Det frivilliga extrapassets paradox
När huvudskyddsombudet går runt på avdelningarna på sjukhuset möts hon av hårt arbetande personal. Frågar som alltid, hur har ni det? Svaret, samma som igår, mycket, det är fullt men det går bra. Är ni fullt bemannade? Är ni dem ni ska vara? Ja, det är vi. Fast tre sjuksköterskor gör extra pass och själv ska jag jobba ikväll också. Så vad betyder egentligen orden, det går bra?
Jo, det betyder att arbetet på avdelningen, just nu, går bra. De är tillräckligt många för att lösa uppgiften. Tillräckligt många kollegor har ställt upp och tagit extra arbetspass för att säkerställa patientsäkerheten på avdelningen, säkerställa arbetsmiljön på avdelningen. Men kan de säga att patientsäkerheten är säkerställd när tre i styrkan kanske jobbar sin sjunde, tionde, tolfte dag på raken? Kan de säga att arbetsmiljön är god när halva styrkan består av överarbetad personal? Kan de vara säkra på att de fattar rätt beslut, att deras bedömningsförmåga är adekvat när de arbetar för mycket?
När arbetets art innebär att man är på fötterna, aktivt tänkande, praktiskt utförande hela arbetspasset och hanterar andra människors sorg, smärta och tårar är återhämtning mellan arbetspass oerhört viktigt. Så när arbetsgivaren påkallar behovet av arbete utöver heltid sätts den inre pliktkänsla i konflikt med det egna behovet av vila.
På sommartid finns ett ofta ersättningssystem där man ersätts utöver avtal med X antal kronor per timma. Men förutsättningarna för att få dessa ersättningar är att extrapassen tas frivilligt. Måste chefen beordra in personen så får man endast enligt avtal. Om man inte tar extrapasset får kollegorna då slita hårdare, blir man då den som knuffar dem över gränsen till vad de orkar med?
Om jag inte tar extrapasset, anser mina kollegor då att jag är okollegial och inte drar mitt strå till stacken?
Om jag inte tar extrapasset sätter jag då våra patienter i fara, riskerar de få en sämre vård än de behöver när det är för få i tjänst?
Om jag inte tar extrapasset förvärrar jag då min chefs arbetsmiljö, måste hon beordra mig då, fast jag vet att hon inte vill peka med hela handen?
Om jag inte tar extrapasset anses jag då inte så flexibel och engagerad som jag bör vara för att få en god bedömning nästa gång ny lön ska sättas?
Om jag inte tar extrapasset blir jag då utan extraersättningen om jag ändå är den som blir beordrad att arbeta?
Om jag inte tar extrapasset, kan jag då slappna av med gott samvete och vila, när jag vet vilken sits jag satt alla andra i?
Ja, chefen, jag kommer….
Hur frivilligt kan man säga att det är när både mitt samvete och min plånbok hålls som gisslan?
//Lene Lorentzen
Kommentarer
Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.
Boka din lönecoachning!
Nu är vår digitala lönecoachning i gång. Vi har flera tillfällen med fokus på löneförhandling eller lönesamtal. Passa på att öka dina kunskaper om lön, löneförhandling och lönebildning. Det har du nytta och glädje av hela yrkeslivet.
Sedan starten hösten 2021 har vi gruppcoachat över 8000 medlemmar. Ta chansen du också.
Säkra din plats här!
Jag tror det är nödvändigt att vi slutar upp med att ta dessa ”frivilliga”( som inte ÄR frivilliga i verkligheten) extrapass – arbetsgivaren kommer att fortsätta utnyttja och slita ut oss så länge vi tillåter det. Resultatet är ju, så som det ser ut idag, att få sjuksköterskor stannar i 24/7- verksamhet hela yrkeslivet.