Jag säger det redan nu: ingen kommer att hinna bry sig om dig.

Läs Jenny Antonssons gästblogg om att inte hinna bry sig.

//Robin

Den dagen du ligger i min korridor med 15 andra då är det försent! Igår när du inte brydde dig var jag bara en sur “sköterska” som bara gnäller och lipar över hur illa det är.

Du tänkte: ”Säkert ingen sanning alls i det, gnäller troligen bara för att få mer lön och mindre att göra”. Det är först när du själv ligger i korridoren och lider som du öppnar käften och klagar. Men då är det försent för ingen kommer att lyssna. Jag frågar dig, vart var du innan? Varför engagerade du dig inte i hur vården ser ut igår? När du var frisk och kunde påverka, då brydde du dig inte om vården. Det finns väl så mycket annat kul att tänka på när man är frisk?

När ska samhället fatta att vården har VERKLIGA problem och att människor i nöd lider varje dag?

Jag läste ett inlägg på Facebook i veckan om en kvinna som skrev om hennes egna och hennes familjs mycket tragiska erfarenheter av vården där beslut eller bristen på beslut resulterat i död, lidande och ohälsa. Hon skrev att sjuksköterskorna hon stött på hellre drogade ner lidande patienter med morfin än att de tog reda på vad det verkliga problemet var. Att den trötte oengagerade läkaren bara drog benen efter sig. Att övervak saknades. Att inget togs på allvar. Oerhört tragiska och oacceptabla upplevelser. Bara att beklaga.

Men är jag förvånad?

Nej.

Det här är verkligheten.

Jag läste inte 3 år på högskolan till sjuksköterska för att mitt mål var att droga ner mina patienter med morfin. Inte heller har jag slavat på min arbetsplats som sjuksköterska i över 4 år med en snitt övertid på 200 timmar/år utöver min anställning på 100%, för att jag inte bryr mig! Inte heller läste jag till sjuksköterska för att se mina kollegor en efter en gå in i väggen och bli sjukskrivna på grund av dom rådande omständigheterna.

Hur tror ni att den förskräckligt dåliga arbetsmiljön ska kunna skapa en god och säker vård?

Hur ska jag kunna garantera patienternas säkerhet när jag inte ens kan hålla ihop mig själv, eller min kollega bredvid mig? Det finns ingen vits att ha en patient övervakad om det inte finns någon personal att läsa av övervaket.

Det du som medborgare eller patient måste fråga dig är: beror problemen på att personalen är oengagerad och lat eller på att den är totalt utarbetad?

Det är en mycket viktig och relevant fråga att fundera på och diskutera!

Det här har varit vår verklighet i många år och det har bara blivit värre. Är det någon som bryr sig? Har någon lyssnat när vi år efter år skrikit på hjälp? Vem orkar lyssna på en sur “sköterska” som bara gnäller och lipar över hur illa det är?

Men oroa dig inte, sker inga förändringar kommer jag inte jobba kvar i vården. Jag orkar nämligen snart inte mer. Jag vill inte vara en ”sur sköterska”. Då blir det någon annan stackare som får droga ner och ignorera dig när du blir sjuk, när du hamnar i en korridor med 15 andra, jag vill nämligen inte jobba så.

Jag vill kunna ge dig en god och säker vård som jag skall enligt lagen. Så hjälp mig att hjälpa dig om du blir sjuk.

Börja bry dig om vården nu! Inte sen, inte imorgon, utan nu! Imorgon när du själv ligger i korridoren och lider hjälper det inte att du öppnar käften och klagar. Då är det försent!

Jag säger det redan nu, när du fortfarande är frisk: ingen kommer att hinna bry sig om dig när du blir sjuk.

Börja bry dig om vården så att vi kan få förutsättningar att bry oss om dig.

Jenny Antonsson