Personalen, patienten och den heta potatisen

Som barnmorska och förtroendevald i Vårdförbundet har jag utan större ansträngning listat ut vad som räknas till vårdens två absolut största problem: Personalen och Patienterna.

Personalen belastar verksamheten med krav på en hälsosam arbetsmiljö och rimlig arbetsbelastning. De vill ha sådant som kompetensutveckling, raster under arbetspasset, semester och dessutom förväntar de sig lön varje månad. Svindyra utgifter.

Patienterna söker sig till vården i en aldrig sinande ström. Både unga och äldre blir sjuka eller oroliga över sjukdom. De insjuknar på annan tid än dagtid. De söker sjukvården akut, oplanerat och ibland många på samma gång. De behöver bedömas och undersökas. Högteknologisk apparatur måste användas och avancerade prover tas. När resultaten analyserats kan det bli tvunget med behandling, ibland en lång sådan. Kanske krävs inläggning på sjukhus. Riktigt dyra utgifter. Det räcker att man öppnar en dagstidning eller tittar på TV. Våra beslutsfattare förmedlar alla samma sak. Personalen och patienterna är problemet. De är källan till budgetar som skenar och vårdköer som växer.

Inställningen till personal och patient som problem och utgiftskälla genomsyrar också de flesta vårdverksamheter. Båda kategorierna behandlas bildligt talat som ”heta potatisar”. Ingen (läs politiker) vill ta det övergripande ansvaret för någondera och kan man passa vidare till någon annan är det en fördel för den egna ekonomin. Ju färre personal och patienter desto större chans att klara budget.

I kölvattnet av detta breder en syn ut sig över vårt land, där alla personalkategorier är utbytbara med varandra. Någon som oavsett kompetens kan flyttas och nyttjas för att utföra alla förekommande sysslor i precis vilken verksamhet som helst.

För patienterna innebär ”heta-potatis-tänket” absurt många förflyttningar och nya kontakter. Frustrerande möten där syftet ofta är att påvisa att de inte alls är i behov av vård. I alla fall inte på den vårdcentral, akutmottagning eller sjukhus de för stunden sökt sig eller befinner sig hänvisad till.

Detta kan låta som en väldigt cynisk beskrivning men den är inte desto mindre sann för det. Så länge personalen upplever sig vara en belastning och patienterna oönskade kommer vi inte få någon ordning på sjukvården. Båda dessa är ju trots allt förutsättningen för att systemet ska fungera. Det måste ”bli fint” igen att ta hand om både den som söker vård och den som ger. Och det är bråttom, väldigt bråttom!

Malin Bergander

Barnmorska och förtroendevald i Vårdförbundet

 Malin Bergander
Förtroendevald Barnmorska