Öppet brev till regionsstyrelsen VGR, sjukhusstyrelsen SÄS och sjukhusledningen SÄS

Här publicerar Vårdförbundet avd Västra Götaland ett öppet brev till regionstyrelsen VGR, Sjukhusstyrelsen SÄS och sjukhusledningen SÄS som är skriven av personalen på SÄS OP 1.

På bild:
Charlotte Lornell,
Karin Svensson,
Johanna Hederén,
Jeanette Jarneving och Helene Eriksson.



Covid19, ett virus som drabbat hela världen, och även oss. Redan i Februari månad började Borås sjukhus; SÄS, att planera och förbereda sig för att ta emot och vårda dessa patienter. Alla vårdavdelningar, alla som jobbar på golvet med att vårda patienter fick börja ställa in sig på en lite annorlunda vardag.

Omställningen gällde också för oss på Operation 1 på SÄS. Här jobbar Anestesisjuksköterskor, Operationssjuksköterskor och Undersköterskor som är specialiserade på att ta hand om patienter som är i behov av operation. Det började tidigt pratas om att vi skulle gå in och jobba på Intensivvårdsavdelningen för att stärka upp och bidra med våra vårdkunskaper. Vår egna operationsavdelning bromsades och operationer ställdes in. I samband med det påverkades vår trygghet i vår arbetsdag. Vi trodde då att vi skulle få lite utbildning i det som väntades av oss, men icke.

Så kom de första svårt sjuka patienterna till Intensivvårdsavdelningen, och meddelandet gick ut att vi då skulle gå in dit och jobba. Mötet med patienter som är i behov av intensivvård är inget som för oss sker på daglig basis och inget vi är vana vid. Från en dag till en annan mötte vi en helt ny typ av vård, och vi hade bara muntligen och via en skriftlig arbetsbeskrivning fått information om vad som skulle bli våra arbetsuppgifter och ansvarsområden. Vi blev mer eller mindre inkastade på covid-Iva utan någon bredvidgång och upplärning, och vi fick jobba med personal som vi inte känner sedan innan. Den enda identifieringen vi har är ett namn skrivet med tusch på en skyddsrock, och ett par ögon ovanför ett andningsskydd bakom ett visir.

Patienterna är sjuka, mycket svårt sjuka, många ligger kopplade till respirator, de flesta hjälper vi till att bli friska igen och få komma hem. En del dör tyvärr. Anhöriga får inte komma och hälsa på, de enda patienterna har är oss, anhöriga till patienter litar på oss. Glädjen när en patient efter många dagar i respirator kan få se och försöka tala med sina anhöriga via facetime samtal är lika stor som sorgen när någon inte klarar sig.

Som Anestesisjuksköterska skulle vi bland annat ansvara för alla läkemedel både intravenösa och per os. Det handlar inte alltid om läkemedel som vi anestesisjuksköterskor är vana vid att hantera, många av de läkemedel vi administrerar är nya för oss. Läkemedlen som används inom intensivvården är ofta potenta och det kräver en kunskap om hur det ska ges och vilka läkemedel man kan kombinera. Att koppla ihop läkemedel som inte är kompatibla med varandra kan få livsfarliga konsekvenser. Även doser och infusionshastigheter av läkemedel som för en van Intensivvårdssjuksköterska är självklara är för oss Anestesisjuksköterskor inte alls självklara.
Vi förväntades också hantera alla infarter med att byta slangar och kopplingar. Rutiner som för oss var helt okända.
Vi förväntades kunna all för oss ny apparatur från en dag till en annan. Detta och hela situationen att vårda i en helt ny miljö skapade en stress och en känsla av att vara otillräcklig

och okunnig. Det kräver också att vi själva frågar och läser på ordentligt, ett ansvar som läggs på oss som enskilda yrkesutövare eftersom arbetsgivaren inte har gått ut och utbildat oss.

Som operationssjuksköterska skulle vi arbeta mestadels med omvårdnaden av dessa patienter. Vanligtvis är vi vana vid att hantera sövda patienter, och assistera läkaren i en steril miljö med våra professionella kunskaper inom operationssjukvård. Denna nya arbetsplats, och nya värld, som vi blev inskickade till var så långt ifrån den vård vi är vana vid. Men som alltid så gör vi allt för våra patienter, men flertalet av oss har inte arbetat i IVA miljön med dessa läkemedel, sprutpumpar, ventilatorer, respiratorer, och i denna typ av omvårdnad någonsin eller på på många år, då vår vardagliga vårdmiljö inte är lik den vårdmiljö som vårdavdelningar inklusive Intensivvården är. Ingen hade tid att visa oss och lära oss, det räknades bara med att vi kunde detta. Rutiner som för intensivvårdssjuksköterskor och intensivvårds undersköterskor är självklart fick vi gissa oss till och fråga oss fram och göra så gott vi kunde. Känslan av vilsenhet var enorm, men alla som jobbar här är proffs så vi har löst detta. Men det har kostat! Vi var sedan innan trötta och slitna pga att vi under lång tid varit underbemannade och täckt upp vakanser på vår egen avdelning. Gör vi något fel kan det få stora konsekvenser för våra patienter.

Undersköterskorna på operation 1 som normalt jobbar med att passa på operationssalen det vill säga att tillsammans med övrig personal förbereda patienten inför operationen och som sedan hjälper till att ge operationssköterskan sterila produkter under ingreppet har också varit placerad på Iva-2. De flesta av dem har ingen tidigare erfarenhet av Iva-vård och den speciella miljö som det innebär. De har precis som övrig personal på operation känt sig vilsna och inte vetat vad som förväntas av dem. De är proffs och har gjort det bästa av situationen tillsammans med övrig personal på anestesikliniken.

Operationspersonal som vanligtvis jobbar på operation i Skene blev flyttade till OP 1 i Borås, de gick från att jobba vanlig dagtid, måndag-fredag, till att jobba dag/kväll/helg/röda dagar, med akut operationssjukvård och Intensivvård, som inte finns på deras ordinarie arbetsplats. Även personalen på Op 2 på SÄS har fått ändra sina arbetstider radikalt från måndag-fredag och inga kvällar till dygnets alla timmar och varannan helg och med andra patienter kategorier på Op 1 samt covid-patienter på IVA. De fick inte heller upplärning eller bredvidgång.

Personalen som varit kvar och arbetat på operation har fått högre arbetsbelastning, samt utfört ingrepp som vi inte är vana vid. Vi har varit färre personal och har inte varit anpassade till den verksamhet som vi har bedrivit.

Att komma till en ny arbetsplats, till ett helt nytt yrke tär på krafterna både fysiskt och psykiskt. Alla vi är sjuksköterskor och undersköterskor i grunden. Dock finns det ändå en anledning till att det är 1 års specialistutbildning på högskola för att bli Intensivvårdssjuksköterska och att det krävs många veckors bredvidgång innan man kan jobba självständigt som undersköterska på IVA. Precis som det krävs 1 års specialistutbildning på högskola för att bli Anestesisköterska respektive Operationssköterska. På sjukhuset finns grundutbildade sjuksköterskor som också arbetar

på Covid-IVA, men de fick 2 dagars utbildning, via högskolan, för att lära sig jobba där, sen fick de gå bredvid inne på IVA innan de började jobba på riktigt, detta fick inte vi! Vi upplever ångest när vi går in och jobbar på IVA, en känsla av otillräcklighet,en rädsla att begå misstag och att min yrkesskicklighet inte räcker till.

Det har funnits en osäkerhet kring skyddsutrustning. Andningsskydd som inte sitter tätt, vissa har fått tejpa runt dem för att få dem täta. En del dagar fick vi höra att vi bara fick byta andningsskydd 1 gång per pass för det fanns inte utrustning så det räckte. Det vill säga att vi inte ens kunde få gå ut på toaletten, för då måste vi ta ett nytt andningsskydd när vi går tillbaka in.
Värmen i skyddskläderna är hög, man svettas och varken kan eller hinner fylla på med vätska. Aldrig tidigare har Resorb, vätskeersättning erbjudits oss vi våra pauser.

Att andas i ett andningsskydd är jobbigt då de sitter tätt,de trycker och skaver i ansiktet, man blir torr i munnen.

Vi fick tidigt veta att vi måste börja jobba varannan helg, istället för var fjärde helg. En stor omställning för oss och våra familjer. Schemat ändras ständigt, trots hjälp från HR, gick inte våra scheman ihop, utan de ändras fortfarande dagligen.

Många av oss fick problem med sömnen, svårigheter att sova och mardrömmar. Stresspåslaget i kroppen gör sig dagligen påmint, med spänningar och värk. Ångest varje gång sms signalen i mobilen kommer om extrapass som måste täckas, eller ordinarie arbetsturer som måste ändras med kort varsel. Ångest om man inte tar ett extra pass för att vi inte orkar eller kan, för då tvingas en kollega kanske ta fler. Annars blir vi beordrade att arbeta. Besvikna familjemedlemmar när vi helt plötsligt måste jobba istället för att vara lediga.

Ständig rädsla för att drabbas av smittan, vi har kollegor som blivit sjuka. Rädsla att dra med sig smittan hem till familjen är stor. Våra liv står på paus, vi kan inte planera ett liv utanför jobbet.
Hemma ska vi försöka leva som vanligt, för att nästa timma kastas in i det värsta scenariot med de svårast sjuka. De flesta människor i samhället är rädda för viruset, de kan distansera sig och hålla avstånd, det kan inte vi.

Snart skulle vi få semester, en semester som vi, våra barn och respektive längtat efter. Ännu vet vi inte om, när och hur länge vi kan få vara lediga. Våra familjer får börja planera om, får vi ens semester ihop? Hur ska småbarnsföräldrar lösa det med förskolor och fritids som stänger? Semester i September, nu när semesterperioden är förlängd, när våra barn är i skolan och våra respektive arbetar är inte något vi vill ha.

Hela situationen är speciell, och vi förstår att vi alla måste hjälpas åt, men vi saknar respekten för våra olika yrkesroller, förståelsen för hur vi mår, förståelsen för oss. Ingen chef har någonsin frågat hur vi mår. Sanningen är den att vi inte mår bra, vi är trötta, slitna, vi gråter av trötthet, för vi har anpassat oss till situationen, slitit och ställt upp, och vi gör det för våra kollegor, för varandra. Det är nog på tiden att fler ser oss! Pengar är inte allt, men det gör mycket och det är ett litet bevis på, och ett tack för vad vi gör! Det är vi som befinner oss på golvet, som räddar liv, det är vi som tar hand om er och era anhöriga när ni/de behöver oss, och vi gör det på ett otroligt professionellt sätt och det är inga hjälteinsatser, det är vårt vardagliga jobb. Men vem ska göra det när vi inte finns där längre? När vi blir sjuka och inte orkar mera? Vi behöver inte fler chefer eller folk bakom skrivbord, med höga löner som talar om för oss vad vi ska göra och hur, det vet vi och kan vi själva. Från vår ledning möts vi med orden, att detta är en speciell situation som vi aldrig behövt möta tidigare och vi är anställda för att jobba med detta, tro oss det vet vi! Desto mer imponerande av oss på golvet som utsatt oss och tvingats hantera denna situation, och gjort det bra!.

Vi önskar respekt från er i bestämmande positioner, att ni sätter er in i, och försöker förstå vilken tuff vår vi haft! Vi lever inte kvar på Florence Nightingales tid då sjuksköterskeyrket var ett kall. Vi vill ni visar oss respekt och förståelse på annat sätt än genom att applådera eller att i tidningar uttala er om hur duktiga vi är! Vi vill ha rimlig ersättning för den situation vi har utsatts för, och för våra flyttade semestrar. Högre löner, för utan oss, vad händer då? Ni ska också vara medvetna om att när Covid-19 situationen har lagt sig kommer saker och ting inte återgå till det normala för oss. Då ska vi påbörja arbetet att operera ikapp för att minska på de köer som bildats under Covid-19 perioden då alla planerade icke livsnödvändiga operationen skjutits upp. Det kommer att krävas otroligt mycket av oss då precis som nu.

Vi vill ha ett lönetillägg/risktillägg för att vi med kort varsel ändrat scheman, ändrat arbetsuppgifter, byte av arbetsplats och arbete med ständig risk för att själva bli smittade. Vi anser att 5000 kr/ månaden från april tills dess att vi återgår till vårt vanliga schema och vanliga arbetsuppgifter är en rimlig ersättning. Vi vill ha en höjd sjukersättning om vi tvingas bli hemma på grund av sjukdom och en höjd ersättning för extrapass. Det är på sin plats att ni tackar oss med lön. Applåder och muntligt beröm betalar inte vår mat eller taket över våra huvuden.

Charlotte Lornell operationssjuksköterska
Ida Windhage anestesisjuksköterska
Johanna Hederen operationssjuksköterska
Karin Engvall operationssjuksköterska
Hanna Kransvik operationssjuksköterska

Anställda vid OP 1 SÄS Borås

Bli medlem

Läs mer vad du får som medlem.

Bli medlem nu