Västbloggen

Västbloggen

Västbloggen

Vi vill bli tackade på riktigt

av

Marcus Eriksson
Legitimerad biomedicinsk analytiker
Klinisk mikrobiologi, Sahlgrenska universitetssjukhuset

Hälso- och sjukvårdsdirektör Ann Söderström skrev i Göteborgs-Posten ett insändarsvar där hon tackar oss på klinisk mikrobiologi, efter min kollega Marie Karlssons insändare om vårt missnöje över att vi som sliter som djur med att analysera alla covid-19-prover inte ens har fått ett tack från varken sjukhuset eller regionen. Ett tack i Göteborgs-Posten upplever vi inte är tillräckligt.

Arbetsbelastningen är i skrivande stund oerhört hög för oss biomedicinska analytiker som kämpar nästan dygnet runt för att hinna analysera den kolossala mängden prover som sköljer över oss. Vi skall hinna analysera ett mycket stort antal prover avseende SARS-CoV-2, men vi ska också hinna analysera alla andra sjuka patienters prover avseende andra agens, exempelvis HIV hos HIV-infekterade eller neutrotropa virus hos patienter med svår meningit eller encefalit, som också behöver ett svar i tid. Allt detta med i princip lika stor bemanning som innan pandemin. Detta har medfört en fullständigt orimlig arbetsbörda för oss medarbetare på klinisk mikrobiologi – under lång tid – vilket är en fara för vår hälsa. Vi vet inte hur länge detta kommer att hålla på, men vi är alla redan väldigt, väldigt trötta och utarbetade.

Tyvärr känner vi oss inte sedda. Vi biomedicinska analytiker som analyserar alla covid-19-prover är nyckelpersoner i denna pandemi, men inte en enda gång har vi uppmärksammats eller tackats i något sammanhang överhuvudtaget. Det är många viktiga frågor som vi biomedicinska analytiker med vårt arbete besvarar i denna pandemi. Är patienten smittad? Är vårdpersonal smittad? Hur många är smittade? Hur många har antikroppar?
Utan oss – ingen diagnostik eller statistik.

Vi ser gärna att hälso- och sjukvårdsdirektör Ann Söderström och sjukhusdirektör Ann-Marie Wennberg tar sig tid att besöka oss på klinisk mikrobiologi för att mer personligt tacka oss för det arbete som vi utför i denna svåra tid, tillsammans – för patienten. Allra helst vädjar vi om att få vårt arbete värderat genom att bli tackade med lön.

Marcus Eriksson
Legitimerad biomedicinsk analytiker
Klinisk mikrobiologi, Sahlgrenska universitetssjukhuset

Som att vara en krigsfotograf

av

Cecilia Lundmark legitimerad sjuksköterska MSc

Hen sitter mittemot mig och jag möter en blick så fylld av förtvivlan och jag vet inte om jag kan bära, hålla och härbärgera, men så kommer orden, först tvekande, ett i taget och sen öppnas en dammlucka.
”Jag kan inte längre vara sjuksköterska, inget i mig klarar av det jag ska göra, jag är ständigt rädd och påminns hela tiden om min egna otillräcklighet, och så dör dom, fattar du, dom dör och dom får inte dö, och jag kan inte ringa så många anhöriga, och jag hör att dom tycker jag är fel person och jag kan inte trösta, kan du hjälpa mig, jag har så många patienter i mig, och någon säger att jag ska bygga en mur, men jag vill inte bygga en mur, jag vill våga vara nära, men då går jag sönder.”

Det är en av mina svåraste stunder och jag påminner mig återigen om att vårdskulden må så vara, men personalskulden, vem tar hand om den. Min hjärna brinner, jag är så fylld av berättelser, de lägger sig under huden. 

Kanske är det så här det känns att vara krigsfotograf.
Jag är den som observerar och noterar, ser hur människor far illa. De som står i frontlinjen är sjuksköterskor, undersköterskor, fysioterapeuter, läkare och många fler. Själv är jag ute på avdelningarna som vårdar patienter med covid-19 och har reflektioner.  Sedan mars 2020 samlar jag citat och lyssnar till känslor som tar sig uttryck i frustration, ilska, sorg och skratt. Jag hör hoppet i det hopplösa, uthålligheten som går förlorad, fötter som inte hittar marken och ett hemma som är borta. Jag möter ledsna människor som gett mer än de trodde att de hade möjlighet till.

Så bär jag berättelserna och de samlas i mig och jag vet inte riktigt var jag skall lägga dem. Någon berättar om respirator som tystnat och närståendes skrik i korridoren. Hann de säga det som de ville säga till varandra? Hinner närstående ta farväl? Ger vi dem möjlighet? ”Vi är nu uppe i 2,6 miljoner fall och oändligt många människor avlider” siffror som inte går att förstå, att ana betydelsen av och jag är trött.  

Jag ser ledsna, trötta ögon hos någon som ringt fler närstående med dåliga besked än någonsin tidigare. Det är något hopplöst uppgivet i blicken. Berättelser om människor som dött ensamma och sen läggs i en svart liksäck, och så ska sjuksköterskan in till nästa patient, hinner knappt andas mellan.

Någon sitter alldeles tyst, ser ner i golvet, som om det vilar en trygghet i jorden, fötterna stadigt förankrade, jag rubbar inte mitt yttre, mitt inre är i kaoset, men det yttre är stabilt.

Går in i rummet och landar på en stol nära fönstret, vad som kommer/vem som kommer vet jag inte, vart samtalet leder vet jag inte heller, numera har jag med mig näsdukar och ställer på bordet, det brukar behövas, nära till skrattet och nära till gråten. Jag ser sköra trötta medarbetare som inte stärks av applåder. 

Jag tänker ofta att jag skulle vilja trösta, ta hand om alla trötta ögon och ledsna leenden. Kanske allra mest de yngre, de som inte landat i sin yrkesroll, stabilitet och trygghet. Som jag önskar att jag kunde trösta. Det händer att vi sätter oss en stund i tystnad, tar djupa andetag och sänker axlarna, förlåter oss själva och sen lyssnar vi, på varandra, bekräftar.

Så rör jag mig genom tysta korridorer och kommer in på nästa enhet. Det är ganska lugnt idag, personalen håller andan och vågar inte tro att det håller på att avta, adrenalinnivån är hög. Så frågar jag, lite sådär som jag brukar, hur har ni det, just nu, just här där du är, en sjuksköterska, jag tror ganska så nyutexaminerad säger, ”jag känner mig så ensam, jag tycker det är så ensamt, och jag vet att ingen har tid att komma in och göra det mindre ensamt, jag skulle helst aldrig gå in på salen igen, men det måste jag ju, så är det bara”.

Jag får så många meningar, staplar dom på varandra; 

”Otillräckligheten, eller, det är inte skavet på näsan som gör ont, det är skavet i själen.”           

” När jag hämtar på förskolan då vill alla fråga och jag vill bara vara mamma. Så ringer närstående och är jätte, jättearga för smittan på Sahlgrenska, dom skulle ju få hjälp med annan sjukdom och då vill jag bara svara ’det är inte mitt fel, jag är bara en mycket ynklig sjuksköterska’. Jag vågar inte längre säga att någon mår bra, litar inte till det jag ser, sen dör dom ju och då ska jag ringa och säga det, som en lögnare, en som inte kan något. Just så känns det, jag är oduglig, otillräcklig och när jag cyklar hem drömmer jag om andra jobb, långt från sjukvård och ansvar. Jag har jobbat här hela mitt liv och den där liksäcken, den kunde jag inte vänja mig vid och inte hinner jag sitta när dom dör. Så ska jag bestämma, låta anhöriga komma innan döden eller efter.
Jag bara sover, så går jag upp och äter och sen sover jag, jag har slutat leva utanför jobbet, så är det bara, och jag har slutat vara glad. Gråter när jag minst anar och sen är det tomt. Häromdagen hade vi en händelse och det bara piper i alla apparater och jag måste ha koll, det är ju därför jag är iva-sjuksköterska. De andra säger ’det piper’ och jag hör inte varifrån pipet kommer och så är jag den enda med iva-vana och då blir det jag som ska kunna, bara jag. Jag är jätte, jättetrött.”

”Jag kommer att sluta så fort jag kan, jag har varit sjuksköterska i sen i somras, och jag har bestämt mig, det här vill jag inte mera. När jag kommer hem är jag bara trött och vill sova, och lika bra, min familj ser mig som smitta och när jag hämtar på förskolan så undrar personalen om jag verkligen ska komma dit, dom vet vad jag jobbar med. Ensamheten är värst, inne på rummet vill jag ropa på hjälp, men det finns ingen att ropa till, alla är upptagna, och när jag behöver något utifrån så försöker jag göra en lista så ingen behöver springa för mycket, fast ibland vet jag ju inte vad som behövs nästa gång.
Det här hade aldrig gått om vi inte haft så bra samarbete, tänk alla som kommer hit och bara hjälper till, att dom orkar, vågar, jag är nästan alltid rädd. Och bara väntar på katastrofen, nä det här är inte bra. Covid- trött., I går hade vi en man som svor och skrek, spottade och tyckte att jag var den sämsta sjuksköterskan han mött, någonsin och jag kunde minsann ta av mig visiret och bli smittad…sen när jag kom hem så bara grät jag, jag gråter en hel massa.
Nu funderar jag över vart jag ska ta vägen, om jag ska säga upp mig idag eller vänta efter semestern? Om det är två eller flera patienter som jag ska ansvara för, om dom är unga, om jag ska lära någon annan det jag inte själv kan. Men idag, idag är en ganska så bra dag, vi har suttit ner och vi har skrattat lite, åt det vansinniga kaos som vi försöker strukturera, och så fick jag ledigt en extra dag, la mig i gräset och andas in och ut, utan den där gräsliga masken, som ändå blivit vardag.”

Jag skulle kunna stapla meningar i det oändliga, och kanske är det just det som vi behöver få lov att göra, under lång tid framöver. Reflektera över vad vi varit och är med om. Berätta och bekräfta för varandra att det som gjorts för varje enskild individ har varit det bästa, given de förutsättningar som varit. Reflektionens betydelse för att få struktur och förstå för att sen släppa taget om det som varit, ta med sig erfarenheter och kunskaper in i det nya. Varje sjuksköterska, undersköterska, läkare, fysioterapeut och alla andra som arbetat under covid-19 har påverkats på något sätt, mer eller mindre och när vi talar vårdskuld så behöver vi komma ihåg personalskulden och ta väl hand om våra medarbetare över lång tid framåt. 

Cecilia Lundmark
Legitimerad sjuksköterska MSc

*Cecilia arbetar på Etisk Forum som etisk vägledare och har under våren arbetat med reflektion på enheter som vårdat patienter med covid-19. Hon är även ledamot i Sahlgrenska universitetsjukhusets Etiska råd samt uppdrag i Läkarsällskapets delegation för medicinsk etik där hon är allmänhetens representant, adjungerande i Svensk sjuksköterskeförenings etiska råd och Västra Götalandregionens representant i Sveriges Kommuner och Regioners nationella etiknätverk.  

Västra Götalandsregionen skjuter problemen med semester på framtiden

av

Martin Håland
legitimerad sjuksköterska, anestesisjuksköterska och styrelseledamot i Vårdförbundet avdelning Västra Götaland: “Att ta hand om sin personal genom att erbjuda återhämtning, semester och vila är ett sätt att bli en attraktiv arbetsgivare. “

Regionen kallade Vårdförbundet till förhandling efter att de redan hade förhandlat med andra fackförbund.

De ville förhandla om att deras anställda som i huvudsak arbetat med covid-19-patienter, ska kunna spara fler semesterdagar till kommande år än vad brukligt är. 

Vårdförbundets ingång gällande semester är alltid att våra medlemmar ska kunna ”ta ut” alla semesterdagar som de har rätt till, samma år som de har ”tjänat” in dem. För ledighet, återhämtning, semester, vila, att kunna ”ladda batterierna”, att orka arbeta, är viktigare än pengar.

Vårdförbundet ser att vanliga år, kan många av våra medlemmar inte ta ledigt och använda sina semesterdagar utan mer eller mindre tvingas spara semesterdagar till nästa år, och året efter, så sparar de ytterligare dagar till nästa år osv. Därför är det inte ovanligt att medlemmar har över 30 sparade/uppskjutna semesterdagar. (30 dagar = 6 veckors innestående semester)

Enligt Allmänna bestämmelser, AB, betalas sparade semesterdagar som överstiger 30, ut i kontant ersättning, om inte annat överenskoms med arbetstagaren. 

”Corona” och sparade semesterdagar

I år är ett speciellt år. Våra medlemmar tvingas som aldrig förr att dela upp sin semester. Två veckor med familjen för att sedan få två veckor i september eller ett otal andra varianter. Osäkerheten har varit stor. Med en månads framförhållning, eller ännu mindre, har de fått reda på när semestern blir, medlemmarna som under våren och sommaren slitit hårt, burit skyddsutrustning med munskydd och visir hela arbetspass, flyttats till andra avdelningar, tvingats arbeta natt m.m.

I höst när ”vårdskulden” ska betas av kommer våra medlemmar fortsatt behövas i ”produktionen” så möjligheten att få ut sin sparade semester för att orka ser vi blir minimal eller obefintlig.

I vårt kollektivavtal med arbetsgivaren finns möjligheten att spara upp till 30 dagar. Vårdförbundet var villig att göra avsteg från detta på arbetsgivarens begäran, med en möjlighet att spara upp till 40 dagar över årsskiftet 2020, förutsatt att sparade dagar skulle tas ut som ledighet under kommande två år. 

Vi möttes av ett färdigskrivet protokoll. Regionen var tydlig, skriv under erbjudandet eller avstå. 

Vårdförbundet ville ha garantier för att våra medlemmar ska få ut sina extra sparade dagar i ledighet. Det fick vi inte. Den enda garantin var att 2022 betalas ej uttagna dagar ut som pengar. Protokollet som var färdigskrivet på förhand gick inte att förhandla om. Så med känslan av att vara tagen som gisslan skrev vi på för att åtminstone ge medlemmarna en chans att få ytterligare två år på sig att få ut sina semesterdagar som den ledighet semestern är tänkt att vara. 

Detta blir bara ett sätt att skjuta semesterskulden på framtiden.
Att ta hand om sin personal genom att erbjuda återhämtning, semester och vila är ett sätt att bli en attraktiv arbetsgivare.
Men det innebär att man måste budgetera för att alla ska kunna ta ut sin semester.
Men det verkar som det är enklare och billigare för arbetsgivaren att ersätta ej uttagen semester med pengar och att köra slut på våra medlemmar.

Martin Håland
legitimerad sjuksköterska, anestesisjuksköterska och styrelseledamot i Vårdförbundet avdelning Västra Götaland

Politiker i VGR, fatta beslut om höjd semesterersättning!

av

Gunilla Edholm, legitimerad sjuksköterska och instruktör har skrivit ett öppet brev till politiker i VGRs regionstyrelse samt hälso- och sjukvårdsstyrelse. Här presenteras brevet i sin helhet.

Till oppositionsråd för (S) i Regionstyrelsen:
Bästa Helen Eliasson!
Jag skriver till dig och dina kollegor i Regionstyrelsen med anledning av den usla ersättningsnivån som i nuläget gäller för den tvångsförflyttade semesterveckan för oss inom vården med hopp om att det kan påverka ert beslut den 23/6. 

Jag jobbar vanligtvis på Hjärt-Lungräddningscentrum på Sahlgrenska universitetssjukhuset. Nu är jag en av många som med kort varsel från en dag till en annan fått ställa om och hjälpa till i vården pg a covid-19. 
Det är 30 år sedan jag jobbade som legitimerad sjuksköterska på sjukhus och bara det ställer stora krav på mig att med snabb upplärning fungera som sjuksköterska på hjärtintensiven (HIA) och dessutom fått gå från dagtidstjänstgöring in på schema med kvällar och helger vilket påverkar vardagen rejält. Jag kunde inte planera mitt liv då jag fick väldigt kort framförhållning gällande min arbetstid 🙈, nu har jag fått ett sommarschema. 

Västra Götalandsregionen – ”Sveriges bästa offentliga arbetsgivare” är er vision och något ni då ska jobba för. Just nu anser jag att det bara är tomma ord. 
Hur tänker Regionen att de ska få en fungerande vård framöver? 🤔 
Det kräver personal och det kokar på sjukvårdens golv nu. 😰🤬 
Ett flertal tänker på att säga upp sig och flera har redan verkställt det. 

Att man på Riksdagsnivå har beslutat att anställda på privata företag får förmånen att gå hemma med 92% lön är dem väl unt och jag förstår tanken bakom men… att vi som räddar liv jobbar hårdast nu och framöver inte får något stöd från Regionen mer än ”Ni är så duktiga, det är tack vare er som vården fungerar bla, bla, bla… gör mig provocerad, uppgiven, ledsen och arg. 
😰🤬
Alla inom vården sliter ont nu och kommer att göra framöver om den uppkomna vårdskulden skall kunna lösas. I Västra Götalandsregionen blir vi tackade med att tvingas flytta en till två semesterveckor med en usel ersättning och ett budskap att förvaltningarna har ansvaret men med det kommer inga pengar.  

GE OSS EN SKÄLIG ERSÄTTNING NU så att vi inom vården som verkligen behöver återhämtning för att orka hjälpa alla sjuka nu och framöver får ett erkännande och en anständig ersättning för att vi inte får fyra veckors sammanhängande semester under juni-augusti.
Jag skulle förstås önska att vi på HIA fick ta del av de extra 500kr/pass som tilldelats de på ”rena” covid-19-avdelningar. Vi jobbar ofta i full skyddsutrustning och måste ta emot vissa patientgrupper t ex de med covid-19 och hjärtpump i väntan på hjärttransplantation men inkluderas ändå inte.

Att Herr Ordförande (Johnny Magnusson (M)) i Regionstyrelsen anser sig veta att vi vårdpersonal inte skulle må bättre av en högre ersättning och tänker rösta emot är skrämmande och får mig att känna både ilska och förnedring. Det skulle förstås kännas fantastiskt att få ett erkännande och en skälig ersättning för en tvångsförflyttad semestervecka och endast tre veckors sammanhängande semester när vi som mest behöver det 🥵😡😥

Hoppas att du Helen och övriga beslutande personer i Regionstyrelsen har en rakare rygg och sundare syn på frågan🍀och röstar så att vi som har otur att vara på de avdelningar där vi TVINGAS flytta en veckas semester (det gäller inte alla avdelningar) får högre ersättning för den veckan än vi vanligtvis fått år efter år när vi självmant VÄLJER att ”sälja” för att lösa sommarbemanningen🍀 

Bästa hälsningar 
Gunilla Edholm, legitimerad sjuksköterska och instruktör
HLR-centrum
Sahlgrenska Universitetssjukhuset

Inte ens ett tack till biomedicinska analytiker

av

Marie Karlsson,
legitimerad biomedicinsk analytiker
Klinisk mikrobiologi
Sahlgrenska universitetssjukhuset

Jag kan inte uttrycka i ord hur det varit för oss de senaste två veckorna på Klinisk mikrobiologi – virusdiagnostik på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, det har varit fruktansvärt. 

Helt utan förvarning, sent måndag eftermiddag 1/6, började det välla in kopiösa mängder prov, utöver den oerhörda mängd prov vi redan hanterar varje dag. 
En otrolig insats av vårdcentralerna att lyckas skala upp så fort, ett enormt jobb och jag är verkligen imponerad. Men jag önskar att vi biomedicinska analytiker som ska hantera alla dessa prover åtminstone haft en sportslig chans att förbereda oss.
Allt kring provtagning och analys gällande covid-19 tycks ske utan kommunikation eller samarbete mellan Region Västra Götalands ledning och Klinisk mikrobiologi. Vi blir helt enkelt inte tillfrågade om laboratoriet har den kapacitet som krävs att hantera provflödet, ingen möjlighet att skala upp i förväg. I bästa fall får vi i dagsläget veta via olika sorters media att provtagning ska öka. Sen får vi så gott vi kan hantera det som kommer på stående fot och hoppas att ingen av kollegorna är frånvarande den dagen. 

Provtagningen har ökat radikalt från och med måndag 15/6 och någon på högre ort har påstått att vi i Region Västra Götaland har laboratoriekapacitet att klara det. Samtidigt är vi på Klinisk mikrobiologi i en situation där det mesta börjar ta slut i form av plast och förbrukningsmaterial, vi vet ibland inte själva från dag till annan vilken analyskapacitet vi faktiskt har, vi drunknar redan i prover och allt som hör till, mina kollegor och jag mår dåligt psykiskt och fysiskt och vet inte riktigt vart detta ska sluta för oss själva som människor. 
Vi sliter tills vi bryter ihop av utmattning.

På något sätt ska vi fortsätta jobba, hantera ännu fler prover då vårdcentralerna skalar upp från dag till dag och fler viktiga personalkategorier ska få möjlighet att testa sig så att de kan jobba. 

Från vecka 25, när denna massiva provtagning har startat, drog vi på lab även ner på personal då första gänget gick på välbehövlig semester. De som är kvar påbörjade ett oerhört ansträngande sommarschema. 

Samtidigt som allt detta pågår tittar jag av en händelse på en presskonferens som Västra Götalands Regionen höll fredag den 5/6. Vår Hälso- och sjukvårdsdirektör Ann Söderström tackar hjärtligt vårdcentralerna och den provtagande personalen för att de gjort ett storartat jobb, med rätta. Men, efter att ha sett den presskonferensen ville jag mest gråta. Det var inte första gången den dagen och jag och mina kollegor har gråtit många gånger sedan dess. 
Inte ens ett tack får vi biomedicinska analytiker av vår kära Hälso- och sukvårdsdirektör för det arbete vi utför. Inte. Ett. Tack. 
Och jag vet att hon var väl medveten om vad den plötsliga och enorma provtagningen inneburit för oss, det var och är en ren katastrof. 

Vad har vi för glädje av att ta prover på en massa människor på en och samma gång om vi på laboratoriet inte klarar av att hantera dem? Fortsätter det på samma sätt får vi i värsta fall slänga prover som vi inte hinner med att ens titta på, för att inte tala om analysera dem. 

Den som i förlängningen blir drabbad av det här är patienten. Vi pratar om någons mormor, farfar, mamma, syster, son, våra kollegor som kämpar för att vårda dessa personer. För många kan det innebära en personlig katastrof om vi biomedicinska analytiker inte klarar att göra vårt jobb för att det brister i kommunikationen med vår ledning. 

Sättet som vi biomedicinska analytiker blir behandlade på av vår uppdragsgivare är inte värdigt. Vi får inte ens ett tack. Det kan knäcka även den mest lojala av anställda. 

Slutligen vill jag rikta ett stort och hjärtlig TACK till mina fina arbetskamrater i alla olika yrkeskategorier som jag omges av varje dag. 
Ni är på riktigt helt makalösa! Det känns tryggt att ha er! 
Utan er faller allt.

Marie Karlsson 
Legitimerad biomedicinsk analytiker
Klinisk mikrobiologi, Sahlgrenska universitetssjukhuset

Dags att ta hand om personalen!

av

Jag jobbar natt på en beredskapsavdelning på SÄS. Vi fick ställa om från ortopedi till covid-19 i början av april. En enorm omställning för all personal. Vi visste inte alls vad som väntade oss och hade vi vetat det från början så hade vi aldrig velat göra detta. Inte för att vi hade något val, det var bara att göra. 
För många av mina kollegor som precis har lärt sig ortopedi eller knappt hunnit träffa ortopedpatienter blev detta en väldigt stor omställning.
Vi har många gånger känt oss maktlösa, uppgivna och känslan av att trampa i kvicksand har varit konstant. Det vi ser och upplever varje arbetspass önskar jag inte ens min värsta fiende. 

Jag har tröstat många kollegor innan de gått hem, låtit dem gråta ut och peppat dem för att de ska orka komma tillbaka nästa dag. De flesta nätter jag har jobbat var väldigt påfrestande och många gånger har jag gråtit i bilen innan jag åkt hem till familjen. 
Vi är så bra på vårt jobb och så bra på att stötta varandra. Men var är uppskattningen och hjälpen från sjukhusledningen och politikerna? Den existerar inte.
Vi får bilder på blomsterbuketter från någons trädgård och käcka ord om att nu är sommaren äntligen här, njut av den härliga sommaren, via mailen.

Man tar beslut om att det ska jobbas varannan helg under sommaren fortare än de hinner blinka. Men att planera och besluta om vår lagstadgade semester tog evigheter. Vi får 8000 kr om vi tvingas flytta en vecka, ingenting om vi gör det frivilligt. Ersättningen är exakt samma som 2019 och då var det bara en vanlig sommar. 
Det är ett hån mot oss som jobbar på golvet! 
Vi behöver få vara lediga och återhämta oss.
Pengar kanske inte är allt, men det är i alla fall ganska mycket. Är vi inte värda mer än såhär? Ni förlitar er hela tiden på personalens snällhet och flexibilitet. Det måste bli ett slut på detta. Vi är också människor med familj och vänner, vi har också ett liv utanför jobbet. 

Man profilerar intensivvården och infektionsenheten i sociala medier, visar hur de har ställt om och hur “bra” det fungerar. Men vi på beredskapsavdelningarna då? Vi sliter som djur varje dag för att patienter ska få så bra vård som möjligt och försöka förebygga att patienten ska behöva intensivvård. Vi gör en heroisk insats men ingen uppskattning får vi. Många har ingen aning om hur vi haft det och har det nu. 
Vi får 500 kr per arbetspass fram till 30:e juni, vad händer sen? Kommer pandemipatienterna helt plötsligt försvinna då? 

Nu har vi snart hållit på med detta i 4 mån. Och vi är så trötta och slitna. Vi behöver få vara lediga och återhämta oss. 

Vi önskar att ledningen kunde uppskatta oss mer för det arbete vi utför.
På ett sjukhus i Storbritannien har man till och med skickat hem ett brev, ställt till den anställdes familj, och tackat dem för de gjort det möjligt att låta deras mamma eller pappa jobba med covid-19, att de uppskattar det arbete de utfört. Det kanske inte låter mycket, men det visar ändå på någon slags uppskattning från sjukhusets sida.

 Om gemene man skulle veta hur vi har det ibland på nätterna så skulle de bli mörkrädda.
Jag vill göra er uppmärksamma på hur vår arbetssituation är och att det är dags att ni börjar ta hand om personalen innan vi går in i väggen eller ser oss om efter annat jobb! 

Vi är värda mer! 

Med vänlig hälsning, 
Therese Jensen 
en arg och uppgiven nattsjuksköterska på beredskapsavdelining 1 SÄS

Vi förtjänar också 500kr extra

av

Regionstyrelsen fattade 26 maj beslut om att medarbetare som arbetar i skyddsutrustning på enheter med inneliggande smittsamma covid-19-patienter får 500 kronor i extra ersättning per arbetat pass. Att vi inte är inkluderade är en mycket stor besvikelse för oss biomedicinska analytiker på virologen, viruslaboratoriet på Sahlgrenska universitetssjukhuset, där vi numera kämpar nästan dygnet runt med en orimlig arbetsbörda för att hinna analysera alla inkommande prover.

Under våren har vi jobbat häcken av oss med att analysera prover från patienter med misstänkt covid-19 för att kunna upptäcka smittade så att de kan försättas i karantän och därmed begränsa smittspridningen i samhället. Provsvaret som vår covid-19-diagnostik genererar är dock inte bara av stor vikt för patienten utan även för Folkhälsomyndighetens epidemiologiska arbete för att följa sjukdomens utbredning i befolkningen och för att skapa underlag åt regeringen som leder till att de vidtar diverse åtgärder i syfte att förhindra smittspridning. Med den diagnostik som vi utför räddar vi liv, både direkt och indirekt, dels genom att patienter med positivt provsvar samt vårdbehov snabbt får den vård som erfordras och dels genom diverse smittskyddsåtgärder för att förhindra transmission till andra som hade kunnat avlida av covid-19.

Sedan primärvården initierade masstestning av samtliga patienter med misstänkta covid-19-symtom är arbetsbelastningen nu värre än någonsin tidigare under denna pandemi – provflödet har ökat med flera hundra procent. Nu är det bara en tidsfråga hur länge till vi kommer att orka med den höga arbetsbelastningen – samtidigt som en tredjedel av personalstyrkan går på välbehövlig semester. Utöver vår covid-19-diagnostik ska vi förstås även hinna med all annan virusdiagnostik – analys av prover med andra viktiga frågeställningar som exempelvis HIV. Senare väntar oss troligtvis även en masstestning av antikroppar för analys av genomgången infektion, som vi också behöver klara av.

Jag önskar att regionstyrelsen och Sahlgrenska universitetssjukhusets ledning snarast besöker oss för att visa oss sin uppskattning. Vi gör också ett fantastiskt arbete, under svåra förhållanden som är långt utanför det normala. Vi är också välförtjänta av 500 kronor i extra ersättning per arbetspass.

Marcus Eriksson
biomedicinsk analytiker
Klinisk virologi, Sahlgrenska universitetssjukhuset

Öppet brev till våra politiker i VGR

av

Vi kräver att våra medlemmars behov av semester värderas högt!
Avdelningsstyrelse Vårdförbundet Västra Götaland

I Sverige har vi den svenska modellen där parterna, arbetsgivarna och arbetstagarorganisationerna, tecknar kollektivavtal om de villkor som ska gälla på den svenska arbetsmarknaden. I VGR ser vi en annan ordning utveckla sig där regionens politiker, istället för att ge sjukhusförvaltningarna de budgetmedel de behöver för att värdera sin personal rätt, pytsar ut olika ersättningar genom politikerbeslut som dubbelt natt-OB, dubbelt helg-OB och nu också extra ersättning för en del av dem som jobbar med covid-patienter. 

 Då det står klart att de budgetmedel som beslutats om inte räcker till, läggs det förslag om andra ekonomiska lösningar. Just nu är det sjukvårdspersonalens, Vårdförbundets medlemmars semester, regionstyrelsen ska besluta om. Den ersättning som redan finns vid flytt av semestervecka, föreslås nu fördubblas. Regionstyrelsens Johnny Magnusson (M) anser inte att regionen har råd och har redan bestämt sig för att han inte kommer rösta ja när förslaget ska hanteras politiskt den 23/6. Han anser samtidigt att det inte blir mindre jobbigt för personalen om de skulle få mer betalt. Varför sjukvårdspersonal inte skulle reagera positivt på ekonomisk ersättning som alla andra är en illusion i stil med att de skulle vara hjältar och änglar.
Vårdförbundets medlemmar är högutbildade omvårdnadsproffs, inget annat.

Så till övriga politiker i regionstyrelsen som inte har bestämt sig, här kommer mer information. 

Sommarersättningen utgår till individen som frivilligt, genom överenskommelse med sin chef, flyttar del av sin semester till annan del av året. Denna summa ligger på 8000 kr/vecka i VGR, och har gjort så i många år. Andra regioner erbjuder upp till 25 000 kr/vecka.   

Det som händer nu är att arbetsgivaren, i stor skala, drar tillbaka redan beviljad semester, tvingar många av våra medlemmar att ta ut mindre än sin lagliga rättighet till 4 veckors sammanhängande semester, och för det utgår samma ersättning som för en som frivilligt flyttar en vecka. Upplevelsen för våra medlemmar är att det är gratis för arbetsgivaren att bryta mot lagen, att tvinga personalen att arbeta mer än de mäktar med. Hade de orkat med en semester på bara tre veckor så hade de frivilligt redan flyttat en vecka.

Men nu när de som mest behöver sina 4 veckor, nu när de stått i sina tunga skyddsutrustningar, riskerat fysiska och psykiska men av att gå till jobbet, sprungit med i arbetsgivarens höga tempo av verksamhetsförändringar som är fulla av arbetsmiljörisker, tvingas gå till nya avdelningar där man inte känner sina kollegor, inte känner patientklientelet, inte vet hur länge detta ska fortgå, så gör man de.  När det behövs, så löper du linan ut, för patienten, för dina kollegor och för din arbetsgivare.

Så om Johnny Magnusson inte anser att denna uppoffring är värd mer än en frivillig flytt av en semestervecka så får vi vända oss till övriga politiker i Regionstyrelsen.  I början av april sa finansministern att brist på pengar får inte, ska inte och kommer inte vara ett hinder för sjukvårdens arbete i Sverige mot coronaviruset.
Visa nu att regionstyrelsen i Västra Götaland förstår att vården av pandemins offer inte är beroende av hur många respiratorer, lokaler, militärtält, sövningsmedel eller syrgas som finns, det är beroende av att Vårdförbundets medlemmar med sin oumbärliga kompetens orkar gå till jobbet varje dag.

Vårdförbundet anser att en flyttad vecka är värd 30 000 kr. Tilliten till arbetsgivaren är skadad. Man får sin semester förkortad, förflyttad och i många fall liten eller ingen ledighet tillsammans med familj och vänner.
Våra medlemmar måste kompenseras!  

Lene Lorentzen,
Anne Karin Höglund, ordförande
samt övriga styrelsen i Vårdförbundet avdelning Västra Götaland

Hanteringen av personal rimmar dåligt med VGRs vision

av

(Obs! Avsändaren är anonym, bilden är lånad)

VGR – Sveriges bästa offentliga arbetsgivare?
Jag ställer mig högst tveksam till om Västra Götalandsregionen någonsin kommer nå upp till denna vision. Inte minst med tanke på hanteringen av NU-sjukvårdens personal.

Förutom genomförandet av flertalet tillfälliga förflyttningar med anledning av covid-19 och dess behov av omfördelning av personalresurser, vilket de flesta ändå har en stor förståelse för, riskerar flera att inte få någon sommarsemester tillsammans med familj och anhöriga.

NU-sjukvården nyttjar i år möjligheten att använda även september som semestermånad, just det är de nog inte ensamma om i Västra Götalandsregionen. Men att utesluta hela juni och första veckan i juli för semesterförläggning – det är unikt för just NU-sjukvården. Tidigare år har sjuksköterskor som frivilligt förlagt hela eller delar av sin sommarsemester, bland annat i september, erbjudits ekonomisk ersättning för det. Flera av oss har gjort det, vilket resulterat i att verksamheter fungerat även i semestertider.

Sommaren 2020 riskerar dock många medarbetare (i alla yrkeskategorier) att ofrivilligt få sommarsemester, helt eller delvis, förlagd till september utan någon som helst ekonomisk ersättning. De kompenseras med en extra semesterdag eller två beroende på hur stor del av semestern som förläggs i september.Tack och bock för det, ännu fler semesterdagar att kanske kunna få ut när ingen av ens nära och kära har semester, om verksamheten tillåter det. Eller så blir det så många sparade semesterdagar som verksamheten inte tillåter att den enskilde får ut i ledighet, så de måste betalas ut i pengar i januari i stället. Jag tror inte att det var avsikten med semesterlagens regler när den skrevs.

Hur tänker Västra Götalandsregionen och NU-sjukvården?
Anser ni sådant förfarande vara personalfrämjande och i linje med visionen om Sveriges bästa offentliga arbetsgivare? I så fall har vi vitt skilda åsikter i den frågan.

Legitimerad sjuksköterska i NU-sjukvården, medlem i Vårdförbundet

Till regionen med ambitionen att vara Sveriges bästa offentliga arbetsgivare

av

Det är 2020 och covid-19 pandemi. Knappt någon såg detta komma i januari. Kanske först i mars började vi alla inse att detta kommer bli tufft. Eller tufft,  – snarare tuffare. För arbetsmiljön inom vården var tuff redan innan covid-19.

Kris, det ordet har använts de senaste åren, speciellt inför vårdens största utmaning; Sommaren. Den kommer varje år som en överraskning – och löses med kortsiktiga akuta åtgärder. På många arbetsplatser är det dock sommarläge året runt, men mellan 1 juni och 31 augusti är det medeltemperaturen som säger oss att det är sommar. 

2020 är det ingen arbetsgivare som använder ordet kris inför sommaren. Det kallas i stället en särskildhändelse, som försöker lösas genom att NU-sjukvården flyttar sommaren en månad framåt, dock utan någon garanti att göra detsamma med medeltemperaturen och övriga familjemedlemmars semester, men samtidigt använda de allmänna bestämmelserna (kollektivavtalet). Inte de särskilda. De särskilda som skulle kunna vara extra pengar som varje enskild medarbetare kan använda på det sätt som genererar någon form av kompensation för den återhämtning och rekreation som årets semester inte leder till. Semesterlagens intention är rekreation. Det betyder stärkande eller upplivande miljöombyte för att återhämta krafter. Många behöver uppåt fyra veckor för att uppnå lugn och återhämtning. Speciellt när kroppen alltför många dagar producerat alltför mycket kortisol och adrenalin. Det är inte bara psyket som behöver återhämtning, även kroppen rent fysiskt. 

Vårdförbundet företräder barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor/specialistsjuksköterskor. Vi vill påstå att samtliga medlemmar på något vis blir påverkade av covid-19 situationen. Endera genom att direkt delta i vård och diagnostik av de svårt sjuka patienter som kommer till NU-sjukvården. Eller genom att kollegor blir förflyttade från arbetsplatsen och de som är kvar får högre belastning och inte heller vet när kollegor kommer åter. Men de blir garanterat påverkade genom att INGEN får semester före sjätte juli, trots att enskilda verksamheter både klarar det och behöver den tiden för att få till en fungerande verksamhet under sommaren. Vårdförbundet var oeniga med arbetsgivaren om att flytta våra medlemmars semester en månad framåt i tiden. Vi kan ha en förståelse för att ett fåtal medarbetare måste erbjudas semester i september, men då arbetsgivaren i tid inte ens försökt erbjuda medarbetare att frivilligt flytta semester – mot god ersättning – ser vi ingen vilja att vara Sveriges bästa offentliga arbetsgivare. 

Att sköta en särskild händelse med hjälp av allmänna avtal, det blir ingen god kombination.

Normala år finns ett sommaravtal, inte ens det strösslas det på i år, samma ersättning som tidigare. Torrt och fnasigt, sänder det ett meddelande om att applåder samt gratis parkering är good enough…

Huvudskyddsombud med facklig tid, Vårdförbundet NU-sjukvården:
Anette Fristedt,
Anna Tjus,
Christian Sandberg
Magnus Hermansson
samt Anne Karin Höglund, ordförande i Vårdförbundet avdelning Västra Götaland