Ett barn är fött...hemma.

Skrivet av Marianne Brindbergs

3 oktober 2014

Västbloggen

Barnmorskan Eva-Maria Wassberg brinner för sitt yrke. Hon är också en eldsjäl för att du som blivande förälder skall kunna välja vart du vill föda ditt barn. Följ med Eva-Maria Wassberg till Karin och Kalle.

Det surrar i min telefon i fickan och när jag tar upp den ser jag att det är Karin som ringer. Karin som snart skall föda. Är det dags nu? Det är Karins man Kalle som ringer och han berättar värkarna har böljat fram och tillbaka under några timmar och nu finns det en rytm, en regelbundenhet i dem. Karin vill att jag kommer nu. De stora barnen har blivit hämtade av mormor och morfar. Karin vill ha det så lugnt som möjligt när hon föder.

Vägen till deras hem är inte så lång som det ibland kan vara när någon ska föda, en vacker sommarkväll, det är varmt och skönt, ingen trafik och jag är där på 25 minuter. Den andra barnmorskan kommer strax efter. Karin står på knä i poolen i vardagsrummet, lutad över den mjuka kanten, tittar upp och ler. Värken är precis slut. Hennes man slutar massera hennes rygg. Jag ber henne lägga sig på rygg och känner lilla barnet röra sig under hennes hud, liksom välkomnande. Jodå, det är fortfarande huvudbjudning men nu står huvudet längre ner och jag kan inte känna nacksegmentet. Lyssnar med tratten efter fosterljud. De är starka och regelbundna. Hör en acceleration och känner mig lugn. Än har inte vattnet gått.

Men nu avtar värkarna som nyss var så starka. Min kollega och jag kastar en blick på varandra. Så här blir det ibland. Nu har de ju ringt hem barnmorskorna, nu skall det presteras ett barn så de inte ringt i onödan. Så kan man känna. Vi försöker i sådana fall avdramatisera och säga att det var en generalrepetition.

Så kollegan och jag säger att vi är lite hungriga – finns det något ställe i närheten där vi kan äta? Det gör det, en pizzeria på hörnet. Nu är vi nära och kan komma på ett par minuter om det krävs.

Tjugo minuter senare är vi tillbaka och nu är situationen helt annorlunda. Karin har kraftiga värkar. Kalle ser lättad ut när vi är på plats. Hon står igen på knä i poolen och är djupt koncentrerad. Jag tar fram instrumenten, fram doptonen, sug och Laerdalballong. Kollegan ringer till sjukhuset och meddelar att vi är på en hemförlossning. Dels för att avdramatisera själva fenomenet att föda hemma men också för att de på sjukhuset skall veta vad som är på gång OM vi skulle behöva åka in. Ibland kan man behöva det. Även hemförlossningar kan behöva medicinsk hjälp. Men det är sällan.

bad2

Nu känner Karin med handen mot sitt underliv och tittar upp på oss förvånat. ”Jag känner huvudet” säger hon och ler där hon står på knä i vattnet. Handskar på och försiktigt håller jag min hand mot barnets huvud. Försiiiiiktigt nu! Strax därefter glider barnet fram så fint och jag för barnet mellan kvinnans ben så det flyter upp till ytan. Hon sträcker ner sina armar och tar barnet, lyfter upp det i sin famn, djupt koncentrerad i blicken. Forskande, undersökande. Barnet skriker till och hon ler lättad och tittar på oss andra. YES! Nu är det över!

Nej, över är det inte förrän moderkakan fötts fram och det gör den 37 minuter senare. Då har hon kommit över i soffan där vi bäddat med högabsorberande material. Där föds den fram, hel och fin. Navelsträngen klipps först när detta inte stör anknytningsprocessen mellan mamma och barn. Kollegan och jag har under tiden varit väldigt uppmärksamma på om hon blöder, om livmodern är väl sammandragen och om barnet verkar vitalt. Allting är som det ska.

Kalle har ringt efter de stora barnen och nu sitter vi alla runt köksbordet och fikar. Jag skriver journalerna och storasyskonen klappar på sin nya lilla syster. De ser så nöjda ut och vill hålla henne. Men lillasyster vill bara suga ivrigt på mammas bröst.

Kollegan ringer till förlossningen och berättar att barnet nu är fött och allt gått bra och vi börjar packa ihop våra pinaler för att lämna familjen. Nu kan de ringa under de närmaste tio dagarna. Vi gör hembesök utifrån behov och kommer och tar PKU-prov efter ett par dagar.

När vi lämnar den glada och lättade familjen känner vi ännu en gång; tänk om fler hade fått möjlighet att få föda under sådana här omständigheter.

Men så ser verkligheten inte ut. I vårt land är det bara i Stockholms läns landsting som det finns gott om barnmorskor och där verksamheten är ekonomiskt sanktionerad.  Norge, Danmark Island har offentligt finansierade hemförlossningar till skillnad från Sverige.

Tillgången på förlossningsvård i Sverige lämnar en del övrigt att önska, det är brist på personal och kvinnor i storstadsregionerna kan inte garanteras att föda på det sjukhus de väljer.  I förhållande till graviditet och barnafödande kan man fundera på hur långt det är rimligt att en kvinna ska behöva färdas för att nå sin mödravårdscentral eller förlossningsklinik. Tillgänglighet: i vissa områden i landet erbjuder den offentliga vården finansiering av barnmorskebistånd vid födsel i hemmet. Men på de flesta håll är det inte så. Där krävs att kvinnan själv betalar för sin vård.

Men vad vill kvinnorna själva då?

Erfarenheterna av en födsel lever kvar hela livet och kan påverka hur kvinnan mår under lång tid framåt. Förlossningsrädsla är svår att uppskatta. En (liten) grupp kvinnor är så rädda att de avstår från graviditet. Ungefär en av fem är rädda att föda. För en av tjugo är denna rädsla så stark att hon kan behöva professionell hjälp. En god förlossningsupplevelse är däremot stärkande.

Kontinuerligt professionellt stöd under födseln är något kvinnor efterfrågar men som förlossningsvården inte kan lova. Kontinuerligt stöd minskar behovet av farmakologisk smärtlindring och instrumentell förlossning samt ger en bättre förlossningsupplevelse. Bland de kvinnor som önskar föda hemma är främsta skälet en för kvinnan känd barnmorska, enligt forskaren Helena Lindgren.

En undersökning bland förstföderskor i Sverige år 2002 visade att 25 procent gärna ville föda på en ABC-avdelning. Tre procent önskade föda hemma och åtta procent önskade ett planerat kejsarsnitt. Sju år senare gjordes en uppföljning för att finna skillnader och likheter bland de som önskade att föda hemma respektive med kejsarsnitt utan medicinsk indikation.

När man justerade för olika bakgrundsvariabler fann man att de som födde hemma var mer nöjda med delaktighet, med barnmorskans stöd och hade i lägre grad upplevt ett hot mot barnets liv. De hade en större känsla av att vara i kontroll och hade mer positiv förlossningsupplevelse.

Gravid kvinna

För dig som läser denna blogg och som vill veta mer om mänskliga rättigheter i förhållande till barnafödande, går det bra att ladda ner en skrift jag sammanställt tillsammans med Elin Edén för föreningen Födelsehusets räkning.

Den finns på Födelsehusets hemsida och heter ”Vem äger kvinnans kropp under graviditet och barnafödande?”.

Skriften är en sammanställning av ett projekt finansierat av Rättighetskommittén i Västra Götalandsregionen som handlar om mänskliga rättigheter och barnafödande, ”Rätt att föda”.

Vill du som läser detta ha kontakt med mig, når du mig på evamaria.wassberg@gmail.com

/Eva-Maria Wassberg

"Jag orkar inte jobba mer än deltid"

3 av 10 jobbar deltid i vården – många för att de behöver mer vila och återhämtning. Det kan du läsa i vår rapport “Jag orkar inte jobba mer än deltid”. Vi presentar också  Vårdförbundets förslag för att säkra rätten till hållbara heltider.

Läs rapporten här!