Hur orkar du INTE jobba med död och elände?

De flesta som jobbar inom vården får någon gång frågan hur de orkar med ett yrke som innebär så mycket sjukdom och lidande. Jag brukar svara med en motfråga – Hur orkar du inte jobba i vården?

Sjukdomar kan vara hemska och visst är det ibland svårt att hantera allt elände som drabbar människor. Men alternativet, att inte vara hos en del av dessa människor, tänker jag skulle vara värre. Det svåra försvinner ju inte för att jag inte är där. Att istället vara där och med min kunskap kunna hjälpa känns bättre.

Jag är sjuksköterska och utgångspunkten för mig och mina kollegors arbete är att stödja det friska som finns i alla människor oavsett sjukdom. Det låter paradoxalt men min erfarenhet är att där det är som sjukast kan det också vara som friskast. Jag tror aldrig att jag har mött så mycket glädje som på den canceravdelning där jag tidigare arbetade. Där den största sorgen finns, där är också ibland den största lycka. Att gå hem från jobbet och känna sig berörd är inte alla förunnat.

Hur ofta får redovisningsekonomer, tv-producenter eller säljare frågan hur de orkar med sina jobb? Även om jag är övertygad om att de också kan ha roliga och givande jobb så tycker jag att frågan borde vara lika berättigad till dem.

Jag och mina kollegor behöver bli bättre på att prata om det vi möter i vårt jobb. Om tårar och om leenden. Om händer vi hållit. Om erfarenheter som jag tror alla människor behöver ta del av. Om vi pratade mer tror jag att människor skulle bli mindre rädda och mer nyfikna på vården.

Att mitt yrke ibland värderas för lågt, att arbetsmiljön är under all kritik och att en del synsätt inom vården stinker gör det ibland svårt att orka. Men yrket i sig är inte svårt att orka, tvärtom ger det massor med energi, utveckling och kunskap om mig själv och mina känslor. I mitt nuvarande jobb träffar jag engagerade studenter som tror på sitt blivande yrke. Tillsammans med dem är jag säker på att vi kommer utveckla yrket ännu mer.

Världen är full av trams. Men när världen stannar upp och människor blir sjuka blir ofta det som verkligen betyder något mer väsentligt (och ibland är det just trivialiteterna och vardagstramset som betyder mest). I vårdmiljön blir därför allt väldigt viktigt och meningsfullt.

I vården har jag mött många människor som berört mig djupt och som jag aldrig kommer glömma. Utan dem hade mitt liv varit fattigare. Tanken på att jag inte skulle ha valt att jobba i vården är svår att orka med.