Under pandemin var vårdpersonal hårdvaluta - nu är vi skräp och behandlas därefter!

Den här bilden är tagen på julafton 2020. Jag har precis gått på pass fyra av sju den här veckan. Då, under pandemin, var vårdpersonal hårdvaluta. Nu är vi skräp och behandlas därefter.

För en vecka sedan (10/1) fick vi reda på att vår arbetsplats till viss del ska stängas ner, dvs avdelningen ska stänga. Personalen som arbetar där kommer att bli omplacerade. Jag har en vecka senare inte hört ett ord eller rimligt argument om VARFÖR man ska stänga en välfungerande enhet med mycket liten personalomsättning de sista åren. De drog lott – vi förlorade, ungefär. För att spara 10 miljoner kronor av ca 80 miljoner som psykiatrin ska spara. Eller den ännu mer hisnande summan: 10 miljoner av 1,7 MILJARDER som Sahlgrenska ska spara detta året. Det går att vinna 10 miljoner på Triss.

När jag igår efter en vecka i sjuksängen kommer till jobbet är det slagna hjältar jag ser. Det är bokstavligt talat begravningsstämning. Ingen mår bra, alla är ledsna och oroliga för det VET INGET om vad som ska hända med dem efter den 15/2 då avdelningen stänger. För det vet inte Sahlgrenska och HR heller. En del kanske får gå till äldrepsyk, en del får i värsta fall gå till Rågården och rättspsyk. Men ingen vet något.

Ska personal behandlas på det här sättet, som pjäser på ett schackbräde som bara går att flytta runt hursomhelst? Vi väljer vårt arbete utefter intressesfär, vi väljer att vara kvar för att vi trivs. Att bli flyttad mot sin vilja är dock inget trivsamt.

När jag blev omplacerad på grund av omorganisation inom äldrepsykiatrin 2010 tog det mig minst ett år för mig att må bättre. Då var jag ändå kvar inom samma verksamhet. Det är så här Sahlgrenska notoriskt behandlar sin personal. Det är inte första gången och tyvärr inte heller den sista.

Patienterna då? Psykospatienter med liten eller ingen röst i samhället och oförmåga att bilda opinion på grund av sin sjukdom med tillhörande kognitiv svikt. De som haft avdelningen som en andra familj, eftersom deras egen är näst intill obefintlig och de som finns är utarbetade sedan decennier. Det är på grund av tryggheten att avdelningen funnits som patienterna klarar av att ta ansvar för sin sjukdom, trots sin kognitiva svikt. De vars trygghet försvinner, var ska de ta vägen?

De är för friska för att bli inlagda på akutpsykiatrin, för sjuka för att vårdas hemma vid försämringar. De får redan nu vända på psykakuten med en Stesolid i handen och med orden ”det finns inga platser”. Hur ska vi kunna ”effektivisera” deras mående?

Det finns snart åtta vårdplatser FÄRRE inom psykiatrin på Sahlgrenska.

Två veckor senare har avdelningspersonalen fortfarande inte fått reda på vad som händer. En sjuksköterska har sagt upp sig. Några i personalen är sjukskrivna för att de helt enkelt inte orkar gå till jobbet just nu. Jag har försökt vara positiv, om inte annat för min egen psykiska hälsa (jag får ändå vara kvar på mottagningen), men jag orkar inte längre. Jag och de andra som är kvar kommer att förlora 15 av våra kollegor om två veckor. Mattan har dragits undan under våra fötter och vi befinner oss i fritt fall.

Vera Wallin
Specialistsjuksköterska med inriktning mot psykiatrisk vård på SLÖP
(integrerad öppenvårdsmottagning och slutenvårdsavdelning inom Psykiatri Psykos)
Sahlgrenska universitetssjukhuset
Förtroendevald på arbetsplatsen