När lösningen är den uppenbara: vi är för få

Står sterilklädd i operationssalens dunkla ljus och följer vaksamt den laparaskopiska operationen via skärmar i taket.

Patienten har snabbt blivit akut sjuk och behöver bli av med sin gallblåsa. Snart dags att röntga för att se om patienten har stenar i gallgången. Röntgenkatetern är genomspolad, kontrast finns uppdraget, röntgenutrustningen är sterilklädd, jag är klar. Finns det stenar så blir det aktuellt med ytterligare ett ingrepp i direkt anslutning till detta, en ERCP, för att plocka bort stenarna. Tankarna går över till dagens bemanning, finns det någon som kan hjälpa mig igång med ERCP’n?  Dagens enda fria operationssjuksköterska är på lunch. Kanske hinner hon tillbaka så vi kan hjälpas åt innan….. Där bryts mina tankar av sökarens larmsignal. Traumalarm Röd, 10 minuter. Det betyder att vi måste infinna oss på akuten nu direkt.

Luckan öppnar sig till salen och min lunchande kollega tittar in och meddelar att hon går ut på larmet. Hon fick åtminstone 20 minuters lunch, tänker jag. En stund senare vet vi att det finns en sten som måste bort. Det betyder att denna operation måste göras klar och avslutas och nästa ingrepp måste påbörjas omedelbart. Det är fullt möjligt att göra som ensam operationssjuksköterska (förstås med anestesisjuksköterska och undersköterska på salen) men det tar tid och patienten kommer vara sövd 20-30 minuter längre, än om jag hade haft en kollega att tillgå. Så är det hela tiden inom operationsverksamheten.

Det finns en konstant press på oss att jobba snabbare, korta bytestider så operatörerna får mer knivtid och tillgängligheten för patienterna ökar. Vårt standardsvar blir, visst, men ge oss fler händer. Alla moment har, i princip, en given tid det tar att utföra dem. Ska momenten göras av samma händer kommer de göras efter varandra. Finns det fler händer kan många moment göras parallellt = tid sparas. Inom sjukvården i stort, har arbetsgivaren varit så ivrig att spara pengar att man har sparat förbi sig själv. Man har dragit ner så på bemanning att de krav man ställer på sina verksamheter blir omöjliga att tillgodose.

Inom operationsverksamheten är det snarare brist på lönsamhet i att utbilda sig till specialistsjuksköterska som gör sig gällande, och det visar sig i svårigheten att få tag i operationssjuksköterskor. Samt det faktum att de antal personer som kan anställas styrs av den lagda budgeten snarare än av behovet av utförd verksamhet. Men om den lagda budgeten är den rätta för verksamheten går inte att få svar på.

Ingreppet avslutas och som sänd från ovan kommer kollegan in med endoskopistapeln, instrumenten, materialen och läkemedlen som behövs till ERCP’n. Istället för att ta färdigt sin lunch efter larmet har hon istället iordningställt det jag behövde och kommer nu för att hjälpa till. Och detta, kära arbetsgivare, politiker och medborgare är det som sjukvården står och faller med idag. Att dess personal gör mer än vad som rimligen kan krävas av dem, för patientens skull, för verksamhetens skull och för sina kollegors skull.

Att ta för givet att anställda ska bära upp vården år efter år, genom sin ansvars- och solidaritetskänsla är oanständigt och inte längre hållbart. Det finns en gräns och den är nu nådd. Det har visat sig tydligt i årets sommarplanering. Man är inte längre villig att lösa arbetsgivarens problem med att bemanna sommaren genom att flytta semester och jobba extra. Arbetsgivaren lyfter gärna och ofta, att ansvaret att leda och fördela är deras. Tiden har kommit för att ta det ansvaret på allvar.

Ibland är lösningen den uppenbara, VI ÄR FÖR FÅ!

Lene Lorentzen, operationssjuksköterska