När jag 22 år gammal tog min sjuksköterskeexamen var jag den lyckligaste i världen. Efter 1 år i slutenvården började jag arbeta på akutmottagningen vilket hade varit min dröm. Jag gick till jobbet varje dag med pirr i kroppen och glädje över att just jag fick chansen att arbeta med det roligaste jag visste. Jag hade gott stöd av erfarna kollegor och det fanns tid till reflektion och lärande.

3 år senare slog en pandemi till. Allt det lilla extra som vi hade i form av utbildningar, klinikfester, tid för fortbildning och reflektion drogs förståeligt nog in. Vi arbetade under tuffa förhållanden och utanför stod världen och applåderade och överöste oss med hyllningar om hur viktiga vi var för samhället. När den första vågen svept förbi förväntade vi oss bättre arbetsmiljö och villkor, vi alla hade ju fått höra hur viktiga vi var för vårt samhälle. Nu, nu måste det äntligen vara vår tur tänkte vi.

Vi hade fel. Istället fortsatte den nedåtgående spiralen av nedskärningar. Nu behövde man istället spara pengar efter pandemin. De utbildningstillfällen vi tidigare haft kom aldrig tillbaka, man hänvisade till att vi behövdes på golvet. Klinikfester fick vi aldrig återse, det fanns det inte pengar till. Skulle vi ha utbildningsdag kom vi inte längre än en våning ner i källarplan där sjukhuset konferensrum ligger. Kaffe och fika bjuds det på men matlåda får medarbetaren ta med sig själv. Julklapparna innehöll inte längre några gåvor utan istället en hög med extrapass som du behövde hjälpa till att lösa. VGR fixade gärna dispens så att du kunde få hela 350 övertidstimmar på ett år om du hade tur.

Fler och fler såg sitt värde och tackade för sig, regionen har sällan haft ett rykte om att vara en bra arbetsgivare, men nu var det värre än någonsin. Färre och färre stod kvar, och snart var de flesta erfarna kollegor utbytta mot nya kollegor som i sin tur fick axla rollen i att lära upp nya kollegor.

Sjukhuset byggdes större men personalen blev färre och färre. Sjuksköterskorna på avdelningarna slet som djur, men trots det räckte de inte till. De är för få, och man tvingas stänga fler och fler platser, och till slut hela avdelningar. Ett stort och fint sjukhus står nu med tomma ekande sjukhuskorridorer där man aldrig ens fått chansen att belägga rummen med patienter, för där finns ingen personal som kan ta hand om dom.

På akuten har allt eskalerat. Flödet av patienter har ökat i takt med att regionen valt att utöka vårt upptagningsområde. Inte tänkte man på akutens möjligheter att ta emot dessa med hänsyn till lokaler eller personaltäthet. Samtidigt som vi blev färre och färre blev det fler och fler patienter. Det som förr var en raritet har nu blivit vardag, patienter som stockas på akuten i väntan på plats på vårdavdelning blir fler och fler. Har man otur blir man kvar på akuten i tre dygn i väntan på avdelningsplats. Har du tur kanske du rondas någon gång under dessa dygn, får den läkemedelsbehandling du är tänkt att få med bara några 8-10 timmars försening samt får varm mat någon gång under dessa tre dygn.

Det är inte ovanligt att en sjuksköterska tillsammans med en undersköterska på akuten är ansvarig för 20-25 patienter. En del av dessa är patienter som väntar plats på avdelning. Dessa förväntas få samma vård som de skulle fått på en avdelning. Samtidigt har du ett flöde av akuta patienter som är i rullning, så fort en gått hem kommer det en eller tio nya som behöver ditt fulla fokus.

Nästa vecka skulle vi gått ut i strejk. Idag fick vi besked om att strejken på vår akutmottagning återkallats då man anser att det blir för samhällsfarligt om vi stänger ner. Det som inte anses vara samhällsfarligt är alla de gånger vi arbetat med halva vår grundbemanning på grund av sjuksköterskebrist? Det som inte anses vara samhällsfarligt är den otroligt maxade arbetsbelastning vi har där patienter skadas varje dag? Det som inte anses vara samhällsfarligt är hur våra patienter far illa av att befinna sig på en överbelastad akutmottagning? Inte heller anses det vara farligt att utarbetade sjuksköterskor förväntas ansvara för liv?

Ekvationen går inte ihop. Det är en trött och matt skara sjuksköterskor kvar.

Jag har lagt ner min själ i mitt jobb i 8 års tid. Jag har drivit både ombedda samt oombedda förbättringsarbeten, inte sällan på min fritid i ett försök att göra vår arbetsplats bättre både för personal och våra patienter. Man använder sig utav min kunskap jag förvärvat under mina år som sjuksköterska, men tacken blir varken ett klirr i kassan eller en klapp på axeln. För så ser verkligheten ut, du är ingen. Det du gör, det betyder ingenting. Efter 8 års stångade har jag till sist, med en stor sorg, fått kasta in handduken. Det jag trodde skulle gå att förändra med ett envist driv och målmedvetenhet gick inte att rucka. Den nedåtgående spiralen är ett faktum.

Jag är inget mer än en bricka i VGR-spelet, ett spel som saknar både spelregler, rim och reson. I juli gör jag därför mitt sista pass på arbetsplatsen som jag en gång i tiden gick till med så mycket glädje och värme i kroppen. Det gör ont, men det är ett måste för mig och snart många fler.

/ Julia, 30 år. En uppgiven, trött och ledsen sjuksköterska.

(Som avskedspresent av VGR fick jag en tvångsförflyttning av min redan inplanerade semester. Tack och hej).


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

När du skriver en kommentar så godkänner du att dina personuppgifter hanteras enligt vår personuppgiftspolicy.

"Jag orkar inte jobba mer än deltid"

3 av 10 jobbar deltid i vården – många för att de behöver mer vila och återhämtning. Det kan du läsa i vår rapport “Jag orkar inte jobba mer än deltid”. Vi presentar också  Vårdförbundets förslag för att säkra rätten till hållbara heltider.

Läs rapporten här!