Västbloggen

Västbloggen

Västbloggen

Vad gör en biomedicinsk analytiker på klinisk mikrobiologi?

av Lämna en kommentar

Berit Johansson arbetar som biomedicinsk analytiker på mikrobiologen Sahlgrenska universitetssjukhuset och är förtroendevald för Vårdförbundet

Idag är det Biomedicinska analytikers yrkesdag!

Grattis!

Vi har bett Berit på klinisk mikrobiologi/bakteriologi Sahlgrenska universitetssjukhuset att beskriva vad hon och hennes kollegor gör.

Att vara biomedicinsk analytiker på Klinisk Mikrobiologi/Bakteriologi Sahlgrenska universitetssjukhuset innebär att man varje dag utför ett väldigt intressant detektivarbete för att ta reda på patienternas sjukdomsorsak. Ingen dag är den andra lik på arbetsplatsen. När en patient kommer in akut på sjukhuset så kan läkaren inte alltid, via anamnesen, veta vad patienten lider av. Bland det första man gör med patienten som har hög feber är att ta olika prover och blododlingar som skickas till oss på Bakteriologen. Läkaren sätter oftast in ett bredspektrumantibiotika till patienten efter provtagning.

På laboratoriet analyserar vi dessa odlingar och ger preliminärt svar så fort som en blododlingsflaska har larmat i blododlingsskåpet. Vi analyserar först via direktmikroskopi där vi färgat preparat enligt Gram. Rödfärgade bakterier betyder gramnegativa bakterier, blåfärgade bakterier betyder grampositiva bakterier. Vi ser också i mikroskopet om det är kocker (runda bakterier i kedjor eller två och två vilket är streptokocker eller i druvklasar vilket är stafylokocker). Bakterierna kan också vara stavformade, oftast då gramnegativa så som E. Coli.
När en blododlingsflaska har larmat så ringer vi direkt efter mikroskopering till patientens sjuksköterska för att lämna ett preliminärt svar. (Detta svar leder ofta till att man kan snäva in på antibiotikabehandling för patienten). Därefter odlar vi fram bakterierna på agarplattor, samt eventuella andra tester och gör en resistensbestämning. Vi gör även preliminär resistensbestämning som vi oftast kan svara på samma eftermiddag, beroende på typ av bakterie och hur bra den har vuxit fram på agarplattan. Redan nästa dag kan vi oftast lämna ett slutgiltigt svar med resistensbestämning och typning av bakterien.

Att våra analyser och vår kompetens finns tillgängliga på våra sjukhus räddar inte bara patientens liv, vi sparar dessutom kostnader för vårdplatser och belastning på avdelningar. När en patient kommer in med feber är det av stort värde att få ett snabbt svar på vad som orsakar patientens feber.
Att vi, Biomedicinska Analytiker, har kunskap om både sjukdomar och analysmetoder, kan bedöma och ge svar på prover. Det säkerställer den analytiska kedjan och är en trygghet för patienten!

/Berit johansson

Ledsen, arg, besviken och djupt kränkt!

av 2 kommentarer

Ledsen, arg, besviken och djupt kränkt!

Jag arbetar som sjuksköterska inom Hemsjukvården i Alingsås kommun, där jag varit anställd i 24 år!  Jag anser att jag har världens bästa jobb och trivs fantastiskt bra med mina kollegor.
Arbetar 3 mil utanför Alingsås, vilket innebär att det är svårt att rekrytera sjuksköterskor till oss. Under mina år har det passerat rätt många sjuksköterskor, som tyvärr inte stannar, vilket medför sämre kontinuitet och en ökad arbetsbelastning för oss som är kvar.
Den senast nyanställde sjuksköterskan började hos oss under förra våren men lämnar nu inom ett par veckor. Vid tillsättning av den tjänsten uppgav personen i fråga att hen önskade en lön som Vårdförbundet ansåg att “hen hade rätt till” och blev erbjuden 38 000:- utan förhandling. För mig som tjänar 31.400:-blir detta en skillnad på 6 600:-månad och 79 200:-/år.
Lika lön-lika arbete? Jaha… han är en man!

Jag har nyligen haft samtal med min chef och vet att inga summor kan diskuteras.
Vi gick igenom mina prestationer, min utveckling samt förbättringsarbete jag bidragit med under året. Chefen uppger att jag uträttat ett jättebra arbete och hon är nöjd!

Men det är inte jag!

Mot min vilja tvingas jag säga upp mig och söka annat arbete.
Har under årens lopp begärt hjälp av vårt fackliga ombud, utan något resultat.
Hamnade lågt i min ingångslön 2013, 25 000 kr, vilket tydligen inte kan justeras?
Enligt telefonkontakt med Vårdförbundet under veckan har jag inte ens kommit upp i 2017 års minimilön. Vad ska jag göra?

Vilken lön anser Vårdförbundet att jag borde ha och hur kan Vårdförbundet hjälpa mig dit!?Så som sagt, att fira kvinnodagen gör jag genom att vara upprörd, bedrövad och arg!

 

Hej igen!

Efter att jag har skrivit av mig min frustration och blodtrycket stabiliserats, kommer här ett andra mejl. Tänkte ta tillvara på den lediga dagen och försöka få upp humöret lite. Påbörjade läsningen av senaste Vårdfokus, läste om att vi uppmanas nominera några favoriter inför Vårdgalan 2019. Där läser jag följande: Årets studenthandledare nomineras med 25 000:- och årets vårdchef nomineras med 50 000:-?

Jag har läst studenthandledarutbildning och har sedan dess ansvarat för studenter på vår arbetsplats. Då kommunen har som krav att endast sjuksköterskor med handledarutbildning får handleda har jag varit ensam med den utbildningen på vår enhet. Jag fick inga extra pengar i lönekuvertet efter den utbildningen. Det ska liksom “ingå i våra tjänster”, menar högste chefen. Jag som trodde utbildning skulle löna sig?

Jag har introducerat Peer Learningmed gott resultat och studenterna har varit jättenöjda efter sin VFU (verksamhetsförlagd utbildning). Dessutom har jag lyckats få minst 5 studenter anställda i kommunen efter examen, även det en prestation som är värd att uppmärksammas. Nej tydligen inte!

Jag kan då inte förstå varför årets handledare endast nomineras med 25 000:- jämförbart med vad årets chef blir belönad med? Hur mäts prestationen i förhållande till skillnaderna i lön? Varifrån kommer pengarna?

Så, härmed nominerar jag mig själv, tar på mig stövlarna och går ut i blåsvädret med mitt svängande blodtryck!!

Ulrika Brunnegård

Den sjuka vården

av

När jag var sjuksköterskestudent hade jag fortfarande en kämpaglöd och en tro på att läget inom vården skulle förändras. Vårdkrisen uppmärksammades medialt och studentupproret ingav hopp om att vi kunde sätta press på politiker och arbetsgivare och skapa förändring.

Jag älskar att jobba som sjuksköterska, jag har jobbat inom vården och med människor sedan jag var 17 och vet att jag gör ett bra jobb och är på rätt plats. Men även glöden hos någon som brinner för något kan släckas.
Sedan två år tillbaka lämnade jag sjukvården och Stockholm. Det var många saker som spelade in. Jobbet och svåra händelser i mitt liv just då och jag kände att jag behövde en förändring för att inte riskera att bli utbränd. Jag saknade någonting som gav mig energi och alla krafter jag hade gick till jobbet.
I Göteborg började jag jobba halvtid som skolsköterska för att ha energi kvar till musiken. Men en halvtidstjänst hjälper inte om man då tvingas göra dubbla arbetet under den tiden. Även den här gången hann jag känna av det i tid. Jag hann inte bli utbränd, men jag är sjukskriven pga stress och hade jag fortsatt hade det kunnat bli en lång väg tillbaka.

Jag längtar tillbaka till jobbet. Jag saknar mina kollegor och barnen i skolan, men jag är inte helt redo än. Jag önskar jag orkade fortsätta jobba som jag gjort. Jag saknar pulsen på sjukhus och att jobba med högspecialiserad vård, men vad jag sett sedan jag slutade har läget bara förvärrats.

När jag läser om situationen på Sahlgrenska blir jag helt bestört.
Jag jobbade 4 arbetspass på MAVA för 1,5 år sedan och hade konstant panik. Det kändes att det var en arbetsplats på gränsen till kollaps. Fantastiskt fina människor jobbar och sliter ut sig där, och det gäller för hela vården. Folk dör redan i vårdköer och allvarliga misstag begås pga den höga arbetsbelastningen.

Jag blir totalt mörkrädd av att tänka på framtiden.
Alla ni som orkar bära upp sjukvården: ni är fantastiska. Men glöm inte att ta hand om er själva. Jag var tvungen att välja mellan ett jobb jag älskar, brinner för och saknar oerhört -och mig själv. Jag var tvungen att välja mig själv. Jag vet att det kanske är egoistiskt och att jag behövs, men jag orkade inte mer. Det känns oerhört sorgligt och jag blir så otroligt ledsen för alla mina kollegor som fortsätter kämpa genom detta helvete.

Fortsätt ställa krav och ifrågasätt arbetssituationen. Och orkar ni inte, prioritera er själva.
Det är inte fel att vara sjukskriven, det bevisar bara hur trasig vården är.
Det är inte vi som är sjuka, det är vår arbetssituation.
Det behövs en förändring, det är bråttom nu.

“Sjukskriven sjuksköterska”

Övertid #Duvanderomvården

av

“Övertid” Tecknaren Lars Duvander
#Duvanderomvården
Text i bilden:
-Skulle du kunna jobba lite övertid idag?
-Det går inte… Jag jobbar redan 24 timmar det här dygnet!

Inget ovanligt scenario att Vårdförbundets medlemmar blir frågade om de kan arbeta övertid i form av längre pass, extra pass, dubbelpass.

HSL(hälso och sjukvårdslagen) kap 5, 2 § ”Där det bedrivs hälso- och sjukvårdsverksamhet ska det finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att god vård ska kunna ges.”

AML(arbetsmiljölagen) kap 3, 2 § Arbetsgivaren skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. En utgångspunkt skall därvid vara att allt sådant som kan leda till ohälsa eller olycksfall skall ändras eller ersättas så att risken för ohälsa eller olycksfall undanröjs.

 

Anpassa budget efter bemanningsbehov, vårdandet sker i mötet mellan patient och personal. Det är inte acceptabelt att arbetsgivarens respekt för lagstiftningen endast finns i ord. Det är dags för handling!

 

Styrelsen
Vårdförbundet
Avdelning Västra Götaland

Utlokalisering #Duvanderomvården

av

Vårdförbundet avdelning Västra Götaland startar härmed ett samarbete med tecknaren och sjuksköterskan Lars Duvander.
Vi kommer löpande publicera teckningar med aktuella teman från vården i Sverige idag. Styrelsen ger samtidigt sin syn på vårdpolitik kopplat till varje teckning.
Du vill inte missa detta.
Håll utkik på Västbloggen!

“Utlokalisering” Tecknaren Lars Duvander #Duvanderomvården

Att Vårdförbundets medlemmar får vårda patienter som är utlokaliserade på grund av vårdplatsbrist är mer regel än undantag. För sjuksköterskan innebär det att man ofta tvingas arbeta utanför sitt kompetensområde.

Socialstyrelsen: ”Utlokaliseringar av patienter ger en ökad risk för vårdskador eftersom det inte alltid finns tillräcklig kompetens och kapacitet för att möta patientens behov.”

AFS 2015:4 (Arbetsmiljöverkets författningssamling, Organisatorisk och social arbetsmiljö): ”Arbetsgivaren ska se till att de arbetsuppgifter och befogenheter som tilldelas arbetstagarna inte ger upphov till ohälsosam arbetsbelastning. Det innebär att resurserna ska anpassas till kraven i arbetet”.

AML (arbetsmiljölagen): ”arbetsgivaren ska förvissa sig om att arbetstagaren har den utbildning som behövs och vet vad han har att iaktta för att undgå riskerna i arbetet”.

Så länge vi tvingas arbeta i en miljö med organisatoriska brister som utlokaliserade patienter är beviset på, finns en fara att vi arbetar under för stora krav. Blir dessa brister långvariga kan de höga kraven bli en grund till ohälsa. Vi vet att bristen på vårdplatser beror på att det finns för få sjuksköterskor anställda på våra sjukhus. Dags att bemanna upp!

 

Styrelsen
Vårdförbundet
Avdelning Västra Götaland

Personalen, patienten och den heta potatisen

av

Malin Bergander
Förtroendevald Barnmorska

Som barnmorska och förtroendevald i Vårdförbundet har jag utan större ansträngning listat ut vad som räknas till vårdens två absolut största problem: Personalen och Patienterna.

Personalen belastar verksamheten med krav på en hälsosam arbetsmiljö och rimlig arbetsbelastning. De vill ha sådant som kompetensutveckling, raster under arbetspasset, semester och dessutom förväntar de sig lön varje månad. Svindyra utgifter.

Patienterna söker sig till vården i en aldrig sinande ström. Både unga och äldre blir sjuka eller oroliga över sjukdom. De insjuknar på annan tid än dagtid. De söker sjukvården akut, oplanerat och ibland många på samma gång. De behöver bedömas och undersökas. Högteknologisk apparatur måste användas och avancerade prover tas. När resultaten analyserats kan det bli tvunget med behandling, ibland en lång sådan. Kanske krävs inläggning på sjukhus. Riktigt dyra utgifter. Det räcker att man öppnar en dagstidning eller tittar på TV. Våra beslutsfattare förmedlar alla samma sak. Personalen och patienterna är problemet. De är källan till budgetar som skenar och vårdköer som växer.

Inställningen till personal och patient som problem och utgiftskälla genomsyrar också de flesta vårdverksamheter. Båda kategorierna behandlas bildligt talat som “heta potatisar”. Ingen (läs politiker) vill ta det övergripande ansvaret för någondera och kan man passa vidare till någon annan är det en fördel för den egna ekonomin. Ju färre personal och patienter desto större chans att klara budget.

I kölvattnet av detta breder en syn ut sig över vårt land, där alla personalkategorier är utbytbara med varandra. Någon som oavsett kompetens kan flyttas och nyttjas för att utföra alla förekommande sysslor i precis vilken verksamhet som helst.

För patienterna innebär “heta-potatis-tänket” absurt många förflyttningar och nya kontakter. Frustrerande möten där syftet ofta är att påvisa att de inte alls är i behov av vård. I alla fall inte på den vårdcentral, akutmottagning eller sjukhus de för stunden sökt sig eller befinner sig hänvisad till.

Detta kan låta som en väldigt cynisk beskrivning men den är inte desto mindre sann för det. Så länge personalen upplever sig vara en belastning och patienterna oönskade kommer vi inte få någon ordning på sjukvården. Båda dessa är ju trots allt förutsättningen för att systemet ska fungera. Det måste “bli fint” igen att ta hand om både den som söker vård och den som ger. Och det är bråttom, väldigt bråttom!

 

Malin Bergander

Barnmorska och förtroendevald i Vårdförbundet

 Malin Bergander
Förtroendevald Barnmorska

 

 

Vårdpersonalen svarar Elisabeth Höglund

av

“Elisabeth Höglund, du skrev i Aftonbladet 15/12 att du anser att vårdpersonalen ofta sätter sina egna, ofta fackliga, intressen framför patientens bästa och att detta kan leda till att stödet för oss riskerar att ta slut.

Sjukvårdens verksamhet styrs av Hälso- och sjukvårdslagen vilket tydliggör att ansvaret för att tillhandahålla vård ligger på landstinget och kommuner. Det är med andra ord inte sjuksköterskornas skyldighet, att bemanna sjukhusets avdelningar utan detta ansvar ligger på arbetsgivaren. Nedskärningar på landstingsnivå har lett till att arbetsmiljön gång på gång blivit försämrad med en försämrad patientvård till följd. Ingen av oss sjuksköterskor har en skyldighet att arbeta för en arbetsgivare, utan precis som alla andra, så har man en rättighet att sluta om man inte trivs på sitt jobb vilket leder till en brist. För att rekrytera sjuksköterskor krävs att arbetsgivaren måste bli attraktiv på arbetsmarknaden precis som för arbetsgivare inom privat sektor.

Vi i vårdpersonalen gör vad vi kan för att nedskärningarna inte ska påverka patienterna negativt genom att arbeta extrapass, hoppa över raster och toalettbesök samt försöker effektivisera vårt arbete. Vi sliter dagligen för att våra patienter skall bli friska och väl omhändertagna men när arbetsmiljön inte längre tillåter detta, och vår ledning inte lyssnar på våra rop på hjälp, så får man fråga sig vilka alternativ man har för att kunna förändra situationen. Förhoppningsvis så kan arbetsgivaren inse att det finns en vinst i att personalen mår bra och har tid att utföra ett bra arbete. Ingen av oss som arbetar inom vården är maskiner och då man för tredje gången får bryta sina löften till sina barn för att man blir beordrad in på extrapass så kommer man till slut nå till en gräns när man får fråga sig vad som är viktigt i livet.

Elisabeth Höglund jag tror du har missförstått situationen. När sjuksköterskorna slutar på grund av en allt för dålig arbetsmiljö så borde om något folkets stöd öka, för då är det kris på riktigt!”

(Referens till inlägg:http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/elisabethoglund/article20021632.ab – längst ned)

/Kalle Lindström, sjuksköterska

Det här är ett gästinlägg från Kalle Lindström. Vi tar in det i bloggen eftersom Aftonbladet inte tar in repliker till deras kolumnister.
Den här texten har Kalle även delat på facebook./Västbloggen

elisabeht-notis-15dec