Varför lär vi oss aldrig?
Som sjukvårdspersonal minns jag pandemiåren som en kaotisk tid då det mesta ställdes på sin ända och riktlinjer byttes ut oftare än munskydd, men mitt i allt elände fanns där ändå en strimma av hopp. Nu skulle folk äntligen förstå hur viktigt det är med en välfungerande sjukvård och ur smittspridningens aska skulle vi bygga ett mycket mer robust sjukvårdssystem som inte bara skulle kunna hantera en ny pandemi, utan också en helt vanligt sommarsemester!
På torsdag 25/4 kl 16:00 träder Vårdförbundets stridsåtgärder i kraft om parterna inte har kommit överens innan dess. Ca 63 000 sjukvårdsanställda kommer då inte längre att arbeta mer än vad de är schemalagda, vilket har kallats samhällsfarligt av både arbetsgivarrepresentanter och politiker. Varför lär vi oss aldrig? Det som är samhällsfarligt är att ha en sjukvård som inte klarar vardagen utan att personalen måste jobba mer än vad våra anställningsavtal kräver.
Jag tvingas inse att jag varit naiv när jag trodde att pandemin åtminstone skulle föra med sig en förändrad syn på sjukvården hos våra beslutsfattare. Istället ser vi en eskalerande demontering av väljarnas viktigaste fråga, och arbetsgivarrepresentanter som inte ens upplever att de har mandat att fatta de beslut som krävs för att täta sprickorna i sjukvårdens skrov. Än mindre göra det som krävs för att räta upp dess slagsida. Det är märkligt hur fort vi glömmer.
Emil Lorentzon
legitimerad sjuksköterska
Kommentarer
Lämna ett svar
"Jag orkar inte jobba mer än deltid"
3 av 10 jobbar deltid i vården – många för att de behöver mer vila och återhämtning. Det kan du läsa i vår rapport “Jag orkar inte jobba mer än deltid”. Vi presentar också Vårdförbundets förslag för att säkra rätten till hållbara heltider.
Läs rapporten här!
Ja verkligen märkligt hur fort vi inte alla glömmer. Eller kanske vill inte komma ihåg. Det var länge sedan mellan 70 – 90 talet då var trenden att bygga en stabil vård betydelsefull för oss alla inklusive samhället. Vi kände oss hedrade, värdefulla och det gav inspiration att ta fram fler nya idéer för en bättre vård. Du skriver om demontering och det startade vid 2000talet enl min erfarenhet. Det smögs, vi blev lurade, och avd stängdes som var framåtriktade och allt fungerade utomordentligt. Sprickorna är närmare kratrar idag och det gör ont i mig när vi inte har resurser (kunskapen har vi) för att vårda långsiktigt och hållbart de som behöver hjälp, utan bara skriver ut en massa recept. Vad håller vi på med?
Undrar Yvonne Santamans