Ge mig en Stesolid! Vill du spela pingis?

Skrivet av Gästbloggare

13 februari 2015

Studentbloggen

Gråtande killeErik, varför kan jag inte sluta gråta? Jag är din mamma! Jag ska dö! Kan jag få en cigarett? Ge mig Stesolid! Vill du spela pingis?

Orden, händelserna och människorna finns kvar i mig.

Innan jag blev anställd på Vårdförbundet arbetade jag en kortare tid på en sluten psykiatrisk avdelning. En spännande tid som gav mig ovärderliga erfarenheter och som jag ofta tänker tillbaka på med glädje, och med sorg.

Sjuksköterskor inom psykiatrin ansvarar för omvårdnaden av människor i vars liv ångesten blivit ohanterligt stark. För människor där gränserna mellan dröm och verklighet blivit besvärande otydliga. Vissa skadar sig själva eller orkar inte leva längre. En del vårdas där av egen vilja medan andra vårdas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård.

Tänk att ha som jobb att möta och hjälpa dessa ledsna, arga, förvirrade, sårade och kantstötta människor. Att få lyssna till deras berättelser. Och att i mötet också möta sig själv. Vad har jag för människosyn, har alla människor lika värde eller är det något vi bara säger? Vad är friskt och vad är sjukt?

Som anställd inom psykiatrin finns det mycket att grubbla kring och jag tror att vården skulle bli bättre om personalen grubblade mer tillsammans. Mötena med dem som under en längre eller kortare tid drabbats av psykisk sjukdom skulle bli bättre då.

Samtidigt som jag gillade mitt jobb fanns det oändligt mycket jag hade önskat vore annorlunda. Varför togs inte den omvårdnadskompetens vi sjuksköterskor har bättre tillvara i det dagliga arbetet? Varför pratade vi mest om diagnoser och piller och inte så mycket om människorna vi skulle vårda och hur vi skulle nå fram till dem? Varför var frågan som ställdes efter ronden ”vad fick vi att göra” snarare än ”vad kom vi gemensamt överens om att göra”? Varför stängde olika yrkesgrupper in sig på olika expeditioner istället för att sitta tillsammans i team?

Och vad är det för syn på patienten som råder inom psykiatrin? Att vi i personalen fick gå en kurs i självförsvar men ingen vänlighetskurs eller kurs i medmänsklighet säger en del.

Sjuksköterskor har ett enormt ansvar inom psykiatrin. Tillsammans med övriga personalgrupper ska vi återskapa patienternas värdighet och stärka det friska som finns hos alla människor, oavsett sjukdom. Vi ska trösta, behandla och inte minst finnas där för anhöriga. Ett ansvar som borde värderas och respekteras högt.

Jag önskar att många av dagens sjuksköterskestudenter intresserar sig för och vill jobba inom psykiatrin. Det florerar floskler om att nya sjuksköterskor borde börja inom den medicinska vården. Floskler jag bestämt vill avfärda. Ett sådant resonemang speglar bara den korkade synen som finns i vården där det medicinska värderas högre än det som handlar om mänskliga relationer. Jag kan vända på resonemanget och argumentera för att alla sjuksköterskor borde börja inom psykiatrin. Det hade sannerligen inte skadat.

Det grämer mig ibland att jag inte jobbade längre tid inom psykiatrin. Kanske återvänder jag en dag till ett jobb som handlar om att hjälpa de mest utsatta. Ett jobb där jag kan utvecklas som människa. Ett jobb där livets svåra och intressanta frågor är ständigt närvarande. På min arbetsplats hade jag dessutom förmånen att jobba tillsammans med fantastiska kollegor.


Kommentarer

  1. Det var fantastisk fint skrivit och enkelt förklarat. Allt som du skriver är så sant. Jag håller med dig varför kan vi inte egna oss till patienter istället gömma oss i våra rum ? Ofta saknas det personal och läkare pga. utbildningar som inte ger bättre syn om människa värde. Jag tror flesta som jobbar i vården psykiatrin har inte jobbat med sina egna ångest och rädsla vilket sin tur leder till att de undviker bemöta patienternas ångest eller annorlunda beteende.
    Det bara pratar om deras diagnoser och behandling men missar det viktigaste att bry sig om vem är individen? När själen är obalans ska den respekteras och patienten ska inte lämnas ensam .
    Jag har själv jobbat med patienter obalans med tillfälliga återkommande psykisk problem. Det har lärt mig mycket genom att bemöta dom utan att vara rädd med stor respekt. De är ofta mycket intellektuella personligheter. Det bara tillfälliga förändringar i deras själar . I Norge när det gäller på psykiatrin det ser inte patienter bara som en diagnos , det kallar tillfälliga rubbningar i själen som behöver bemötas med stor respekt utan att visa egen rädsla. Våra bemötande och kropp språk ofta sårar våra medmänniskor de redan är så sårbara pga. sin psykisk obalans. Det var väldigt bra förslag att jobba med hur man bemöter andra människor utan att blanda in sina värderingar .Det skulle förbättra våra kunskaper.
    Det finns underbara fina yrkeskollegor som du jobbar i psykiatrin men vi behöver vara flera som vågar ta upp hur verkligheten ser ut idag.

    Distriktssköterska / Guler

  2. Håller med dig Erik! Att jobba med möten och relationer speciellt med människor som har en psykisk ohälsa, ger erfarenheter och kunskap som är ovärderliga. Dessa erfarenheter har man sen med sig i andra möten, i andra situationer, på andra arbetsplatser.
    Jag har jobbat länge som skötare inom psykiatrin innan jag blev sköterska och de erfarenheter jag fick då präglar mig och de möten med människor jag har idag enormt mycket. Idag jobbar jag på en akutmottagning och en medicinavdelning och jag vill starkt framhålla att det är mötet med mina patienter som är det viktigaste och som uppskattas mest av patienterna trots att dom inte har någon psykiatrisk diagnos.
    Jag tror att nyutexaminerade sköterskor skulle hitta sin roll lite enklare om dom började inom psykiatrin. Som det är nu inom somatiken lär man sig mest om diagnoser och läkemedel. Men när somatikens patienter har svårt att sova eller blir arga mm kan man lätt ta till medicin istället för att möta patienten där han/hon befinner sig. För i mötet möter man också sig själv och sin egen rädsla. OM man tidigt i sin yrkesroll blir ”tvingad” att se sig själv och människor med en psykisk ohälsa tror jag tryggheten hos mig som sjuksköterska ökar.

Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.

Redo för jobbstarten?

Missa inte vår nya digitala guide för dig som är ny i yrket eller ska börja på en ny arbetsplats.

Läs om guiden här!