Misskreditera inte sjuksköterskeutbildningen!

Det är med häpnad vi läser intervjun med Sahlgrenskas nya styrelseordförande Henrik Ripa (M) i Göteborgs Posten den 14 januari, skriver Doris Lydahl filosofie doktor och Birgitta Jordansson docent.

På bild: Birgitta Jordansson docent och Doris Lydahl filosofie doktor.

Ripa anser nämligen att sättet att komma till bukt med de problem som finns på Sahlgrenska, som påpekats av både läkare (GP 5 januari) och sjuksköterskor (GP 26 november 2018), är att minska sjuksköterskornas omvårdande uppgifter.

”Jag tror att vi blir en mer attraktiv arbetsgivare om man faktiskt får jobba med det som man är utbildad till” säger Ripa.
Vet Ripa inte om att omvårdnad är sjuksköterskornas ansvarsområde?
Vet Ripa inte om att en sjuksköterska som utbildar sig på Göteborgs Universitet läser minst 46,5 högskolepoäng omvårdnad?
Vet Ripa inte om att omvårdnad är ett eget vetenskapligt forskningsområde som finns representerat på flera av landets universitet?

Omvårdnad är själva grunden för sjuksköterskeyrkets professionalisering. Under åtskilliga decennier underordnandes sjuksköterskan den medicinska vetenskapen. Sjuksköterskan sågs som läkarens medhjälpare eller förlängda arm. Under de senaste tjugo/trettio åren har dock maktförhållandena förändrats och en ny autonom omvårdnadsdisciplin har vuxit fram. Sjuksköterskor har numera etablerat sig som en självständig yrkesgrupp med en egen, utvecklad expertkunskap inom just omvårdnad. En viktig förändring kom med högskolereformen 1977 och de utredningar som följde på den. Genom dessa fick vårdutbildningarna högskolestatus. De innebar dessutom krav på forskningsanknytning, det vill säga att utbildningen skulle vila på en vetenskaplig grund och att vägar till forskarutbildning skulle öppnas för sjuksköterskestudenterna. Dessutom användes begreppet omvårdnad för första gången som benämning på sjuksköterskornas huvudämne. Efter detta växte omvårdnad som forskningsområde. De första två professorerna i omvårdnad tillsattes redan 1987 och antalet professorer ökar stadigt.

Trots detta finns spår av underordning kvar, vilket inte minst skiner igenom i intervjun med Henrik Ripa. Medicinen anses fortfarande ha en överordnad status i förhållande till omvårdnad, vilket ger sjuksköterskan lägre status inom sjukvården och omvårdnad en lägre status inom fältet.

När Ripa säger att ”Det är trevligt med omvårdnad och att hjälpa, det är inte det, men du kanske inte behöver ha fem års studier för att göra den delen” så misskrediterar han sjuksköterskeutbildningen och ett helt forskningsområde. Det är anmärkningsvärt.
Skärpning!

Doris Lydahl är filosofie doktor i sociologi och jobbar på Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap, Göteborgs Universitet. Hon skrev en avhandling om personcentrerad vård, standardisering och evidensbaserad medicin, med särskilt fokus den omvårdande personalens arbete. Just nu jobbar hon som forskare i ett finsk-svenskt projekt som handlar om hembesök inom psykiatrisk vård, beroendevård och åtgärder mot hemlöshet. Ni kan läsa mer om Doris  här.

Birgitta Jordansson är docent i arbetsvetenskap och jobbar på Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap, Göteborgs Universitet. Hon arbetar med genus och jämställdhetsfrågor relaterade till arbete, arbetsorganisation och arbetsmarknad inom forskning, undervisning och samverkan. Hennes huvudsakliga forskningsintresse rör akademin som organisation och som arbetsplats och hon forskar just nu i ett projekt som handlar om jämställdhetsintegrering av akademin. Ni kan läsa mer om Birgitta här


Kommentarer

  1. Tack för att ni debatterar detta, dessutom så blir det bredare genomslag när även andra professioner än sjuksköterskor tydliggör sjuksköterskornas huvudområde omvårdnad och vetenskapsområde.

    Jag förväntar mig att Ripa går ut med en offentlig ursäkt och dementering av sin uppenbarliga okunskap.

    Anette Ekström, professor i omvårdnad

  2. Sjuksköterskor som inte vill forska är idag diskriminerade. Omvårdnad. är inte och sitta vid datorn och dokumentera. Titta på patienten och kunna göra en bedömning är tydligen fel idag. Min uppfattning är att det är få sjuksköterskor som faktiskt vill delta praktiskt i omvårdnad . Mvh Lena leg ssk

  3. Man blir så upprörd när man läser vad en okunnig person med makt att försämra vården säger. hittade en text på nätet http://genia.dinstudio.se Sjuksköterskan är den enda yrkesgrupp som har legitimation i omvårdnad, utfärdad av Socialstyrelsen. Därmed är det klart och tydligt att sjuksköterskan ansvarar för omvårdnad, det vill säga hälsofrämjande arbete. Det innebär att sjuksköterskan, enligt ICNs etiska kod (ICN, 2006; Svensk Sjuksköterskeförening, 2008a) har dessa fyra grundläggande ansvarsområden:

    Främja hälsa
    Förebygga sjukdom
    Återställa hälsa
    Lindra lidande.
    Sjuksköterskan har utbildning och legitimation i allmän och specifik omvårdnad. Specifik omvårdnad är kunskap inte bara om normala och naturliga funktioner, utan även om sjukdomar och deras behandling. Därför har sjuksköterskan en nyckelroll i att möta behoven till exempel från äldre multisjuka personer, anhöriga och personal. Det innebär bland annat att sjuksköterskan ska leda patientnära omvårdnad, handleda och undervisa.

Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.

"Jag orkar inte jobba mer än deltid"

3 av 10 jobbar deltid i vården – många för att de behöver mer vila och återhämtning. Det kan du läsa i vår rapport “Jag orkar inte jobba mer än deltid”. Vi presentar också  Vårdförbundets förslag för att säkra rätten till hållbara heltider.

Läs rapporten här!