Ambulans

Jag dog men jag lever

7 september, 2016 av Gästbloggare

Det där låter som en kraftfull titel, en slogan för att väcka uppmärksamhet men är min verklighet. Jag dog men jag lever.

Den som berättar för dig är Peder Jarnvall, präst i Harplinge-Steninge utanför Halmstad.

En av dessa många människor som tror, eller får jag kanske säga EN GÅNG trodde,att livet var en komprimerad kalender, ständig andnöd och något jagat i blicken i oro för att underprestera.Nu vet jag, skriver han, att DET inte var livet utan rena döden.

Jag befann mig i semesterns sista skälvande dagar i mitten av augusti 2014. Kvällen lovade gott grillväder och min man Hasse var på väg till stallet för en kort ridtur före middagen.”Hinner jag ta en vända på cykeln då?”, frågade jag. Han vände sig om och nickade.”Gör du det, om du känner att du behöver. Jag tänder grillen, så blir det bra tajming tills du är tillbaka”.

Regelbunden motion, rörelse överhuvudtaget har alltid varit min kropp och tankes rastplats.Fåfäng? Tja, visst är jag nöjd att kunna bära upp samma prästkaftan som för tjugo år sedan. Den sitter till och med lite bättre idag.

Förbi Töringes åkrar gick färden, upp genom Vinberg och så svängen mot kyrkbyn. Det var i backen upp mot kyrkan på höjden värken kom. En plötslig kramp vid hjärtat. En värk som inte ville släppa. Jag saktade farten och tog det lite lugnare i uppförslutet. Krampen släppte. Phu! Det skulle känts opraktiskt att dö här mitt i backen, om Hasse sedan skulle ut och leta efter mig i dikena.

Det sista var en drastisk bild jag skämtsamt brukat göra, var gång Hasse tyckt att jag pressat mig alltför hårt med motionen efter en arbetsdag. Jag hade lovat att inte dö utom räckhåll för honom. Väl hemma var jag fylld av oro i kroppen, och med tårar i ögonen förklarade jag läget för Hasse. Nu var krampen kring hjärtat och det vassa strålandet genom min vänsterarm så påtagligt att jag inte kunde bortse ifrån det.Han såg min oro och hörde ju att jag inte försökte skämta bort det, som vid andra tillfällen. “Vill du att jag skall ringa en ambulans?””Nej, bara jag får vila går det över”. Jag påstod mig redan känna mig lite bättre. “Vi skall inte besvära Landstinget i onödan. Det är andra som behöver den hjälpen bättre”. Den värsta smärtan hade släppt något,och jag tänkte att det här har jag vilat bort före maten.

“Jag ringer Branka, i alla fall”, ropade Hasse upp till mig. “Nej, det behöver du inte. Jag mår redan bättre”, sa jag.Sedan minns jag inget mer.

Nu är Branka inte bara en väl prövad sjuksköterska utan också serbiska, och en sådan dam nöjer sig inte med annat än att ha fått sin vilja igenom.

“Lägg på! Ring 112!!”, var hennes klara besked när Hasse bara kort förklarat läget. Det fanns uppenbart inte rum för någon diskussion om nödvändigt eller inte.Allvaret för Hasse underströks av att ett samtal med Branka sällan understiger tjugo minuter. Nu hade det inte tagit ens två.

Som en lycklig försyn befann sig tack och lov en ambulans strax bortanför avtaget mot Falkenberg. En oplanerad retur från Varberg som blev min räddning. De dirigerades in och lyckades hitta rätt väg in till gården.Efter kort briefing från Hasse gick ambulanssjukvårdarna upp på övervåningen. Då var jag redan död.

Sedan hur länge vet jag inte, men uppskattningsvis ca fyra minuter.Ja, död och död. Diagnosen var hjärtstopp men principen den samma och utfallet fatalt utan en professionell insats.I det allvarliga läget, hade de efter anrop nu fått sällskap av en extra bil.Nedför trappan i ett hus med snäva vinklar bars jag. Personalen hade inte bara 100 kilo dökött att släpa på. De skulle också ha sinnesnärvaro att möta Hasses oro i alla de frågor som nu rusade genom hans huvud.

Under resan mot Halmstad och en varskodd vårdinsats i väntan gav personalen alla nödvändiga uppgifter för att sjukhuset skulle kunna möta upp efter rådande förutsättningar. Hjärtstoppet hade varat länge och utgången var oviss. Överlevnad? Kanske. Skador? Möjligen, troligen, men omöjligt att svara på i detta läge.

Väl på plats väntade en personalinsats som inte bara skulle lösa de nödvändiga insatserna i mig, utan också finna tiden för och omsorgen om Hasse.En blixtinsats i stort och smått som så här i efterhand storligen imponerar på mig.Det kändes som om ett helt sjukhus ställde sin samlade resurs till en persons förfogande och räddning.

Ja, jag överlevde. Det tog tre dagar, en ballongsprängning och så mycket smärtstillande, att jag nog aldrig kommer att uppleva liknande psykedeliska visioner som de jag hade under min medvetslösa period.Det var först på tredje dagen jag vaknade upp. Läkarna hade inte velat svara på frågan hur stora mina skador var, för att inte i förtid oroa Hasse och familjen.

De sade som privatdetektiven Ture Sventon; ” Det är för tidigt att yttra sig om den saken”.

Det var först där när jag plötsligt slog upp ögonen, matt klarade blicken och sade; ” Hasse, du glömmer inte bort att lämna böckerna till biblioteket så vi slipper förseningsavgift”, som han förstod att jag var tillbaka.

Ja, jag överlevde. Tack vara vår sjukvård. Jag lever idag två år senare, i stor tacksamhet till varje enskild och samfälld insats som gjordes under de tre dagarna och tiden som sedan följde.Jag dog då, men jag lever idag.

Min historia är naturligtvis bara ett av många lyckliga återberättanden, så jag aspirerar inte på någon originalitet. Bara att få uttrycka min tacksamhet.Den där tårtturnen Hasse och jag sedan gjorde till de räddningstjänster i Falkenberg och Varberg som räddade mig i det akuta läget och transporterade mig till tryggheten i Halmstad, kändes lite ringa med tanke på insatsen.”Vårdpersonal älskar tårta! Allt som passar till fikat är bra”, sade de med en skämtsam blinkning till blomsteruppsättningar och minnesplaketter.

Hängivna. Självuppoffrande. Drivna av sin professionallitet och medmänsklighet.å vill jag sammanfatta mitt möte och min fortsatta kontakt med den underbara personal jag mött i svensk sjukvård.Ingen skulle kalla dem underskattade, men sorgligt nog måste jag tillägga underbetalda, undervärderade och underbemannade.

Jag vet inte vilka pressade scheman och dubbla skift mina räddande änglar levde i, den natten de tog mig tillbaka till livet. Bara ett vet jag; så ser vår vårdpersonals verklighet ut. Dagligen. Nattligen. Ändå förutsätts de lösa differensen mellan liv och död.För dig och mig. Därför är ansvaret vårt. Ansvaret att söka lösningar på deras orimliga arbetssituation.

Vår vård är vår överlevnad. Word!

//Peder Jarnvall, präst i Harplinge-Steninge utanför Halmstad.

När tiden på jobbet inte längre räknas

29 mars, 2016 av Lene Lorentzen

Anledningen till att arbetsgivaren har velat ersätta aktiv nattjänstgöring med jour är de stora övertidskostnaderna.

Meningen är tagen ur tidningen Vårdfokus hemsida den 13/3. Situationen handlar om ambulansen i Gävleborg men den skulle kunna handla om vilken vårdinrättning som helst och vilken arbetsgivare som helst.

Vad är det egentligen som står där?

Aktiv nattjänstgöring betyder att den som jobbar aktiv natt i tio timmar kan räkna de tio timmarna som arbetstid. Med andra ord, ska hen göra 40 timmar i veckan så är det bara 30 timmar kvar efter denna arbetade natt. Men den som arbetar jour i tio timmar kan endast räkna den tiden där man arbetar aktivt, ex patientnära arbete, som arbetstid, resten gills inte. Säg en utryckning eller en operation som tar två timmar från start till slut. Då kan hen räkna två timmar som arbetstid, resterande 8 gills inte. Det betyder att man av sina 40 nu har 38 timmar kvar att arbeta i veckan fast man redan varit tio timmar på jobbet.

Anledningen till att arbetsgivaren velat införa jour istället för aktiv nattjänstgöring, Övertidskostnaden!

Den rimliga lösningen borde förstås vara att sänka övertidskostnaden genom att sänka behovet för att arbeta extrapass. Men när arbetsgivaren tar till en sådan här drastisk lösning bör det ju vara för att man inte anser sig kunna minska extrapassen. Så planen måste då vara att få ner kostnaden för den vanliga arbetstiden som kompensation för den höga övertidskostnaden.

Övertidsersättning får arbetstagaren när hen arbetar utöver sitt arbetstidsmått. Hen ska arbeta 40 timmar per vecka men arbetar istället 48 timmar. Inom vården sker detta aldrig på eget bevåg. Ingen får plötsligt lust att arbeta ett arbetspass mer och åker till jobbet och stämplar in. Ett extrapass arbetas endast när behov finns och chef påkallar det. När finns då behov? Jo, när man exempelvis ska vara fyra men av någon anledning bara är tre eller då belastningen är extra hög.

När händer då detta?

I dagens sjukvård? Varje dag, hela tiden, alltid.

I och med att bemanningen konstant är för låg innebär en enda frånvaro att det inte går att driva runt verksamheten det arbetspasset. Man behöver en extra person, någon som arbetar ett extra pass.

Jag har sagt det förr, och säger det igen. När man bemannar måste hänsyn tas till: lång och kort sjukfrånvaro, semesteruttag, föräldraledighet, vård av barn, handledning av studenter, upplärning av ny personal, utbildning och fortbildning, reflektion och utvecklingsarbete. Ignoreras detta står man inför en situation med konstant behov av arbete med övertidsersättning. Konsekvensen av detta är en ohållbar arbetsmiljö som leder till kompetensflykt, personal säger upp sig, och detta i sin tur leder till ännu större behov av att personal arbetar extra pass och får övertidsersättning.

Så frågan att ta ställning till är: ska pengarna läggas där man i efterhand löser uppkomna problem som ökad sjukfrånvaro, rehabiliteringsprocesser, brist på personal, ökade övertidskostnader, rekryteringssvårigheter och övriga arbetsmiljöproblem eller ska pengarna läggas på att bygga en välmående, hälsosam verksamhet med god arbetsmiljö som inkluderar ett utvecklingsklimat med tid för handledning, reflektion och eget lärande till gagn för patient och samhällsekonomi?

Politiker och arbetsgivare i Västra Götaland, var vill ni lägga pengarna i framtiden? För vi vet alla var de läggs idag.

Lene Lorentzen

Styrelseledamot

Vårdförbundet Avdelning Västra Götaland

Rast- skall alla ha det?

14 mars, 2014 av Marianne Brindbergs

Arbetstidslagen är en skyddslag. Det råder ingen tvekan om. Hamnade på ett för mig oplanerat möte med ambulansen på SU. Det blev ett passapåläge för mig som har andra frågor på mitt bord och för att vidga mina cirklar. Något som fått mig och fundera lite extra på är varför det är så viktigt att de som kör grus, kör buss eller transporterar brev har så tydliga regler när det gäller vila, körtider och rast. De har till och med färdskrivare som registrerar om du bryter mot detta. Det måste väl finns en orsak?

Läser för skojs skull vad som skrivs på Transportstyrelsens hemsida om regler vid körtider och vilotider. De har även betonat varför de har skrivit om just det. Reglerna har tre huvudsyften:

De ska säkerställa en sund konkurrens mellan aktörerna i vägtransportsektorn.
De ska ge förarna en god social situation.
De ska bidra till ökad trafiksäkerhet.

Läser vidare om vad som skrivs vad för olika definitioner Transportstyrelsen har kring vila och körtider. Några axplock av punkterna som jag studsade på.

Körperiod En körperiod får omfatta en körtid på högst 4,5 timmar. Körperioden får vara oavbruten eller avbruten.
Rast Föraren ska ta minst 45 minuters sammanhängande rast under eller efter en körperiod. Rasten kan tas ut i sin helhet eller delas i två delar. Den första delen måste då vara minst 15 minuter och den andra delen, som ska ligga sist, måste vara minst 30 minuter.
Körtid: Körtiden får vara längst 9 timmar per dag. Högst två gånger i veckan får körtiden utsträckas till 10 timmar

Funderar vidare vad som gäller för våra kollegor i ambulans. Ni vet de där som kör med högt adrenalinpåslag, är mitt i olycksfall, tar hand om gamla och förvirrade människor, hjärtstillestånd, frakturer, aggressiva och på tända människor som är skadade på ett eller annat sätt, har mer än 9 timmars arbetspass osv…

Googlade in på Socialstyrelsen hemsida för att få upplysning. Det är nu det blir grus i mitt maskineri…

Där finns det upplysning vad som gäller kompetens, utrustning , hur ambulansen skall vara markerad etc. Gör några försök till att googla vidare för att bringa ljus varför de som arbetar i ambulans på SU inte skall ha rast. Hittar inte det! Någon som vet? Dela med er med den kunskapen till mig isåfall, snälla! På Transportstyrelsen var det lätt som en plätt att hitta vad som gäller.

För att citera vår ombudsman Lars Swantesson om vård i ambulans är att ” Vården som bedrivs i ambulans är akut men anställningen som sjuksköterska i ambulans är tillsvidare” Ett annat citat som fastnat från den gode mannen är ”Det är så viktigt att de som kör grus har rast efter 2 timmar men de som kör människor skall inte ha”

Lars Swantesson

Vårdförbundet arbetar just nu för att våra medlemmar skall ha ”Rätten till hållbart arbetsliv” Det känns gott för mig att veta efter mötet med ambulansen på SU att medlemmarna förstått att Vårdförbundet tycker det är viktigt för dem med.

Eller för att citera styrelseledamoten Tina Kall som är sjuksköterska i ambulans ” I den grå vardagen skall rast/måltidsuppehåll vara lika självklart för oss som arbetar i ambulans som för alla andra aktiva i yrkeslivet! Vid katastrofer eller allvarlig händelse finns det inte en medarbetare inom ambulanssjukvården som inte skulle släppa besticken eller ens komma på idén att kräva rast!

Marianne Brindbergs