Jag dog men jag lever

Det där låter som en kraftfull titel, en slogan  för att väcka uppmärksamhet men är min verklighet. Jag dog men jag lever.

Den som berättar för dig är Peder Jarnvall, präst i Harplinge-Steninge utanför Halmstad.

En av dessa många människor som tror, eller får jag kanske säga EN GÅNG trodde,att livet var en komprimerad kalender, ständig andnöd och något jagat i blicken i oro för att underprestera.Nu vet jag, skriver han, att DET inte var livet utan rena döden.

Jag befann mig i semesterns sista skälvande dagar i mitten av augusti 2014. Kvällen lovade gott grillväder och min man Hasse var på väg till stallet för en kort ridtur före middagen.”Hinner jag ta en vända på cykeln då?”, frågade jag. Han vände sig om och nickade.”Gör du det, om du känner att du behöver. Jag tänder grillen, så blir det bra tajming tills du är tillbaka”.

Regelbunden motion, rörelse överhuvudtaget har alltid varit min kropp och tankes rastplats.Fåfäng? Tja, visst är jag nöjd att kunna bära upp samma prästkaftan som för tjugo år sedan. Den sitter till och med lite bättre idag.

Förbi Töringes åkrar gick färden, upp genom Vinberg och så svängen mot kyrkbyn. Det var i backen upp mot kyrkan på höjden värken kom. En plötslig  kramp vid hjärtat. En värk som inte ville släppa. Jag saktade farten  och tog det lite lugnare i uppförslutet. Krampen släppte. Phu! Det skulle känts opraktiskt att dö här mitt i backen, om Hasse sedan skulle ut och  leta efter mig i dikena.

Det sista var en drastisk bild jag skämtsamt brukat göra, var gång  Hasse tyckt att jag pressat mig alltför hårt med motionen efter en  arbetsdag. Jag hade lovat att inte dö utom räckhåll för honom. Väl hemma var jag fylld av oro i kroppen, och med tårar i ögonen  förklarade jag läget för Hasse. Nu var krampen kring hjärtat och det  vassa strålandet genom min vänsterarm så påtagligt att jag inte kunde  bortse ifrån det.Han såg min oro och hörde ju att jag inte försökte skämta bort det,  som vid andra tillfällen. ”Vill du att jag skall ringa en ambulans?””Nej, bara jag får vila går det över”. Jag påstod mig redan känna mig  lite bättre. ”Vi skall inte besvära Landstinget i onödan. Det är andra  som behöver den hjälpen bättre”. Den värsta smärtan hade släppt något,och jag tänkte att det här har jag vilat bort före maten.

”Jag ringer Branka, i alla fall”, ropade Hasse upp till mig. ”Nej, det  behöver du inte. Jag mår redan bättre”, sa jag.Sedan minns jag inget mer.

Nu är Branka inte bara en väl prövad sjuksköterska utan också  serbiska, och en sådan dam nöjer sig inte med annat än att ha fått sin  vilja igenom.

”Lägg på! Ring 112!!”, var hennes klara besked när Hasse bara kort förklarat läget. Det fanns uppenbart inte rum för någon diskussion om  nödvändigt eller inte.Allvaret för Hasse underströks av att ett samtal med Branka sällan  understiger tjugo minuter. Nu hade det inte tagit ens två.

Som en lycklig försyn befann sig tack och lov en ambulans strax bortanför  avtaget mot Falkenberg. En oplanerad retur från Varberg som blev min  räddning. De dirigerades in och lyckades hitta rätt väg in till gården.Efter kort briefing från Hasse gick ambulanssjukvårdarna upp på  övervåningen. Då var jag redan död.

Sedan hur länge vet jag inte, men uppskattningsvis ca fyra minuter.Ja, död och död. Diagnosen var hjärtstopp men principen den samma och  utfallet fatalt utan en professionell insats.I det allvarliga läget, hade de efter anrop nu fått sällskap av en extra bil.Nedför trappan i ett hus med snäva vinklar bars jag. Personalen hade  inte bara 100 kilo dökött att släpa på. De skulle också ha sinnesnärvaro att möta Hasses oro i alla de frågor som nu rusade genom hans huvud.

Under resan mot Halmstad och en varskodd vårdinsats i väntan gav  personalen alla nödvändiga uppgifter för att sjukhuset skulle kunna  möta upp efter rådande förutsättningar. Hjärtstoppet hade varat länge och utgången var oviss. Överlevnad?  Kanske. Skador? Möjligen, troligen, men omöjligt att svara på i detta läge.

Väl på plats väntade en personalinsats som inte bara skulle lösa de  nödvändiga insatserna i mig, utan också finna tiden för och omsorgen om Hasse.En blixtinsats i stort och smått som så här i efterhand storligen imponerar på mig.Det kändes som om ett helt sjukhus ställde sin samlade resurs till en persons förfogande och räddning.

Ja, jag överlevde. Det tog tre dagar, en ballongsprängning och så  mycket smärtstillande, att jag nog aldrig kommer att uppleva liknande psykedeliska visioner som de jag hade under min medvetslösa period.Det var först på tredje dagen jag vaknade upp. Läkarna hade inte velat  svara på frågan hur stora mina skador var, för att inte i förtid oroa  Hasse och familjen.

De sade som privatdetektiven Ture Sventon; ” Det är för tidigt att  yttra sig om den saken”.

Det var först där när jag plötsligt slog upp ögonen, matt klarade  blicken och sade; ” Hasse, du glömmer inte bort att lämna böckerna  till biblioteket så vi slipper förseningsavgift”, som han förstod att  jag var tillbaka.

Peder på sjukhuset

Ja, jag överlevde. Tack vara vår sjukvård. Jag lever idag två år  senare, i stor tacksamhet till varje enskild och samfälld insats som  gjordes under de tre dagarna och tiden som sedan följde.Jag dog då, men jag lever idag.

Min historia är naturligtvis bara ett av många lyckliga  återberättanden, så jag aspirerar inte på någon originalitet. Bara att  få uttrycka min tacksamhet.Den där tårtturnen Hasse och jag sedan gjorde till de  räddningstjänster i Falkenberg och Varberg som räddade mig i det akuta  läget och transporterade mig till tryggheten i Halmstad, kändes lite  ringa med tanke på insatsen.”Vårdpersonal älskar tårta! Allt som passar till fikat är bra”, sade  de med en skämtsam blinkning till blomsteruppsättningar och  minnesplaketter.

Hängivna. Självuppoffrande. Drivna av sin professionallitet och  medmänsklighet.å vill jag sammanfatta mitt möte och min fortsatta kontakt med den  underbara personal jag mött i svensk sjukvård.Ingen skulle kalla dem underskattade, men sorgligt nog måste jag  tillägga underbetalda, undervärderade och underbemannade.

Jag vet inte vilka pressade scheman och dubbla skift mina räddande änglar levde i, den natten de tog mig tillbaka till livet. Bara ett vet jag; så ser vår vårdpersonals verklighet ut. Dagligen. Nattligen. Ändå förutsätts de lösa differensen mellan liv och död.För dig och mig. Därför är ansvaret vårt. Ansvaret att söka lösningar på deras orimliga arbetssituation.

Vår vård är vår överlevnad. Word!

 

//Peder Jarnvall, präst i Harplinge-Steninge utanför Halmstad.

 

Peder och Hasse


Kommentarer

  1. Det här var en riktigt fin skildring av hur handlingskraftiga medmänniskor och vårdapparaten kan fungera. Världen är kanske inte så eländig ändå?

  2. Så tacksam att du delar med dig av din berättelse, så tacksam att få ta del av den. Arbetar som sjuksköterska i hemsjukvården, så det är inte så ofta jag är inblandad i de akuta händelser som du beskriver, snarare får jag vara delaktig i det stilla insomnandet som en långvarig sjukdom eller åldrandets rätt mynnar ut i…
    Att få finnas till för anhöriga, ibland små barn är aldrig helt enkelt men ack så viktigt, det är en del av deras minne som alltid kommer att sammankopplas med dödsfallet. Är så glad att du återigen lever, du berikar världen! Detta säger jag som mormor och farmor då du döpt tre av mina barnbarn, tack!

Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.

"Jag orkar inte jobba mer än deltid"

3 av 10 jobbar deltid i vården – många för att de behöver mer vila och återhämtning. Det kan du läsa i vår rapport “Jag orkar inte jobba mer än deltid”. Vi presentar också  Vårdförbundets förslag för att säkra rätten till hållbara heltider.

Läs rapporten här!