår verklighet i många år och det har bara blivit värre. Är det någon som bryr sig? Har någon lyssnat när vi år efter år skrikit på hjälp? Vem orkar lyssna på en sur “sköterska” som bara gnäller och lipar över hur illa det är?

Men oroa dig inte, sker inga förändringar kommer jag inte jobba kvar i vården. Jag orkar nämligen snart inte mer. Jag vill inte vara en ”sur sköterska”. Då blir det någon annan stackare som får droga ner och ignorera dig när du blir sjuk, när du hamnar i en korridor med 15 andra, jag vill nämligen inte jobba så.

Jag vill kunna ge dig en god och säker vård som jag skall enligt lagen. Så hjälp mig att hjälpa dig om du blir sjuk.

Börja bry dig om vården nu! Inte sen, inte imorgon, utan nu! Imorgon när du själv ligger i korridoren och lider hjälper det inte att du öppnar käften och klagar. Då är det försent!

Jag säger det redan nu, när du fortfarande är frisk: ingen kommer att hinna bry sig om dig när du blir sjuk.

Börja bry dig om vården så att vi kan få förutsättningar att bry oss om dig.

Jenny Antonsson

Vart tar alla flickor vägen?

by

bildDebatten i samhället går hög. Flyktingströmmen ser inte ut att sina. Katastrofen är ett faktum och rör till det i svenskens trygga och tillrättalagda liv. ”Vi har ju jobbat här i hundratals år för att skapa medborgerlig trygghet, välfärd ordning och reda i det svenska samhället och plötsligt väller världens skräck och oro in över nationens gränser.”

Vad ska vi göra, vad har vi skyldighet att göra, vad har vi kapacitet att göra, vad är vi beredda att göra för en människa i nöd eller snarare tusentals? Ta emot eller inte ta emot, rädsla ställs mot empati, de dubbla känslorna delar nationen och finns säkert mer eller mindre också inom varje människa. Känslan må fråga sig huruvida vi är förmögna att hjälpa alla dessa svårt traumatiserade människor, ljusår från vårt fredagsmys i trygga vardagsrum. Fakta från OECD säger att vi inte bara har kapacitet utan att det till och med är lönsamt i ett längre perspektiv att hjälpa flyktingar.

Så läser jag Sineva Ribeiros kommentar och kommer till insikt om att frågeställningen är kanske alldeles fel….

 – Vi ser att ungefär två tredjedelar av dem som flyr är män och pojkar som kommer från Mellanöstern, Afrika och Afghanistan. Dem ska vi självklart ta emot, men var är alla flickor och kvinnor? De drabbas ofta värst i krig och katastrofer och löper dessutom stor risk att utsättas för fruktansvärda övergrepp även under flykten, säger Sineva Ribeiro.

Just det ja! Vi är så upptagna av att diskutera vad vi ska göra för/med de som knackar på att vi glömmer dem som inte gör det.

Vi begår ju katastrofmedicinens misstag nr 1.

Det är de som inte skriker som man ska prioritera först, de är ju de som är mest illa ute.

Frågeställningen kanske istället borde vara.

Vad gör vi för dem som inte klarar att ta sig till våra gränser?

Vart är alla flickorna?

Hur ska vi kunna hjälpa er?

//Robin

Flyktingkatastrofen – Vårdförbundet skänker 100.000 kronor