Sjuksköterskestudenter, biomedicinska analytiker-studenter och röntgensjuksköterskestudenter har under pandemin blivit hårt drabbade. Det har varit många förändringar under verksamhetsförlagd utbildning (VFU). Handledare har inte haft tid och knappt orkat med studenter.
Verksamheter har varit hårt pressade och inte haft möjlighet att ta emot studenter på vissa ställen, vilket medfört ännu färre VFU-platser (som redan innan pandemin var en bristvara). Tentor har blivit digitala och tiden för att skriva tentor har mer än halverats. Simuleringar har ställts in eller digitaliserats och kvalitén på utbildningarna har försämrats. Vår utbildning – som vi själva bekostar! Som tur är har det nästan alltid löst sig och universiteten har gjort det så bra som möjligt. Jag förstår att det inte har varit enkelt och vi studenter har varit väldigt förstående.
De flesta studenter har dessutom arbetat extra och stöttat upp sjukvården under studietiden. Jag själv har arbetat extra inom hemsjukvården, akutmottagningen och psykiatrin. Till det ska jag tillägga att jag har familj, arbetar även som instruktör (covid-anpassat självklart), är nationell ordförande för Vårdförbundet Student och såklart det viktigaste av allt; pluggat heltid. Men jag har knappt haft en ledig dag på mina tre år som jag pluggat. Efter min slutpraktik och examen ska jag fortsätta arbeta heltid under sommaren på en akutvårdsavdelning, så att ordinarie personal får semester, vilket de fett mycket förtjänar såklart!
– Men jag då? Och alla andra blivande sjuksköterskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor, får vi ens en applåd? Nej inte ens det. Socialstyrelsen räcker legitimationen i handen på oss och Sveriges Kommuner och Regioner sparkar in oss i hetluften direkt och hoppas på det bästa. Och självklart till den lägsta möjliga lönen och tvingad till ett x antal pass på obekväm arbetstid. Inte så konstigt att en fjärdedel av alla nyexaminerade slutar efter ett år?
Hur skulle vården klara sig utan oss studenter? Inte alls. De är så enormt beroende av oss och därför är det på tiden att politiker och Sveriges Kommuner och Regioner tar oss på allvar, lyssnar och ger oss det vi förtjänar!
Vi är framtidens sjukvård och vi tänker inte bli era slavar!
Nadja Ståhl
Ordförande
Vårdförbundet Student
Tack för inlägget Nadja! Jag läser själv T5 på SSK-programmet och är orolig för hur distansarbetet har påverkat utbildningen kvalité och vad som ska hända om drygt ett halvår när jag är klar och ska börja jobba. Är det vi som är nylegitimerade som då ska behöva bränna ut oss och krascha så att vi kan hjälpa våra kollegor? Det känns som en ohållbar situation, jag vill inte börja jobba och köra rakt in i kaklet. Ser en lång och förhoppningsvis lyckad karriär som sjuksköterska framför mig, vi måste tänka långsiktigt.
Tack för din kommentar Edvin! Jag håller helt med dig. Det känns tragiskt att säga det men vi behöver fortsätta vår fackliga kamp för att det ska bli bättre. Jag önskar att vi börjar ställa mer krav på arbetsgivare, både som individer och som fackförbund. Vi behöver också ta ansvar för vår egen hälsa genom att tacka nej till extrapass eller flytt av semesterveckor. Jag är gode less på att bli utnyttjad av arbetsgivare och har bestämt mig för att sätta ner foten. Det är min karriär och mitt liv det påverkar och jag är själv ansvarig för den.
Jag önskar dig lycka till med sista spurten. Snart är du precis som mig, i mål. Det är en underbar känsla! Kämpa på och låt ingen arbetsgivare bestämma över ditt liv. Allt gott / Nadja Ståhl, Ordförande