Marianne Brindbergs

God Jul och ett medmänskligare 2017!

21 december, 2016 av Marianne Brindbergs

Firar du jul? Kanske för att julen alltid varit din grej, del av en gemensam älskad tradition, del av din trosuppfattning och kultur. Kul, fortsätt med det! Firar du inte jul, kanske för att julen inte är din grej eller inte tillhör inte din kultur eller din trosuppfattning? Kul, fortsätt så!

För oss i Vårdförbundet Västra Götalands styrelse är det helt ok med olikheter. Inte bara det, det är själva förutsättningen för mänskliga rättigheter och demokrati. Vi är födda fria och har genom det rätt att välja hur vi vill leva så länge vi inte skadar någon annan.

Det är självklart att ge varandra den respekt som vilar på Vårdförbundets stadga och ytterst på FNs allmänna förklaring om mänskliga rättigheter.

Vårdförbundet Västra Götaland vill önska alla en god jul i medmänsklighetens namn.

Vi gör det genom en videoblogg. Vi i styrelsen, förtroendevalda och anställda har tillsammans tagit ställning för att vi möts i respekt och gör det genom FN allmänna deklaration om mänskliga rättigheter som antogs och kungjordes 1948 den 10 december.

God Jul och ett medmänskligare 2017 önskar Vårdförbundet Västra Götaland styrelse och anställda!

App, lapp sa att du slapp!

22 augusti, 2016 av Marianne Brindbergs

App, lapp sa att du slapp…

Känner mig som jag deltar i någon konstig lek som ingen vill börja. Eller som i en boxningsmatch där det finns två ringhörnor och istället för slag utdelas retoriska grepp och angrepp. Där båda två i vardera hörna vill vinna och målet är att slippa betala.

Lyssnar på P1 morgon där sjukvårdsministern Gabriel Wikström och SKL:s (Sveriges kommuner och landsting) ordförande Helen Fritzon diskuterar vem som ska stå för fiolerna och betala utbildningen av specialistsjuksköterskor. Radiojournalisten är domaren på sidlinjen.

Först ut är Gabriel Wikström. Han går upp i ringen och utdelar det fösta slaget.

-Tycker att det är landstingen ska betala för det är en arbetsgivarfråga.

Sedan går han in och parerar när frågan återkommer om det ska var en nationell reglering om att sjuksköterskor liksom läkare ska ha betald specialistutbildning. Då duckar han och glider undan med.

– Bra att landstingen som är arbetsgivare fortsätter på samma spår och betalar och att parterna löser det.

In i andra ringhörnan kommer Helen Fritzon och hon gör ett oväntat utspel. Hon målar en bakgrund för att publiken ska förstå det komplexa som sker i ringen att det är inte bara specialistsjuksköterskor som behövs utbildas och anställas. När hon målat färdigt gör hon sitt första retoriska slag.

– Det är egentligen i grunden ett statligt ansvar för utbildning av specialistsjuksköterskor. Hon visar att hon är orolig där hon jobbar med handskarna i högsta försvar uppe i ringen. Orolig för att det finns risk för avundsjuka från andra grupper om arbetsgivaren betalar.

Helen Fritzon jobbar på i ringen och pratar på om olika avtal som det vore regler i en match och blottar lite sin strupe och bjuder in till att lösa det gemensamt i samverkan. Får ett instick från sidlinjen som gör att hon utdelar ett tjuvnyp. Att staten som minsann har ansvaret inte gör rätt för sig utan det är landsting och regioner som bistert får betala det som smakar och att det finns risk att kravspecifikationen ökar från andra håll om detta får fortsätta. Hon avslutar med en slagserie om statens ansvar.

Wikström som fått upp ångan och sin skicklighet i att ducka för slagen ser att försvar är bästa anfall. Han slänger in en joker i matchen, Solidaritetskortet. Solidariteten om att andra ska förstå och inte bli avundsjuka. Fortsätter försvara sig genom att påtala att det har getts resurser till vården.

Från sidlinjen som nu noterar att de två kombattanterna inte kommer något vart slänger in lite energi genom att påtala att lärarna fått stöd från staten. Wikström väljer att glida undan och går nu till attack på SKL och säger att de behöver ju inte ha resurser för de löser det så bra ändå. Och går in med sin slagserie och påtalar det onödiga med lagar och regler för det tar så lång tid nu när det fixar utgången på matchen ändå. Wikström vill helst nu se sig som vinnare överlämna målet att slippa betala.

SKLs Helen Fritzon kämpar desperat för inte sjukvårdsministern ska avgå helt med vinsten att slippa betala, utan söker nu sina chanser att dela på vinsten genom att gå på ytterligare en slagserie ” betala lön, statligt ansvar och samverkan”

Nu kommer esset i rockärmen fram från Gabriel Wikström och han går på knock

” regeringen har skjutit till medel för utbildningsplatser”

Helen Fritzon svarar snabbt med en undanmanöver över hur bra det blir, men där går sidlinjen in och bryter för tiden är ute.

Där slutar matchen utan någon vinnare och med bara förlorare.

Marianne fattar ingenting!

Jag fattar ingenting!!

Nja, båda vann ju, för båda undvek att ta på sig ansvaret att betala. Eller är det SKL som får betala?

Förlorarna blev vi som satt i publiken dvs. patienter och personal som ville se någon som tog ansvaret att betala för att få en hållbar vård.

Kunde inte Helen Fritzon sagt rent ut:

-Vi vill att regeringen bestämmer vilka specialistutbildningar som SKL ska betala.

Underförstått hade det blivit att då gör sig inga andra grupper besvär med betald utbildning.Då kunde SKL skydda sig med att skylla på regeringen att de har bestämt, hade haft incitament att höja skatten eller omprioritera från något annat. Vad annat nu är…?

Gabriel Wikström borde komma ihåg sin historia bättre. Det är utifrån att förändringar sker i samhället som gör att nya lagar stiftas!

Ellen, dellen du, betala ska du gör nu!

I dagens publik som inte applåderade utan bara blev trött

Marianne Brindbergs

Vem ska arbeta?

1 juli, 2016 av Marianne Brindbergs

Tänk dig fredag eftermiddag. Du sitter i personalrummet ihop med tre arbetskamrater. Skulle kunna vara var som helst i vården men låt säga att det är på en operationsavdelning. Du är anestesisjuksköterska och dina tre andra arbetskamrater är operationssjuksköterskor.Det är lite fredagsfeeling och ni pratar om vad alla ska göra i helgen. Ni pratar också om veckan som varit.

Snart är alla lediga och det är FREEEEDAAAAG!!! Här kunde historian varit slut. Alla fyra hade gått hem och firat FREEDAAAG och levt lyckliga i alla sina dar…eller iallafall en skön helgledighet.

Snipp snapp slut så var ….sagan INTE slut.

Det är nu det händer, nu chefen kommer in!

”Det fattas en operationssjuksköterska ikväll och NÅGON av er måste stanna”Det är nu man skulle vilja göra som på film. Kunna frysa filmen och bara låta filmen stanna.

Låt oss frysa bilden och nu tänka efter…

Visst skulle detta kunna vara nästan var som helst i vården där arbetet sker dygnets alla timmar? Vem ska nu ta sin lediga fredag kväll och arbeta? Visst är det lite goa pengar som hägrar också?! Lite övertidsersättning och extra guldkantspengar in på kontot…!

Vem ska arbeta?

Chefen har inte sagt till de tre som kan arbeta vem som är aktuell. Det är en öppen fråga till alla tre…

ALLA i fikarummet inklusive du och de tre operationssjuksköterskorna vet hur veckan sett ut och även den stundande helgen är planerad för ni har pratat om detta i fikarummet innan chefen dök upp.

Själv ska du till kusten och bara vara och är inte aktuell för att arbeta då du inte har rätt specialisering. En har berättat att hon måste skynda sig hem för att byta av sin partner för att de har sjuka barn hemma och skulle egentligen vabbat under dagen men då skulle verksamheten bli lidande och valde att arbeta istället. Kollega nummer två ska likasom du bara vara och inget speciellt planerat och ser fram emot FREEDAAAG och ledig helg. Nummer tre har jobbat för många dagar i rad och har pratat glatt om sin förestående efterlängtade semester som hon ska åka på nästa dag. Hon ska skynda sig hem och packa! Chefen har också kunskap om vem som arbetat för många dagar i rad, förestående semester och det egentliga behovet av vab.

Vem tror ni börjar skruva på sig? Vem är frivillig? Finns det en frivillighet?

Det kunde bli så här:

Chefen pekar med handen och sagt: ” Jag beordrar kollega två” eller…
Chefen frågar igen ” Finns det någon frivillig” eller…
Kollega två hade sagt. ”Jag tar passet då ni andra har sämre förutsättningar att jobba” eller…
De andra kollegorna hade sagt det är ”Kollega två får jobba, vi andra kan inte. Vi har giltiga skäl för att slippa jobba” eller…
Kollega två säger ” Jag vill vara ledig och JAG VILL INTE och om jag ska arbeta får du BEORDRA mig!

Här sitter nu tre kollegor och en ska arbeta. Professionsstressen ligger tung över fikarummet och var finns frivilligheten?

Ska kollega nummer två som ”endast” vill vara ledig erbjuda sig? Ska hennes skäl till att var ledig vara orimliga?

För att få ett hållbart yrkesliv MÅSTE vi kunna få säga nej till att arbeta utan professionstress.

Viljan att vara ledig sätts emot och blir en kollegial press över att det ska lösas i arbetsgruppen över vem som ”frivilligt” ska arbeta.

Låt oss nu ta oss bort från samvetsstress/professionsstress och känslor till det rent faktamässiga och objektiva.

Någon måste ersättas och det saknas bemanning, vem ansvarar för det- CHEF
Vem ansvarar för att bemanna och att tillgodose att vi inte arbetar för mycket förutom den självklara arbetstidslagen- CHEF
Vem har bedömt att verksamheten måste ha kompetens för kvällen att uträtta en säker vård- CHEF
Vem ansvarar för att få in personal- CHEF
Vem har budgetansvar och mandat att beordra- CHEF
Vem har ansvar för att chef arbetsmiljö över att behöva beordra istället för ”frivillighet”- CHEFENS CHEF

Låt denna sommar och för att sedan fortsätta i kollegial anda att hantera bemanning och beordra till att bli det självklara ansvaret som chef har. Låt chef förstå att rent objektivt är det mandatet chef har och ingen annan av kollegorna.

Hur slutade nu sagan? Saga och saga, snarare sannhistoria.

Kollega nummer två blev beordrad av chef. Blev det då inga göttiga pengar eftersom hon blev beordrad? Självklart fick hon samma ersättning som om hon skulle arbetat ”frivilligt”. Det säger vårt avtal att övertidsersättning ska utgå. Var hon arg över att bli beordrad? Självklart var hon det. Arg över att hamna i professionsstress över att hennes rätt att ”bara” vara ledig för att återhämta sig inte blev respekterat utan hon skulle vara den ”frivilliga”.

Hon var nöjd över att hon slängt av sig offerkoftan och tydliggjort chefens ansvar.

Mot sommaren vandrar vi, låt objektiviteten flöda. Stoppa undan professionsstress och offerkoftan!

För ett hållbart yrkesliv och säg: ” NEJ, JAG VILL INTE!”

Snipp snapp snut så var denna berättelse slut

Stina Wernstedt och Marianne Brindbergs

Jag vill inte!!

23 maj, 2016 av Marianne Brindbergs

Hör långt borta att telefonen ringer. Registrerar att det är morgon. Min första tanke är , har det hänt min dotter något? Det andra som far igenom huvudet är, har jag tagit fel på min arbetstid, ska jag jobba nu och har försovit mig?

Lyfter luren och svarar mycket sömndrucket, Marianne.

Det är vikarieförmedlingen som undrar om jag kan byta min kväll till dag.

Säger NEJ. Jag kan inte, jag har planerat min lediga tid till andra saker. Be någon annan. Lägger på luren och lägger mig igen. Stackars människa att behöva ringa runt och väcka personal går igenom mitt huvud.

Lägger mig igen och inser att telefonen också väckt min kärbo som är en av min orsaker till att jag inte vill arbeta. Min dyrbara tid som jag har ihop med min kärbo. Få några timmar tillsammans för att vi inte kunnat träffas under veckan och ta ikapp livet mellan två städer.

Försöker sova…tankarna surrar igång. Tänker på min kollega som är själv. Ser på klockan. Den är inte sju än. Snart kommer min kollega upptäcka att hon är själv sjuksköterska i början på dagen och den stress det innebär.

Mitt samvete gnager! Jag som sett fram emot ÄNTLIGEN SOVMORGON, är klarvaken!

Arbetat långa dagar som förtroendevald i Vårdförbundet med att pendla till Göteborg och komma hem sent. Tåg som varit försenat och sena möten. Sett fram emot att arbeta en kväll och extra tid hemma i dagsljus. Klippa gräs, rensa i garage och köra till tippen och att komma ikapp med huslivet.

Vaken och dåligt samvete. Min sovmorgon är förstörd! Sannolikheten att någon kan arbeta lördagmorgon är minimal. Inser att det kommer att komma ett samtal till. Dels för att det är lättare att få in någon på kvällen och att det finns mer tid att jaga sjuksköterskor till kvällen. Inser logiken men känslan är inte logisk. JAG VILL INTE! Jag vill vara ledig och göra det som jag planerat.

07.08 kommer det som jag befarade. Chefen ringer , låter lika trött som jag. Hon undrar om jag kan arbeta. Jag lägger fram mina skäl att jag har planerat min fritid och att jag vill ta igen livet mellan två städer. Chefen förstår men ingen annan kan och hon undrar om hon kan be mig. Svaret till henne blir:

”Då får du beordra mig”

Vilket hon gör.

Klockan 08.00 är jag på arbetet.

Nej, jag blir sällan beordrad för att jag är borta från verksamheten väldigt mycket. Ja, jag har förståelse för min chef att det är en svår sits att behöva ”tvinga” någon att arbeta. Men att säga okej när hon ber mig och jag inte vill, finns inte på kartan i detta skarpa läge när valfriheten för mig är väldigt liten.

Min reflektion över situationen var inte att jag blev arg över att bli beordrad. Det har hänt förr. Utan snarare oron och det dåliga samvetet över att ”ställa” till det för min kollega. Jag tror inte att jag är ensam att få denna samvetsstress. Chefen fick säkert det med för att bli tvungen att ”tvinga” mig.

Vårdsverige är fullt av människor med samvetsstress.

Och vet ni vad? Hade jag sagt okej när chefen bad mig… oavsett vilket får jag samma ersättning som när jag blev beordrad. Att säga okej kommer aldrig kunna lyftas fram när vi vill förändra vår arbetsmiljö.Då gör jag det “frivilligt”.

Genom att säga JAG VILL INTE , jag kan inte, jag har planerat min fritid så markerar jag för mig själv och för min arbetsgivare att min tid är dyrbar och inget som arbetsgivaren kan förvänta sig att förfoga över som den vill. Genom att se till att bli beordrad istället för att ställa upp “frivilligt” kan jag i egenskap som förtroendevald bevisa att det här inte finns förutsättningar för att ha skapa ett hållbart yrkesliv. Ett verktyg både för arbetstagarna och för arbetsgivaren, en nyckel till förändring är att bevisa att problemet finns.

Mot ett hållbart yrkesliv/ Marianne Brindbergs

Grattis till mig själv!

12 maj, 2016 av Marianne Brindbergs

Grattis till mig själv!!

Idag firar jag min yrkesdag, 12 maj! Jag firar att jag varit sjuksköterska i 20 år. Jag firar att jag har ett livsviktigt och ett fantastiskt yrke.

Tänk att min kunskap gör skillnad. Din kunskap gör skillnad. Vi fantastiska sjuksköterskor som finns där människor har behov av vår profession. Där jag är yrkesverksam inom den kommunala hälso- och sjukvården möter jag de mest sköra äldre och multisjuka människor med komplexa vårdbehov. Åh, ja jag och mina kollegor gör skillnad i min lilla kommun.

Vilken palett av olika inriktningar och möjligheter det finns för oss sjuksköterskor . Jag hittar sjuksköterskor som arbetar på skolan, inom äldrevården, på ambulans, i fängelse, på vårdcentral, i krigsområden, inom bistånd, lyxbåtar, oljeplattformar, forskar, på högskolan, är sjukhusdirektörer och sist men inte minst på sjukhus.

Oj, oj, oj vad vi kan göra med vår profession!

Vår styrelse Vårdförbundet Västra Götaland har också en mångfald och består av två operationssjuksköterskor, en anestesisjuksköterska, en barnsjuksköterska och snart två psykiatrisjuksköterskor. Vi har sjuksköterskor som arbetar inom kommunal hälso- och sjukvård, kardiologiskt lab och ortopedi.

Vår kunskap gör skillnad, vår samlade erfarenhet gör skillnad för patienten, samhället och världens alla människor som träffar på en sjuksköterska.

Och idag är det vår dag, vår yrkesdag 12 maj, min dag!

Grattis till mig och dig!!

Marianne Brindbergs som är mycket stolt

legitimerad sjuksköterska inom kommunal hälso- och sjukvård i Hjo kommun

Internationella biomedicinska analytikerdagen 15 april

15 april, 2016 av Marianne Brindbergs

Biomedicinska analytiker är en yrkesgrupp som sällan uppmärksammas i den svenska sjukvården. Den 15 april firar vi vår yrkesdag med årets tema; patientsäkerhet. Med anledning av detta vill vi uppmärksamma den centrala roll som Biomedicinska analytiker har för patientsäkerheten i den svenska sjukvården. Biomedicinska analytiker är en förutsättning för patientsäkerhet!

Diagnoser, behandlingar och uppföljning bygger på de provsvar vi tar fram. Även om vi sällan syns i vården är vårt arbete en garant för att rätt behandling ges.

Det är faktiskt så att 70% av alla diagnoser grundar sig på underlag från biomedicinska analyser. Resultatet ger läkaren förutsättning att kunna ställa diagnos, genomföra operationer och ge rätt behandling.Vi arbetar med olika typer av provtagning och analyser. Vi arbetar med att finna frånvaron, närvaron, utbredningen och orsaken till sjukdom.

Biomedicinska analytiker träffar inte alltid patienten, men med avancerad teknologi och yrkesskicklighet utgör yrkesgruppens precision och noggrannhet en garant för patientsäkerheten.

Vården måste precis som andra system i samhället använda den bästa kunskapen för att vi ska nå det allra bästa resultatet – både för varje individ och för samhället. En förutsättning för detta är att man inom alla vårdens områden är öppen för att ta emot nya arbetsmetoder och låta medarbetare utveckla sin kunskap i patientens tjänst. Biomedicinska analytiker behövs i Sveriges framtida sjukvård, då kravet på snabba och säkra diagnoser ökar.

Trots att vi är en yrkesgrupp som är mycket betydelsefulla för patientsäkerheten uppmärksammas vi sällan i den svenska sjukvården. Därför vill vi fira vår yrkesdag med att påtala vår betydelse för vården och patientsäkerheten.

Biomedicinska analytiker är nyckeln till diagnos, rätt diagnos ger säker vård!

BMA

Anne Karin Höglund ordförande Vårdförbundet Västra Götaland

Vivianne Johansson Biomedicinsk analytiker Södra Älvsborgs sjukhus

Emma Gustafsson Biomedicinsk analytiker Nu-sjukvården

Annika Corneliusson, Berit Johansson Biomedicinska analytiker Sahlgrenska Universitets sjukhuset

“Natten går tunga fjät” Julhälsning 2015

21 december, 2015 av Marianne Brindbergs

Vårdförbundet avdelning Västra Götaland önskar alla en God Jul och en förhoppning om det nya året att vi tar många steg till ett HÅLLBART YRKESLIV. Njut av vår “skönsång”. Texten har du nedan.

”Natten går tunga fjät, runt gård och stuva”

Natten går tunga fjät, runt säng och salar

Ångesten ligger tät, smärtans tår skvalar

Nu kommer någon där, smärtlindringen hon bär

Sjuksköterskan, sjuksköterskan

Vers 1

När första ljuset brinner
En biopsi vi tar
Ett EKG vi kanske hinner
Biomedicinska analytikern ger ett diagnostiskt svar

”Nu är det jul igen…”

Nu är det lön igen och nu är det lön igen

Och lönen varar nu en månad

Det var inte sant för det var inte sant

Ett jobb i vård är rena rånet

För det var inte sant för det var inte sant

Ett jobb i vård är rena rånet

Vers 2

När andra ljuset brinner
Då är röntgensjuksköterskans här

i rummet där strålarna finnes
hen blyförklädet bär

”Räven raskar…”

HR stöttar våra chefer

Som ber om lov

Att få öka sin bemanning

Men HR skakar på huve’t sitt

De säger nej

För ni har överskridit budget

Vers 3

När tredje ljuset brinner
Sjuksköterskan in på salen går
Med lugn och kunskap smärtan försvinner
Och patienten bättre mår.

”Jul jul strålande jul”

SAM SAM arbetsmiljö

och den ska va strukturerad

Standardiserad och organiserad

För att vi ska få en bra arbetsmiljö

Skyddsombud chefen går hand i hand

Skapar ihop hållbart yrkesliv

SAM SAM arbetsmiljö

Allt i en samverkande anda

Vers 4

När fjärde ljuset brinner

Snart ska barnet ut

Likt Josef, barnmorskan letar och finner

En krubba till barnet till slut.

God Jul

Styrelsen Vårdförbundet Västra Götaland

Perspektiv från ett annat håll

20 november, 2015 av Marianne Brindbergs

Jag har suttit i slutna mötesrum och kämpat, jag har stått på barrikaderna, skrivit bloggar och debattartiklar. Ja jag har stridit för bättre villkor och hälsosam arbetsmiljö. Jag har stöttat genom att lyssna och torkat tårar både på mig själv och kollegor.

Jag vet att det inte är sant att man kan säkerställa patientsäkerheten osv oavsett vad politiker och tjänstemän påtalar. Jag vet att kompetensen svajar då personalflykten fortgår, vilket leder till att spannet mellan erfaren och mindre erfaren medarbetare har minskats radikalt. Nya medarbetare får ingen eller mycket liten inlärningsperiod…. Antalet sängplatser idag är lägre än då Vårdförbundet var i strejk sist. Vad hände då jo tjänstemän och politiker runt om i Sverige vrålade ut att det var samhällsfarligt…

Nu upplever jag det från andra hållet, som anhörig!

De som försöker lugna mig och inte har insikt säger att de är på rätt ställe nu och blir omhändertagna. Jag tänker då.

Ja men hur ser bemanningen ut är de tillräckligt med folk på schemaraderna? Har de som jobbar där rätt uppbackning? Är de nyanställda? Inkastade i jobbet skarpt innan de hunnit få kläm på rutiner och handhavande av sjukvårdstekniska uppgifter och så vidare? Vet de vart de ska vända sig om de behöver hjälp och finns det någon att vända sig till för att få hjälp? Har de arbetat dubbelpass? Har de fått mat i sig? Har de fått rast? Ja har de fått det de behöver så de är alerta och skärpta om det händer något?

Oavsett allt detta vet jag att de som arbetar och tar hand om mina anhöriga kommer göra allt som står i deras makt, men har de rätt förutsättningar? Troligen slutkörda med en ibland övermäktig samvetsstress. Politikerna och tjänstemän då? Ja de kommer troligen fortsätta sova gott om natten. Fortsätta brodera sanningar som inte stämmer överens med verkligheten.

Jag kommer fortsätta att sitta 10 mil från mina anhöriga oroas och fortsätta fundera på ovanstående.

I de bästa av världar hade mina anhöriga varit på en avdelning med god bemanning med bra spridning mellan expert och novis. Utvilad personal med magen full av näring och tom urinblåsa!

Jag som upplever det med ett annat perspektiv och som anhörig hade känt mig trygg!

Ta hand om varandra

Tina K

Cause I´m worth it!

8 juli, 2015 av Marianne Brindbergs

Tio minuter hit och dit eller en kvart. Vad spelar det för roll….

”Många bäckar små blir till en stor å”

Tänk om jag systematiskt skulle komma 10 minuter för sent varje dag och gå hem 15 minuter tidigare? Ja, varför inte 30 minuter. Det är jag värd! Jag är även värd att gå 10 minuter tidigare på lunch. Jag behöver också ha lite längre rast. Jag tar 10 minuter till. Cause I´m worth it!

Glöm att jag tar akuttelefonen på lunchen utan betalt. Herregud, minst kvalificerad övertid eller hel lunch efteråt. Min tid är dyrbar! Det finns de som sitter på sin ”rast” och är nåbara med akuttelefonen. Hur tänker man då? Jobba och inte få betalt!

Självklart ska jag under min livstid ha betalt och jag gärna för lite till. Cause I´m worth it!

Låt se… om jag jobbar för enkelheten 40 timmars vecka, på en vårdcentral nära dig. Hur mycket skulle jag då ”tjäna” per månad extra om jag har en månadslön på 30 000, jag är ju inte pur ung heller. Det betyder att jag har en timlön på 181 kr (30 000/165) Hur var det nu om jag slog ihop alla minuterna 10+15+10+10= 45 minuter. 135 kr extra varje dag!!! 682 kr extra i veckan utan att jag gör något!! Jippiiii! Vad kan det bli på ett år?

Jag har 31 semesterdagar och för enkelhetens skull räknar vi med 6 v semester. Sedan har vi alla röda dagar. Kan det bli en vecka extra på ett ungefär? 682 x 45 veckor= 30 690 kr. Skoja vilken bonus! Utan att göra något utan bara systematiskt utnyttjar systemet. Lägg därtill om jag nu skulle gå hem 30 minuter tidigare. Det skulle bli 181×5 =910 i veckan och på ett år blir det 40 950 kronor som jag skulle dra min arbetsgivare för näsan i uteblivet arbete. Inte så pjåkigt! The winner takes it all!

Tänk om min kollega som är under 40 tjänar 27 000 och hon gör likadant varje dag? Hon jobbar en vecka mer än mig under året. Hon tjänar faktiskt 28 280 (37 720)kr. Inte fy skam det heller.

Tja, lite provocerande skulle det vara snudd till lite oetiskt. Utnyttja våra skattepengar och även vara illojal mot arbetskamraterna. Skulle mina arbetskamrater tycka att jag var oschyst och gå till chefen och berätta?

Undra hur länge vi skulle få hålla på innan vi blev inkallade till chefen och bli varnade. Förslag! En vecka? En månad? Ett år?

Skulle vi bry oss, inte då!

Vi gillar att få det lilla extra, Cause we are worth it. Tror ni att det är skäl för uppsägning? Om det är registrerat kan vi nog ligga pyrt till, om det nu inte är registrerat….jiihaa!

Skulle detta scenario kunna hända? Att jag som arbetstagare skulle kunna systematiskt utnyttja mitt anställningsavtal på detta sätt? Det står väl inte att man inte får gå hem om arbetet är utfört och klart? Journaler skrivna och nöjda patienter.

Jo, det står visst i anställningen att jag och min arbetsgivare har kommit överens om ett arbetstidsmått.

Tänkte inte på det….Vi har kommit överens om att jag arbetar 40 timmar i veckan och för det blir kvittot på vår överenskommelse lön.

I blogginlägget ”Det spelar ingen roll om man sparar flex” är det just vad som händer. Fast det är tvärtom! Hon, Karin har kommit överens med sin arbetsgivare att arbeta 40 timmar/v samt som grädden på moset har hon flex. Hon som skriver har nått flextaket sedan länge och bara skänker livstid och utebliven lön varje dag, varje vecka, varje år. Och det verkar vara helt okej!! Karin skänker inte bara en timma utan 1,5 timmar för det stryks ändå. Resignationen ligger som en våt filt över henne. Tror ni att kollegorna går till chefen och berättar?

Fundera om det känns okej att flex stryks systematiskt eller att det är helt okej att utnyttja systemet?

Var finns logiken? Undra om Karin haft samtal med chefen för att diskutera orsaken till att hon inte gått hem. Hem till fritid.

Cause we are worth it!

Varför är det på detta viset?

Marianne Brindbergs

Brevet till Bernt

8 juni, 2015 av Marianne Brindbergs

Hej Bernt!

Jag vet inte ens om du stavar Bernt så här. Du kanske stavar Bernht eller Bhernt. Jag vet inte; för vårt möte tog kanske på sin höjd 10 minuter innan vi skildes. Mötet med dig har gjort ett starkt intryck på mig.

Jovisst är du till det yttre en helt vanlig människa med grå tinningarnas charm och du har åldrats med varsam hand. Du kanske är till åren 80 +? Förlåt, är det okej att jag säger DU? Då du med all sannolikhet inte kommer att svara på mitt brev bestämmer jag att det är nog okej.

Du kommer inte ihåg mig. Jag är också bara en vanlig, ovanlig människa. Vi träffades i Bältespännareparken utanför Vårdförbundets tält förra året på Westpride. Jag stod och pratade med alla som gick förbi. Att vara med på Westpride och tjôta med alla är en höjdare. Dit kommer alla lika och olika människor. Självklart de som är HBTQ personer men även ungdomarna som är nyfikna, de som vill ha godis och gratisprylar hittar dit. Stolta mammor och pappor som älskar sina barn oavsett vem de älskar, sådana som jag, den heteronormativa människan som ser att mångfald berikar och gör världen vackrare promenerar runt i parken. Med andra ord en mångfald av människor.

Där stod jag och plötsligt vid min sida dyker DU upp. Jag kände instinktivt här är det en människa som har en historia och berätta för mig. Det var du Bernt. Nyfiken som jag är börjar jag med min utfrågning.

De som är aktiva besökare till Vårdförbundets tält har alltid en historia med sig som är kopplat till Vårdförbundet. Du hade det också.

Jag får din historia som en dyrbar gåva. Historian över att vara en normbrytare och bana väg för jämställdhet inom vården. Som en av de första manliga sjuksköterskorna på 50-talet, tror det var -53, har du inte bara banat väg. Du har även fått slåss mot fördomar och trångsynthet.

Du berättar att du inte fick börja på Göteborgs universitet för att du var man. Istället fick du gå i Karlstad. Du berättar på ett stillsamt sätt att du hela tiden blivit ifrågasatt av ALLA, patienterna läkarna och inte minst av dina kvinnliga kollegor. Att du som man kunde vara sjuksköterska. Som man skulle man vara chef eller läkare. När du slutade som sjuksköterska var du vidareutbildad inom anestesi, om jag minns rätt.

Bernt Westpride 2014

Jag frågar om jag får ta ett kort på dig och berätta om vårt möte. Du Bernt sa ja. TACK!

Precis efter Westpride var det fullt upp och jag hann inte skriva om vårt möte. Jag har under året ständigt återkommit till vårt möte. Jag har haft utbildningar om jämställdhet och då är du alltid med Bernt. Jag berättar om din resa som normbrytare, en resa som gjort världen bättre och lättare för oss alla andra.

Jag berättar också att du blev frisk 1979. Närmare bestämt den 19 oktober.

Fram tills dess var du klassificerad som att ha en mental rubbning. Visst är det märkligt att det kan vara en mental rubbning att få älska vem man vill. Vi hann inte prata så mycket mer du och jag utan vi skiljdes där.

Tack Bernt! Tack för att jag fick din historia och att du ville dela med dig till mig. Jag bär den som en dyrbar gåva och blir alltid varm i själen och även ledsen på en och samma gång. Tack för att jag fick berätta din historia det du ville ge mig.

Ha det bäst Bernt! Njut av att ha ett mod som går utanför det mesta.

Hälsningar Marianne Brindbergs

Ps. Kortet på dig blev inte så bra. Det blev gott nog 😉

Nästa sida »