Efterskalvet av pandemin har påverkat hela samhället, men speciellt vården. Det har inte undgått någon hur hårt vårdpersonal har arbetat under de senaste åren och hur sliten arbetsstyrkan är. Många har sagt upp sig, tagit tjänstledigt eller blivit sjukskrivna. Men man har glömt de som arbetar i det tysta, oss studenter.
Vi studenter har, utöver våra heltidsstudier, tagit ett kliv in för att underlätta för vår framtida arbetsplats. Vi har jobbat kvällar, nätter och helger för att ordinarie personal ska kunna få vila. Vi har ställt upp. Men vem ställer upp för oss?
Efterdyningarna av den hårt belastade personalen har resulterat i beskärningar i praktikplatser runt om i Sverige. Universiteten försöker kompensera mot personalbristen genom att ta in för många studenter och ekvationen går inte ihop. Vem ska utbilda oss? Vem ska ta ansvar för att vi faktiskt kan känna trygghet i vår legitimation när vi tar examen?
Många lärosäten har löst det genom en kravlista och du får ta en nummerlapp och ställa sig i kön för att få genomföra praktik. En del låter studenterna dra lott. Samtidigt ökar kraven för att få stanna kvar i kön och det är inte långt kvar innan du behöver bli godkänd på alla tentor på första försöket och inte ens får ta studieuppehåll. Om du inte uppfyller kraven får du ge din nummerlapp till den bakom dig och ställa dig sist i kön igen. Har du tur kan någon framför dig bli less på att vänta och ger dig platsen före i kön.
Dessutom är det så att du som student absolut inte får bli sjuk under din. VFU och glöm möjligheten att ”vabba” om barnen blir sjuka. Du förväntas ta igen 100% av den tid du förlorat. Samtidigt så konkurrerar vi som behöver ta igen tiden med nya studenter som ska ta plats. Möjligheterna för att ta igen den förlorade tiden minskar hela tiden. Osäkerheten kring framtiden och den ångest som följer av tanken på att bara några dagars sjukdom kan hindra oss från att gå vidare till nästa termin, är något vi studenter bara ska leva med. Nästan som att de förbereder oss för yrkeslivet inom vård och omsorg?
Det som många glömmer bort är att den ordinarie studenten idag faktiskt inte nyss tagit studenten och är 20 år gammal. Åldersspannet har ökat de senaste åren och vi har klasskompisar i alla former och åldrar, med barn och lån. Det glöms bort att det är människors liv som påverkas och att vi studenter inte är lika flexibla längre. Många, eller rentav alla, har sökt sin utbildning av en anledning och förhoppningsvis vill man genomföra den med en stor kunskapsbank med sig ut i arbetslivet. Så ser det inte ut idag. Ute i praktiken möts vi av stressade, trötta och överarbetade handledare som helt enkelt inte orkar ta en student till utöver sitt arbete. Även här får man ta en nummerlapp och stå i kö för pedagogisk undervisning, alla andra går före.
Anja Basic ny ordförande Vårdförbundet Student
Johnny Bergström vice ordförande Vårdförbundet Student
Svårigheten att garantera VFU-platser hänger delvis ihop med bristen på utövare inom Vårdförbundets yrken: barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Genom att inte erbjuda VFU på eller nära studieorten riskerar man att många hoppar av grundutbildningen, vilket kan generera en ännu större brist och ett slags moment 22 som måste stoppas.
