Västbloggen

Västbloggen

Västbloggen

Vet du vem jag är?

by

BiancaJag är doldisen i vården. Jag är den som ser till att du får svar på ditt blodprov. Jag tar hand om provet och till att rätt analyser görs. Jag ser till att du kan lita på svaret, att metoden fungerar och att vi gör på rätt sätt. Jag är den du kan ringa till när du funderar på vilket rör som skall användas eller vilka prover som skall tas. Jag ger dig snabba säkra svar så att du kan behandla patienten på bästa sätt.

Jag är också den som ser till att det finns blod att ge när någon kommer in efter en stor olycka. Att blodet är testat och friskt. Och att blodgivarna känner sig välkomna, så att de vill fortsätta att ge. Jag ser till att rätt blod lämnas ut när även om det är bråttom eller mitt i natten.

Jag är den som tar hand om de prover du skickar för att se vad det var för celler i det där födelsemärket du skar bort, eller i provet du tog från patientens tarm. Jag ser till att provet hanteras på bästa sätt, och jag skär till lagom tjocka snitt så man kan titta på provet i ett mikroskop. Jag kan färga ditt prov så att man skilja en cell från en annan. När du behöver snabbsvar under en operation är jag där och tar hand om ditt prov.

Jag är den du vänder dig till när du misstänker en smittsam sjukdom, eller inte vet vilken antibiotika du skall använda. Jag gör odlingar och kontrollerar sedan vilken bakterie som gjort patienten sjuk. Jag analyserar urin, faeces och sputum som du skickar till mig. Om jag hittar bakterier i en blododling så larmar jag så du kan sätta in en snabb insats.

Jag är den du skickar patienten till när du funderar på vad som är fel. Jag undersöker lungornas funktion, jag kontrollerar hur urinblåsan fungerar. När du inte lyckas hitta någon dopplersignal på foten så skickar du patienten till mig för att mäta tåtryck, ankeltryck och lårtryck. Jag läser in långtids-EKG och är med patienterna när de gör ett arbets-EKG. Om en patient är medvetslös så kommer jag till dig och kör ett EEG för att hjälpa dig att hitta vad som är fel. Jag är den som kör ultraljud på halskärlen för att hitta om stroken berodde på en propp, och den som kartlägger venerna på benen inför en operation. När du vill veta hur bra hjärtat slår eller om det finns några klaffläckage så är det jag som håller i ultraljudsproben.

Jag är en viktig del i tumörutredningar och utför de nuklearmedicinska undersökningar du behöver för att kunna behandla patienten. Jag arbetar med öppna strålkällor och gör beredningar i LAF-bänk bakom blyglas för att kunna bereda rätt preparat. Jag står och håller i handen på mannen som är rädd och tycker det är obehagligt att ligga under gammakameran, eller tröstar och lyssnar på den unga kvinnan som är rädd att cancern har spridit sig. Jag tar hand om små barn och oroliga föräldrar.

 

Jag gör allt detta och oändligt mycket mer. Vet du nu vem jag är?

Jag är den Biomedicinska Analytikern på Klinisk Kemi. Jag är den Biomedicinska Analytikern på Transfusionsmedicin. Jag är den Biomedicinska Analytikern på Mikrobiologi, eller den som är på Patologen. Jag är den Biomedicinska Analytikern som arbetar på Klinisk Fysiolog, på Nuklearmedicin eller på Neurofysiologi. Jag är den Biomedicinska Analytikern som arbetar på vårdcentralen eller kanske på hjärtmottagningen. Jag finns överallt i vården och är inblandad i alla vårdprocesser. Det går inte en dag utan att du använder dig av min kunskap.

Så nu hoppas jag att du vet vem jag är!!

Bianca Bugge leg. Biomedicinsk Analytiker

Klinisk Fysiologi / Nuklearmedicin

Både stolta och biomedicinska analytiker!

by

I veckan har våra biomedicinska analytiker sin yrkesdag, 15 april. De firar sin yrkesdag den 15 april. Under veckan kommer Västbloggen att publicera gästbloggar som är skrivna av biomedicinska analytiker. De vill berätta om sitt yrke och sin vardag. Biomedicinska analytiker är fantastiskt stolta över sitt arbete. Stolta och viktiga för svensk sjukvård. Först ut är Kristin Lovén, biomedicinsk analytiker och sitter även i IBLs styrelse. (Institutet för biomedicinsk laboratorievetenskap)

Grattis alla biomedicinska analytiker! Grattis till svensk sjukvård som har er! / Marianne

 

Under en utbildningsdag för ett par år sen fick vi lyssna på en föreläsare som talade om hur stolta vi ska vara över vårt jobb.

Inget fel i det, det ska vi verkligen vara!
Det var däremot lite obekvämt att han utgick ifrån att vi inte var stolta. Hans synvinkel var att vi skulle rycka upp oss, sträcka på oss, tänka på hur stor nytta vi gör för patienterna, samhället och sjukvården. Hans utgångspunkt verkade vara att vi var trötta, ledsna, missnöjda och omedvetna om vårt eget värde.
Och visst är vi det ibland. Trötta på att jobba extra eftersom det inte finns vikarier som kan hoppa in och ta över våra specialiserade arbetsuppgifter. Ledsna för att karriärvägarna för en biomedicinsk analytiker är så få. Missnöjda med avseende på vår löneutveckling.
Men jag känner mig samtidigt stolt.
Jag vet att jag gör ett bra jobb. Jag vet exakt hur mycket jag bidrar med till patienten, samhället och sjukvården.
Jag har specialkunskaper som gör att jag på egen hand kan bedöma de undersökningar jag genomför. När jag möter patienter och anhöriga har jag chansen att dela med mig av det jag kan, och jag kan bidra till att okunskapen minskar. Studenter och läkare under utbildning på olika nivå fascineras över mina arbetsuppgifter, och jag känner mig stolt och glad över att min profession.

Kristin Lovén

Kristin Lovén

Jag vet faktiskt inte varför föreläsaren utgick ifrån att jag inte är stolt. Kanske känner han inga biomedicinska analytiker.
Kanske behöver vi själva bli bättre på att tala om vad vi är. Både stolta och biomedicinska analytiker!
Vår yrkesorganisation IBL (Institutet för biomedicinsk laboratorievetenskap) anordnar på den internationella biomedicinska analytikerdagen, 15 april, en manifestation online. Häng på!
Meningen med manifestationen är att vi ska visa hur många stolta biomedicinska analytiker vi är! Gå till IBL:s hemsida och skriv ut ett litet plakat att hålla upp. (Eller plocka fram senaste numret av IBL:s tidning Laboratoriet och leta upp sida 29!)
Ta en bild på dig och kollegorna, eller på dig själv, tillsammans med plakatet och dela det stolta fotot på de sociala medier du använder! Facebook och Instagram är platser där jag hoppas få se många stolta biomedicinska analytiker den 15 april – och varför inte andra dagar?
/Kristin Lovén, biomedicinsk analytiker inom klinisk fysiologi, SU/Östra sjukhuset Göteborg

Felavlönad utan sur offerkofta

by

Jag är felavlönad och jobbar med detta i Vårdförbundet. Mitt uppdrag är att lyfta våra medlemsgrupper och tala för just dem. För det har jag blivit vald till att göra.

Det gör mig inte blind för andra fackförbunds grupper som är felavlönade eller lågavlönade, som till exempel omvårdnadspersonalen, de är mina arbetskamrater i min profession som sjuksköterska. Jag ser dem varje gång jag arbetar som sjuksköterska i kommunen, hur de sliter och ställer upp för sina vårdtagare och våra patienter.

Jag ser hur de inte får sina raster och ligger som skållade råttor i bilarna som far runt för att hålla tiden och utföra de genomförandeplaner som är överenskommet.  Jag ser dem när de går till samma vårdtagare som precis fått hjälp med något och sedan glömt av. De möter den demente med tålamod och vet att snart ska de dit igen. Jag ser och är inte blind.

Jag pratar nästan alltid arbetstid och arbetsmiljö på varje pass med mina arbetskamrater som är omvårdnadspersonal. Jag har bara en kollega dagtid och på kvällarna är jag ensam sjuksköterska i min kommun. Det är oundvikligt att inte se det mina arbetskamrater gör och det skapar en stor förståelse hos mig och jag kan som arbetskamrat dela deras frustration och även råda som skyddsombud. Jag ser och är inte blind.

Där stannar det!

Som förtroendevald i Vårdförbundet driver jag mitt fackförbunds frågor för det är de medlemmarna som valt mig. Här gäller det att skilja på sak och person.

Vi som finns inom de olika kvinnodominerade yrkena är felavlönade utifrån genus och jämställda löner då vi jämför med likvärdiga yrken. Vi behöver ge varandra stöttning i det och lyfta varandra.

Nu på senare tid har det dykt upp i olika sammanhang att vi ställs mot varandra. INTE OKEJ!!!!  Offerkofta

Vi ska inte käbbla mot varandra, lägga krokben eller ställa kvinnodominerade grupper mot varandra. Vad är det som gör att vi inte kan kämpa för bättre villkor utan kämpar på bekostnad av varandra?

Lägg energin på dem och det som verkligen kan förändra våra villkor i stället!

Vi tar en stor risk annars att det blir en sur offerkofta i diskussionen om jämställda löner.

Det blir en sur offerkofta och den vill jag inte ta på mig. Låt oss ta av de sura offerkoftorna och tala om för arbetsgivaren att vi som arbetar i kvinnodominerad sektor är en felavlönad grupp…

PUNKT SLUT.

Punkt slut/ Marianne

Tack för alla kommenterer till “Sju sjuksköterskor…”

by

Tack för alla kommentarer, det gynnar debatten!

Vi gräver inte ner oss i ytterligare räkneexempel, som alla förstår, så finns det otaliga. Vi konstaterar istället att bemanningssystemet kostar skattebetalarna fantasisummor och bör vara en tillfällig lösning. Kostnaden för hyr-bemanningssystem är mer än bara en kostnad i pengar. Det leder även till brist på kvalitet, kontinuitet och utveckling av vården.  Våra gemensamma skattepengar bör förvaltas väl och användas med respekt.

Bloggruppen via Marianne och Robin

Sju sjuksköterskor till priset av EN sjuk lön

by

Plånbok

Sju distriktsköterskor med i dagens mått mätt mycket bra lön skulle man få i Brunflo och i Östersunds kommun till priset av en stafettläkare. Hur kom vi fram till det? Jo, vi tog ersättningen för det som de alltid betalar en stafettläkare i veckan dvs. 62 000 kr+ hyrbil för en vecka 3000 kronor exklusive bränsle, mat 1000 kr samt hotell 6000 kr. På en månad blir det en kostnad på ca 297 000 kr.

En dryg kvarts miljon i månadslön.

Om flyg från Göteborg till Östersund tillkommer blir det ca 3500 kronor till/ vecka.

Till priset för en månads ersättning till en stafettläkare kan Östersund få drygt SJU distriktsköterskor med ett snitt på 40 000 kronor i månaden. Detta skulle vara i dagsläget mycket välbetalda distriktsköterskor. Lägg därtill att de betalar sin egen mat och egen bil….

Vad får Östersunds kommun för pengarna? Får man god och säker vård enligt patientsäkerhetslagen? Får man kvalitet och kontinuitet? Vad kan en stafettläkare göra på en vecka?

För 40 000/mån får du en erfaren, kompetent, driven specialistutbildad sjuksköterska med en utbildning på minst 4,5 år, 255 poäng på högskola! För 40 000 får du dessutom en person med många års erfarenhet av arbetet.

Vad får du för en dryg kvarts miljon/mån vad gäller läkare? En läkare med 5,5 års utbildning och 2 års AT-tjänst för att få sin legitimation. Läkaren har bara ett års mer utbildning och antagligen flera års mindre erfarenhet än distriktsköterskan. Dessutom stannar distriktssköterskan troligtvis kvar längre än en vecka, hittar i skåpen och känner patienterna.

Lagstyrt är följande: Sjuksköterskan får inte skriva dödsbevis, men får konstatera tidpunkten för döden enligt gällande kriterier efter delegering av läkare. Sjuksköterskan får heller inte skriva sjukintyg till försäkringskassan.

Alla andra arbetsuppgifter kan en sjuksköterska med formell kompetens enligt lagen egentligen utföra.

Vi vill veta:

Vilka är de dörrar som stängs för att vi ska få ett samhällsekonomiskt vinstvärde som skulle gynna alla, utom enskilda läkares redan smockfeta plånböcker?! Smockfet betyder i detta fallet 297 000 kr x 12 mån = En årslön på 3,5 miljoner (Gränsen för Östersunds kommun går vid 4,5 miljoner/år per läkare)

Elisabeth Höglund ifrågasätter sjuksköterskor som säger nej till en undermålig arbetsmiljö, var finns hennes och andras kritik när det gäller personer som utan skrupler suger pengarna ur vår skattefinansierade vård utan att bry sig ett dyft om patienternas säkerhet, väl och ve.

Varför bråkar arbetsgivarna om en ingångslön för sjuksköterskor på 25 000 i månaden men är beredda att betala en skrupellös läkare 297 000? Denna läkare tjänar på en och en halv dag mer än vad en nyexaminerad sjuksköterska får i månaden!

Vem är det denne läkare ska handledas av på sin vecka på vårdcentralen? Vem kommer denne läkare att fråga om rutiner, praktikaliteter, kännedom om patienter och inte så sällan om diagnostisering och ordinationer?

Vi som jobbar i vården vet. Vet du?

Till Östersunds kommun och alla andra som hyr in personal. De som bor på ort och ställe betalar skatt till den egna kommunen och ger intäkter. Den som hyrs in, flyger bort med pengarna.

Visst är det mer samhällsekonomiskt att öppna dörren mellan sjuksköterskor och läkare, så säg?

Gott nytt år önskar Västbloggen!

Marianne Brindbergs och Robin Åberg

Ps. “Bästbloggen”

Fascinerad är ordet!

by

Fascinerad är ordet! Lyssnat på en intervju med vår förbundsordförande Sineva Ribeiro och styrelseledamoten Peter Blom, erfaren ambulanssjuksköterska  i P1 morgon . I programmet gör advokat Lars Wiklund som företräder Västra Götalands region ett uttalande i det nu högaktuella fallet med en ambulanssjukvårdare som somnade vid ratten. Uttalande låter faktiskt väldigt klokt. ” Så fort den ena blir trött kan den andra ta över” sova

 

Slängde ur mig det citatet på ett möte som jag var på i Dalsland. Det var politiker och medlemmar från både ambulans, kommunen och primärvården.

Det stämmer, sa de som arbetar i ambulansen. ” Men vem ska sitta i bak och vårda patienten?” Det kan inte en ambulanssjukvårdare göra. Inte nog med det, om du har en patient som ska ha akut vård på NÄL och bor längst bort i Dalsland. Då är det minst 10 mil enkel resa. Tänkte inte på det…att det var lika lång väg tillbaka…

 

Låt säga att det blir en akut transport. Kanske ett barn med kraftig allergireaktion och under dessa 10 mil vårdar du patienten hela vägen för den som kör ambulansen har inte den kunskap och kompetens som krävs för att ge den högspecialiserade vården som rullar på våra vägar.

Vården börjar numer då ambulansen når patienten. Inte som förr då vården började på akuten. Vi kan idag göra så mycket även på väg till sjukhus och då om det finns kompetens…

 

Ja, just det! När patient som överlämnats på NÄL i goda händer på akuten ska ambulansen tillbaka 10 mil. Det är säkert då ambulanssjukvårdaren är trött efter 10 mils körning och behöver bytas av. Bytas av, av sin kollega som också kan köra ambulans och vårda. Bytas av, av en kollega som legat på toppen av en ansträngning med risk för att förlora en patient, som i det här fallet ett barn.

Foto-_Polisen1

 

Nu ska sjuksköterskan sätta sig i framsätet för att låta sin trötta kamrat vila…

 

Tänkte du på det Lars Wiklund när du gjorde ditt uttalande? Det har Vårdförbundet tänkt på! Förresten som en sakupplysning är det Socialstyrelsen som bestämmer vem som får utföra de medicinska åtgärderna i ambulansen.

Noterbart är att dygnspassen i NU-sjukvården inte finns kvar sedan olyckan inträffade. Det är bra!

Det ska bli intressant på fredag då dom ska avkunnas i det uppmärksammade målet.

ha det! Marianne Brindbergs

Hemförlossning: politiskt statement

by

Vår gästbloggare Eva-Maria Wassberg fick rådet av oss administratörer att ändra på en del i texten i den förra publicerade bloggen  för att vi som inte är insatta skulle förstå. Det gjordes och under den dialog vi hade fick vi ett engagerat svar från Eva-Maria. Det svaret var från en brinnande engagerad medlem. Svaret vi fick är denna blogg som vi delar med oss till våra läsare. 
 
Man kan ju stanna vid själva hemförlossningsberättelsen. Men det tycker inte jag. Då blir det en “gullig kuriosa” om de där hippiebarnmorskorna som är ute i skogen och förlöser kvinnor som äter moderkakor. Min poäng är att så ser inte verkligheten ut. Det är både en mänsklig rättighet att själv få välja Nyföddomständigheter kring barnafödande och rent vetenskapligt, medicinskt sett, faktiskt förenat med färre interventioner och bättre “outcome” för friska omföderskor med normal graviditet att föda i sitt hem i stället för på sjukhus.
 
Det är 250 gånger fler som vill föda på en ABC-avdelning än vad som är verkligheten. För det finns inga ABC-kliniker i detta land mer än Södra BB, men det är ju en defintionsfråga. Och räknar man utifrån en barnmorskeledd enhet så finns faktiskt noll sådana kliniker. Det är 30 gånger fler som önskar föda i hemmet än vad som är verkligheten. Ca en promille föder planerat i hemmet, det är ca 100 per år. Av dem är det en femtedel som planerat föder utan barnmorska. Därför att de hittar ingen, eller de ägnar sig åt s.k. “free birthing” (mkt få). Drygt 100 föder oplanerat hemma, för de hann inte till sjukhus.
Sjukhussäng framifrån
Enligt WHO skall alla kvinnor i hela världen erbjudas en barnmorska (skilled birth attendant) när de föder barn för trygg och säker vård. Det skiter faktiskt Sverige i. I Danmark, å andra sidan, är det lagstadgat att en barnmorska har en skyldighet att bistå vid en födsel om hon blir kallad till den (t ex till ett hem). Man kan inte slingra sig ur den situationen om man inte är onykter eller psykiskt sjuk. Då har man rätt att avstå…
 
Vad jag vill säga med detta är att jag vill lyfta hemförlossningsfrågan till något politiskt, en mänsklig rättighet och därför behövs bägge delarna, även den kanske lite “tråkigare” delen som mänskliga rättigheter kanske uppfattas som av den del. Lagar och paragrafer…. ja, men de behövs. De styr vårt samhälle.
 
Jag tänker så här:  Mitt blogginlägg kan ses som ett politiskt statement.
Varma hälsningar från Eva-Maria Wassberg

Ett barn är fött…hemma.

by

Barnmorskan Eva-Maria Wassberg brinner för sitt yrke. Hon är också en eldsjäl för att du som blivande förälder skall kunna välja vart du vill föda ditt barn. Följ med Eva-Maria Wassberg till Karin och Kalle.

Det surrar i min telefon i fickan och när jag tar upp den ser jag att det är Karin som ringer. Karin som snart skall föda. Är det dags nu? Det är Karins man Kalle som ringer och han berättar värkarna har böljat fram och tillbaka under några timmar och nu finns det en rytm, en regelbundenhet i dem. Karin vill att jag kommer nu. De stora barnen har blivit hämtade av mormor och morfar. Karin vill ha det så lugnt som möjligt när hon föder.

Vägen till deras hem är inte så lång som det ibland kan vara när någon ska föda, en vacker sommarkväll, det är varmt och skönt, ingen trafik och jag är där på 25 minuter. Den andra barnmorskan kommer strax efter. Karin står på knä i poolen i vardagsrummet, lutad över den mjuka kanten, tittar upp och ler. Värken är precis slut. Hennes man slutar massera hennes rygg. Jag ber henne lägga sig på rygg och känner lilla barnet röra sig under hennes hud, liksom välkomnande. Jodå, det är fortfarande huvudbjudning men nu står huvudet längre ner och jag kan inte känna nacksegmentet. Lyssnar med tratten efter fosterljud. De är starka och regelbundna. Hör en acceleration och känner mig lugn. Än har inte vattnet gått.

Men nu avtar värkarna som nyss var så starka. Min kollega och jag kastar en blick på varandra. Så här blir det ibland. Nu har de ju ringt hem barnmorskorna, nu skall det presteras ett barn så de inte ringt i onödan. Så kan man känna. Vi försöker i sådana fall avdramatisera och säga att det var en generalrepetition.

Så kollegan och jag säger att vi är lite hungriga – finns det något ställe i närheten där vi kan äta? Det gör det, en pizzeria på hörnet. Nu är vi nära och kan komma på ett par minuter om det krävs.

Tjugo minuter senare är vi tillbaka och nu är situationen helt annorlunda. Karin har kraftiga värkar. Kalle ser lättad ut när vi är på plats. Hon står igen på knä i poolen och är djupt koncentrerad. Jag tar fram instrumenten, fram doptonen, sug och Laerdalballong. Kollegan ringer till sjukhuset och meddelar att vi är på en hemförlossning. Dels för att avdramatisera själva fenomenet att föda hemma men också för att de på sjukhuset skall veta vad som är på gång OM vi skulle behöva åka in. Ibland kan man behöva det. Även hemförlossningar kan behöva medicinsk hjälp. Men det är sällan.

bad2

Nu känner Karin med handen mot sitt underliv och tittar upp på oss förvånat. ”Jag känner huvudet” säger hon och ler där hon står på knä i vattnet. Handskar på och försiktigt håller jag min hand mot barnets huvud. Försiiiiiktigt nu! Strax därefter glider barnet fram så fint och jag för barnet mellan kvinnans ben så det flyter upp till ytan. Hon sträcker ner sina armar och tar barnet, lyfter upp det i sin famn, djupt koncentrerad i blicken. Forskande, undersökande. Barnet skriker till och hon ler lättad och tittar på oss andra. YES! Nu är det över!

Nej, över är det inte förrän moderkakan fötts fram och det gör den 37 minuter senare. Då har hon kommit över i soffan där vi bäddat med högabsorberande material. Där föds den fram, hel och fin. Navelsträngen klipps först när detta inte stör anknytningsprocessen mellan mamma och barn. Kollegan och jag har under tiden varit väldigt uppmärksamma på om hon blöder, om livmodern är väl sammandragen och om barnet verkar vitalt. Allting är som det ska.

Kalle har ringt efter de stora barnen och nu sitter vi alla runt köksbordet och fikar. Jag skriver journalerna och storasyskonen klappar på sin nya lilla syster. De ser så nöjda ut och vill hålla henne. Men lillasyster vill bara suga ivrigt på mammas bröst.

Kollegan ringer till förlossningen och berättar att barnet nu är fött och allt gått bra och vi börjar packa ihop våra pinaler för att lämna familjen. Nu kan de ringa under de närmaste tio dagarna. Vi gör hembesök utifrån behov och kommer och tar PKU-prov efter ett par dagar.

När vi lämnar den glada och lättade familjen känner vi ännu en gång; tänk om fler hade fått möjlighet att få föda under sådana här omständigheter.

Men så ser verkligheten inte ut. I vårt land är det bara i Stockholms läns landsting som det finns gott om barnmorskor och där verksamheten är ekonomiskt sanktionerad.  Norge, Danmark Island har offentligt finansierade hemförlossningar till skillnad från Sverige.

Tillgången på förlossningsvård i Sverige lämnar en del övrigt att önska, det är brist på personal och kvinnor i storstadsregionerna kan inte garanteras att föda på det sjukhus de väljer.  I förhållande till graviditet och barnafödande kan man fundera på hur långt det är rimligt att en kvinna ska behöva färdas för att nå sin mödravårdscentral eller förlossningsklinik. Tillgänglighet: i vissa områden i landet erbjuder den offentliga vården finansiering av barnmorskebistånd vid födsel i hemmet. Men på de flesta håll är det inte så. Där krävs att kvinnan själv betalar för sin vård.

Men vad vill kvinnorna själva då?

Erfarenheterna av en födsel lever kvar hela livet och kan påverka hur kvinnan mår under lång tid framåt. Förlossningsrädsla är svår att uppskatta. En (liten) grupp kvinnor är så rädda att de avstår från graviditet. Ungefär en av fem är rädda att föda. För en av tjugo är denna rädsla så stark att hon kan behöva professionell hjälp. En god förlossningsupplevelse är däremot stärkande.

Kontinuerligt professionellt stöd under födseln är något kvinnor efterfrågar men som förlossningsvården inte kan lova. Kontinuerligt stöd minskar behovet av farmakologisk smärtlindring och instrumentell förlossning samt ger en bättre förlossningsupplevelse. Bland de kvinnor som önskar föda hemma är främsta skälet en för kvinnan känd barnmorska, enligt forskaren Helena Lindgren.

En undersökning bland förstföderskor i Sverige år 2002 visade att 25 procent gärna ville föda på en ABC-avdelning. Tre procent önskade föda hemma och åtta procent önskade ett planerat kejsarsnitt. Sju år senare gjordes en uppföljning för att finna skillnader och likheter bland de som önskade att föda hemma respektive med kejsarsnitt utan medicinsk indikation.

När man justerade för olika bakgrundsvariabler fann man att de som födde hemma var mer nöjda med delaktighet, med barnmorskans stöd och hade i lägre grad upplevt ett hot mot barnets liv. De hade en större känsla av att vara i kontroll och hade mer positiv förlossningsupplevelse.

Gravid kvinna

För dig som läser denna blogg och som vill veta mer om mänskliga rättigheter i förhållande till barnafödande, går det bra att ladda ner en skrift jag sammanställt tillsammans med Elin Edén för föreningen Födelsehusets räkning.

Den finns på Födelsehusets hemsida och heter ”Vem äger kvinnans kropp under graviditet och barnafödande?”.

Skriften är en sammanställning av ett projekt finansierat av Rättighetskommittén i Västra Götalandsregionen som handlar om mänskliga rättigheter och barnafödande, ”Rätt att föda”.

Vill du som läser detta ha kontakt med mig, når du mig på evamaria.wassberg@gmail.com

/Eva-Maria Wassberg

Svårt på våren blir ännu svårare under sommaren

by

Möt Lena Andersson sjuksköterska på Södra Älvsborgs sjukhus. En av våra gästbloggare i sommar. Vårdförbundet är glada att många av våra medlemmar tar tillfället i akt och lyfta “sin” historia och egen tolkning av sommaren på våra sjukhus i Västra Götaland/ Marianne

 

Funderingar från verkligheten

 

Har ni känt den känslan någon gång?

Kommer ni ihåg hur det känns?

Den känslan som fyller kroppen när man möter en tidigare patient på stan, långt från sjukhuset, vårdcentralen eller vart man nu träffade hen, och ser hur väl personen ifråga verkar må.

Den känslan påminner mig om varför jag valde mitt yrke från början. Känslan av att jag vet att jag har gjort skillnad för en individ i en svår situation. Att min del i vården kring den här personen var på toppen av min förmåga. Att jag hade förutsättningarna, just den dagen, när patienten och jag först möttes att göra ett bra jobb. Det är därför jag älskar mitt yrke!
Tyvärr har inte varje dag rätt förutsättningar för att jag ska kunna göra ett bra jobb. Jag och mina kollegor finns där sju dagar i veckan, trehundrasextiofem dagar om året. Oavsett om det är jul med snö på gator och torg och min familj är ledig eller om det är sommar med solsken och semester för sveriges befolkning.
Jag som sjuksköterska behövs. Den biomedicinska analytikern på lab, barnmoskan på BB och röntgensjuksöterskan som röntgar dig när du är skadad behövs alltid. Alla dagar i veckan, oavsett tid på året. Världen stannar inte bara för att landet tar semester eller firar jul. Barn föds, äldre herrar och damer ramlar, människor i alla åldrar blir sjuka utan hänsyn till vilken tid på dygnet det är. Sjukvården måste fortsätta fungera och en förutsättning för att den ska kunna fungera är den kunniga personalen som finns runtom i landet.
Men det kan vara nog så svårt en vanlig tisdag i April,aprilmed underbemanning och överbeläggningar. Bemanningsmål i all ära men jag är knappast ensam om att känna att de brister i verklighetsanpassning. Och det som är svårt på våren blir ännu svårare under sommaren. På vår och höst kan vi få det att fungera nästan bra. Oftast går det inte att ha en så bra dag att man med stolthet kan möta patientens blick dagen efter, men det går i alla fall att hålla huvudet över vattenytan och verksamheten flytande.

Men när sommaren kommer spelar det ingen roll. Vad som tidigare gällt gällande bemanning, vårdplatser, patientantal och mängden arbetsuppgifter är som bortglömt. På min avdelning fick varje sjuksköterska ansvar för ytterligare tre patienter när sommaren började. Det låter kanske inte så farligt, men tänk då att det är ytterligare tre individer och inte bara siffror.Tre utsatta människor som behöver bli sedda, som behöver få ronden förklarad för sig, som jag behöver möta utan att visa känslan av stress som stiger i bröstet. Jag får och vill inte visa att det tröstande samtalet patienten och jag nyss hade tog tid från alla andra patienter som också behöver sin vård. Tid som jag inte har.

 

Jag ifrågasätter om det måste vara så här. Semestertider som skall ge vila ökar bara min och mina kollegors stress. Svaret man får är att det inte har gått att rekrytera. Det finns ingen mer personal att tillgå för att lätta bördan, för att ge förutsättningarna så att patienten kan få den vård som hen har rätt till. Detta vägrar jag tro på.

 

En attraktiv arbetsgivare har inga svårigheter att rekrytera. En attraktiv arbetsgivare jobbar tydligt med arbetsmiljö och personalfrågor och en attraktiv arbetsgivare ursäktar inte sina tillkortakommanden med att ”vi har alltid möjligheten att beordra.” Beordning skall endast användas i krislägen som inte kan förutses och vi har sommar varje år. Det är inte oförutsägbart.

 

Jag älskar känslan av att ha en bra dag med förutsättningar för att göra skillnad hos individen i vårdmötet. En dag där jag har tid att ta rast, där jag har tid att gå på toaletten och en dag där jag har tid att sitta ned två minuter hos den oroliga patienten. Jag älskar att ha patienten i fokus. Och jag älskar mitt jobb!

 

Men jag älskar inte min arbetsgivare, som inte tar sitt ansvar och ger mig förutsättningarna för att få den tiden, alla tider på året. Utan istället väljer att spela på mitt samvete och tvinga mig att jobba mer och ännu fortare när jag och mina kolleger har lagstadgad rätt till semester

 

I år är det val. Låt oss ställa politikerna till svar. Låt oss visa hur viktig vården är!             val 2014

Jag vet vad som betyder något för mig.

Vilken vård vill du att jag ger dig?

 

Lena Andersson

Sjuksköterska på Södra Älvsborgs sjukhus

Ett rop på hjälp!

by

Vårdförbundet avdelning Västra Götaland fick ett mejl häromdagen med ett rop på hjälp. Önskan är att bli lyssnad på och få beskriva vardagen på  ”sin” avdelning där det arbetar sjuksköterskor och undersköterskor mm. En avdelning där det vårdas mest sköra äldre och multisjuka och personalen sällan gör sig hörda. Där underbemanning, överbeläggning och frustration är vardagsmat. Vid samtal med sjuksköterskan Claudia som beskriver hur våren och försommaren sett ut var hon ändå positiv över denna sommar. På grund av att de inte fick några vikarier i sommar fick de slå ihop två avdelningar och följden blev då att de känner att de nästan räcker till.  Plötsligt kom arbetsglädjen och känslan av att jobba patientsäkert tillbaka.

Läs och begrunda!

 

Detta är ett rop på hjälp!

För ingen verkar kunna hjälpa oss. För det alltid skylls på att ”det är en politisk fråga”. Vilket det är. Men det hjälper inte att gömma sig bakom sin maktlöshet och skylla på politiken. För det måste finnas något man kan göra åt det – bara man verkligen vill.

Vi jobbar på en stroke avdelning. Under hela våren har vi dagligen blivit nedtrampade. Vi har dagligen hamnat på knäna. Allt för ofta har det varit nära att sluta in i väggen för många av oss.

Trots det vi dagligen gör är bland det svåraste och värdigaste som finns. Trots att alla verkar hålla med om att det vi gör är bland det svåraste och värdigaste som finns.

Vi tar nämligen hand om den mest växande befolkningsgruppen: äldre, multisjuka, svårt sjuka och döende människor. Vi hjälper dem att få i sig mat, att få på sig kläder, att kamma sig på morgonen, att borsta sina tänder. Vi hjälper dem att byta blöja, att torka sig efter toalettbesök. Vi hjälper de att vända sig i sängen när de inte längre orkar göra det själva.

Donazzan

 

Vi sköter kontakten med kommunens olika boende och anhöriga. Vi sitter med på vårdplaneringarna, bäddar rent, hjälper att packa väskor vid hemgång, bokar transporter, bevakar prov- och röntgensvar, kontaktar den alltid allt för upptagna jouren, delar ut medicinerna, sätter nålar, kopplar dropp, blandar antibiotika, kommer med kramplösande medicin och syrgasmasken för att ge en god vård.

Vi hjälper våra sjuka att fukta munnen när de sista andetag närmar sig.

Det är vi som kommer med morfinet för att lindra.

Det är vi som stannar kvar och lyssnar, håller handen vid oro och ångest, gör i ordning när någon har dött och serverar fika till de gråtande  anhöriga.

tröst

Vi lämnar allt och springer vid stroke larm där vi möter en orolig och sjuk patient och dess förtvivlade anhöriga. Vi som kör den tunga britsen i full fart till IVA för trombolys. Vi som hjälper till att lyfta patienten till röntgenbritsen. Vi som torkar patientens kräkning och avföring på britsen.

Det är vi som får en klapp på axeln av bakjouren för en smidig, duktig och livsviktig insats. Det gör vi för våra patienter dygnet runt, året runt.

 

Detta är ett rop på hjälp! Inte någon självbeundrande lista av underbetalda arbetsuppgifter eller för att väcka några sympatier genom att bli några offer.

Vi vill ha förändring!

 

Vi är livsviktiga, uppskattade, men ändå så osynliga och vi har också en känsla av att vara bortprioriterade.

Det krävs allt mer från oss ”duktiga flickor” och gränsen har för längesedan passerats. När man dag efter dag tvingas att arbeta underbemannat, för att luckorna i schemat fylls av oss själva – eller av dyr hyrd personal- som bara förflyttar luckan vidare till nästa pass. Ett i högsta grad icke fungerande ”ihoplappningsystem”. Där man dessutom blir kväll och helgtid benämnd ”personalansvarig” och får äran att -mitt i sitt ansvar för god och säker vård- ringa runt för att lösa akuta personalluckor.

Där man oftast blir tvungen att avbryta sin 30minuters rast för att kunna garantera patientens säkerhet.

Där man måste hålla sig om man blir kissnödig eller bajsnödig vid fel tidpunkt. Fast vem orkar jobba heltid på detta vis om man dessutom råkar vara i en  barnfamilj?

Det finns så mycket mer som finns övrigt att önska som just nu på vår klinik. Vi har inte ens nämnt de patienter som får dö i ett behandlingsrum. Eller som går och ramlar helt i onödan, som är oroliga och lider helt i onödan när det är på grund av personalbrist och platsbrist. På grund av att det är en politisk fråga och ingen tycks göra något åt det.

 

Nu under sommaren har vi blivit hopslagna med en annan avdelning, för ledningen har inte kunna lösa vårens personalbrist. Plötsligt har vi blivit flera! Äntligen arbetar vi med fyra vårdlag och rätt bemanning. Trots de dagliga överbeläggningar!  Äntligen arbetar vi patientsäkert!

Äntligen orkar vi pass efter pass!  Men vad kommer att hända efter sommaren, när vi förblir “ensamma” igen? Enligt ledningen kommer vi att kunna fortsätta vara fyra vårdlag men är det sant? Vår upplevelse är att de inte säger sanningen. Och alla vet att det kommer inte att hålla. Är det för att vi ska vara tysta?

Vår rädsla är att ledningen kommer att klara sig undan till hösten eftersom sommaren “gått så bra”. Men har det verkligen varit en bra sommar kan man fråga sig?  Visst har den gått bra tack vare att vi haft en avdelning öppen istället för två.  Men saken är att hopslagningen beror på att ledningen inte tar sitt ansvar när det gäller rekrytering och att göra avdelningen till en attraktiv arbetsplats (bl.a. pga. arbetsmiljön och dåliga löner, ska tilläggas). Man pratar om kostnader och effektivisering. Konstigt att vi som jobbar inom geriatriken och har det största arbetstyngden inte är värda mer.

Det vi efterlyser är i första hand god arbetsmiljö för att tillgodose en så god vård  som möjligt till våra patienter samt rättvisa löner.

 

Våra chefer säger sig vara maktlösa!

Till följd är det fler som slutar än att de som orkar stanna kvar. Denna omsättning av personal riskerar patientsäkerheten, äventyrar kontinuiteten och minskar tillgång till erfaren personal.

Vi som är kvar tycker om vårt jobb och är måna om varandra. Vi vill inte flytta på oss. Vi gör ett utmärkt jobb. Vi står kvar!

Men hjälp oss!

Göm er inte bakom politiska osanningar! Stå upp, ta ansvar och agera eller gå…

Vi efterlyser en eldsjälig ledning. Vi efterlyser kämpaglöd. För vi tänker inte flytta på oss och vi låter oss inte trampas på. Politiker, ge vår ledning och oss resurser och förutsättningar för att ge den bästa vården.

Claudia sjuksköterska på en stroke –avdelning