John som glömdes bort

För något år sedan skrevs det om John som glömdes bort då han låg på annan avdelning än den han tillhörde på grund av överbeläggningar. Man glömde kontrollera Johns fotledsfraktur vilket ledde till att ”tre muskler ruttnade bort”. Detta gav honom nedsatt rörlighet i foten och han kunde bland annat inte idrotta mer, sjukhuset lex Maria anmälde sig själva. I en annan  dagstidning kunde man samma höst läsa om en arbetsgivare som ansåg att det alltid går att hitta smarta och kostnadseffektiva lösningar utan att den viktiga kärnverksamheten – servicen till medborgarna – äventyras.

MEN när man blandar olika patientgrupper med olika vårdbehov på samma avdelning då har den smarta, kostnadseffektiva lösningen blivit den motsatta, osmart och kostnadsineffektiv.

Antagandet att en sjuksköterska är väl en sjuksköterska, oavsett vilken avdelning hon arbetar på, skulle aldrig göras vad gäller läkargruppen. Sjuksköterskans specifika kunnande blir åsidosatt och hon tvingas arbeta utanför sin kompetens.

Kostnaden för individen John, vars liv förändrades, går inte att mäta i kronor, kostnaden för upprepade operationer, sjukgymnastik och rehabilitering för nämnda patient gissar jag är avsevärd och handläggningen hos socialstyrelsen för lex Maria ärendet kostar nog en krona eller två. För att inte nämna kostnaden i ohälsa för den personal som sattes i en situation där de ska vårda patienter där man inte är bekant med vårdbehov, rutiner, kontroller eller symtom på komplikationer.

Sen har vi den lilla detaljen som verkar glömmas bort allt oftare, de lagar som styr oss. Hälso- och sjukvårdslagen, HSL, ”god och säker vård”, Patientsäkerhetslagen, ”Vårdgivaren ska vidta de åtgärder som behövs för att förebygga att patienter drabbas av vårdskador”, arbetsmiljölagen, AML, ”Arbetsgivaren skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall.” Är övertygad om att arbetsgivare inom vården är både bekanta med lagarna och vägen från styrelserummet till golvet där vården bedrivs. Så frågan är, varför väljer man att bortse från både personalens kunskap och lagarnas tyngd? Var det inte patienten vi skulle ha i fokus?

Frågan är hur det blir denna sommar? Kommer vi att se en ökning av samma scenario? Kommer Vårdförbundets medlemmar i ännu större utsträckning tvingas vårda utanför sin kompetens? Kommer våra medlemmars hälsa återigen offras på den låga bemanningens altare för att arbetsgivaren inte lär av sina misstag?

Lene Lorentzen