Jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Jag vill bara säga att jag är inte insatt i allt utan bara uttrycker vad jag känner. Jag kan inte uttala mig så mycket om Covid-19 eller hur dess utveckling kommer att fortgå. Jag kan heller inte säga vad som är rätt eller fel, för det kommer vi bli medvetna om efteråt.
I Västra Götaland försöker vi rusta oss för en tornado. Vi står inför en samhällskris som det med stor sannolikhet kommer ta långt tid innan vi hämtar oss ifrån.
Jag är människa, mamma, dotter, syster, fru och barnsjuksköterska.
När jag i förra veckan gick för att handla blev jag upprörd på alla möjliga sätt. Att vissa varor var slut gör mig bara oroad över vår medmänsklighet och vårt sunda förnuft. Snälla du, jag hoppas och tror att det kommer finnas någon medmänniska som kan hjälpa dig att handla om du blir sjuk.
Jag tror ingen av er har missat de senaste årens nedskärningar och sparkrav inom vården.
Förra året skulle det sparas enorma summor inom barnsjukvården men även inom vården av de äldre. Nu är man oroad att vi inte har kapacitet för att ta hand om det som komma skall. Om man hela tiden gör nedskärningar och tar bort vårdplatser så kommer det tillslut inte finnas några vårdplatser kvar, den ekvationen är inte särskilt svår. Men sjuka blir vi i alla fall, med eller utan pandemi. För att klara det förväntade trycket så har många fått ställa in sin vård och inplanerade operationer.
Ska det vara så?
Det är inte säkert att alla som kommer att behöva ligga i respirator får möjlighet till det. Snälla politiker, tänk på det nästa gång ni tar beslut om budget. Kanske är det era anhöriga som kommer nekas vård? Det känns sorgligt om mina äldre anhöriga som kämpat i sina liv, skulle dö av detta virus.
Sedan kommer vi till det mest spännande av allt. Statusen som vi nu har som vårdpersonal.
Denna vecka fick vi ett mejl från sjukhusledningen som väckte många känslor hos mig. Sjukhusdirektören uppmanar våra partners att stanna hemma vid VAB om inte dessa har en samhällsviktig funktion. Hur kan de kräva något så dumt av oss när de ger oss den lönen vi har?
Alltså många av oss lever tillsammans med en partner som tjänar betydligt mycket mer än vad vi som sjuksköterskor, så hur går den ekvationen ihop? Var är bonusen för att vi ska göra en sådan uppoffring? Ska vi se vårt jobb som ett kall och rätta oss i ledet och inte säga ifrån?
Det har ju de senaste dagarna visat sig att Sverige sitter inne med flera miljarder. Då kanske sjukvårdspersonalen som uppmanas av politiker att gå till jobbet när barnen är sjuka kunna få en liten del av den kakan som tack. Det finns ju resurser på sommaren för att få det att gå ihop så varför inte skramla fram lite pengar till oss nu? Vi kommer tvingas till stora förändringar i arbetstid.
Tro mig att vi kommer få jobba över och extra dagar och nätter för att detta ska gå runt. Visst är det jättegulligt av er politiker att tänka att vi ska ha förskolorna öppna, men finns det personal från barnens förskola så barnen känner sig trygga?
Jag vill bara att ni alla ska fundera över vilka funktioner i samhället som är viktiga. Ge dessa personer som arbetar där mer en ett tack…
För vi alla kommer göra stora uppoffringar för våra patienters skull. Vi värnar om dem och älskar vårt jobb ❤️
En fundersam barnsjuksköterska
Hej, kära patienter.
Hur långt kan vårdens arbetsgivare gå för att slippa ta tag i den verkliga frågan, bristen på sjuksköterskor inom slutenvården? Den senaste veckan har vi i Göteborgsområdet fått se ännu ett exempel på kreativt tänkande från våra chefer.
