Till farmor den åttonde mars

Ibland blir jag frustrerad över hur ojämnställt det trots allt är i vårt land. Speciellt för oss som arbetar inom kvinnodominerade yrken. Men så idag, dagen innan den åttonde, blev jag påmind om vår historik och kom att tänka på min farmor. image1

Min farmor hette Elsa och föddes vid förra sekelskiftet 1900 och var alltså årsbarn med Karin Boye. Hon föddes in i en medelklass familj med en bror som skulle läsa till läkare. Elsa som var en mycket intelligent kvinna fick slita hårt med att hjälpa sin bror som hade svårt att klara studierna. Men varför läste inte hon till läkare själv då? Jo det var nämligen så att på 1920-talet var inte det okej för kvinnor att läsa till läkare.

För farmor återstod att gifta sig.

Men farmor hade inte det minsta lust att gifta sig för hon var lesbisk. Någonting som på den tiden var både sjukdomsstämplat och brottsligt. Så det var inga lätta odds för människor som inte var heteronormativa och framförallt inte för kvinnor.

Som många andra kvinnor under tidigt 1900 tal utbildade hon sig därför till sjuksköterska. På så vis slapp hon att gifta sig och fick ett yrke som var ett kall och legitimt. Efter avslutad utbildning arbetade hon som sjuksköterska och lärare via Röda korset i Stockholm i många år, utan lön, men med fickpengar och inackordering. Under krigsåren startade farmor ett barnhem för svårt sjuka barn i Stockholm. Här arbetade hon fram till sin pension som husföreståndarinna, fortfarande med inackordering och dålig lön.

När jag var liten älskade jag att höra alla berättelser från hennes tid som barnsjuksköterska och barnmorska. Det var spännande berättelser om resor som hon gjorde med Röda korset till Afrika. Hon var också med och arbetade på Folke Bernadottes vita bussar vid krigets slut.

Så idag tänker jag särskilt på henne och alla andra fantastiska sjuksköterskor som kommit före oss. För henne var det alltid självklart att kämpa för våra rättigheter och att vi skulle lyfta varandra framåt.

Trots att hon hade så dåliga odds gav hon aldrig upp utan fortsatte alltid att kämpa för människor som behövde hjälp och på det hon trodde på. Det är henne och många andra kvinnor vi har att tacka för alla framsteg vad gäller kvinnors rättigheter i Sverige.

Det är också tack vare henne som jag utbildade mig till Silvia sjuksköterska.

Från farmor har jag även ärvt min obändiga tro på att vi måste fortsätta vår kamp för jämställda villkor och lön för människor som arbetar i kvinnodominerade yrken.

Tack farmor Elsa och grattis på åttonde mars!

//Angelica Neville

"Jag orkar inte jobba mer än deltid"

3 av 10 jobbar deltid i vården – många för att de behöver mer vila och återhämtning. Det kan du läsa i vår rapport “Jag orkar inte jobba mer än deltid”. Vi presentar också  Vårdförbundets förslag för att säkra rätten till hållbara heltider.

Läs rapporten här!