Svårt på våren blir ännu svårare under sommaren

Möt Lena Andersson sjuksköterska på Södra Älvsborgs sjukhus. En av våra gästbloggare i sommar. Vårdförbundet är glada att många av våra medlemmar tar tillfället i akt och lyfta ”sin” historia och egen tolkning av sommaren på våra sjukhus i Västra Götaland/ Marianne

Funderingar från verkligheten

Har ni känt den känslan någon gång?

Kommer ni ihåg hur det känns?

Den känslan som fyller kroppen när man möter en tidigare patient på stan, långt från sjukhuset, vårdcentralen eller vart man nu träffade hen, och ser hur väl personen ifråga verkar må.

Den känslan påminner mig om varför jag valde mitt yrke från början. Känslan av att jag vet att jag har gjort skillnad för en individ i en svår situation. Att min del i vården kring den här personen var på toppen av min förmåga. Att jag hade förutsättningarna, just den dagen, när patienten och jag först möttes att göra ett bra jobb. Det är därför jag älskar mitt yrke!
Tyvärr har inte varje dag rätt förutsättningar för att jag ska kunna göra ett bra jobb. Jag och mina kollegor finns där sju dagar i veckan, trehundrasextiofem dagar om året. Oavsett om det är jul med snö på gator och torg och min familj är ledig eller om det är sommar med solsken och semester för sveriges befolkning.
Jag som sjuksköterska behövs. Den biomedicinska analytikern på lab, barnmoskan på BB och röntgensjuksöterskan som röntgar dig när du är skadad behövs alltid. Alla dagar i veckan, oavsett tid på året. Världen stannar inte bara för att landet tar semester eller firar jul. Barn föds, äldre herrar och damer ramlar, människor i alla åldrar blir sjuka utan hänsyn till vilken tid på dygnet det är. Sjukvården måste fortsätta fungera och en förutsättning för att den ska kunna fungera är den kunniga personalen som finns runtom i landet.
Men det kan vara nog så svårt en vanlig tisdag i April,med underbemanning och överbeläggningar. Bemanningsmål i all ära men jag är knappast ensam om att känna att de brister i verklighetsanpassning. Och det som är svårt på våren blir ännu svårare under sommaren. På vår och höst kan vi få det att fungera nästan bra. Oftast går det inte att ha en så bra dag att man med stolthet kan möta patientens blick dagen efter, men det går i alla fall att hålla huvudet över vattenytan och verksamheten flytande.

Men när sommaren kommer spelar det ingen roll. Vad som tidigare gällt gällande bemanning, vårdplatser, patientantal och mängden arbetsuppgifter är som bortglömt. På min avdelning fick varje sjuksköterska ansvar för ytterligare tre patienter när sommaren började. Det låter kanske inte så farligt, men tänk då att det är ytterligare tre individer och inte bara siffror.Tre utsatta människor som behöver bli sedda, som behöver få ronden förklarad för sig, som jag behöver möta utan att visa känslan av stress som stiger i bröstet. Jag får och vill inte visa att det tröstande samtalet patienten och jag nyss hade tog tid från alla andra patienter som också behöver sin vård. Tid som jag inte har.

Jag ifrågasätter om det måste vara så här. Semestertider som skall ge vila ökar bara min och mina kollegors stress. Svaret man får är att det inte har gått att rekrytera. Det finns ingen mer personal att tillgå för att lätta bördan, för att ge förutsättningarna så att patienten kan få den vård som hen har rätt till. Detta vägrar jag tro på.

En attraktiv arbetsgivare har inga svårigheter att rekrytera. En attraktiv arbetsgivare jobbar tydligt med arbetsmiljö och personalfrågor och en attraktiv arbetsgivare ursäktar inte sina tillkortakommanden med att ”vi har alltid möjligheten att beordra.” Beordning skall endast användas i krislägen som inte kan förutses och vi har sommar varje år. Det är inte oförutsägbart.

Jag älskar känslan av att ha en bra dag med förutsättningar för att göra skillnad hos individen i vårdmötet. En dag där jag har tid att ta rast, där jag har tid att gå på toaletten och en dag där jag har tid att sitta ned två minuter hos den oroliga patienten. Jag älskar att ha patienten i fokus. Och jag älskar mitt jobb!

Men jag älskar inte min arbetsgivare, som inte tar sitt ansvar och ger mig förutsättningarna för att få den tiden, alla tider på året. Utan istället väljer att spela på mitt samvete och tvinga mig att jobba mer och ännu fortare när jag och mina kolleger har lagstadgad rätt till semester

I år är det val. Låt oss ställa politikerna till svar. Låt oss visa hur viktig vården är!             

Jag vet vad som betyder något för mig.

Vilken vård vill du att jag ger dig?

Lena Andersson

Sjuksköterska på Södra Älvsborgs sjukhus