Ett rop på hjälp!

Vårdförbundet avdelning Västra Götaland fick ett mejl häromdagen med ett rop på hjälp. Önskan är att bli lyssnad på och få beskriva vardagen på  ”sin” avdelning där det arbetar sjuksköterskor och undersköterskor mm. En avdelning där det vårdas mest sköra äldre och multisjuka och personalen sällan gör sig hörda. Där underbemanning, överbeläggning och frustration är vardagsmat. Vid samtal med sjuksköterskan Claudia som beskriver hur våren och försommaren sett ut var hon ändå positiv över denna sommar. På grund av att de inte fick några vikarier i sommar fick de slå ihop två avdelningar och följden blev då att de känner att de nästan räcker till.  Plötsligt kom arbetsglädjen och känslan av att jobba patientsäkert tillbaka.

Läs och begrunda!

Detta är ett rop på hjälp!

För ingen verkar kunna hjälpa oss. För det alltid skylls på att ”det är en politisk fråga”. Vilket det är. Men det hjälper inte att gömma sig bakom sin maktlöshet och skylla på politiken. För det måste finnas något man kan göra åt det – bara man verkligen vill.

Vi jobbar på en stroke avdelning. Under hela våren har vi dagligen blivit nedtrampade. Vi har dagligen hamnat på knäna. Allt för ofta har det varit nära att sluta in i väggen för många av oss.

Trots det vi dagligen gör är bland det svåraste och värdigaste som finns. Trots att alla verkar hålla med om att det vi gör är bland det svåraste och värdigaste som finns.

Vi tar nämligen hand om den mest växande befolkningsgruppen: äldre, multisjuka, svårt sjuka och döende människor. Vi hjälper dem att få i sig mat, att få på sig kläder, att kamma sig på morgonen, att borsta sina tänder. Vi hjälper dem att byta blöja, att torka sig efter toalettbesök. Vi hjälper de att vända sig i sängen när de inte längre orkar göra det själva.

Vi sköter kontakten med kommunens olika boende och anhöriga. Vi sitter med på vårdplaneringarna, bäddar rent, hjälper att packa väskor vid hemgång, bokar transporter, bevakar prov- och röntgensvar, kontaktar den alltid allt för upptagna jouren, delar ut medicinerna, sätter nålar, kopplar dropp, blandar antibiotika, kommer med kramplösande medicin och syrgasmasken för att ge en god vård.

Vi hjälper våra sjuka att fukta munnen när de sista andetag närmar sig.

Det är vi som kommer med morfinet för att lindra.

Det är vi som stannar kvar och lyssnar, håller handen vid oro och ångest, gör i ordning när någon har dött och serverar fika till de gråtande  anhöriga.

Vi lämnar allt och springer vid stroke larm där vi möter en orolig och sjuk patient och dess förtvivlade anhöriga. Vi som kör den tunga britsen i full fart till IVA för trombolys. Vi som hjälper till att lyfta patienten till röntgenbritsen. Vi som torkar patientens kräkning och avföring på britsen.

Det är vi som får en klapp på axeln av bakjouren för en smidig, duktig och livsviktig insats. Det gör vi för våra patienter dygnet runt, året runt.

Detta är ett rop på hjälp! Inte någon självbeundrande lista av underbetalda arbetsuppgifter eller för att väcka några sympatier genom att bli några offer.

Vi vill ha förändring!

Vi är livsviktiga, uppskattade, men ändå så osynliga och vi har också en känsla av att vara bortprioriterade.

Det krävs allt mer från oss ”duktiga flickor” och gränsen har för längesedan passerats. När man dag efter dag tvingas att arbeta underbemannat, för att luckorna i schemat fylls av oss själva – eller av dyr hyrd personal- som bara förflyttar luckan vidare till nästa pass. Ett i högsta grad icke fungerande ”ihoplappningsystem”. Där man dessutom blir kväll och helgtid benämnd ”personalansvarig” och får äran att -mitt i sitt ansvar för god och säker vård- ringa runt för att lösa akuta personalluckor.

Där man oftast blir tvungen att avbryta sin 30minuters rast för att kunna garantera patientens säkerhet.

Där man måste hålla sig om man blir kissnödig eller bajsnödig vid fel tidpunkt. Fast vem orkar jobba heltid på detta vis om man dessutom råkar vara i en  barnfamilj?

Det finns så mycket mer som finns övrigt att önska som just nu på vår klinik. Vi har inte ens nämnt de patienter som får dö i ett behandlingsrum. Eller som går och ramlar helt i onödan, som är oroliga och lider helt i onödan när det är på grund av personalbrist och platsbrist. På grund av att det är en politisk fråga och ingen tycks göra något åt det.

Nu under sommaren har vi blivit hopslagna med en annan avdelning, för ledningen har inte kunna lösa vårens personalbrist. Plötsligt har vi blivit flera! Äntligen arbetar vi med fyra vårdlag och rätt bemanning. Trots de dagliga överbeläggningar!  Äntligen arbetar vi patientsäkert!

Äntligen orkar vi pass efter pass!  Men vad kommer att hända efter sommaren, när vi förblir ”ensamma” igen? Enligt ledningen kommer vi att kunna fortsätta vara fyra vårdlag men är det sant? Vår upplevelse är att de inte säger sanningen. Och alla vet att det kommer inte att hålla. Är det för att vi ska vara tysta?

Vår rädsla är att ledningen kommer att klara sig undan till hösten eftersom sommaren ”gått så bra”. Men har det verkligen varit en bra sommar kan man fråga sig?  Visst har den gått bra tack vare att vi haft en avdelning öppen istället för två.  Men saken är att hopslagningen beror på att ledningen inte tar sitt ansvar när det gäller rekrytering och att göra avdelningen till en attraktiv arbetsplats (bl.a. pga. arbetsmiljön och dåliga löner, ska tilläggas). Man pratar om kostnader och effektivisering. Konstigt att vi som jobbar inom geriatriken och har det största arbetstyngden inte är värda mer.

Det vi efterlyser är i första hand god arbetsmiljö för att tillgodose en så god vård  som möjligt till våra patienter samt rättvisa löner.

Våra chefer säger sig vara maktlösa!

Till följd är det fler som slutar än att de som orkar stanna kvar. Denna omsättning av personal riskerar patientsäkerheten, äventyrar kontinuiteten och minskar tillgång till erfaren personal.

Vi som är kvar tycker om vårt jobb och är måna om varandra. Vi vill inte flytta på oss. Vi gör ett utmärkt jobb. Vi står kvar!

Men hjälp oss!

Göm er inte bakom politiska osanningar! Stå upp, ta ansvar och agera eller gå…

Vi efterlyser en eldsjälig ledning. Vi efterlyser kämpaglöd. För vi tänker inte flytta på oss och vi låter oss inte trampas på. Politiker, ge vår ledning och oss resurser och förutsättningar för att ge den bästa vården.

Claudia sjuksköterska på en stroke –avdelning