Västbloggen

Västbloggen

Västbloggen

Lägesrapport från en annan del av verkligheten

by

Anestesisjuksköterskan Sofia Westerling skriver ett blogginlägg
“för de röster som inte längre orkar berätta”.

År 2020 slog pandemin ner som en bomb över världen. Vi går nu in i det nya året med hopp om att det ska vända, snart. Otaliga vittnesrapporter från vårdpersonal har cirkulerat i media. Oron över skyddsutrustningen, sjukdomen ingen visste mycket om, omställningar i arbetet, nya uppgifter, de sjukaste patienterna vi mött, att tvingas arbeta här och nu och leva i stunden för att orka. Samtidigt som livet måste levas. Vardagen måste rulla på, en annan verklighet vid sidan av jobbet. Att försöka förklara det oförklarliga för människor runtomkring.  

Samtidigt känns det som att många röster inom vården har försvunnit. Eller minskat i styrka, för att vi inte längre orkar berätta. För att vi måste fokusera på att klara av här och nu. Styrkan vi har, kraften att orka berätta blir allt mindre. Covid- 19 har lämnat spår på många håll. Hos mig och hos mina kollegor. Många i betydligt sämre skick än jag själv. Så, för dem som inte riktigt orkar med att berätta just nu, en lägesrapport från en annan del av verkligheten: 

Vanligt vätsketätt munskydd som det jag har på bilden används konstant under hela arbetsdagen, undantag för när mat och dryck måste intas givetvis. Det gör att luften blir torr, näsan är konstant igentäppt och munnen torr som öken. Visir kommer i olika former, modifieras för att minimera trycket, ändå har jag i princip haft huvudvärk dagligen i över en månad. Ändå är detta en bris i jämförelse med andningsskydd eller skyddsmask som sluter helt tätt och sitter åt hårt, man hör inte och det är en ansträngning att göra sig hörd. Fysiskt jobbigt, mentalt dränerande. 

Jag vill så gärna att detta ska vara över. Att jag och mina kollegor på operation, IVA, akuten, vårdavdelningar och på ambulansen ska få vila, andas. Men det är inte över, inte alls. Vi befinner oss i samma, eller värre, situation än i våras. Människor är sjuka, på riktigt, Covid härjar och tar liv, fortfarande. Människor ramlar och bryter sig, får inflammerade blindtarmar, tumörer och föder barn. Människor krockar med bilen, deras hus brinner, hjärtat stannar eller livet blir för mycket och de tar en överdos. Dom här människorna behöver också hjälp. Dom här människorna förtjänar också allt.

Jag önskar så att vi orkar se att detta är allvar, orkar hålla ut, orkar säga ifrån och orkar kämpa. Vi gör det, varje dag. Det kommer en tid då vi kommer att kunna se tillbaka, reflektera, vara stolta och starka. Att sprida information och kunskap, upplysa och peppa, är allas ansvar. Jag försöker och hoppas att ni andra också gör det ♥️♥️. 

Sofia Westerling, anestesisjuksköterska
An/Op/IVA Sjukhusen i väster, Kungälvs sjukhus

Partsmodellen levererar under krisen

by

Therese Svanström ordförande TCO
och Branka Djukanovic Svensson ordförande TCO Göteborg

Coronapandemin har gått hårt fram i hela världen. Det allra viktigaste har rätt och riktigt handlat om att rädda liv och stoppa smittspridningen men det har också behövts insatser för arbetsmarknaden. Det har gjorts stora ansträngningar för att rädda jobb och hårt drabbade branscher. Politiken har gjort en hel del men en stor del har fack- och arbetsgivare stått för. Tack vare den svenska modellen. 

Alldeles nyligen, mitt i pandemin, publicerade ett ungdomsförbund en kampanj med uppmaningen att facket skulle skrotas. Det hör till ungdomens roll att ifrågasätta men samtidigt kan vi som facklig centralorganisation inte göra en annan tolkning än att kunskapen om facket och den svenska modellen är för skral. Det är bekymmersamt.

Under denna pandemi har fack – i form av engagerade förtroendevalda på arbetsplatser runt om i landet – och arbetsgivare gjort ett stort antal överenskommelser, för att lindra effekten av krisen och skapa trygghet på arbetsmarknaden. Det hade inte varit möjligt utan den svenska partsmodellen. 

Partsmodellen som krishanterare
Ett av regeringens många åtgärdspaket med anledning av coronaviruset är möjligheten att införa korttidsarbete med statligt stöd (ofta kallat korttidspermittering). Att så många branscher så snabbt har kunnat ta del av korttidsarbete har vi att tacka det redan förhandlade kollektivavtalet för. För statens ställer villkor på att det finns ett kollektivavtal, annars ska det finnas ett skriftligt avtal med minst 70 procent av arbetstagarna, för att införa korttidsarbete.

Vid sidan om korttidsarbete har även möjligheten att teckna  krisavtal visat sig vara ett viktigt verktyg under pandemin. Samtliga fackliga organisationer inom kommuner och regioner har undertecknat krislägesavtalet, vilket innebär att ca 1,2 miljoner medarbetare inom vård, omsorg, skola, infrastruktur och räddningstjänst omfattas.  

Partsmodellen – inte bara i kris
Partsmodellen levererar under vanliga tider på arbetsmarknaden runt 670 kollektivavtal. De omfattar löner och anställningsvillkor, men kan även innehålla överenskommelser om kompletterande föräldraförsäkring och kompletterande ersättningar vid arbetslöshet, sjukskrivning och arbetsskada. 

Arbetsmarknadens parter och deras omställningsorganisationer har under coronakrisen en viktig uppgift  i att matcha arbetssökande med företagens behov av arbetskraft. TRR (privatanställda tjänstemän) fick under mars och april 2020 in mer än dubbelt så många uppsagda personer som under mars och april 2019. Om offentlig sektor skulle ta över det jobb som omställningsorganisationerna gör idag kan den tid en individ är i arbetslöshet förväntas öka. Enligt en beräkning som TCO gjorde 2018 förväntas varje vecka en individ är i extra arbetslöshet kosta det offentliga närmare 8 000 kronor per individ. För de 32 500 personer som omställningsorganisationerna i snitt hjälper varje år skulle det innebära en extra kostnad för det offentliga på 250 miljoner kronor per vecka individen är i extra arbetslöshetstid. 

Det faktum att partsmodellen bygger på förhandlingar och gemensamt ansvarstagande bland parter som väljer kompromiss före konflikt har skapat en tillit som visat sig vara guld värd – inte minst vid kriser.
Det vill vi väl alla behålla?

Therese Svanström, ordförande TCO
Branka Djukanovic Svensson, ordförande TCO Göteborg

Vårdförbundets medlemmars livsviktiga insatser under coronapandemin måste belönas!

by

Avdelningsstyrelse Vårdförbundet Västra Götaland uppmanar alla sina medlemmar att sprida det här öppna brevet till politiker i Västra Götalandsregionen och våra 49 kommuner.
Tillsammans är vi starka och kan påverka våra villkor!

Vårdförbundet utvärderar i dagarna hur väl arbetsgivare i kommuner och regioner följt intentionen med HÖK 19. Under slutet av december ska förbundsstyrelsen besluta om avtalet ska sägas upp eller inte. 

Vi kan redan nu konstatera att det ser väldigt olika ut i Västra Götaland. Visst finns det ljusglimtar, men det finns också arbetsgivare som valt att inte följa avtalet. Trots ovilja hos vissa arbetsgivare att ta ansvar för sin del av avtalet, har Vårdförbundets samtliga medlemmar fullt ut under året tagit sitt ansvar och varit avgörande för att både covidvården och vården i övrigt fungerat. 

Redan tidigt i våras stod det klart att det skulle krävas gigantiska omställningar för att möta följderna av den ökande smittspridningen. Nya covidavdelningar öppnades med personal som aldrig tidigare arbetat vare sig tillsammans eller med den nya sjukdomen. Arbetstider maxades och tiden för vila och återhämtning blev minimal. Oron var dessutom stor över bristande rutiner och vilken skyddsutrustning som var säker. Många bland våra medlemmar blev också smittade och vissa som fortfarande inte är återställda kommer kanske aldrig att bli det.

Barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor har trots enorma utmaningar på mycket kort tid ställt om och ställt upp så att invånarna kunnat få vård och behandling av en sjukdom som ingen tidigare mött. När vården så tydligt skiftar fokus innebär det också att den övriga vården drabbas, eftersom resurser tas även från delar som inte kan ställas in eller skjutas upp. Vårdförbundets medlemmar har arbetat ett ohållbart antal övertidstimmar och fått semestrar och ledigheter indragna. De ledigheter som sköts till hösten och vintern riskerar även de att bli inställda, när vi befinner oss mitt i en kraftig andra våg lagom till jul. 

Våra medlemmar behöver mer än bara applåder och delade fruktkorgar. De behöver få bevis på att deras slit och uppoffringar inte bara tas för givet, utan att arbetsgivare på riktigt visar konkret uppskattning och omsorg om sina värdefulla medarbetare.
Vårdförbundet vill därför se att både regionen och kommunerna gör en rejäl lönesatsning under 2021 till samtliga barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor.

 
Avdelningsstyrelsen Vårdförbundet Västra Götaland
Ordförande
Anne Karin Höglund
Vice ordförande
Christina Wernstedt
Styrelseledamöter
Susanne Blom Persson
Branka Djukanovic Svensson
Martin Håland
Anna-Karin Johannesson
Lene Lorentzen
Jeanette Ros (saknas på bild)
Pernilla Widholm Jolgård

Kontakt: info.vastra.gotaland@vardforbundet.se

Skämskudde VGR!!

by

Therese Jensen, nattsjuksköterska E51, SÄS skriver om sin och sina kollegors arbetssituation: “Det känns som att vi är med i Fia med knuff, hamnar man på samma ruta så blir man utknuffad. Man känner sig inte vatten värd. Är det såhär man är rädd om sin personal?“

Nu lider år 2020 mot sitt slut och arbetsmiljön på min arbetsplats är värre än någonsin. Detta år har jag jobbat med covid19-patienter åtta av årets tolv månader. 

Efter sommaren trodde vi att det äntligen var slut, att vi åter skulle få ägna oss åt det som vår avdelning var till för, ortopedpatienter.
Men tji fick vi!
I hela en månad fick vi göra det, en månad fylld av glädje, skratt och arbetsgruppen var lugn och harmonisk. Det kändes som att vi var på väg tillbaka. Men så kom andra vågen som en käftsmäll. Samma dag som vi ”stängde” ned covidtiden känslomässigt så fick vi veta att risken fanns att vi skulle behöva ställa om igen. I några timmar var hjärtat lättat och sen kom slaget i ansiktet igen.

Det gjordes konsekvensanalyser och vi fick komma med tankar och funderingar på hur det kunde gjorts bättre, vad som var bra och vad vi lärt oss. I vår arbetsgrupp var vi helt överens om en enda sak: att om vi skulle behöva vårda covid19-patienter igen så vill vi göra det tillsammans, splittra oss inte vad ni än gör.
Och vad hände?
Jo, man gick helt emot oss och gjorde tvärtom mot vad vi önskade. Arbetsgruppen splittrades.
En del av oss blev förflyttade till OGAVA, några till covidmodulerna på avdelning och några fick vara kvar i vår ortopedmodul på E51. Nattpersonalen skulle inte bli så drabbade sas det, men ja, det höll ju inte i sig så länge. Sjukhuset valde att placera ut covidmodulerna på flera avdelningar på sjukhuset med motiveringen att då får patienten bättre möjlighet att få bra vård i förhållande till sin grundsjukdom. Och man skulle bemanna solidariskt från alla kliniker på sjukhuset.
Visst låter det bra i teorin? Hur fungerade det i verkligheten då?
Jo, man bemannade solidariskt från alla kliniker vilket kunde betyda att under ett arbetspass kunde det vara personal från KK, neonatal, medicin, vuxenpsyk och neuro. Personer som aldrig jobbat tillsammans och som i princip aldrig vårdat covid19-patienter. Vissa var hos oss i våras, men nu kändes det som att man hade lagt massa namn i en skål och dragit lott till vem som skulle vara i vilken modul. 

Hur kan det bli patientsäkert när det konstant är nya arbetslag varje dag och de flesta av personerna aldrig har vårdat en covid19-patient? Och det här med att hämna på rätt avdelning i förhållande till sin grundsjukdom, jo visst, jättefint tänkt. Men eftersom man har blandat personal från så många olika kliniker så är det inte ens säkert att det finns personal på plats som har rätt kompentens för patientens grundsjukdom. 
Uppmaningarna var hela tiden att vi skulle följa alla restriktioner som fanns, alltså hålla avstånd och inte umgås med mer än sin familj. Visst, inga problem, men när jag går till min arbetsplats så träffar jag i snitt 10 nya personer varje gång jag kommer dit.

Och hur mår vi i allt detta då?
Vi känner oss totalt överkörda och att våra åsikter bara ser bra ut på pappret, men inte är värd något över huvud taget. I korridoren har skratten tystnat, den uppsluppna stämningen som var efter sommaren är som bortblåst. Det osar istället ångest, gråt och stor klump i magen när man går till jobbet. Jag har så många arbetskamrater som är hemma på grund av psykisk ohälsa. Något som hade kunnat förhindrats om man hade lyssnat på oss. I våras stred vi tillsammans mot covid-19. Det var tungt och jobbigt, men vi hade i alla fall varandra. Det fanns i princip alltid någon kollega som man kunde gråta ut hos eller få en tröstande kram av.
Hur det är nu? Jo, nu kämpar man på helt själv. Jag är glad om jag känner igen ett ansikte när jag kommer till MIN arbetsplats. Det spelar ingen roll hur snälla, fina och trevliga alla som kommer utifrån är, de är inte mina kollegor, de känner inte mig. Vem ska nu ge mig stöd när jag tycker att det är motigt? Alldeles för många nätter har jag varit ensam ordinarie samt mest covid-19 erfaren, vilket innebär att det är mig som alla frågor om saker och ting. Jag känner mig som en levande informationstavla. Nästan varje pass får man lära upp någon om covid-19. Det är tar så fruktansvärt mycket på krafterna att hela tiden vara på tårna, le, vara trevlig, tillmötesgående, välkomna alla nya, berätta vem man är och vad man kan. 

Sedan 1 vecka tillbaka flyttande man ut ortopeden helt och E51 blev återigen en pandemiavdelning. Innan hade vi kvar en ortopedmodul på avdelningen. Jag finner liksom inga ord längre om hur det känns. Jag är djupt oroad över mina kollegor och rädslan är stor att ingen kommer orka jobba kvar efter den här cirkusen är slut. Vi har lyft frågan högre upp och fått till svar att man var tvungen att göra så här och att de är medvetna om att det finns en risk att många slutar, men att det var en risk som de var tvungna och ta.
Det känns som att vi är med i Fia med knuff, hamnar man på samma ruta så blir man utknuffad. Man känner sig inte vatten värd. Är det såhär man är rädd om sin personal?

Kommer vi få något extra för att vi gör det här igen kan man fråga sig? 
Nej, vi får inte en krona extra för det. Vi kommer att få en måltid i sjukhusets matsal när pandemin är slut som tack för vårt slit. 
Men en julklapp får ni väl? 
Nej, inte det heller för i Västra Götalandsregionen har man som policy att INTE ge sina anställda julklappar. 
Men något får vi väl till jul, lite julmat åtminstone? 
Nej, tyvärr inte det heller, för det går inte att ordna bra under dessa pandemiförhållanden. 
Så vad får vi då? 
Jo, vi får en måltid i matsalen någon gång, helst innan man gått i pension, fasta scheman, jobba varannan helg och frukt och godis. Vissa av mina kollegor får jobba både jul, nyår och trettonhelgen. Men som sjukhusledningen säger: Vi gör det här tillsammans!! Jag vill gärna se hur många på högre poster som kommer jobba jul, nyår och trettonhelgen. Jag kanske kan betala mina räkningar med en banan eller en näve godis. Men vi rättar fint in oss i ledet, håller tyst och jobbar så kränker vi inte någon eller ställer till med oreda.

Och ja, andra vågen sköljde över oss fortare än vi kunde ana och vi har full förståelse för att man behövde ställa om snabbt. Men det hade kunnat göras mycket bättre om man för en gångs skull hade lyssnat på oss som jobbar på golvet.

Och svenska folket, ni gnäller över att ni inte får fira jul tillsammans med hela tjocka släkten. Ni kanske kunde tänkt på det innan ni ordnade massa studentfester, halloweenfester och gottade er på andra ställen så smittan spred sig fortare än löpelden igen. 
Applåderna har tystnat för länge sedan, vi är tydligen inte längre hjältar utan bara är jobbiga som tjatar om att hålla avstånd och tvätta händerna. Men ni kan väl skänka en liten tanke till alla oss som dagligen klär oss i varm skyddsutrustning för att vårda era nära och kära när ni sitter framför Kalle Anka.
Om smittan inte stoppas nu så kommer det inte finnas någon vårdpersonal kvar att vårda de sjuka, för vi går på knäna och orkar verkligen inte länge till.

Så håll avstånd, tvätta händerna, stanna hemma vid minsta symtom och umgås bara med era närmsta.

Och till de som bestämmer: ta hand om er personal, lyssna på oss och ge oss det vi är värda!!

Therese Jensen, nattsjuksköterska E51, SÄS

Skärpning allihop!

by

Sofia Thorsen, legitimerad sjuksköterska samt
förtroendevald och skyddsombud i Vårdförbundet, vänder sig till allmänheten med sitt blogginlägg.

Dags att ställa om. Igen…….

Trötta, slitna och till viss del helt slutkörda gör vi återigen om vår fina avdelning till epidemiavdelning. Drygt 3 månader fick vi jobba med det vi i vanliga fall ska göra och det känns som att vi äntligen börjat komma tillbaka i rutinerna igen. Men nu är det ut med ortopedpatienterna och in med covid-patienterna. Till att börja med halva avdelningen men hur länge kommer det att räcka? Följer man nyheter och smittspridningen i landet ser det inte ut att hålla särskilt länge. 

Att göra om en befintlig avdelning till epidemiavdelning påverkar inte bara den avdelningens personal och patienter utan alla som jobbar på sjukhuset.
När covid-19-patienterna flyttar in till oss betyder det att ”våra” patienter flyttas till andra avdelningar. Patienter som utlokaliseras förväntas vårdas enligt rutiner och få samma goda vård som när de ligger på den ordinarie avdelningen med rutinerad personal. Hur ska detta gå till? Missförstå mig inte, jag vet att mina kollegor på de andra avdelningarna gör ett fantastiskt jobb men är vana vid en annan patientkategori. Självklart klarar vi av att våra alla patientkategorier men man blir expert på det område man vårdar till vardags. Det är dessutom bevisat att en patient som vårdas som utlokaliserad får längre vårdtid och vem vill vara på sjukhus längre än man behöver?
För att bemanna en epidemiavdelning behövs även där personal och då får alla på sjukhuset ställa upp oavsett vart man jobbar annars.
Att göra dessa omställningar och mentalt ladda om när man reda är helt slutkörd är svårt och jobbigt men vi gör det och denna omställning krävs av oss alla oavsett om vi jobbar på en epidemiavdelning eller inte. 
Hur många gånger tror ni att vi orkar med detta? 

Visst var vi nog lite mer förberedda denna gång för det har väl inte undgått någon hur smittspridningen ökat det senaste. Men det går ändå inte att ställa in sig på det och bli helt förberedd. 

Alla ni som inte kan följa FHM´s rekommendationer borde få följa med in i vår verklighet för en dag. In i skyddsutrustningen, de snabba omställningarna, ovissheten, känslan otillräcklighet och rädslan. Då skulle ni strunta i alla fester, resor mm. 

Vi ställer om och ställer upp för de sjuka men vem tar hand om oss när vi blir sjuka eller inte orkar längre?

Skärpning!
Alla måste hjälpas åt!

Sofia Thorsen
Legitimerad sjuksköterska
Förtroendevald och skyddsombud Vårdförbundet
Ortopediavdelningen, Alingsås lasarett, Sjukhusen i väster

Det är inte vi i vården som ska utrota pandemin, utan det är vi alla tillsammans!

by

Här publiceras Katarinas facebookinlägg som hennes arbetskollegor från Akutmottagningen på SÄS ställer sig bakom.
Övre rad: Ahmed undersköterska, Ingela undersköterska, Michael sjuksköterska, Terese sjuksköterska, Evelina sjuksköterska, Sofia läkare och Cecilia undersköterska.
Nedre rad: Erik sjuksköterska, Katarina undersköterska och Charlotta undersköterska.

Då var det dags att klä på sig skiten igen…. 
Jag vill meddela omvärlden att denna gång har personalen bakom maskerna inte återhämtat sig fullt ut ännu från första omgången. Trötta, slutkörda och ett psyke som har tagit stryk. Vi som återigen ska ta hand om detta som samhället inte hjälper oss med. 
Hur många omgångar tror ni där ute att vården ska klara av? 

Det tas iskallt för givet att när du eller din anhörig blir sjuk och söker akut så finns vi där, tar emot er med öppna armar, hinner sitta ner och lyssna på era bekymmer, undersöka och smärtlindra, ni önskar att få träffa en läkare direkt som hittar vad som är fel och sedan får ni en plats på rätt avdelning eller får åka hem. Allt inom ett par timmar. Eller?! 
Ja så önskar i alla fall både du och jag att det såg ut, men nej… 

Vården är sedan tidigare ansträngd och eftersatt när det gäller resurser, pengar, personal och sedan kommer en pandemi ovanpå alltihop. 
Vårdpersonalen skyndar på, tar snabba beslut på tom mage, prioriterar vad som är viktigast… med andra ord raka motsatsen till en politiker. Kanske därför vi förstår varann så dåligt. 
Släng in politiker, styrelsemän och de som påverkar Sveriges skattepengar. 
Ge de en dag hos mig så lovar jag att vården hade blivit prioriterad. 

Det togs ett beslut i maj av regionstyrelsen i Västra Götaland om att ge den personal som jobbar med covid-19 patienter i skyddsutrustning extra betalt, vilket gjorde att vi kände oss högre värderade… ända tills vi fick besked om att det ENDAST gällde personal på covidavdelningarna. 
Vad regionstyrelsen då måste glömt är att ALLA dessa covidpatienter inte flyger in på avdelningarna, utan hamnar först på akuten. Oftast via ambulansen. De vårdas även på IVA. Men all denna personal glömdes bort.

Ett litet risktillägg för alla de som sliter i skyddsutrustning dagarna i ända hade varit en morot för trötta medarbetare att få känna uppskattning. Men istället väljer Sveriges beslutfattare att klappa händerna för oss. Vi tackar och bockar för detta och ser hur långt vi orkar nu i nästa våg med dessa applåder i ryggen. 

Även de människor som inte kan följa FHM’s rekommendationer, kunde få vara med innanför sjukhusets väggar en dag. Att under en dag testa att arbeta i stress med skyddsutrustning, ej hinna äta, ej hinna med toalettbesök, känna rädslan för att själv bli smittad eller dra hem smittan till sin familj, känna otillräckligheten att inte hinna hjälpa alla. En dag hade räckt, jag lovar, för att få er att strunta i fester, köpcenter och resor. 

Så skärpning! 
Det är inte vi i vården som ska utrota pandemin, utan det är vi alla tillsammans!

Katarina Håkansson undersköterska på akutmottagningen SÄS med kollegor
Ahmed undersköterska
Ingela undersköterska
Michael sjuksköterska
Terese sjuksköterska
Evelina sjuksköterska
Sofia läkare
Cecilia undersköterska 
Erik sjuksköterska
Charlotta undersköterska

Vi vill bli tackade på riktigt

by

Marcus Eriksson
Legitimerad biomedicinsk analytiker
Klinisk mikrobiologi, Sahlgrenska universitetssjukhuset

Hälso- och sjukvårdsdirektör Ann Söderström skrev i Göteborgs-Posten ett insändarsvar där hon tackar oss på klinisk mikrobiologi, efter min kollega Marie Karlssons insändare om vårt missnöje över att vi som sliter som djur med att analysera alla covid-19-prover inte ens har fått ett tack från varken sjukhuset eller regionen. Ett tack i Göteborgs-Posten upplever vi inte är tillräckligt.

Arbetsbelastningen är i skrivande stund oerhört hög för oss biomedicinska analytiker som kämpar nästan dygnet runt för att hinna analysera den kolossala mängden prover som sköljer över oss. Vi skall hinna analysera ett mycket stort antal prover avseende SARS-CoV-2, men vi ska också hinna analysera alla andra sjuka patienters prover avseende andra agens, exempelvis HIV hos HIV-infekterade eller neutrotropa virus hos patienter med svår meningit eller encefalit, som också behöver ett svar i tid. Allt detta med i princip lika stor bemanning som innan pandemin. Detta har medfört en fullständigt orimlig arbetsbörda för oss medarbetare på klinisk mikrobiologi – under lång tid – vilket är en fara för vår hälsa. Vi vet inte hur länge detta kommer att hålla på, men vi är alla redan väldigt, väldigt trötta och utarbetade.

Tyvärr känner vi oss inte sedda. Vi biomedicinska analytiker som analyserar alla covid-19-prover är nyckelpersoner i denna pandemi, men inte en enda gång har vi uppmärksammats eller tackats i något sammanhang överhuvudtaget. Det är många viktiga frågor som vi biomedicinska analytiker med vårt arbete besvarar i denna pandemi. Är patienten smittad? Är vårdpersonal smittad? Hur många är smittade? Hur många har antikroppar?
Utan oss – ingen diagnostik eller statistik.

Vi ser gärna att hälso- och sjukvårdsdirektör Ann Söderström och sjukhusdirektör Ann-Marie Wennberg tar sig tid att besöka oss på klinisk mikrobiologi för att mer personligt tacka oss för det arbete som vi utför i denna svåra tid, tillsammans – för patienten. Allra helst vädjar vi om att få vårt arbete värderat genom att bli tackade med lön.

Marcus Eriksson
Legitimerad biomedicinsk analytiker
Klinisk mikrobiologi, Sahlgrenska universitetssjukhuset

Som att vara en krigsfotograf

by

Cecilia Lundmark legitimerad sjuksköterska MSc

Hen sitter mittemot mig och jag möter en blick så fylld av förtvivlan och jag vet inte om jag kan bära, hålla och härbärgera, men så kommer orden, först tvekande, ett i taget och sen öppnas en dammlucka.
”Jag kan inte längre vara sjuksköterska, inget i mig klarar av det jag ska göra, jag är ständigt rädd och påminns hela tiden om min egna otillräcklighet, och så dör dom, fattar du, dom dör och dom får inte dö, och jag kan inte ringa så många anhöriga, och jag hör att dom tycker jag är fel person och jag kan inte trösta, kan du hjälpa mig, jag har så många patienter i mig, och någon säger att jag ska bygga en mur, men jag vill inte bygga en mur, jag vill våga vara nära, men då går jag sönder.”

Det är en av mina svåraste stunder och jag påminner mig återigen om att vårdskulden må så vara, men personalskulden, vem tar hand om den. Min hjärna brinner, jag är så fylld av berättelser, de lägger sig under huden. 

Kanske är det så här det känns att vara krigsfotograf.
Jag är den som observerar och noterar, ser hur människor far illa. De som står i frontlinjen är sjuksköterskor, undersköterskor, fysioterapeuter, läkare och många fler. Själv är jag ute på avdelningarna som vårdar patienter med covid-19 och har reflektioner.  Sedan mars 2020 samlar jag citat och lyssnar till känslor som tar sig uttryck i frustration, ilska, sorg och skratt. Jag hör hoppet i det hopplösa, uthålligheten som går förlorad, fötter som inte hittar marken och ett hemma som är borta. Jag möter ledsna människor som gett mer än de trodde att de hade möjlighet till.

Så bär jag berättelserna och de samlas i mig och jag vet inte riktigt var jag skall lägga dem. Någon berättar om respirator som tystnat och närståendes skrik i korridoren. Hann de säga det som de ville säga till varandra? Hinner närstående ta farväl? Ger vi dem möjlighet? ”Vi är nu uppe i 2,6 miljoner fall och oändligt många människor avlider” siffror som inte går att förstå, att ana betydelsen av och jag är trött.  

Jag ser ledsna, trötta ögon hos någon som ringt fler närstående med dåliga besked än någonsin tidigare. Det är något hopplöst uppgivet i blicken. Berättelser om människor som dött ensamma och sen läggs i en svart liksäck, och så ska sjuksköterskan in till nästa patient, hinner knappt andas mellan.

Någon sitter alldeles tyst, ser ner i golvet, som om det vilar en trygghet i jorden, fötterna stadigt förankrade, jag rubbar inte mitt yttre, mitt inre är i kaoset, men det yttre är stabilt.

Går in i rummet och landar på en stol nära fönstret, vad som kommer/vem som kommer vet jag inte, vart samtalet leder vet jag inte heller, numera har jag med mig näsdukar och ställer på bordet, det brukar behövas, nära till skrattet och nära till gråten. Jag ser sköra trötta medarbetare som inte stärks av applåder. 

Jag tänker ofta att jag skulle vilja trösta, ta hand om alla trötta ögon och ledsna leenden. Kanske allra mest de yngre, de som inte landat i sin yrkesroll, stabilitet och trygghet. Som jag önskar att jag kunde trösta. Det händer att vi sätter oss en stund i tystnad, tar djupa andetag och sänker axlarna, förlåter oss själva och sen lyssnar vi, på varandra, bekräftar.

Så rör jag mig genom tysta korridorer och kommer in på nästa enhet. Det är ganska lugnt idag, personalen håller andan och vågar inte tro att det håller på att avta, adrenalinnivån är hög. Så frågar jag, lite sådär som jag brukar, hur har ni det, just nu, just här där du är, en sjuksköterska, jag tror ganska så nyutexaminerad säger, ”jag känner mig så ensam, jag tycker det är så ensamt, och jag vet att ingen har tid att komma in och göra det mindre ensamt, jag skulle helst aldrig gå in på salen igen, men det måste jag ju, så är det bara”.

Jag får så många meningar, staplar dom på varandra; 

”Otillräckligheten, eller, det är inte skavet på näsan som gör ont, det är skavet i själen.”           

” När jag hämtar på förskolan då vill alla fråga och jag vill bara vara mamma. Så ringer närstående och är jätte, jättearga för smittan på Sahlgrenska, dom skulle ju få hjälp med annan sjukdom och då vill jag bara svara ’det är inte mitt fel, jag är bara en mycket ynklig sjuksköterska’. Jag vågar inte längre säga att någon mår bra, litar inte till det jag ser, sen dör dom ju och då ska jag ringa och säga det, som en lögnare, en som inte kan något. Just så känns det, jag är oduglig, otillräcklig och när jag cyklar hem drömmer jag om andra jobb, långt från sjukvård och ansvar. Jag har jobbat här hela mitt liv och den där liksäcken, den kunde jag inte vänja mig vid och inte hinner jag sitta när dom dör. Så ska jag bestämma, låta anhöriga komma innan döden eller efter.
Jag bara sover, så går jag upp och äter och sen sover jag, jag har slutat leva utanför jobbet, så är det bara, och jag har slutat vara glad. Gråter när jag minst anar och sen är det tomt. Häromdagen hade vi en händelse och det bara piper i alla apparater och jag måste ha koll, det är ju därför jag är iva-sjuksköterska. De andra säger ’det piper’ och jag hör inte varifrån pipet kommer och så är jag den enda med iva-vana och då blir det jag som ska kunna, bara jag. Jag är jätte, jättetrött.”

”Jag kommer att sluta så fort jag kan, jag har varit sjuksköterska i sen i somras, och jag har bestämt mig, det här vill jag inte mera. När jag kommer hem är jag bara trött och vill sova, och lika bra, min familj ser mig som smitta och när jag hämtar på förskolan så undrar personalen om jag verkligen ska komma dit, dom vet vad jag jobbar med. Ensamheten är värst, inne på rummet vill jag ropa på hjälp, men det finns ingen att ropa till, alla är upptagna, och när jag behöver något utifrån så försöker jag göra en lista så ingen behöver springa för mycket, fast ibland vet jag ju inte vad som behövs nästa gång.
Det här hade aldrig gått om vi inte haft så bra samarbete, tänk alla som kommer hit och bara hjälper till, att dom orkar, vågar, jag är nästan alltid rädd. Och bara väntar på katastrofen, nä det här är inte bra. Covid- trött., I går hade vi en man som svor och skrek, spottade och tyckte att jag var den sämsta sjuksköterskan han mött, någonsin och jag kunde minsann ta av mig visiret och bli smittad…sen när jag kom hem så bara grät jag, jag gråter en hel massa.
Nu funderar jag över vart jag ska ta vägen, om jag ska säga upp mig idag eller vänta efter semestern? Om det är två eller flera patienter som jag ska ansvara för, om dom är unga, om jag ska lära någon annan det jag inte själv kan. Men idag, idag är en ganska så bra dag, vi har suttit ner och vi har skrattat lite, åt det vansinniga kaos som vi försöker strukturera, och så fick jag ledigt en extra dag, la mig i gräset och andas in och ut, utan den där gräsliga masken, som ändå blivit vardag.”

Jag skulle kunna stapla meningar i det oändliga, och kanske är det just det som vi behöver få lov att göra, under lång tid framöver. Reflektera över vad vi varit och är med om. Berätta och bekräfta för varandra att det som gjorts för varje enskild individ har varit det bästa, given de förutsättningar som varit. Reflektionens betydelse för att få struktur och förstå för att sen släppa taget om det som varit, ta med sig erfarenheter och kunskaper in i det nya. Varje sjuksköterska, undersköterska, läkare, fysioterapeut och alla andra som arbetat under covid-19 har påverkats på något sätt, mer eller mindre och när vi talar vårdskuld så behöver vi komma ihåg personalskulden och ta väl hand om våra medarbetare över lång tid framåt. 

Cecilia Lundmark
Legitimerad sjuksköterska MSc

*Cecilia arbetar på Etisk Forum som etisk vägledare och har under våren arbetat med reflektion på enheter som vårdat patienter med covid-19. Hon är även ledamot i Sahlgrenska universitetsjukhusets Etiska råd samt uppdrag i Läkarsällskapets delegation för medicinsk etik där hon är allmänhetens representant, adjungerande i Svensk sjuksköterskeförenings etiska råd och Västra Götalandregionens representant i Sveriges Kommuner och Regioners nationella etiknätverk.  

Västra Götalandsregionen skjuter problemen med semester på framtiden

by

Martin Håland
legitimerad sjuksköterska, anestesisjuksköterska och styrelseledamot i Vårdförbundet avdelning Västra Götaland: “Att ta hand om sin personal genom att erbjuda återhämtning, semester och vila är ett sätt att bli en attraktiv arbetsgivare. “

Regionen kallade Vårdförbundet till förhandling efter att de redan hade förhandlat med andra fackförbund.

De ville förhandla om att deras anställda som i huvudsak arbetat med covid-19-patienter, ska kunna spara fler semesterdagar till kommande år än vad brukligt är. 

Vårdförbundets ingång gällande semester är alltid att våra medlemmar ska kunna ”ta ut” alla semesterdagar som de har rätt till, samma år som de har ”tjänat” in dem. För ledighet, återhämtning, semester, vila, att kunna ”ladda batterierna”, att orka arbeta, är viktigare än pengar.

Vårdförbundet ser att vanliga år, kan många av våra medlemmar inte ta ledigt och använda sina semesterdagar utan mer eller mindre tvingas spara semesterdagar till nästa år, och året efter, så sparar de ytterligare dagar till nästa år osv. Därför är det inte ovanligt att medlemmar har över 30 sparade/uppskjutna semesterdagar. (30 dagar = 6 veckors innestående semester)

Enligt Allmänna bestämmelser, AB, betalas sparade semesterdagar som överstiger 30, ut i kontant ersättning, om inte annat överenskoms med arbetstagaren. 

”Corona” och sparade semesterdagar

I år är ett speciellt år. Våra medlemmar tvingas som aldrig förr att dela upp sin semester. Två veckor med familjen för att sedan få två veckor i september eller ett otal andra varianter. Osäkerheten har varit stor. Med en månads framförhållning, eller ännu mindre, har de fått reda på när semestern blir, medlemmarna som under våren och sommaren slitit hårt, burit skyddsutrustning med munskydd och visir hela arbetspass, flyttats till andra avdelningar, tvingats arbeta natt m.m.

I höst när ”vårdskulden” ska betas av kommer våra medlemmar fortsatt behövas i ”produktionen” så möjligheten att få ut sin sparade semester för att orka ser vi blir minimal eller obefintlig.

I vårt kollektivavtal med arbetsgivaren finns möjligheten att spara upp till 30 dagar. Vårdförbundet var villig att göra avsteg från detta på arbetsgivarens begäran, med en möjlighet att spara upp till 40 dagar över årsskiftet 2020, förutsatt att sparade dagar skulle tas ut som ledighet under kommande två år. 

Vi möttes av ett färdigskrivet protokoll. Regionen var tydlig, skriv under erbjudandet eller avstå. 

Vårdförbundet ville ha garantier för att våra medlemmar ska få ut sina extra sparade dagar i ledighet. Det fick vi inte. Den enda garantin var att 2022 betalas ej uttagna dagar ut som pengar. Protokollet som var färdigskrivet på förhand gick inte att förhandla om. Så med känslan av att vara tagen som gisslan skrev vi på för att åtminstone ge medlemmarna en chans att få ytterligare två år på sig att få ut sina semesterdagar som den ledighet semestern är tänkt att vara. 

Detta blir bara ett sätt att skjuta semesterskulden på framtiden.
Att ta hand om sin personal genom att erbjuda återhämtning, semester och vila är ett sätt att bli en attraktiv arbetsgivare.
Men det innebär att man måste budgetera för att alla ska kunna ta ut sin semester.
Men det verkar som det är enklare och billigare för arbetsgivaren att ersätta ej uttagen semester med pengar och att köra slut på våra medlemmar.

Martin Håland
legitimerad sjuksköterska, anestesisjuksköterska och styrelseledamot i Vårdförbundet avdelning Västra Götaland

Politiker i VGR, fatta beslut om höjd semesterersättning!

by

Gunilla Edholm, legitimerad sjuksköterska och instruktör har skrivit ett öppet brev till politiker i VGRs regionstyrelse samt hälso- och sjukvårdsstyrelse. Här presenteras brevet i sin helhet.

Till oppositionsråd för (S) i Regionstyrelsen:
Bästa Helen Eliasson!
Jag skriver till dig och dina kollegor i Regionstyrelsen med anledning av den usla ersättningsnivån som i nuläget gäller för den tvångsförflyttade semesterveckan för oss inom vården med hopp om att det kan påverka ert beslut den 23/6. 

Jag jobbar vanligtvis på Hjärt-Lungräddningscentrum på Sahlgrenska universitetssjukhuset. Nu är jag en av många som med kort varsel från en dag till en annan fått ställa om och hjälpa till i vården pg a covid-19. 
Det är 30 år sedan jag jobbade som legitimerad sjuksköterska på sjukhus och bara det ställer stora krav på mig att med snabb upplärning fungera som sjuksköterska på hjärtintensiven (HIA) och dessutom fått gå från dagtidstjänstgöring in på schema med kvällar och helger vilket påverkar vardagen rejält. Jag kunde inte planera mitt liv då jag fick väldigt kort framförhållning gällande min arbetstid 🙈, nu har jag fått ett sommarschema. 

Västra Götalandsregionen – ”Sveriges bästa offentliga arbetsgivare” är er vision och något ni då ska jobba för. Just nu anser jag att det bara är tomma ord. 
Hur tänker Regionen att de ska få en fungerande vård framöver? 🤔 
Det kräver personal och det kokar på sjukvårdens golv nu. 😰🤬 
Ett flertal tänker på att säga upp sig och flera har redan verkställt det. 

Att man på Riksdagsnivå har beslutat att anställda på privata företag får förmånen att gå hemma med 92% lön är dem väl unt och jag förstår tanken bakom men… att vi som räddar liv jobbar hårdast nu och framöver inte får något stöd från Regionen mer än ”Ni är så duktiga, det är tack vare er som vården fungerar bla, bla, bla… gör mig provocerad, uppgiven, ledsen och arg. 
😰🤬
Alla inom vården sliter ont nu och kommer att göra framöver om den uppkomna vårdskulden skall kunna lösas. I Västra Götalandsregionen blir vi tackade med att tvingas flytta en till två semesterveckor med en usel ersättning och ett budskap att förvaltningarna har ansvaret men med det kommer inga pengar.  

GE OSS EN SKÄLIG ERSÄTTNING NU så att vi inom vården som verkligen behöver återhämtning för att orka hjälpa alla sjuka nu och framöver får ett erkännande och en anständig ersättning för att vi inte får fyra veckors sammanhängande semester under juni-augusti.
Jag skulle förstås önska att vi på HIA fick ta del av de extra 500kr/pass som tilldelats de på ”rena” covid-19-avdelningar. Vi jobbar ofta i full skyddsutrustning och måste ta emot vissa patientgrupper t ex de med covid-19 och hjärtpump i väntan på hjärttransplantation men inkluderas ändå inte.

Att Herr Ordförande (Johnny Magnusson (M)) i Regionstyrelsen anser sig veta att vi vårdpersonal inte skulle må bättre av en högre ersättning och tänker rösta emot är skrämmande och får mig att känna både ilska och förnedring. Det skulle förstås kännas fantastiskt att få ett erkännande och en skälig ersättning för en tvångsförflyttad semestervecka och endast tre veckors sammanhängande semester när vi som mest behöver det 🥵😡😥

Hoppas att du Helen och övriga beslutande personer i Regionstyrelsen har en rakare rygg och sundare syn på frågan🍀och röstar så att vi som har otur att vara på de avdelningar där vi TVINGAS flytta en veckas semester (det gäller inte alla avdelningar) får högre ersättning för den veckan än vi vanligtvis fått år efter år när vi självmant VÄLJER att ”sälja” för att lösa sommarbemanningen🍀 

Bästa hälsningar 
Gunilla Edholm, legitimerad sjuksköterska och instruktör
HLR-centrum
Sahlgrenska Universitetssjukhuset