Therese Jensen, nattsjuksköterska E51, SÄS skriver om sin och sina kollegors arbetssituation: ”Det känns som att vi är med i Fia med knuff, hamnar man på samma ruta så blir man utknuffad. Man känner sig inte vatten värd. Är det såhär man är rädd om sin personal?

Nu lider år 2020 mot sitt slut och arbetsmiljön på min arbetsplats är värre än någonsin. Detta år har jag jobbat med covid19-patienter åtta av årets tolv månader. 

Efter sommaren trodde vi att det äntligen var slut, att vi åter skulle få ägna oss åt det som vår avdelning var till för, ortopedpatienter.
Men tji fick vi!
I hela en månad fick vi göra det, en månad fylld av glädje, skratt och arbetsgruppen var lugn och harmonisk. Det kändes som att vi var på väg tillbaka. Men så kom andra vågen som en käftsmäll. Samma dag som vi ”stängde” ned covidtiden känslomässigt så fick vi veta att risken fanns att vi skulle behöva ställa om igen. I några timmar var hjärtat lättat och sen kom slaget i ansiktet igen.

Det gjordes konsekvensanalyser och vi fick komma med tankar och funderingar på hur det kunde gjorts bättre, vad som var bra och vad vi lärt oss. I vår arbetsgrupp var vi helt överens om en enda sak: att om vi skulle behöva vårda covid19-patienter igen så vill vi göra det tillsammans, splittra oss inte vad ni än gör.
Och vad hände?
Jo, man gick helt emot oss och gjorde tvärtom mot vad vi önskade. Arbetsgruppen splittrades.
En del av oss blev förflyttade till OGAVA, några till covidmodulerna på avdelning och några fick vara kvar i vår ortopedmodul på E51. Nattpersonalen skulle inte bli så drabbade sas det, men ja, det höll ju inte i sig så länge. Sjukhuset valde att placera ut covidmodulerna på flera avdelningar på sjukhuset med motiveringen att då får patienten bättre möjlighet att få bra vård i förhållande till sin grundsjukdom. Och man skulle bemanna solidariskt från alla kliniker på sjukhuset.
Visst låter det bra i teorin? Hur fungerade det i verkligheten då?
Jo, man bemannade solidariskt från alla kliniker vilket kunde betyda att under ett arbetspass kunde det vara personal från KK, neonatal, medicin, vuxenpsyk och neuro. Personer som aldrig jobbat tillsammans och som i princip aldrig vårdat covid19-patienter. Vissa var hos oss i våras, men nu kändes det som att man hade lagt massa namn i en skål och dragit lott till vem som skulle vara i vilken modul. 

Hur kan det bli patientsäkert när det konstant är nya arbetslag varje dag och de flesta av personerna aldrig har vårdat en covid19-patient? Och det här med att hämna på rätt avdelning i förhållande till sin grundsjukdom, jo visst, jättefint tänkt. Men eftersom man har blandat personal från så många olika kliniker så är det inte ens säkert att det finns personal på plats som har rätt kompentens för patientens grundsjukdom. 
Uppmaningarna var hela tiden att vi skulle följa alla restriktioner som fanns, alltså hålla avstånd och inte umgås med mer än sin familj. Visst, inga problem, men när jag går till min arbetsplats så träffar jag i snitt 10 nya personer varje gång jag kommer dit.

Och hur mår vi i allt detta då?
Vi känner oss totalt överkörda och att våra åsikter bara ser bra ut på pappret, men inte är värd något över huvud taget. I korridoren har skratten tystnat, den uppsluppna stämningen som var efter sommaren är som bortblåst. Det osar istället ångest, gråt och stor klump i magen när man går till jobbet. Jag har så många arbetskamrater som är hemma på grund av psykisk ohälsa. Något som hade kunnat förhindrats om man hade lyssnat på oss. I våras stred vi tillsammans mot covid-19. Det var tungt och jobbigt, men vi hade i alla fall varandra. Det fanns i princip alltid någon kollega som man kunde gråta ut hos eller få en tröstande kram av.
Hur det är nu? Jo, nu kämpar man på helt själv. Jag är glad om jag känner igen ett ansikte när jag kommer till MIN arbetsplats. Det spelar ingen roll hur snälla, fina och trevliga alla som kommer utifrån är, de är inte mina kollegor, de känner inte mig. Vem ska nu ge mig stöd när jag tycker att det är motigt? Alldeles för många nätter har jag varit ensam ordinarie samt mest covid-19 erfaren, vilket innebär att det är mig som alla frågor om saker och ting. Jag känner mig som en levande informationstavla. Nästan varje pass får man lära upp någon om covid-19. Det är tar så fruktansvärt mycket på krafterna att hela tiden vara på tårna, le, vara trevlig, tillmötesgående, välkomna alla nya, berätta vem man är och vad man kan. 

Sedan 1 vecka tillbaka flyttande man ut ortopeden helt och E51 blev återigen en pandemiavdelning. Innan hade vi kvar en ortopedmodul på avdelningen. Jag finner liksom inga ord längre om hur det känns. Jag är djupt oroad över mina kollegor och rädslan är stor att ingen kommer orka jobba kvar efter den här cirkusen är slut. Vi har lyft frågan högre upp och fått till svar att man var tvungen att göra så här och att de är medvetna om att det finns en risk att många slutar, men att det var en risk som de var tvungna och ta.
Det känns som att vi är med i Fia med knuff, hamnar man på samma ruta så blir man utknuffad. Man känner sig inte vatten värd. Är det såhär man är rädd om sin personal?

Kommer vi få något extra för att vi gör det här igen kan man fråga sig? 
Nej, vi får inte en krona extra för det. Vi kommer att få en måltid i sjukhusets matsal när pandemin är slut som tack för vårt slit. 
Men en julklapp får ni väl? 
Nej, inte det heller för i Västra Götalandsregionen har man som policy att INTE ge sina anställda julklappar. 
Men något får vi väl till jul, lite julmat åtminstone? 
Nej, tyvärr inte det heller, för det går inte att ordna bra under dessa pandemiförhållanden. 
Så vad får vi då? 
Jo, vi får en måltid i matsalen någon gång, helst innan man gått i pension, fasta scheman, jobba varannan helg och frukt och godis. Vissa av mina kollegor får jobba både jul, nyår och trettonhelgen. Men som sjukhusledningen säger: Vi gör det här tillsammans!! Jag vill gärna se hur många på högre poster som kommer jobba jul, nyår och trettonhelgen. Jag kanske kan betala mina räkningar med en banan eller en näve godis. Men vi rättar fint in oss i ledet, håller tyst och jobbar så kränker vi inte någon eller ställer till med oreda.

Och ja, andra vågen sköljde över oss fortare än vi kunde ana och vi har full förståelse för att man behövde ställa om snabbt. Men det hade kunnat göras mycket bättre om man för en gångs skull hade lyssnat på oss som jobbar på golvet.

Och svenska folket, ni gnäller över att ni inte får fira jul tillsammans med hela tjocka släkten. Ni kanske kunde tänkt på det innan ni ordnade massa studentfester, halloweenfester och gottade er på andra ställen så smittan spred sig fortare än löpelden igen. 
Applåderna har tystnat för länge sedan, vi är tydligen inte längre hjältar utan bara är jobbiga som tjatar om att hålla avstånd och tvätta händerna. Men ni kan väl skänka en liten tanke till alla oss som dagligen klär oss i varm skyddsutrustning för att vårda era nära och kära när ni sitter framför Kalle Anka.
Om smittan inte stoppas nu så kommer det inte finnas någon vårdpersonal kvar att vårda de sjuka, för vi går på knäna och orkar verkligen inte länge till.

Så håll avstånd, tvätta händerna, stanna hemma vid minsta symtom och umgås bara med era närmsta.

Och till de som bestämmer: ta hand om er personal, lyssna på oss och ge oss det vi är värda!!

Therese Jensen, nattsjuksköterska E51, SÄS


Kommentarer

  1. Lider verkligen med er. Gör vad jag kan för att inte utsätta mig och andra. Jag åker ensam med hundarna till skogen för att inte umgås. Vill inte bli skyldig till att ni får fler smittade. Det är ensamt och tråkigt men alternativet lockar inte. Ni är årets hjältar ♥️

    1. Tack för de värmande orden. Jag vet hur tråkigt det är med karantän livet. Min mamma gör precis som du. Jag och mina kollegor är så tacksamma gör det du gör för att förhindra smittspridningen. Tack ❤️❤️

  2. Lägg ut i Borås tidning, så alla kan läsa hur det är! Kan ge många en tankeställare!
    Ni är guld värda!
    Uska på förlossningen

    1. Tack för dina ord. Jag tror redan någon har uppmärksammat Borås tidning. Jag är trött på att allt lindas in i bomul och ingen tar oss på allvar. Om min text kan göra skillnad så är jag väldigt glad för det.

  3. Det är inte klokt så som det blivit inom vården.Tiderna har förändrats till det sämre gällande personal.Påverkan av hela samhället. Att aldrig bemöta och uppskatta sin personal på er bra sätt.Bara köra över sin värdefulla personalÄr skamligt!!
    Själv jobbat inom SÄS 80-tal-2012 detta började redan I början av 20-talet.
    Ett sjunkande skepp.Dags för alla ansvariga för er personal att vända skutan rätt för er som jobbar i redan ansträngd sjukvård.°°°!!!!
    Uppmuntran ,Julklapp Stöd, Extra omtanke listan kan bli lång Samt stor respekt för ert arbete många chefer har sjukvårdsutb.skulle inte klara en dag med det arbete ni har!!!!
    Ord på vägen från Yvonne

    1. Tack för dina ord Yvonne. Ja, vi har en väldigt ansträngd situation och lite mer uppskattning hade varit fint än ännu fler pekpinnar. Det är ju inte så att vi kräver speciellt mycket. Respekt för vårt slit och arbete. Jag orkar inte vara tyst längre. Tack för att du tog dig tid att läsa.

  4. Hej! Jobbar som distriktssköterska i hemsjukvård. Det är en otroligt gripande berättelse om en helt omöjlig arbetssituation. Oh vad man skulle vilja stötta er alla. Det arbetet ni utför är ju heeeelt otroligt. Skickar famnen full med styrkekramar. Och jag önskar av hela mitt hjärta att ditt fantastiska inlägg ska få ansvariga att ta sitt förnuft tillfånga innan det är för sent!!!!

    1. Tack för fina ord Lena och tack för att du tog dig tid att läsa. Ja det är gripande och även sorgligt att texten ens ska behöva skrivas. Jag är trött på att vara tyst och om jag kan höra lite skillnad så är det värt det. Ni i hemsjukvården gör ett fantastiskt arbete ni med.

  5. Sjukvården förnekar sig inte, aldrig! De som styr och bestämmer hur det skall läggas upp vill inte ha med fotfolkets åsikter för det rubbar deras cirklar. Det är sorgligt att inte förstå att ett team som jobbat ihop sig som det beskrivs av Therese ssk är ju guld värt när det kommer till behandling av covidpat och även andra sjukdomar. Dels för att det finns samlad kunskap och erfarenheter samt den psykologiska delen av att kunna lita på varandras stöd. Detta är en mycket bättre ekonomi än att splittra fungerande personalteam. VGR kan skylla sig själva att det inte finns tillräckligt med kunnig personal på vissa enheter då man inte betalar lön som är skälig och inte uppskattar sina medarbetares insatser någonsin. Så faktum kvarstår att det kommer inte att bli lättare sedan när all vårdpersonal är slutkörd, sjukskrivna eller till och med för tidig död pga covid-19 och dumsnålhet i om VGR SJUKVÅRD.

    1. Tack för dina ord Anna. Ja deras ekvation går inte riktigt ihop. Det finns så mycket kompetens som man nu inte tar till vara på. Och ha kollegor runt sig som man känner och litar på är så viktigt. Tack än en gång gör att du tog dig tid att läsa.

  6. Therese!
    Bra skrivet.
    Att hålla samman medarbetare under pandemin etapp 1 är jag övertygad om var bästa modellen just som du skriver man har någon som vet vem man är på golvet mitt i kaoset och de svårast sjuka Covid patienterna där man verkligen är på tå. Någon som man delar verkligheten med och kan beröras tillsammans med.
    Splittring är okunskap, och kompetensen splittras i de team vi annars arbetar bra i med fokus på patienten.
    Trist att se idag 2020 hur ledningen brister i den kunskapen!
    Hm ja det vore väl inte så dumt om våra ledande politiker och sjukhusledning tog på sig skyddsutrustning och kom in till oss iform av assistenter, det finns ju kurser att gå på 2-3 dagar så det borde man kunna få ihop. De blir extra händer och det är det vi behöver för att kunna stå kvar hos den som tar sitt sista andetag liksom den som försöker överleva och behöver ha någon nära för att klara ångesten när luften inte räcker till. De är så många och behöver oss när inte familj och närstående får vara med.
    Det är dags nu
    Politiker, sjukhusledningar i vårt land, riksdag och regering.
    Ge oss möjligheten att orka, att stå kvar.
    Hjälp till!
    Stå bredvid oss!

    Sverige!
    Håll avstånd, håll ut, håll ut länge och pausa precis som vi i sjukvården
    Ingenting kan vara som det brukar just nu för någon , då kommer vi inte att klara detta i hälso och sjukvården, vem ska vi neka när vi står på gränsen av vår kapacitet redan nu!?

    1. Tack för dina ord Nina. Ja sammanhållning och att få vara med sina kollegor är så viktigt. Det var tungt i våras men vi klarade tack vare att vi hade varandra.

  7. Hej. Super bra skrivet. Tyvärr är det inte bara på SÄS eller VG regionen det är så. Likadant i Stockholm

    1. Tack för dina ord Renee. Ja tyvärr är det ju sant och vi måste börja höja våra röster och berätta hur vi har det. Det är inte ok att ha det såhär på sin arbetsplats. Tack för att du läst och sprid detta vidare. Ju fler det når ut till desto bättre.

  8. Ja, man kan inte annat än bli ledsen när jag löser ditt inlägg! Varför ställer ,an frågor till sin personal om man ändå inte tänkt lyssna?! Ni är de sanna hjältarna i denna pandemi och jag kan bara beklaga att det behöver vara så här. Arbetskamrater som man känner och kan förlita sig på ingår i patientsäkerhet och det saknas här förstår jag. Kämpa vidare och jag vill tro att någon gång segrar rättvisan. ❤️

    1. Tack för dina ord Ewa. Ja vi sliter och kämpar som djur och gör så gott vi kan. Om min text kan höra lite skillnad så är det helt klart värt det. Jag hör det gör mina kollegor och är trött på att vara tyst. Tack för att du läst och för det gärna vidare. Ju fler som det når ut till desto bättre.

  9. Tack för att du tar dig tid att beskriva din arbetssituation! En viktig påminnelse om att det är dax att lyssna på de som utför den livsviktiga vården av våra nära och kära. Vi måste tillsammans kämpa för en fungerande arbetsmiljö i ett team som känner och litar på varandra. Bara tillsammans är vi stärka och kan få till en förändring.

    1. Tack för dina ord Anne-Karin. De testar våra gränser hela tiden och nu kände jag att de gått för långt. Jag skrev ned som jag vet många tänker men kanske inte vågar säga. Och tröttnade jag på att vara tyst och att allt lindas in i bomull och paragrafer. Tack än en gång för att du tog dig tid att läsa och dela vidare.

Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.

Bli medlem

Läs mer vad du får som medlem.

Bli medlem nu