Hör långt borta att telefonen ringer. Registrerar att det är morgon. Min första tanke är , har det hänt min dotter något? Det andra som far igenom huvudet är, har jag tagit fel på min arbetstid, ska jag jobba nu och har försovit mig? Screenshot_2016-05-20-09-26-56-1

Lyfter luren och svarar mycket sömndrucket, Marianne.

Det är vikarieförmedlingen som undrar om jag kan byta min kväll till dag.

Säger NEJ. Jag kan inte, jag har planerat min lediga tid till andra saker. Be någon annan. Lägger på luren och lägger mig igen. Stackars människa att behöva ringa runt och väcka personal går igenom mitt huvud.

Lägger mig igen och inser att telefonen också väckt min kärbo som är en av min orsaker till att jag inte vill arbeta. Min dyrbara tid som jag har ihop med min kärbo. Få några timmar tillsammans för att vi inte kunnat träffas under veckan och ta ikapp livet mellan två städer.

Försöker sova…tankarna surrar igång. Tänker på min kollega som är själv. Ser på klockan. Den är inte sju än. Snart kommer min kollega upptäcka att hon är själv sjuksköterska i början på dagen och den stress det innebär.

Mitt samvete gnager! Jag som sett fram emot ÄNTLIGEN SOVMORGON, är klarvaken!

Arbetat långa dagar som förtroendevald i Vårdförbundet med att pendla till Göteborg och komma hem sent. Tåg som varit försenat och sena möten. Sett fram emot att arbeta en kväll och extra tid hemma i dagsljus. Klippa gräs, rensa i garage och köra till tippen och att komma ikapp med huslivet.

Vaken och dåligt samvete. Min sovmorgon är förstörd! Sannolikheten att någon kan arbeta lördagmorgon är minimal. Inser att det kommer att komma ett samtal till. Dels för att det är lättare att få in någon på kvällen och att det finns mer tid att jaga sjuksköterskor till kvällen. Inser logiken men känslan är inte logisk. JAG VILL INTE! Jag vill vara ledig och göra det som jag planerat.

07.08 kommer det som jag befarade. Chefen ringer , låter lika trött som jag. Hon undrar om jag kan arbeta. Jag lägger fram mina skäl att jag har planerat min fritid och att jag vill ta igen livet mellan två städer. Chefen förstår men ingen annan kan och hon undrar om hon kan be mig. Svaret till henne blir:

”Då får du beordra mig”april

Vilket hon gör.

 

Klockan 08.00 är jag på arbetet.


Nej, jag blir sällan beordrad för att jag är borta från verksamheten väldigt mycket. Ja, jag har förståelse för min chef att det är en svår sits att behöva ”tvinga” någon att arbeta. Men att säga okej när hon ber mig och jag inte vill, finns inte på kartan i detta skarpa läge när valfriheten för mig är väldigt liten.

Min reflektion över situationen var inte att jag blev arg över att bli beordrad. Det har hänt förr. Utan snarare oron och det dåliga samvetet över att ”ställa” till det för min kollega. Jag tror inte att jag är ensam att få denna samvetsstress. Chefen fick säkert det med för att bli tvungen att ”tvinga” mig.

Vårdsverige är fullt av människor med samvetsstress.

Och vet ni vad? Hade jag sagt okej när chefen bad mig… oavsett vilket får jag samma ersättning som när jag blev beordrad. Att säga okej kommer aldrig kunna lyftas fram när vi vill förändra vår arbetsmiljö.Då gör jag det ”frivilligt”.

Genom att säga JAG VILL INTE , jag kan inte, jag har planerat min fritid så markerar jag för mig själv och för min arbetsgivare att min tid är dyrbar och inget som arbetsgivaren kan förvänta sig att förfoga över som den vill. Genom att se till att bli beordrad istället för att ställa upp ”frivilligt” kan jag i egenskap som förtroendevald bevisa att det här inte finns förutsättningar för att ha skapa ett hållbart yrkesliv. Ett verktyg både för arbetstagarna och för arbetsgivaren, en nyckel till förändring är att bevisa att problemet finns.

Mot ett hållbart yrkesliv/ Marianne Brindbergs


Kommentarer

  1. Du har ju så rätt Marianne. På min arbetsplats är vi väldigt förskonade från beordringar, men det beror ju just på att vi är så lojala mot varandra. Jag har sagt till mina kollegor att om INGEN som inte vill jobba ett extrapass säger ja, så tvingar det fram en beordring, vilket blir en tydlig signal om att vi faktiskt tvingas jobba på ledig tid. Ett tvång känns det ju som, även om du sagt ja när du verkligen inte vill, men precis som du säger, så får ingen reda på det. Det blir i längden väldigt obehagligt för en chef att beordra tror jag.
    Anna Ekeroth

    1. Jag tror också att genom att det blir obehagligt för chef kan vi också driva att chefer inte har förutsättningar att bedriva ett gott ledarskap.
      Tack för att du tog dig tid att svara/ Marianne Brindbergs

Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.

"Jag orkar inte jobba mer än deltid"

3 av 10 jobbar deltid i vården – många för att de behöver mer vila och återhämtning. Det kan du läsa i vår rapport “Jag orkar inte jobba mer än deltid”. Vi presentar också  Vårdförbundets förslag för att säkra rätten till hållbara heltider.

Läs rapporten här!