Idag på Florence Nightingales födelsedag firas internationella sjuksköterskedagen. Det är 200 år sedan hon föddes, the lady with the lamp, som jag först hörde talas om på engelskan i skolan. Inte trodde jag då att hon skulle bli min idol. Tänk att det var hon som kom på det här med att vi ska hålla avstånd! Egentligen drömde jag aldrig om att bli sjuksköterska. Jag blev det ändå, som av en slump, men från första dagen har jag varit så himla stolt. Vad annat kan man vara, när man får jobba ihop med inspirerande, fantastiska kollegor och hela tiden får så mycket tillbaka.
Nuförtiden frågar de andra föräldrarna hur det är på sjukhuset, när jag hämtar barnen på eftermiddagarna. Det ligger i allmänhetens intresse. Men jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Det här huset brinner men själv är jag ju handgripligen inte med och släcker elden. Jag måste erkänna att det sticker lite i mig. Det drar i en att man vill hjälpa till, att man verkligen vill behövas där behovet är som störst. Det är väl det där förbannade kallet. Det var likadant när terrordådet på Drottninggatan hände. Jag stod höggravid med foglossningen och min treåring i handen och tänkte att jag måste åka till akutvårdsavdelningen som jag då var graviditetsledig från. Flera gånger fick jag tänka till innan jag insåg vem som behövde mig mest.
På onkologens behandlingsavdelning på Södersjukhuset ger vi cytostatikabehandlingar till våra cancerpatienter ungefär precis som vanligt. Det är vård som inte kan anstå. Fast egentligen är ingenting som vanligt. All information måste såklart anpassas och all oro, så mycket mer oro nu, måste bemötas. Förut kunde vi ibland kramas, när vi sa hej eller hejdå. Man bygger relationer när man följer någon genom en kris. Nu håller vi avstånd i korridoren och jag ber patienten vara tyst när jag närmar mig, håller själv andan när jag sätter nålen. Viruset sitter ohjälpligt fast i vårt medvetande. Vi är redan så trötta på det. Patienterna undrar hur länge de ska behöva isolera sig. De saknar sina barnbarn. De som själva har barn känner sig som dåliga föräldrar när de inte vill låta dem träffa kompisar. Jag som brukar säga Lev som vanligt och Njut av det liv du har. Nu ringer patienterna till vår telefonrådgivning och undrar om de kan gå till affären. Vad ska jag svara, jag som knappt själv går dit, för att skydda dem.
Andra år på sjuksköterskedagen har jag skämtat om att jag vill bli firad med ovationer, blommor eller allra helst choklad. Ja, i år ligger det där med applåder verkligen i tiden. Men vi vill inte ha handklappningar. Lön för mödan däremot. Jag vill inte att min löneutveckling ska avstanna från och med i år när jag fyller 35 år, såsom statistiken har visat att den gör för oss sjuksköterskor. Jag trodde ni redan hade fått högre lön, skrev min morbror Gunnar när jag länkade till #tackamedlön på facebook . Och så hänvisade han till krislägesavtalet. Som om de arbetsvillkor som det innebär skulle locka någon att vilja utbilda sig till sjuksköterska, eller få fler att orka stanna kvar. Vi behöver bli fler, inte färre. I hela världen fattas sex miljoner sjuksköterskor, enligt WHO. Vi behöver arbetsmiljö och löneutveckling som gör oss attraktiva. Hur mycket vill jag tjäna då? Tja, ungefär motsvarande som en man i manligt dominerat yrke med 3 års högskolestudier och 10 års yrkeserfarenhet bakom sig. Jag skulle tippa på att det är minst tiotusen mer än jag tjänar idag. Men jag är ju ändå samhällsbärande. Jag vårdar människor och det har visat sig vara något väldigt värdefullt. För vad är det vi saknar nu när krisen har tagit ifrån oss resor, restaurangbesök och shoppingvanor? Vi saknar varandra. Jag saknar att öppna ytterdörren till mina föräldrars hall och krama dem. Jag kan riktigt känna hur tröjan min storasyster stickat till pappa känns mot kinden och jag vet hur han luktar, lite gubbe sådär. Men det finns bara en person som får gå in där nu och det är sjuksköterskan som tar hans PK-prov. Jag är så tacksam över att hon gör det. På samma sätt står sjuksköterskor över hela världen just nu närmast de som andra värnar om mest. Vi lägger om sår, ger injektioner. Vi är där när människor extuberas och vi är där vid dödsbädden. Vi förstår hur deras kroppar fungerar och i bakhuvudet har vi omvårdnadsteorier. Vi är viktiga och vi behövs. Det vet vi själva. Måtte alla andra också förstå det nu. Måtte vi belönas.
Hulda Löfgren, legitimerad sjuksköterska och förtroendevald på onkologen, Södersjukhuset
https://www.mittskifte.org/petitions/tackamedlon