Reflektioner kring ett hållbart arbetsliv

Kära kollega och medlem i Vårdförbundet!
Vi har några tankar vi vill dela med dig.

Redan år 2013 sa en chef: ”Ni har ett obetalt samhällsansvar!”
Vad var det som fick chefen att ta till sådana brösttoner?
Jo, sjuksköterskorna svarade inte i telefonen hemma, för de riskerade att behöva gå in och arbeta.

Tacka sjutton för det. När vi äntligen är lediga från vårt arbete så är det inte våra chefer som vi vill prata med och som vill ha vår lediga tid. Det är väl klart att vi inte vill tänka på arbetet om vi inte själva väljer. För visst är det så, när chefen eller någon annan som ringer till dig om att du skall gå in och jobba. Då startar det något i dig. Oavsett om du tackade ja eller nej. Kanske ilska över att bli störd eller en samvetsstress över att inte ställa upp av olika orsaker. Lägg därtill att chefen kan ge bränsle genom att säga att ”Hur skall jag lösa detta? Ingen annan kan…”
Och vi löser! Genom att arbeta övertid, flex, ta extra pass, lära upp nya kollegor och försöka säga ifrån att arbetsmiljön inte funkar. Det går till en gräns. När gränsen är nådd, antingen går du, blir sjukskriven eller så infinner sig likgiltigheten. (Marianne Brindbergs i Västbloggen 28 februari 2013).

Nu skriver vi 2022 och sommaren kom i år igen. Återigen, med flera tusen vakanta pass i Västra Götalandsregionen. Nu är vi också galet trötta efter att gått igenom en pandemi, det var det ingen som trott 2013.

Framför allt sommaren kan vara en guldgruva att ösa ur för oss som ännu har ork kvar och lust att arbeta övertid. Kanske hägrar en resa, renovera eller spara. Arbeta gärna på med gott samvete så länge ni vill och orkar. Se det som en ynnest att hjälpa till, samtidigt som det ger klirr i kassan.

Vi andra, vi som efter två års pandemi fortfarande arbetar kvar i världens bästa yrke, men kanske inte hos Sveriges bästa offentliga arbetsgivare. Vi som väljer att stanna, för att kollegorna är bra och chefen försöker. Vi som känner att vi är för trötta för att förändra. Lönen måste in på kontot. För vem arbetar vi övertid? För kollegorna, som verkar ännu tröttare, för patienterna? Det där mantrat att “ställa upp” och “hjälpa till” har etsat sig fast och ger oss en etisk stress. När jobbet tar ännu mer tid från familjen och det sociala livet och kanske gör oss till en socialt inkomplett varelse. Hur länge ska vi orka?

Vi skriver inte det här för att klanka ner på någon kollega. Alla gör sina val, har sina värderingar och känsla. Men ställ inte samma krav på din kollega som du ställer på dig själv. Låt var och en välja sin egen väg. Sluta använda orden “ställ upp” och ”hjälp till”.

Snälla kollega, tänk en gång till om varför du arbetar mer än vad du är skyldig arbetsgivaren, för vi behöver dig, långsiktigt!

Det är våra politiker som skall stå till svars för, och är ansvariga inför patienterna som inte får rätt vård i rätt tid. Har inte arbetsgivaren skapat balans mellan krav (patienterna) och resurser (Vårdförbundets medlemmar) så måste kraven minska om inte resurser tillförs. Politiker måste börja prioritera långsiktigt.

”Två trötta sjuksköterskor”

 


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

När du skriver en kommentar så godkänner du att dina personuppgifter hanteras enligt vår personuppgiftspolicy.

Skriv på uppropet

Dags att vårda vården – vi kräver en bättre arbetsmiljö.

Vårdavården logotyp

Skriv på här