Skärpning allihop!

Dags att ställa om. Igen…….

Trötta, slitna och till viss del helt slutkörda gör vi återigen om vår fina avdelning till epidemiavdelning. Drygt 3 månader fick vi jobba med det vi i vanliga fall ska göra och det känns som att vi äntligen börjat komma tillbaka i rutinerna igen. Men nu är det ut med ortopedpatienterna och in med covid-patienterna. Till att börja med halva avdelningen men hur länge kommer det att räcka? Följer man nyheter och smittspridningen i landet ser det inte ut att hålla särskilt länge. 

Att göra om en befintlig avdelning till epidemiavdelning påverkar inte bara den avdelningens personal och patienter utan alla som jobbar på sjukhuset.
När covid-19-patienterna flyttar in till oss betyder det att ”våra” patienter flyttas till andra avdelningar. Patienter som utlokaliseras förväntas vårdas enligt rutiner och få samma goda vård som när de ligger på den ordinarie avdelningen med rutinerad personal. Hur ska detta gå till? Missförstå mig inte, jag vet att mina kollegor på de andra avdelningarna gör ett fantastiskt jobb men är vana vid en annan patientkategori. Självklart klarar vi av att våra alla patientkategorier men man blir expert på det område man vårdar till vardags. Det är dessutom bevisat att en patient som vårdas som utlokaliserad får längre vårdtid och vem vill vara på sjukhus längre än man behöver?
För att bemanna en epidemiavdelning behövs även där personal och då får alla på sjukhuset ställa upp oavsett vart man jobbar annars.
Att göra dessa omställningar och mentalt ladda om när man reda är helt slutkörd är svårt och jobbigt men vi gör det och denna omställning krävs av oss alla oavsett om vi jobbar på en epidemiavdelning eller inte. 
Hur många gånger tror ni att vi orkar med detta? 

Visst var vi nog lite mer förberedda denna gång för det har väl inte undgått någon hur smittspridningen ökat det senaste. Men det går ändå inte att ställa in sig på det och bli helt förberedd. 

Alla ni som inte kan följa FHM´s rekommendationer borde få följa med in i vår verklighet för en dag. In i skyddsutrustningen, de snabba omställningarna, ovissheten, känslan otillräcklighet och rädslan. Då skulle ni strunta i alla fester, resor mm. 

Vi ställer om och ställer upp för de sjuka men vem tar hand om oss när vi blir sjuka eller inte orkar längre?

Skärpning!
Alla måste hjälpas åt!

Sofia Thorsen
Legitimerad sjuksköterska
Förtroendevald och skyddsombud Vårdförbundet
Ortopediavdelningen, Alingsås lasarett, Sjukhusen i väster