- Samhällets problem kommer att lösas av personer i vården

Kvalitétsmässan 2013, föreläsningsrace, ett finger i luften, vartåt blåser vinden månne?

Vissa ord återkommer på föreläsningarna jag går på och som alla handlar om vården. Evidensbaserat, Personcentrerat, Kvalitetsäkrat, Kostnadseffektiviserat.

Vinden ligger på från en tydlig fond. Den demografiska försörjningskvoten. Det vill säga ett mått på; hur många en arbetande människa måste försörja i samhället utöver sig själv. Måttet säger; vi går mot sämre tider, vi har aldrig haft det så bra som nu men vi går mot radikalt sämre tider. Försörjningsbördan på den arbetade befolkningen är just nu lägre än på mycket länge. Men framför oss tornar Himalaya upp sig i statistiken och peakar på 2038. Samhället kommer inte att ha råd att försörja mig när jag är 68. Föredragshållaren säger halvt på skämt; mitt råd är: se till att du är rik och frisk.

Vinden blåser i en tydlig riktning. Vi ska bli effektivare, mera vetenskapliga i det vi gör, inte göra något ”onödigt”, vi ska skräddarsy insatserna efter individen, utnyttja tekniken så vi får tid till empatin, ekonomiska styrsystem som följer personen, göra mer nära hemmet, patienten ska själv ansvara för sin vård, satsa på IT.

Det låter bra när man hör det. Tekniken tar bort de stora samordningsproblemen, hjälper oss att behålla oss vetenskapliga, individen bestämmer själv sin vård efter att ha satt sig in i all kunskap digitalt. Den pålästa, objektiva, ansvarstagande, självbestämmande patienten……. och så får vi tid för empatin.

När jag åker hem fryser jag lite. Jag tror inte det bara beror på att min jacka av misstag blivit inlåst i montern. Vinden är kall. Och så luktar den något? Inte är det väl en svag doft av cynism jag registrerar? Jag längtar efter en varm och snäll bullmamma eller pappa, efter en kram. Just det ja: kärlek, äkta värme, humor.

 Så slår det mig ”Målet är ingenting, vägen är allallallallallallallt!” Robban Broberg och Karin Boye i perfekt blandning.

 De får mig att fatta: ingången är liksom fel, vi är rädda.

Rädda för den demografiska försörjningskvoten. Bilden av de begränsade resurserna och de oändliga behoven skrämmer skiten ur oss. Vi greppar Ignatsius Loyolas ”Målet helgar medlen.” Och räddningen är……(trumvirvel)…..Tekniken!!!

Men ursäkta, det var väl ändå inget nytt? Ända sen Blixt Gordon är det ju robotarna som ska rädda oss. Robotarna ska hjälpa oss och vårda oss. Robotarna, förutsägbara, känslobefriade och billiga tar hand om oss när vi blir gamla. Vad skönt det känns!!!

”Vårdens problem kommer inte att lösas av personer i vården” säger en föreläsare. Först känns det nytt det han säger, men sen kommer jag på att det är ju så det har varit i decennier.

Ingenjörer och ekonomer har bestämt ramar och förutsättningar för vård ”apparaten”.

Med all respekt för vetenskap, teknik och it som bland annat möjliggör att jag skriver detta och dessutom rättstavat och att ni sedan kan läsa det. Men det är inte detta som gör oss empatiska eller ens förståndiga. Ett av de mest visade klippen på youtube, en företeelse som föregåtts av stor teknisk, elektronisk och digital utveckling, är en apa som pissar sig själv i munnen.

 Jag är inte ett dugg orolig för att mänskligheten inte ska hitta tekniska eller ens ekonomiska lösningar för sina problem.

Däremot är jag jäkligt orolig för att vi ska lyckas hitta kärleksfulla och empatiska lösningar.

Vill vi behålla ett mänskligt samhälle måste vi behålla vår mänsklighet. Det fina med kärleken är att den i sig är en resurs. En resurs som säkrar att det finns resurser för empatiska lösningar, oavsett yttre förutsättningar, så länge vi lever, det handlar bara om att välja det. Är empatin vårt mål måste den också vara vår väg. (Tack Robban och Karin)

 – Samhällets problem kommer att lösas av personer i vården; blir mitt svar på Kvalitetsmässan 2013.

//Robin