NKSE- bra eller bara ångest? Gästinlägg av Ebba Hagbom

Jag studerar vid Karlstads universitet till sjuksköterska. Jag går sista terminen och ska förhoppningsvis ta examen i juni. Jag har pluggat i tre år, en utbildning där jag samlat ihop 180 högskolepoäng. Både praktiskt och teoretiskt har jag kämpat för att jag ska gå ut som en legitimerad sjuksköterska. Det som sätter käppar i hjulet är nu den så kallade NKSE-tentamen. NKSE – Nationell klinisk slutexamination, eller snarare det som borde vara glädje är numera bara ångest skriver sjuksköterskestudenten Ebba Hagbom.

NKSE är en ”nationell” slutexamination för sjuksköterskor runt om i landet. Den består av tre delar. En praktiskt del, en del med läkemedelsräkning och en del bestående av två patientfall. De två sistnämnda ingår i en salstentamen. Nationell tänker ni nu, som ett nationellt prov man gör under skolåren som är lika för alla? Ja, det är ju logiskt kan man tycka, men så är inte fallet. Detta ett koncept som i själva verket är frivilligt. Det är upp till lärosätet att bestämma om de vill ha med denna examination i programmet eller inte. Vardera del motsvarar 0,5 högskolepoäng men ska återspegla allt man har lärt sig under sina tre år, dvs 180 högskolepoäng. Jag ska alltså sitta i en tentasal (som om inte det är press nog), och svara rätt på ca 30 frågor som rör allt mellan himmel och jord som vi har läst om de tre senaste åren. Jag vet inte vad för typ av frågor som kommer komma, jag vet inte inom vilket område frågorna rör. Det enda jag vet, är att frågorna som ställs inte lämnar något som helst utrymme för varken tolkning eller reflektion.

Här sitter jag nu alltså, 0,5 högskolepoäng från min examen med en ångest inför den sista examinationen som kan ta ifrån mig min legitimation.

För om jag inte klarar denna, då får jag inte gå ut och jobba. Det sitter alltså ett antal personer som säkerligen jobbat som sjuksyrror ett antal år i sina liv men som nu har riktat in sig på den pedagogiska banan. De har kommit överens om vad som ska ingå i denna slutgiltiga examinationen, de har också bestämt vad som är rätt och vad som är fel, oberoende på hur man har kommit fram till sitt svar har de även beslutat att inte bry sig om mina reflektioner kring patientfallet, det är antingen rätt eller också är det fel. Så istället för att vara glad och med en entusiastisk nervositet förbereda mig inför min kommande sommar som sjuksköterska sitter jag istället och sliter mitt hår, sover dåligt och biter sönder mina nagelband för att jag oroar mig för 0,5 högskolepoäng.

Varför ska vi utsättas för detta? Vad är det för mening? Är det inte bevis nog att vi kan jobba som sjuksköterskor om vi klarat alla tentor hittills, att vi har goda referenser från våra praktikplatser? Vilka gynnar det att vi som snart är klara ska våndas våra sista veckor, vara oroliga för om vi klarat oss eller inte? VEM blir en bättre sjuksköterska av det? Jag kan med stolthet säga att jag och alla mina kurskamrater kommer bli bra sjuksköterskor, jag tror på oss och våra kunskaper vi lärt oss under årens lopp, men detta är inte tack vare NKSE.

NKSE gav oss ingenting förutom ångest och dåligt självförtroende!

Ebba Hagbom

Sjuksköterskestudent vid Karlstad Universitet