Verka är ett spännande ord. Jag verkar i mitt uppdrag som förtroendevald. Vårdförbundet verkar för bättre villkor. Verka. Arbeta, fungera, engagera sig, agera, inrikta sina krafter på är några synonymer man får fram när man söker. Vårdförbundet vill uppnå olika saker. Vi utlovar påverkansmöjligheter som en av grundbultarna som talar för ett medlemskap. Vad är det då? Hur går det till? Hur påverkar man?

Ibland hör jag kritiker eller läser i trådar på facebook att facket sitter i arbetsgivarens knä. Det är något jag ofta reflekterar över. Ibland blir jag full i skratt då jag ser en bild framför mig där jag sitter i knäet på VD, HR-chef eller förhandlingschef på SÖS. Jag är ju, typ, Vårdförbundet och dessa representanter för arbetsgivaren träffar jag i olika frågor så gott som varje vecka. Jag skulle säga att vi har nära kontakt, men intagit någons knä har jag än så länge inte gjort… Det finns säkert flera aspekter av en sådan uppfattning, men en anledning att det kan uppfattas så tror jag är sätten vi använder för att påverka. Och eftersom kritikerna vanligtvis använder uttrycket att vi sitter i arbetsgivarens knä som något negativt, och som motsats till att vi påverkar arbetsgivaren skulle jag vilja vända och vrida lite på detta med påverkan

När arbetsgivaren kommer med ett dåligt förslag, ta som exempel när man på mitt verksamhetsområde började prata om att ta bort de högt uppskattade vårdsamordnarna (distriktssköterskor som avlastar oss sjuksköterskor på vårdavdelningarna med social planering/vårdplanering/utskrivningsplanering). Då måste vi förstås motverka dessa dumheter. Detta skedde genom skrivelser från Vårdförbundet och namninsamlingar med protester från engagerade medlemmar. Men också genom dialog om vad detta skulle leda till för negativa konsekvenser.

När arbetsgivaren kommer med ett bra förslag, ta som exempel att ta fram ett gediget introduktionsprogram för nyutexaminerade kollegor, då ska vi förstås medverka till att detta blir verklighet och så bra som möjligt. Komma med synpunkter, idéer, bidra.

Mittemellan att motverka och medverka kommer det mesta. Då är det guld värt att samverka. Att vara delaktig i det som sker och slå vakt om det inflytande som går. Att motverka delar i ett förslag som tar fel riktning eller är av fel anledning, och medverka till delar som leder framåt. Kanske lyckas vi inte forma allt till tipp topp alltid, men vi gör helt säkert skillnad i positiv riktning. Att få den minst dåliga försämringen kan ibland vara en framgång, även om det förstås inte känns så i stunden. Men som förtroendevald kan man ha fått kämpa hårt för detta, och som medlem kan man förstås ha glädje av att det inte var det värsta som blev.

Utmaningen är att fullt ut förklara på vilket sätt vi gör skillnad – vad har vi påverkat? Sanningen är ju att jag inte alltid vet. Vi agerar i ett system vi inte är ensamma i, jag kan oftast inte säga att det var vi som gjorde att ditten eller datten blev verklighet, för det var fler som verkade för detsamma, men det blev kanske bra eller verklighet snabbare och bättre tack vare att vi påverkade rätt personer på rätt sätt eller i rätt tid. Eller så blev något rätt, men ändå fel, för att man bara lyssnade på oss delvis. Ibland är verkningstiden för en idé att falla i jord och börja gro mycket lång. Så lång att det kan vara svårt att påvisa i efterhand, och ta åt sig äran för, att Vårdförbundet satte fröet.

Tillbaka till det där med att sitta i knäet. För att ha ett öra hos den som bestämmer (för det är ju tyvärr inte facket som gör det), ett öra som är öppet och vill lyssna, oavsett om det är för att motverka, medverka eller samverka, så är en bra grund en god kontakt, en god relation. Det är min bestämda uppfattning. Den som vill lyssna, som upplever en mening med det, är också den som faktiskt går att påverka. Och om det är sitta i arbetsgivarens knä enligt kritikerna, ja då tycker jag att man ska fundera en gång till. Jag är gift och har två barn, och så mycket har jag lärt mig om livet att ska jag få någon dit jag vill så fungerar det ofta dåligt med tvång eller piska, och det kan också få mindre roliga konsekvenser. Den som befunnit sig i en relation eller är förälder kan nog hålla med mig om att dialog och morötter är en väg framåt som kostar mindre energi och oftast ger bättre resultat. Och med fem gånger mer beröm har man också ett bättre utrymme för hårdare tongångar ibland och bättre chans att de då tas på allvar.

Men jag förstår att detta sätt att påverka kräver mycket tillit från dig som medlem gentemot mig som förtroendevald. En tillit och tilltro till att jag gör vad jag kan trots att jag inte alltid kommer kunna peka på de exakta resultaten och trots att jag inte alltid lyckas. Jag är din kollega och det är dig jag verkar för – jag sitter inte i arbetsgivarens knä!

Hanna Rönnell, leg sjuksköterska och avdelningsstyrelseledamot