Torka aldrig tårar utan arbetskadeanmälan!
Jag har tröstat kollegor på en utav mina förra arbetsplatser som öppet varit ledsna för att de varit så utmattade. Jag har på min nuvarande arbetsplats varit med om att lämna patienter på akutmottagning där mottagande kollegor stått med rinnande tårar efter kinderna för att arbetssituationen varit näst intill omöjlig. Jag har läst artiklar där man rapporterat om att barnmorskor fått näringsdryck för att orka med arbetspasset och rast inte kunnat fås. Jag har kämpat i åratal för att få drägliga lokaler att vistas i under arbetspasset, för mig och mina kollegor.
Så är vårdpersonal pipsillar som tar till ögonen vid minsta lilla motstånd?
Nej menar jag med bestämdhet! De jag har mött i alla fall har kämpat och kämpat sig in i trötthet och förtvivlan. Hur långt behöver det gå innan man öppet står och gråter på sitt arbete? Otaliga är säkert de som även tröstats hemma i soffhörnet, utav någon nära och kär.
När lönefrågan drivits högljutt har jag ibland fått frågan om lönen är det enda som är viktigt. Visst är den viktig, men lika viktig, om inte viktigare, är min arbetsmiljö. En arbetsgivare kan vifta med lön framför näsan på mig, men är de övriga villkoren usla, kan de behålla pengarna och jag väljer en annan arbetsplats. Behöver jag vara glad och nöjd för att jag har ett arbete? Njae, inte om det är sant det som påstås att jag faktiskt kan välja och vraka mellan jobben.
Men de bra arbetsplatserna, är det svårt att få komma intill, för där stannar medarbetarna. Där gråter dom inte på (grund av) jobbet.
En arbetsskadeanmälan varje gång nån gråter på jobbet skulle kanske göra susen? Så får försäkringskassan och arbetsmiljöverket ett bättre hum om hur det står still med den psykosociala arbetsmiljön på visssa håll. Lika många anmälningar att arkivera som tårar som trillar på utarbetade sjuksköterskors kinder runtom i Sverige. Det kanske skulle konkretisera sakernas tillstånd lite?
Den som gråter, gråter oftast inte för att den är svag, utan för att den varit stark för länge…
Tina K
Kommentarer
Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.
"Jag orkar inte jobba mer än deltid"
3 av 10 jobbar deltid i vården – många för att de behöver mer vila och återhämtning. Det kan du läsa i vår rapport “Jag orkar inte jobba mer än deltid”. Vi presentar också Vårdförbundets förslag för att säkra rätten till hållbara heltider.
Läs rapporten här!
Agree
Underbart bra inlägg!! Håller helt med dig.
Jag vill inte tro att det ska vara sant. Men som det nästan alltid är: verkligheten är ännu värre…
Ni som arbetar så här måste ”slå” tillbaka med det enda vapen ni har; Strejka med utlysta arbetarprotester.
Jag står passivt bredvid och gråter med er
Gunnar
Hej Gunnar
Tack för ditt inlägg och stöd men strejk är inte något alternativ för oss inom vården, vi är under pågående avtalsperiod och därmed har vi fredsplikt. Dessutom handlar det till syvens och sist om att tredje man (patienterna) blir drabbade om vi skulle ta till strejk. Det är väl denna lojaliteten som utnyttjas utav arbetsgivare/beslutsfattare så man kan ignorerar sitt arbetsmiljöansvar, det går att koka soppa på en spik men hur mustig blir den? Det som sker idag är att man går ner i tid fast man egentligen vill arbeta heltid men orkar inte, man byter yrkesinriktning och gör något helt annat etc. Detta skapar en brist på sjuksköterskor men är det en brist i ordets rätta betydelse eller börjar det idag bli en brist på sjuksköterskor som inte vill eller orkar arbeta för vilka villkor och förutsättningar som helst?