Tänk dig fredag eftermiddag. Du sitter i personalrummet ihop med tre arbetskamrater. Skulle kunna vara var som helst i vården men låt säga att det är på en operationsavdelning. Du är anestesisjuksköterska och dina tre andra arbetskamrater är operationssjuksköterskor.Det är lite fredagsfeeling och ni pratar om vad alla ska göra i helgen. Ni pratar också om veckan som varit.

Snart är alla lediga och det är FREEEEDAAAAG!!! Här kunde historian varit slut. Alla fyra hade gått hem och firat FREEDAAAG och levt lyckliga i alla sina dar…eller  iallafall  en skön helgledighet.

 

Snipp snapp slut så var ….sagan INTE slut.

Det är nu det händer, nu chefen kommer in!

”Det fattas en operationssjuksköterska ikväll och NÅGON av er måste stanna”Det är nu man skulle vilja göra som på film. Kunna frysa filmen och bara låta filmen stanna.

Låt oss frysa bilden och nu tänka efter…

Visst skulle detta kunna vara nästan var som helst i vården där arbetet sker dygnets alla timmar? Vem ska nu ta sin lediga fredag kväll och arbeta? Visst är det lite goa pengar som hägrar också?!  Lite övertidsersättning och extra guldkantspengar in på kontot…!  IMG_1693

Vem ska arbeta?

Chefen har inte sagt till de tre som kan arbeta vem som är aktuell. Det är en öppen fråga till alla tre…

ALLA  i fikarummet inklusive du och de tre operationssjuksköterskorna vet hur veckan sett ut och även den stundande helgen är planerad för ni har pratat om detta i fikarummet innan chefen dök upp.

Själv ska du till kusten och bara vara och är inte aktuell för att arbeta då du inte har rätt specialisering. En har berättat att hon måste skynda sig hem för att byta av sin partner för att de har sjuka barn hemma och skulle egentligen vabbat under dagen men då skulle verksamheten bli lidande och valde att arbeta istället. Kollega nummer två ska likasom du bara vara och inget speciellt planerat och ser fram emot FREEDAAAG och ledig helg.  Nummer tre har jobbat för många dagar i rad och har pratat glatt om sin förestående efterlängtade semester som hon ska åka på nästa dag. Hon ska skynda sig hem och packa! Chefen har också kunskap om vem som arbetat för många dagar i rad, förestående semester och det egentliga behovet av vab.

Vem tror ni börjar skruva på sig? Vem är frivillig? Finns det en frivillighet?

Det kunde bli så här:

  • Chefen pekar med handen och sagt: ” Jag beordrar kollega två” eller…
  • Chefen frågar igen ” Finns det någon frivillig” eller…
  • Kollega två hade sagt. ”Jag tar passet då ni andra har sämre förutsättningar att jobba” eller…
  • De andra kollegorna hade sagt det är ”Kollega två får jobba, vi andra kan inte. Vi har giltiga skäl för att slippa jobba” eller…
  • Kollega två säger ” Jag vill vara ledig och JAG VILL INTE och om jag ska arbeta får du BEORDRA mig!

Här sitter nu tre kollegor och en ska arbeta. Professionsstressen ligger tung över fikarummet och var finns frivilligheten?

Ska kollega nummer två som ”endast” vill vara ledig erbjuda sig? Ska hennes skäl till att var ledig vara orimliga?

För att få ett hållbart yrkesliv MÅSTE vi kunna få säga nej till att arbeta utan professionstress.

Viljan att vara ledig sätts emot och blir en kollegial press över att det ska lösas i arbetsgruppen över vem som ”frivilligt” ska arbeta.

Låt oss nu ta oss bort från samvetsstress/professionsstress och känslor till det rent faktamässiga och objektiva.

  • Någon måste ersättas och det saknas bemanning, vem ansvarar för det- CHEF
  • Vem ansvarar för att bemanna och att tillgodose att vi inte arbetar för mycket förutom den självklara arbetstidslagen- CHEF
  • Vem har bedömt att verksamheten måste ha kompetens för kvällen att uträtta en säker vård- CHEF
  • Vem ansvarar för att få in personal- CHEF
  • Vem har budgetansvar och mandat att beordra- CHEF
  • Vem har ansvar för att chef arbetsmiljö över att behöva beordra istället för ”frivillighet”- CHEFENS CHEF

Låt denna sommar och för att sedan fortsätta i kollegial anda att hantera bemanning och beordra till att bli det självklara ansvaret som chef har. Låt chef förstå att rent objektivt är det mandatet chef har och ingen annan av kollegorna.

 

Hur slutade nu sagan? Saga och saga, snarare sannhistoria.

 

Kollega nummer två blev beordrad av chef. Blev det då inga göttiga pengar eftersom hon blev beordrad? Självklart fick hon samma ersättning som om hon skulle arbetat ”frivilligt”. Det säger vårt avtal att övertidsersättning ska utgå. Var hon arg över att bli beordrad? Självklart var hon det. Arg över att hamna i professionsstress över att hennes rätt att ”bara” vara ledig för att återhämta sig inte blev respekterat utan hon skulle vara den ”frivilliga”.

Hon var nöjd över att hon slängt av sig offerkoftan och tydliggjort chefens ansvar.

 

Mot sommaren vandrar vi, låt objektiviteten flöda. Stoppa undan professionsstress och offerkoftan!

För ett hållbart yrkesliv och säg: ” NEJ, JAG VILL INTE!”

 

Snipp snapp snut så var denna berättelse slut

Stina Wernstedt och Marianne Brindbergs  

 StinaMarianne


Kommentarer

  1. Så bra beskrivet! Säkert händer detta ofta och alltför många låter inte chefen ta sitt ansvar utan anmäler sig frivilligt. Varför är vi så plikttrogna och snabba på att lösa ett återkommande problem? Resultatet kan ju bli detsamma om chefen gör det hon/han har mandat för och beordrar men låt henne/honom göra det då och skriftligt! Men vi måste bli mycket duktigare på att använda vår egen rätt att säga nej! Självklart måste vi kunna planera vår kommande ledighet! Vi har alla våra rättigheter och skyldigheter så ta reda på vad som gäller för dig och stå på dig. Bli ”besvärlig” Skönt att vara pensionär/Ewa.

Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.

"Jag orkar inte jobba mer än deltid"

3 av 10 jobbar deltid i vården – många för att de behöver mer vila och återhämtning. Det kan du läsa i vår rapport “Jag orkar inte jobba mer än deltid”. Vi presentar också  Vårdförbundets förslag för att säkra rätten till hållbara heltider.

Läs rapporten här!