Kostar det så smakar det...?

Kostar det så smakar det, brukar det heta. Men vilken smak får landstingen egentligen för sina pengar? 

Den senaste tidens debatt kring landstingens dränerade budgetar och ökade kostnader för bemanningssjuksköterskor väcker frågan om bemanningsföretagens vara eller icke vara. Att som sjuksköterska byta jobb och välja att arbeta för ett bemanningsföretag kan innebära många fördelar – bättre lön, bättre arbetstider och över lag en större frihet. Kollegorna man möter på avdelningen man kommer till är oftast glada över att de slipper jobba övertid eller att de fick den där semestern tack vare bemanningssjuksköterskan, som i sin tur får visa prov på flexibilitet och kompetens. Så långt allt gott.

Med detta sagt är ändå konklusionen att bemanningssjuksköterskan behövs därför att arbetsgivaren inte lyckas bemanna upp med egen personal, eftersom det inte finns någon. Det vill säga, det finns ingen som vill ta jobbet för den lön och de villkor som erbjuds. Att jobba som sjuksköterska på en avdelning, som jag själv gör, innebär så mycket mer än att göra punktinsatser och se till att ingen dör. Att jobba på en avdelning är att få känna samhörighet med andra, utveckla arbetsplatsen, få jobba med förbättringsarbete, ha god personlig kontakt med min chef, kunna påverka mitt jobb och växa i min profession tillsammans med mina arbetskamrater. Allt detta går ner på kvartsfart, om inte totalstopp, när personalsituationen inte går att lösa annat än med bemanningspersonal som kommer och går. Ordinarie personal måste fokusera på att hålla det sjunkande skeppet flytande, dag efter dag. Bemanningssjuksköterskan Alicia Rifai  konstaterar i DN 29/1 hur den svenska sjukvården urholkas steg för steg och den som i slutändan blir lidande är patienten. På flera ställen i landet ser vi avdelningar som så gott som helt bemannas av bemanningssjuksköterskor på grund av det så kallade ”svåra rekryteringsläget”. Hur ser kvalitets- och förbättringsarbetet ut på de avdelningarna, tror ni?

Flertalet landsting har gått ut och sagt att man sätter stopp för bemanningssjuksköterskor för att rädda ekonomin och hålla budget. Resultatet blir fler stängda vårdplatser och en hotad patientsäkerhet eftersom man ändå inte lyckas rekrytera fullt och avdelningar får söka dispens för att återigen få ta in bemanningspersonal. Landstingen tvingas in i en nedåtgående spiral.

Matematiken är i mina ögon enkel – sluta släcka bränder och använd pengarna till att börja bygga en långsiktig, hållbar lösning för oss som älskar vårt jobb.

Det är omöjligt att säkra en hälsosam vårdmiljö när det inte finns någon personal som kan skapa den.

Det är dags att man både från politiskt håll och från arbetsgivarens håll visar att vår kompetens är värdefull och behövs. Våra krav kan tyckas höga men är mycket enkla att förstå – bättre lön, rimliga arbetstider och en bra arbetsmiljö. Det är dags att politiker och arbetsgivare bestämmer sig – vilken smak vill man ha?

Sanne Nordqvist