Stockholmsbloggen

”Nu kommer facket att gnälla igen.” Som förtroendevald har jag hört den meningen i så många sammanhang att den aldrig förvånar mig längre. Det som förvånar mig är snarare att de i vår värld viktiga saker vi försöker framföra betraktas som just gnäll. Jag tänker personligen att just gnäll är något man framför i surt tonläge när man är missnöjd med något och inte får som man vill. Och visserligen är det inte alltid i uppdraget som förtroendevald som man får precis som man vill, långt ifrån, men det som slår mig är ändå det faktum att vi som förtroendevalda företräder våra medlemmar gentemot arbetsgivarna. Som en part. Inte som en motståndare utan som två parter. Det vi som förtroendevalda vill, det ska vara det våra medlemmar vill, ändå kommer ibland meningen om det gnällande facket även från medlemmar. Men oftast kommer meningen från arbetsgivarPARTEN. Vill vi verkligen ha något som är så olikt det arbetsgivarna vill ha att vi bör betraktas som gnälliga motståndare?

Vårdförbundet vill ha en välbemannad sjukvård där tillgången på kompetent personal gör att alla patienter får den vård dom behöver i tid. En sjukvård där antal vårdplatser per medborgare inte är lägst i EU, vilket är fallet just nu.

Vårdförbundet vill ha en personcentrerad sjukvård som utgår ifrån varje individs behov och egna förmågor.

Vårdförbundet anser att alla människor har samma värde och samma rätt till hälsa, därför vill Vårdförbundet att det övergripande målet för vården ska vara en jämlik hälsa i befolkningen.

Vårdförbundet ser det som särskilt viktigt att lägga kraft på att planera hälsofrämjande insatser och en sammanhållen vård för de personer som har de största vårdbehoven – personer med multisjuklighet, långvarig sjukdom och personer med omfattande funktionsnedsättning. Det är dessa personer som den traditionella vården ofta sviker.

Vårdförbundet vill att våra yrken ska värderas högre, att lönen för våra yrken ska spegla den kunskap, kompetens och erfarenhet våra yrken besitter och som är det som utvecklar vården.

Vårdförbundet vill att våra yrken ska ha ett hållbart arbetsliv med en arbetsmiljö som gör att våra medlemmar mår bra både på arbetet och efter arbetstid. Att våra yrken ska ha villkor som gör det möjligt att orka jobba heltid ett helt arbetsliv.

Vårdförbundet vill att våra yrken ska ha hälsosamma arbetstider med möjlighet till vila och återhämtning mellan arbetspassen för att våra medlemmar ska kunna göra ett bra jobb och arbeta patientsäkert.

Vårdförbundet vill att våra yrken ska ha möjlighet till utveckling under hela yrkeslivet. Att den som är ny i yrket ska få en bra yrkesintroduktion och att den som utbildar sig till specialist ska ha schyssta villkor under sin specialistutbildning.

Låter det här som gnäll för er? För det här är vad vi som förtroendevalda har som mål, det här är vad våra medlemmar i vår demokratiska organisation beslutat att vi ska jobba för. I alla sammanhang där vi som förtroendevalda befinner oss är det här vad vi har i bakhuvudet och allt vi gör och säger är med detta som målbild. För min del är det här målet något som jag hoppas att arbetsgivarna, beslutsfattarna och landets medborgare också vill ha. För min del hoppas jag att det inte betraktas som gnäll.

Paprikans vara eller icke vara på mackorna som serveras de nyblivna föräldrarna på förlossningsavdelningen på SÖS har engagerat många. Att en bit paprika kan skapa sådan uppståndelse?

Det är nu knappast paprikan i sig utan vad den symboliserar; att det är på den nivån vi nu befinner oss. Stockholms sjukvård har inte råd att bjussa på en liten bit grönsak när en ny medborgare och skattebetalare ser dagens ljus. Märk väl att det är inga lyxmackor vi pratar om att spara in på här, inga stora landgångar med handskalade räkor och en rejäl klick majonäs. Utan en simpel ostmacka. Som iofs har förutsättningar att vara bland det godaste du ätit efter att ha svettats, jobbat och bränt kalorier under en födsloprocess. Men ändå. En paprikabit…

Nu är det SÖS som har uppmärksammats i media, men liknande diskussioner och förslag förekommer på de andra sjukhusen också. Och i en anda av att göra personalen delaktig brainstormas det på APT om hur det går att spara in; begränsa antalet nättrosor och underlägg, inga påslakan i babysängen, intermittenta bolusinjektioner i ryggbedövningen istället för pumpar med kontinuerlig bedövning. Personalen görs delaktig, får utöva sitt inflytande och medbestämmande enligt Medbestämmandelagen (MBL) och bidrar till verksamhetens mål (besparingen) vilket är ett lönekriterium. Win-win väl? I ärlighetens namn finns åtgärder som är rimliga och som inte påverkar arbetsmiljö eller patientsäkerhet. Det kan till exempel möjligen vara rimligt att sy en ytlig slemhinnebristning utan sterila, men rena, handskar.

Men signalerna som skickas blir att personalen ska lösa ledningens problem. Det är inte vad medbestämmande och inflytande eller bidrag till verksamhetens mål handlar om. Det är heller inte ledningen utan personalen som ska bära in ”guldbrickan”, som ska fira att ett nytt liv kommit till världen, som får skämmas för att ”guldbrickan” nu bara består av en kopp kaffe och en skiva formfranska med EN ostskiva (två blir för dyrt). Det är också personalen som ska be kvinnan vars avslag blött igenom bindan och blodat ner det andra paret nättrosor, att; ”tyvärr, du har förbrukat dina två par, du får gå och köpa fler på apoteket”.

Ibland när en skär i en paprika, finns det en minipaprika därinne, som en bebis inne i en livmoder. Nu sparas det in på paprika. DEN symboliken….

Vad tänker ni politiker göra för att säkra villkoren för de som behöver kvinnosjukvård och för oss som jobbar i den?

#rörinteminpaprika

#förlossningsmacka

#godavillkorikvinnovården

#enbarnmorskaunderlivet

Emma Jonson, Leg. Barnmorska.

Vice ordförande avdelningsstyrelsen Stockholm

Vad är det egentligen?

Vi har alla en gedigen högskoleutbildning, med en fil.kand i Vårdvetenskap, de sjuksköterskor med vidareutbildning har även magisterexamen inom sitt specialistområde. Enstaka sjuksköterskor i landet har t o m doktorerat inom sitt vetenskapsområde.

Tänkte ta mig friheten att ge er ett smakprov på hur en av mina arbetsdagar kan se ut.

Jag arbetar som sjuksköterska i kommunens LSS-team, vilket innebär att vi har hälso-och sjukvårdsansvar för patienter på gruppbostad och servicebostad inom LSS, samt några boenden inom socialpsykiatrin upp till sjuksköterskenivå, vid högre vårdnivå ligger ansvaret på respektive öppenvårdsmottagning, primärvård (detta sedan skatteväxling av HS-ansvaret 2015). Vi är bilburna, för att kunna ta oss till våra boenden. Jourtid utgår våra patrullsjuksköterskor från samma kontor.

I slutet på januari i år, kom ett rejält snöfall i Stockholmsområdet. En av våra tjänstebilar startar inte och vi måste ringa efter bärgare. Samma eftermiddag står jag och kollegorna med snö upptill knäna (med Stockholms mått mätt), för att skotta fram våra bilar, då de enl. rutin ska tankas inför helgen, för att avlasta kollegorna i patrullverksamhet. Då möts vi av personal från ett av våra omsorgsboenden, som stannar upp och med stora ögon frågar: men måste ni sjuksköterskor även vara vaktmästare och bilmekaniker? Käckt svarar vi jajamän, det är ”mer än förväntat” (en del av kommunens värdegrund).

När jag väl kom hem började jag fundera, vad har jag för olika ”roller” i mitt arbete? För att nämna några: sjuksköterska, informatör, telefonist, utbildare, bilmekaniker, transportör, farmaceut, handledare, tvätterska, medlare, kurator osv, . Och allt detta verkar falla in under ramen ”sedvanliga sjuksköterskeuppgifter”.

I media pratar man om den akuta bristen på våra yrkesgrupper. Enl temarapport 2017:3, framgår följande:

Det fanns omkring 111 000 personer under 65 år med sjuksköterskeexamen i Sverige år 2014. Cirka 1 av 10 av dem arbetade inom andra yrken än sjuksköterska eller barnmorska, utanför vård och omsorg. Källa: SCB, Sjuksköterskor utanför yrket.

Med enkel matematik var det då ca 11000 utbildade sjuksköterskor/barnmorskor som inte arbetade inom vården. Den siffran är troligtvis ännu högre i dag.

Så vad gör våra arbetsgivare för att behålla och återrekrytera personal inom denna multiprofessionella yrkeskår?

Mitt tips är: Tacka med lön!

Cecilia Asp-Paulrud, Leg. Sjuksköterska Södertälje kommun, LSS-teamet, Ledamot avdelningsstyrelsen Stockholm

Vi befinner oss i mars månad och jag har full förståelse för att nästa år, 2022, känns mycket avlägset. Men jag tror att vi alla någonstans inom oss har stora förhoppningar för nästa år redan nu, hopp om ett liv och en värld som återgått mer åt det normala hållet än vad rådande pandemisituation har att erbjuda. Själv längtar jag efter att kunna ta med mina barn på aktiviteter dom älskar, efter att få gå på fotboll och att kunna ta en after-work.

Anledningen till att jag ens för nästa år på tal är dock att nästa års budgetar i offentlig verksamhet håller på att sättas just nu, Region Stockholm och alla kommuner i regionen håller just nu på att bestämma hur mycket vården och välfärden ska få kosta nästa år. Vi i Vårdförbundet avdelning Stockholms styrelse har precis klubbat igenom de budgetyrkanden som vi kommer skicka in till Region Stockholm, dess nämnder och bolag, samt till alla kommunerna i regionen. Frågan är om de beslutsfattare som sitter med makten över budgetarna kommer lyssna på oss? Vad tror ni? Våra yrkanden är jättebra och rimliga, men jag tror att vi behöver lite hjälp den här gången. Jag vill nämligen uppmana till lite hederlig medlemsaktivism!

Jag vill be er medlemmar och alla som läser detta att hjälpa oss uppmärksamma beslutsfattarna i regionen på våra yrkanden. Jag ger er fritt spelrum men här är några idéer; tagga våra politiker i regionen och våra kommuner i sociala medier där ni uppmanar dom att #tackamedlön, maila en politiker och påtala Vårdförbundets budgetyrkandet, skriv ett brev eller skicka ett vykort till en politiker och beskriv varför vården och välfärden borde få kosta, bär Vårdförbundets pin med #tackamedlön och dela ut dom till alla i din närhet, prata lön för våra yrken ÖVERALLT (på jobbet, hemma, på sociala medier ect) och sprid budskapet. Vården och välfärden måste få kosta pengar, Vårdförbundets yrken måste ha löner som speglar deras kompetens, ansvar och utbildnings-nivå, dom måste ha möjlighet till en löneutveckling under hela karriären. Vi i styrelsen för Vårdförbundet avdelning Stockholm är 11 personer och i den här frågan räcker vi inte långt i att nå fram till beslutsfattare och allmänhet, vi behöver all hjälp vi kan få. Om alla våra cirka 15 000 medlemmar här skulle hänga på och bedriva lite medlemsaktivism nu i budgetfrågan så tror jag att det skulle skapa ringar på vattnet, dra med sig allmänheten och sätta press på beslutsfattarna. Vi vet att allmänheten står på vår sida, medborgarna vill ha en fungerande vård och välfärd och dom vet att våra yrken är avgörande för det. Det är vårt jobb att inspirera dom till mer än applåder, det är vårt jobb att inspirera dom till att sätta press på beslutsfattarna att #tackamedlön!

Spännande tider nu. Årets lönerevision är i fullgång. En lönerevision som ska spegla förra årets arbetsprestationer. Hur är det ens möjligt att sätta en prislapp på det arbete som vi utfördes förra året….

År 2020, Råttans år enligt den Kinesiska kalendern. Året då Covid-19 lamslog hela världen och den redan ansträngda svenska sjukvården återigen ställes på sin spets och trollade med knäna och utförde omöjliga mirakel under dygnets alla timmar.

Hur ska arbetsgivarna med allt detta att sätta pengar på dessutom kunna avgöra vilka av dessa krigare som är särskilt yrkesskickliga och därmed få ett extra lönelyft för sin unika kompetens?

Ja, är det de alla biomedicinska analytiker som slitit med provsvar långt utanför sin bristningsgräns? Utan dem och deras kompetens hade vi aldrig fått fram säkra och snabba provsvar under pandemin. Är det insatsstyrkan på våra akutmottagningar, som stått i “skyttegravarna” och tagit emot patienterna utan att veta vad eller om inkommande patienter var smittade och då inte alltid haft den skyddsutrustning som vi nu vet att vi behöver, eller är det kustjägarförbandet på IVA, där även operations och narkos personal kastades in, som tidvis krigat under krislägesavtalet, i full skyddsutrustning i 12 timmarspass. Eller är det fallskärmsjägarna på vårdavdelningar som omplacerats, ställts inför helt nya arbetsuppgifter på ny vårdavdelning/nytt sjukhus och ställt om och utfört det jobbet med glans. Eller är det ”hemvärnet” inom kommunal vård-och omsorg som lindrat och tröstat de äldre som drabbats svårt av den sjukdom som vi, samhället skulle skydda dem ifrån. Eller är det stridsvagnsförarna som nu tuffar på outtröttligt och hjälper våra patienter med långtidsrehabilitering i sviterna efter covid19 som förtjänar en tapperhetsmedalj i lönekuveret?

Tacka med lön

Cecilia Asp-Paulrud, leg Sjuksköterska Södertälje kommun, LSS-teamet, ledamot avdelningsstyrelsen Stockholm

Det är som det är nu och förändringar.

Jag minns mig tillbaka till 2007 då EU:s nya arbetstidslag trädde i kraft (den kom 2005, men hade lite startsträcka innan den började gälla ”på riktigt”).  Syftet med lagen var att säkerställa tid för återhämtning mellan arbetspassen, något som sjukvårdspersonal längtat efter länge att få till. Det fanns inget värre än att jobba kväll för att sedan passet efter jobba förmiddag. Man var trött, orkeslös och kände att man bara var hem till sängen och vände mellan passen. Den nya arbetstidslagen skulle säkerställa 11 timmars sammanhängande dygnsvila och 36 timmars sammanhängande veckovila.

Äntligen kom en lag som skulle stötta oss i att få till hälsosammare scheman!

Sagt och gjort. När vi sedan kom till att lägga våra scheman (de sk önske-schemat i timecare), för första perioden 2007 hände något….. Vi hittade ett kryphål i lagen, där det fanns utrymme och möjlighet att flytta brytpunkten på dygnet (?!). Vilket innebar att man på vår avdelning valde att ”bryta” dygnet 02:30, vilket gjorde att vi då kunde fortsätta att lägga exakt likadana scheman som innan, då dygnsbrytet gjorde att medarbetena hade sina 11 timmar dygnsvila före kvällspasset(som började 13:30) och dagen efter dygnsvila efter förmiddagspasset (som slutade 15.30).

Dygnsbrytet gjorde dock att kvällspassen vart 30 minuter kortare, vilket gjorde att ett extra arbetspass var tvunget att läggas in för att få ihop timmarna, vilket då ledde till att man nu svängd i arbetsgrupperna och ansåg att arbetstidslagen var skit, som tvingade oss att jobba mer. Hur kunde vi ha gått med på det här? Och så kom klyschan: Det var bättre förr.

Samma historia upprepade sig när vi gjorde förändringar med sjukhusmaten. När den lagades lokalt på sjukhusen, var det smaklöst, tråkigt, lite variation. Mm. En ny upphandling gjordes i dåvarande landstinget och maten kom i stället i färdiga portionsförpackningar, som ska tillagas klart i mikro på vårdavdelningen från Sodexos storkök vid Arlanda, vips så minns man den egenlagade maten med kärlek och nostalgi….

Det var bättre förr.

Cecilia Asp-Paulrud leg. Sjuksköterska Södertälje kommun, LSS-teamet, Ledamot Vårdförbundet avdelning Stockholm.

Idag inleder vi mars månad 2021, och jag hoppas verkligen att det innebär nya tider. Både för vår Stockholmsblogg och för Sverige och sjukvården. Covid-19 har drabbat vår sjukvård och därmed Vårdförbundets medlemmar i ett års tid nu, och vi kan nog alla känna att vi är mer än trötta på situationen. Nästan hela året 2020, som skulle vara sjuksköterskan och barnmorskans år, handlade om detta virus. Även om våra yrken i och med det fick mycket uppmärksamhet så blev det ändå inte som vi tänkt oss. Nu vill vi lämna mörkret bakom oss och blicka framåt. Fler och fler vaccineras dagligen och vi behöver verkligen ljuset i tunneln nu.

Så hur föreställer vi oss detta ljus i tunneln? Det nya bladet. Jag vill så gärna tro att inte bara Sveriges invånare utan även Sveriges beslutsfattare ska tänka efter nu, stanna upp och göra en analys. Vi vill alla gå vidare och lämna detta bakom oss, men vi måste inte kasta oss ut och köra gasen i botten på en gång. För ett faktum är övertydligt för alla som bara öppnar sina ögon, sjukvården och Vårdförbundets yrkesgrupper har slut på bränsle. Våra medlemmar har jobbat så hårt med låga bränslenivåer allt för länge nu att det inte finns utrymme för att gasa. Ha lite is i magen även fast ni längtar. Sjukvården måste kunna klara av det ordinarie uppdraget även efter Covid-19 och det gör den inte om Vårdförbundets yrkesgrupper får soppatorsk.

Något som dock tänker köra gasen i botten med start idag är denna Stockholmsblogg, som en fågel Fenix ska den resa sig ur askan och flyga ut i etern. Mars månad är en synlighetsmånad för Vårdförbundet och Avdelning Stockholm tänker genomföra den digitalt i möjligaste mån, det kommer innebära en pånyttfödelse för Stockholmsbloggen med ett späckat schema av inlägg med fokus på just synlighet, vi vill visa vilka vi är och vad vi gör. Avdelning Stockholm passar även på att idag lansera vår Instagram vfstockholm , där vi också kommer tillägna mars synlighet som tema. Följ oss gärna där och hjälp oss sprida vårt budskap. Vi hoppas att ni ska uppskatta dessa nya tider för nu blickar vi framåt mot ljuset!

Maria Bergman, leg Sjuksköterska Karolinska universitetssjukhuset, Mottagning för neurokirurgi, Ledamot i avdelningsstyrelsen