Stockholmsbloggen

Stockholmsbloggen

Vårdförbundet Avdelning Stockholm

Spelar det någon roll vem som gör jobbet?

by

Om du ska bygga en altan, anlitar du en målare då? Om du behöver ha hjälp med vardagsstädning, ringer du då rivningsfirman som även utför grovstädning? Om du behöver sektionsfälla ett träd, ringer du då tonåringen som brukar hjälpa dig att klippa gräset?

Nej, det skulle inte jag heller göra.

Jag skulle vilja ha den som har kunskap att utföra den tjänsten jag behöver. Målaren är bra på att måla, men jag ska ju bygga en altan. Det är en snickare jag behöver. Helst med erfarenhet av att bygga just altaner eftersom grunden är bergig och ojämn och det är en del nivåskillnader och vinklar. Och för vardagsstädningen är det just finliret jag behöver bland mina ärvda porslinsfigurer. Och sektionsfällning av träd kräver erfarenhet, kunskap och eventuellt extra utrustning, alltså inget som den vanliga tonåringen besitter.

Vad händer då när vi behöver intensivvårdssjuksköterskor? (Varför vi behöver intensivvårdssjuksköterskor? Jo, därför att de varit för få alldeles för länge, jobbat alldeles för mycket övertid och haft alldeles för låg lön i förhållande till sin kunskap, erfarenhet och kompetens. Många har valt att sluta och jobbar på andra arbetsplatser eller hos andra arbetsgivare eller till och med i helt andra branscher. Dessutom kom det en pandemi som gjorde att de fick jobba 12,5-timmarspass alldeles för mycket och anvisas på krislägesavtal med 48-timmars arbetsveckor månad efter månad. Och när det lugnade sig en stund i pandemin fick de jobba på för att den köställda vården skulle betas av.)

Men vad händer då när sjuksköterskorna med ett års specialistutbildning inom intensivvård, vården av de mest livshotande sjuka, är för få och inte finns på plats när vi behöver dem? Jo, tydligen ringer vi målaren, rivningsfirman och gräsklipparen! Alltså, absolut inget fel på målare, rivningsfirmor, grovstädare eller gräsklippande tonåringar. Inte alls. Vi har anlitat dem förut, i ett annat syfte med ett annat mål. De utförde sina uppgifter med bravur.

Emma Jonsson, leg sjuksköterska och leg barnmorska.

Men nu saknas alltså intensivvårdssjuksköterskor. Vad gör sjukhuset då? Jo, de ringer grundutbildade sjuksköterskor. Inget fel på grundutbildade sjuksköterskor, vi har kunskaper som behövs inom många områden i hälso- och sjukvården.

Men på det högspecialiserade Universitetssjukhuset Karolinska vill man anställa grundutbildade sjuksköterskor till de svårast sjuka patienterna. Tanken är att de ska ha någon typ av erfarenhet och att de (initialt?!) inte ska ha hand om de svårast sjuka. Bara de näst svårast sjuka. Att det ska finnas en erfaren intensivvårdssjuksköterska i närheten. Observera att det inte är så att de grundutbildade sjuksköterskorna ska komplettera intensivvårdssjuksköterskorna, alltså gå utöver ordinarie bemanning. Nej, de ersätter dem. Den totala intensivvårdskompetensen späds alltså ut. På det högspecialiserade universitetssjukhuset.

Vi vet att dödligheten i covid-19 på landets intensivvårdsavdelningar ökade när sängplatserna utökades och intensivvårdskompetensen späddes ut, det beskrivs av Socialstyrelsen i DN 27/4 (Trycket avgör hur många som dör på IVA). Vi vet också från internationell forskning publicerad i American Economic Association att vårdens kvalitet ökar med sjuksköterskornas utbildningsnivå och erfarenhet från den egna enheten samt att produktiviteten sjunker när team bryts upp av att erfarna slutar och andelen nya och oerfarna samt tillfällig personal ökar (https://www.aeaweb.org/articles?id=10.1257/app.6.2.231).

Så varför ringer vi inte den med bäst förutsättningar att få det beställda jobbet utfört på bästa och säkraste sätt? Varför tecknar inte det högspecialiserade universitetssjukhuset ett kollektivavtal om akademisk specialisttjänstgöring, där den grundutbildade sjuksköterskan får en tjänst på sjukhuset som motsvarar dennes kompetens, får gå specialistutbildningen på betald arbetstid och sedan EFTER att utbildningen är klar, börjar jobba där det behövs intensivvårdskompetens? Under tiden får icke-akut vård som kräver intensivvårdskompetens utföras någon annanstans där kompetensen finns och räcker till eller helt enkelt vänta. Under tiden hinner arbetsmiljön ses över, lönestruktur och lönespridning justeras och hälsosamma scheman upprättas så att det blir attraktivt att jobba på det högspecialiserade universitetssjukhusets intensivvårdsavdelning med de svårast sjuka patienterna.

Varför vill vi sätta tonåringen på att sektionsfälla stora träd med fara för dennes liv och säkerhet? Varför riskerar vi våra ärvda sköra porslinsfiguriner genom att beställa grovstädning? Och varför ber vi målaren bygga vår altan med risk för att jobbet tar längre tid och resultatet blir sämre? Varför ger vi de som ska utföra arbetet så dåliga förutsättningar?

Varför ringer vi inte den med kompetens för jobbet och begär en offert? Eller är det så att det är det det högspecialiserade sjukhuset har gjort? Och tycker att det där och då var för dyrt? Och nu ser sig om efter mer och mer desperata lösningar som blir mer kostsamma i längden?

Början på slutet av pandemin

by

I slutet av januari började vi vaccinera patienter mot coivd-19, det var början på en lång resa för oss inom primärvården.

Äntligen fick vi hjälpa till att bekämpa spridningen av coivd-19 och början på slutet för den här pandemin var igång. Nu nästan fyra månader senare är vi ordentligt varma i kläderna med det där sticket.

På vårdcentralen jag jobbar på är det idag vaccination mellan 9.00–12.00 för patienter i Riskgrupp ålder 18-59 år. De får Modernas vaccin. Många av dem har bokat tid via webben och redan fyllt i sin hälsodeklaration, det gör att besöket går snabbare för oss.

Jag välkomnar dem in på rummet, berättar vilket vaccin de ska få och de får information hur de skall boka in sig för dos 2.

Själva sticket gör inte så ont, de flesta blir förvånade över hur lite det känns. Känslorna inför att få vaccinet har ju ofta varit stora kanske har de byggt upp en förväntan att det ska göra jätteont. Jag ger information om biverkningar och sen får patienterna sitta och vänta i ca 15 minuter, mår de bra får de gå hem.

Från dag till dag har rutiner samt riktlinjer ändrats, det har varit tvära kast. Vi har fått höra:  Idag vaccinerar ni och prioriterar de äldre. Nästa dag var det stopp för dem: de ska gå till vaccinationsmottagningar och ni ska vaccinera riskgrupper, de yngre. De ska få första och andra dosen hos er, nej vänta nu ska de bara få första dosen hos er och nästa dos ska de boka själva. Logistiken kring vaccinering har varit stor men vi har lyckats planera bra för det.

För oss som arbetar i ett område där det inte är självklart att man har mobilt bank id eller att man kan ringa och boka tid har det varit en utmaning att bara boka in patienter.

Just nu vaccinerar vi med de tre olika vaccin som finns tillgängliga, alla ska hanteras olika, har olika intervall när dos två skall ges och vi har olika material till dem för att vara säker på att få upp så många doser.

Visst har det varit många diskussioner med patienter om de olika vaccinerna vi har erbjudit, det har testat ens tålamod samt kunskap men överlag har det varit väldigt positivt att få vaccinera människor som kanske har varit isolerade i mer än ett år och som nu känner att de snart kommer få sina liv tillbaka.

Vi börjar nu se slutet av resan då vaccinationsmottagningar kommer ta över mer och mer av de vaccinationer som är kvar.

Johanna Åberg, Legitimerad Distriktssköterska Förtroendevald Vårdförbundet

Chefsmedlem i Vårdförbundet

by

Vårdförbundet organiserar barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor, vi är ett yrkesförbund som arbetar med dels fackliga frågor som villkor och lön dels utveckling av våra professioner. Många av våra medlemmar väljer ledarskap och chefsrollen som ett steg i karriären och då ställs många inför frågan om de därmed bör byta fackförbund. Det är inte självklart för vårdens chefer att fortsätta vara medlemmar i Vårdförbundet när man blir chef och jag upplever att det är vi som förbund som behöver informera om varför vi tycker att det borde vara en självklarhet. Jag börjar och för att få underlag och stöd i frågan har jag vänt mig till en chefsmedlem i Vårdförbundet som är en av de bästa cheferna jag känner, nämligen min egen chef Frida Wikberg.

Frida Wikberg, Leg sjuksköterska, Omvårdnadschef Mottagning Neurokirurgi Karolinska Universitetssjukhuset, Chefsmedlem i Vårdförbundet

Frida är legitimerad sjuksköterska och Omvårdnadschef på Mottagning Neurokirurgi vid Karolinska Universitetssjukhuset i Solna och innan hon blev min chef var hon min kollega som sjuksköterska, hon var då medlem i Vårdförbundet och jag var hennes lokalt förtroendevalda. Frida har genom åren som sjuksköterska inte haft behov av något särskilt fackligt stöd utan det var först när hon blev chef som hon faktiskt upplever att behovet uppstod. Frida säger till mig att för hennes del var det självklart att fortsätta som chefsmedlem i Vårdförbundet och inte byta fackförbund och jag minns att vi förde dialogen om skillnaderna i medlemskapet som chefsmedlem kontra ”vanlig” medlem när hon blev chef. Chefsmedlemmar har en egen kontaktväg in i förbundet via Vårdförbundets chefsspecialister och genom egna aktiviteter som riktar sig till chefer. För Fridas del är det ett viktigt signalvärde till sina medarbetare som är sjuksköterskor att hon fortfarande tillhör samma fackliga organisation som dom och att hon faktiskt är vår chef för att hon är sjuksköterska. Som lokalt förtroendevald tycker jag det är en väldigt stor fördel att ha en chef som tydligt visar att hon är en av oss, att hon är medlem i den organisationen vars politik för vården och våra villkor jag kämpar för. I min mer centrala roll som förtroendevald med facklig tid och styrelseledamot tycker jag också det är en stor fördel när cheferna jag samarbetar med är medlemmar för det är återigen ett signalvärde av att vi hör ihop i grund och botten. I den centrala rollen och som styrelseledamot blir jag även kontaktad av chefsmedlemmar som vill bolla idéer, tankar och få stöd i sin roll som chef och det stödet är något jag gärna ger till chefer som är medlemmar.

Jag och Frida tycker, vi kanske är en smula partiska dock, att vi har ett fantastiskt bra samarbete med varandra i rollerna som chef och lokalt förtroendevald. Vi jobbar mot samma mål nämligen att vår arbetsplats ska bedriva god och säker vård, att medarbetarna och patienterna ska må bra och att uppfylla våra verksamhetsmål. Ibland har vi givetvis olika tankar eller åsikter om vilken väg som ska ta oss till det här målet men genom samarbete och dialog kan vi undvika konflikter och fokusera på lösningar. Respekten för varandras roller är också en mycket viktig nyckel, jag förstår Fridas roll som chef och därmed arbetsgivarrepresentant och hon förstår min roll som förtroendevald och skyddsombud. Just den ömsesidiga respekten för varandras roller men också tydligheten i när man är i vilken roll är väldigt avgörande speciellt när vi känner varandra väl sedan åren som kollegor, för vi kan inte undvika det faktum att vi känner varandra och därför är vi noggranna med att vara tydliga mot varandra när vi är i vilken roll. Jag vill ge oss en eloge för det Frida, det gör vi faktiskt riktigt bra. Som chefsmedlem i Vårdförbundet ger jag också Frida möjligheten att bolla tankar och idéer utifrån Vårdförbundets politik som jag råkar vara mer insatt i tack vare mitt förtroendeuppdrag men jag hänvisar henne även till andra delar av Vårdförbundets organisation för att få stöd och råd i frågor där det kan kännas som att jag ligger lite för nära kärnfrågan som medarbetare anställd under Frida. Jag upplever verkligen att vi har en väldigt bra balansgång gällande vad vi diskuterar, i vilken roll och när.

Jag är väldigt stolt över att min chef väljer att vara chefsmedlem och är en så god representant för chefsrollen inom vården. Vi behöver fler modiga chefer som Frida som vågar visa att fackförbundet, i detta fall Vårdförbundet, är en partner för samarbete och dessutom det förbund som våra yrkesgrupper hör ihop med, även som chef. Jag tycker det är viktigt att det är våra egna professioner som är våra chefer, som i mitt fall där Frida, sjuksköterska, proffs på omvårdnad, är just omvårdnadschef. I min värld säger det sig självt att det inte kan vara någon annan profession som bäst vet hur man leder omvårdnaden. Min uppmaning till alla inom våra yrken, medlemmar eller ickemedlemmar, som väljer ledarskapet och chefsrollen är, stanna som eller bli chefsmedlem i Vårdförbundet! Ni blir chefer på grund av er profession och kommer alltid höra ihop med den, och det är Vårdförbundet som organiserar barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Vi är vården!

Maria Bergman, Leg sjuksköterska, Mottagning Neurokirurgi, Karolinska Universitetssjukhuset, Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Stockholm

Finns det en prislapp på ett människoliv?

by

Det är en fråga vi inom ambulanssjukvården ställer oss. För tydligen finns det ett pris. Det priset fastställs av kostnaden för inköp av LUCAS, eller annan mekanisk hjärtkompression, till våra ambulanser. LUCAS är ett bröstkompressionssystem, det finns även andra system för detta, som utför bröstkompressioner vid hjärtstopp under ambulanstransport till sjukhus. (mer info på tillverkarens hemsida: https://www.lucas-cpr.com/se/ ).

När hjärtat plötsligt slutar att pumpa blod så krävs effektiva och kontinuerliga bröstkompressioner för att upprätthålla blodcirkulationen tills patientens egen hjärtfunktion har återställts. Genom att använda LUCAS standardiseras kvaliteten på hjärtlungräddningen (HLR) och avbrotten kan minimeras. LUCAS frigör händer så att livräddarna kan fokusera på andra livräddande uppgifter. Dessutom behöver man inte längre kompromissa på livräddarens egen säkerhet och patientens blodcirkulation t ex när man flyttar patienten pre-hospitalt eller mellan avdelningar på sjukhuset, eller under ambulanstransport.

Detta är en medicinskteknisk utrustning som inte bara skulle öka patientsäkerheten, då detta system säkerställer korrekta kompressioner under en längre tid, utan den skulle även tillgodose en god arbetsmiljö för våra ambulanssjuksköterskor. Så länge denna utrustning inte finns i bilarna, får Ambulanssjuksköterskan, under transporten, färdas i hög hastighet med blåljus obältat och utföra manuella kompressioner. Resultatet utav detta blir en dålig outcome för patienten, alla som någon gång varit på sjön under ordentlig sjögång vet hur svårt det är att bibehålla balans och gå rakt. Tänk att hålla balansen i bilen då det kränger, guppar, svänger och bromsas då du står upp och samtidigt fullt fokus på att utföra kompressioner av god kvalitet, vilket HLR-rådet fastställt är den enskilt viktigaste uppgiften under A-HLR.

Alla vet också riskerna med att färdas i en bil utan att ha på sig ett bilbälte. Alla vet också att hastigheten spelar roll för hur allvarlig en olycka kan bli. Kombinera dessa två och lägg till blåljus och siren, vilken gör att andra trafikanter emellanåt reagerar irrationellt, och tänk vilket scenario det skulle kunna bli i ett vårdarutrymme i en ambulans. Är denna ambulans inblandad i en olycka på någon av Stockholms motorvägar kan man nästan ana att det finns minst två, om inte tre, livlösa i ambulansen. Hade ambulansen i scenariot varit utrustad med mekanisk hjärtkompression hade i åtminstone ytterligare en person, förutom föraren, kunnat ha bilbälte på sig och ökat chanserna för överlevnad avsevärt.

Varför denna maskin inte finns i samtliga av Stockholms ambulanser är för att det inte skjutits till medel för det. Arbetsgivarna har valt att inte köpa in dessa, till samtliga ambulanser, för att förbättra arbetsmiljön under pågående HLR under transport till sjukhus. Regionen har valt att inte köpa in dessa och fördelat ut till vårdgivarna då det inte finns evidens för att denna manick inte ger ökad överlevnad. Det HLR-rådet dock kan konstatera är att det är kompressioner av god kvalitet som är den enskilt viktigaste åtgärden under HLR, detta kan inte upprätthållas på två ben ståendes i en ambulans under framfart det vet vi alla som utfört detta under transport till sjukhus.

Vi skulle vilja påstå att ett människoliv har ett pris, priset för är kostnaden för mekanisk hjärtkompression

Karl Söllvander, leg. Ambulanssjuksköterska, ledamot avdelningsstyrelsen Stockholm

Cecilia Asp-Paulrud, leg Sjuksköterska, ledamot avdelningsstyrelsen Stockholm

Varför blev jag sjuksköterska?

by

I dag 12 Maj är det internationella sjuksköterskedagen. Tänkte bjuda er på en tripp längs minnernas alle och berätta för er hur det kom sig att jag utbildade mig till sjuksköterska.

Redan som liten hade jag bestämt mig för att jag ville jobba med människor. Valen stod mellan lärare, polis och sjuksköterska. Tre yrken som så härmed facit i hand har ganska mycket gemensamt.

Min avgörande punkt blev när jag vid 14 års ålder akut fick operera blindtarmen. Liten och rädd (man blir helt plötsligt väldigt liten när man blir patient) i en främmande miljö.

Kirurgen gjorde sin del och avlägsnade min inflammerade/brustna blindtarm. Men det jag kommer ihåg var alla dessa underbara människor på avdelningen som gjorde allt i sin makt för att jag inte skulle vara rädd och ha det så bra som möjligt. Personalen tittade ofta in, inga längre stunder men bara ett leende i dörren som kollade av att allt var ok. De fixade mat jag tyckte om och smusslade med nån extra efterrätt på min matbricka. Har även nåt svagt minne av att de sjöng en lite trudelutt när de väckte mig morgonen efter operationen (inser nu hur länge sen det var, då man till och med vart inlagd över natten för mindre kirurgiskt ingrepp). Jag tyckte till slut att det var helt ok att vara inlagd och insåg när jag skrevs ut, att jag vill bli en av dem.

Sagt och gjort. Sökte omvårdnadsprogrammet och kom in. Provade på massa roliga praktikplatser. Efter studenten hoppade jag på ett vikariat på geriatriken på sjukhuset. Hade som mål att jobba lite mellan gymnasium och högskola. Sökte in till lite olika sjuksköterskeprogram och kom in på Mälardardalens högskola i Eskilstuna. Nu vart det en helt annan nivå på inlärning, både i skolan och på praktikplatserna. Sög åt mig som en svamp av all kunskap, tips och trix.

Sommaren 2005 tog jag min efterlängtade sjuksköterskeexamen, en solig dag i juni. Broschen vi fick vägde tungt. Det kan ha vart det vackraste jag någonsin sett.

Jag har full förståelse om min text känns lite pretentiös och högtravande, men det jag vill åt är att jag har aldrig tvekat på vad jag vill, jag är stolt över att vara sjuksköterska, har aldrig ångrat mitt yrkesval och det är min fulla övertygelse att vi sjuksköterskor förändrar faktiskt världen. Vi gör den till en lite bättre plats än i går, varje ny dag vi vaknar. Tänk er året 2020 utan sjuksköterskor, just saying…..

Aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta, Hippokratiska eden ca 2500 år sedan, fortfarande lika aktuell.

Så med detta vill jag gratulera alla Sjuksköterskor på vår dag. Dela gärna med er i kommentarerna om varför just Du blev sjuksköterska

Cecilia Asp-Paulrud leg. sjuksköterska, ledamot avdelningsstyrelsen Stockholm

Det nya normala

by

I över ett års tid har det pågått en pandemi, en pandemi som påverkat samhället, arbetsplatser och oss enskilt enormt mycket. Under tiden har vi inom hälso- och sjukvården fått göra stora förändringar i vårt arbete. Vi har ställt om våra arbetstider, jobbat på helt nya arbetsplatser med annan inriktning än vi normalt gör. I delar av landet har sjuksköterskor flyttas med buss dagligen många mil därför behovet av ” händer” funnits på andra platser.

Vad händer då nu när vi ska hitta det ” nya normala”?

I veckan beskrev en klok kvinna att ”det vi sår idag, skörda vi imorgon” Vad har det med detta och göra? Jo, vi ser idag att de förändringar vi som hälso- och sjukvårdspersonal gjort under pandemin är resan till ett nytt normalt.

Många har jobbat långa pass, det fungerade ju bra när det var så tufft, det måste väl kunna fungera nu också?!!

Många gav upp ledighet, sålde sin semester eller stod ut med en fruktansvärd situation när man väl var på plats för att få sin semester.

Men hur nytt är det egentligen?

Semesterfrågan har varit aktuell för oss inom sjukvården i alla fall sedan 1999, då sålde jag sommarsemester för att få verksamheten att fungera! Alltså inte direkt en ny fråga eller ett nytt ”normalt” snarare ett gammalt normalt!

Långa och delade arbetspass arbetade man med på 80-talet. Det var då något man arbetade med att få bort, vi sådde för att sedan kunna skörda! Tyvärr verkar vi idag vara på väg tillbaka och det är vi själva som också driver på! Vi tycker det fungerar, det ger mer ledighet och kanske bättre ordning på att veta när vi ska jobba.

Okej ! Är det så farligt att jobba långa pass då?

På sociala medier har det förekommit kommentarer på inlägg där uttröttade sjuksköterskor försöker beskriva hur det ser ut på till exempel IVA. Kommentarer som beskriver att det är väl inte så farligt att jobba långa pass. Hur kommer det sig att i vårt samhälle värderas säkerheten i att jobba på arbetsplatser med stora risker för fysisk skada och eller risker för produktions stopp med en totalt självklarhet att man INTE tillåter långa pass! Man säkrar upp och ser till att alla får semester eller bara en sån enkel sak att alla får sin rast varje dag! Långt ifrån en självklarhet för många av oss, många gånger i veckan!! Tyvärr är inte det heller något ” nytt normalt” utan ett gammalt normalt ” sen gammalt”

Vi som jobbar som barnmorskor, biomedicinska analytiker, sjuksköterskor och röntgensjuksköterskor jobbar med utsatta personer, ofta i ett kritiskt läge, kritiskt på många sätt. Risk för död, risk för varaktig skada och i personlig kris för att acceptera. Och vi vet av forskning att denna typ av jobb att de har högre risk för utbrändhet med mera.

Alltså måste vi tillsammans med näbbar och klor och på alla möjliga och omöjliga sätt jobba mot att det ”ny gamla normal” befästs! Vi behöver alla fundera på vad jag gör och sår som mina framtida kollegor kommer få skörda. Tyvärr är den tillväxttiden extremt kort i våran bransch!

Dessutom är vi alla i risk att bli en kokt groda!

En groda som i kastrullen i värmen tycker det är ganska behagligt men sakta befinner oss i en miljö som allt eftersom blir hetare och hetare för att till slut inse att nu blir vi kokta!

Gunilla George, Ordförande Vårdförbundet avdelning Stockholm. Fotograf Jenny Thörnberg

Från djupet av mitt hjärta- grattis alla barnmorskor!

by

Idag är det den internationella barnmorskedagen, en dag för att fira och hylla barnmorskeyrket och alla individer som innehar det. Här i Sverige är barnmorska en egen legitimation och skyddad yrkestitel och för att utbilda sig till barnmorska behöver man vara legitimerad sjuksköterska.

Min egen relation till barnmorskor är livslång för som de flesta andra barn i Sverige föddes jag på en förlossningsavdelning och togs således emot när jag äntrade världen av en barnmorska. Just den barnmorskan som välkomnade mig till livet var en gammal klasskompis till min mamma och det har jag fått höra om hela mitt liv. Tack Lena för att du hjälpte mig till världen, tack för att du stöttade min mamma och gjorde henne trygg, grattis på din dag. Därefter dröjde det väl tills jag blev tonåring och pubertal innan jag hade någon särskild närkontakt med en barnmorska igen men som kvinna har jag från puberteten haft oräkneliga kontakter med just barnmorskor. Från det där första extremt nervösa besöket på en ungdomsmottagning där en lugn och erfaren barnmorska svarade pedagogiskt på alla frågor man hade om kroppen och sex osv till barnmorskan på drop-in tiden på min barnmorskemottagning som snabbt och effektivt tog ett cellprov från livmoderhalsen på mig för något år sedan. Under årens lopp har jag även kommit i kontakt med dessa barnmorskor på gynekologiska akutmottagningar, på flera ungdomsmottagningar och barnmorskemottagningar, på mödravården, på förlossningsavdelningar, BB-avdelningar, BB-mottagningar och som inlagd på gynekologisk vårdavdelning. I alla sammanhang där jag förvandlas till patient kopplat till mitt kön som kvinna finns denna yrkesgrupp, specialister på sitt område.

Två gånger i mitt liv har jag fött barn, det är dom två i särklass viktigaste men också märkligaste och läskigaste stunderna i mitt liv. Båda gångerna har jag fött barn på förlossningskliniker här i Sverige med ett fantastiskt team runt mig, med barnmorskor i täten. Dom två barnmorskor som förlöst mina döttrar och välkomnat dom till världen har i de stunderna vart världens viktigaste personer för mig. Jag har vid båda tillfällena känt en total tillit till deras kunskap och kompetens för den har vart enormt tydlig för mig i ock med deras handhavande av mig som födande. Deras röster när dom guidat och hjälpt mig igenom den där sista delen av mina förlossningar sitter hårt inpräntade i min hjärna, och i mitt hjärta. Jag kan inte föreställa mig hur det hade vart att behövt föda barn utan dom, och jag vill inte ens föreställa mig hur min känsla i dessa extremt utsatta stunder hade vart om jag inte känt den där tilliten till dom som jag kände. Tack Malin och Carina för att ni är proffs på era jobb, tack för att ni hjälpte mig föda mina döttrar, grattis på er dag.

Men den viktigaste barnmorskan i mitt liv hon heter Jonna och är en av mina bästa vänner. Jag har aldrig vart hennes patient i regelrätt mening men hon har som vän och barnmorska ändå påverkat mitt liv mest. Utan henne vet jag inte om jag hade vågat bli biologisk mamma för jag var en gång i tiden livrädd för att både vara gravid och för att föda barn. Jonna ändrade på det, hon lyssnade, informerade, förklarade, visade statistik, lyssnade ännu mer, svarade på ännu fler frågor, uppmuntrade och stöttade. Tack vare hennes vänskap men framförallt hennes kunskap och kompetens så vågade jag bli gravid. Under min första graviditet var hon min konstanta stöttepelare och stora trygghet, hon hade jour i nio månader och delade verkligen hela min graviditet med mig. Hon förberedde mig inför att föda barn genom mängder med samtal, uppmuntran, information och stöttning. Hon behandlade mitt graviditetsillamående med akupunktur hemma i sin soffa och hon kom hem till mig när min förlossning startade och gav mig akupunktur mot smärtan, tog ut mig på promenad och undersökte vilken fas av förlossningen jag var i. Sen var hon med mig hela vägen in i mål. När min äldsta dotter föddes stod Jonna bredvid mig och höll min hand och välkomnade min dotter till världen. Förutom det fantastiska teamet med förlösande barnmorska i spetsen samt barnafadern hade jag min stora trygghet där hos mig, hon som hade gett mig självförtroendet att våga vara gravid och föda barn. Tack Jonna för att du är världens bästa vän och barnmorska, tack för att du gav mig modet att bli mamma, grattis på din dag. Min äldsta dotter heter Jonna i mellannamn, efter sin gudmor, den viktigaste barnmorskan i mitt liv.

Jonna Zetterberg, Leg barnmorska, medlem i Vårdförbundet. Med min nyfödda dotter, sin guddotter på Danderyds förlossningsavdelning.

Barnmorskor med sin kunskap och kompetens är livsviktiga och dom finns där för framförallt oss kvinnor under dom viktigaste och mest avgörande stunderna i våra liv. Idag är det deras dag. Från djupet av mitt hjärta tack igen Lena, Malin, Carina, Jonna och alla fantastiska barnmorskor i Sverige och världen och stort grattis på eran dag!

Maria Bergman Leg sjuksköterska Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Stockholm

Ska vi på charter?

by

KD: Ge en månads extra ledighet till vårdanställda

Jag: Blir det charter?!

I tisdagens SvD skriver Kristdemokraternas partiledare, ekonomisk- politiska talesperson och ordförande i riksdagens socialutskott om sin idé för att avlasta vården som under pandemin är och sedan ett år varit extremt belastad. Deras problemformulering är korrekt; alla människor har en gräns, hur mycket mer orkar vårdpersonal när vi inte vet när detta tar slut. Gott så. Sen kommer lösningen på problemet, vilken är helfestlig om man bortser från att detta är professionella politiker som har detta som sin heltidssysselsättning. Jag sammanfattar KD lösning så här: Om många av de som lämnat vården för att jobba med något annat kommer tillbaka ett litet tag så kan alla som slitit i pandemiåret få en månads semester! 

Jag börjar osökt nynna på Orups Magaluf och tänker: känns inte detta som att det är en ganska vanlig lösning, just det där med semester. ”Vårt äktenskap är ap-dåligt, vi åker på semester och ser om det löser sig”. Ett ganska behagligt sätt att INTE ta tag i problemet. 

Jag ser framför mig hur regionerna chartrar bussar och lastar in apatisk sjukvårdspersonal. Bussarna kör i karavan genom Europa och där någonstans på en solkust lastar man ur. Kilometerlånga rader av utarbetade sjuksköterskor och biomedicinska analytiker ligger i solstolar. I poolen flyter undersköterskorna och läkarna letar efter hotellets SPA avdelning. Sen äter alla buffé på kvällen. Efter några dagar piggnar de vårdanställda till. Efter en vecka är det kareokekväll varje kväll och dagsutflykt till lokala marknaden. Efter en månad är de åter på jobbet. Solbrännande med lite turistdiarré, fina souvenirer och gott humör. 

Vad möter dessa semesterfirare sen när de är åter på sina vårdavdelningar? Vad kommer de hem till?

Här får man ställa sig två frågor. Den första är: Var svensk sjukvård välfungerande innan pandemin?

Svar: Det finns så många problem inom svensk sjukvård att det inte ens går att formulera det klatschigt i ett blogginlägg. Än mindre lösa det med semester. Bergmans Scener ur ett äktenskap är som en revy i jämförelse med vad Scener från sjukvårdspolitik skulle hamna i för genre. 

Fråga två: Finns det en anledning till att 13 200 sjuksköterskor lämnat yrket?

Svar: Nej det finns väl ungefär lika många anledningar som problem i svensk sjukvård. Innan pandemin! Skulle de då vilja komma tillbaka till något de lämnat för att, ja det är inte mödan värt? Kanske tänker de, man kan göra ett undantag och hoppa in en månad för att avlasta så de som jobbat ska få åka på Kristdemokratisk Charter, kör på det. 

Då kommer en annan fråga, direkt till Ebba Busch den här gången (fast jag är osäker på om hon läser Vårdförbundet blogg?):

Säg att du skulle ta en månads semester och hänga på vårdpersonalen ner till Solkusten. Då skulle du med denna logik ta in en politiker med erfarenhet av partiledarrollen men som valt att sluta som din vikarie? Med några dagars inskolning skulle Mona Sahlin eller Jonas Sjöstedt kunna hoppa in och täcka för dig medan du var borta?

Jag antar att erat förslag är skrivit med all välmening och det där med charter kom jag på själv, ni föreslår bara en månads ledighet. Men oavsett. Det är en omöjlig och lite larvig lösning på ett problem som är mycket större än att en semester på något sätt kan avhjälpa det.

Carin Lhotsky, leg specialistsjuksköterska barn och ungdom. Förtroendevald Vårdförbundet avdelning Stockholm

https://www.svd.se/kd-ge-vardanstallda-en-manads-extra-ledighet

Att leda en organisation

by

Att undervisa och handleda inom Omvårdnaden har blivit en alltmer komplex uppgift, med flera utmaningar som kräver ledarskapsförmåga och kunskap om organisationsförändringar.  För att bli och arbeta som sjuksköterska/Barnmorska måste vi vara medvetna om behovet att leda andra. Vi måste bekräfta vår bild av naturlig ledare och ta plats i organisationen. 

Den vanligaste missuppfattningen är att den läkare som utmärks för sin talang, som har skrivit flest vetenskapliga artiklar, som har expertkunskaper inom visst område ska bli ledare eller chef.    Chefens och ledarens roll är inte att vara Nationalencyklopedin inom ett område.  Huvudmomenten i läkarutbildningen är att diagnostisera och behandla sjukdomar, inte att utbilda företagsledare. Läkarna har blivit lärda att framstå som solister. De måste lära sig att leda. 

I min roll som sjuksköterska eller/och Barnmorska måste finnas vissa medfödda egenskaper som gör oss till en naturlig ledare. Ledarens huvudsyfte är inte att identifiera alla problem eller kvalitetsfrågor utan att skapa en miljö som bidrar till kreativitet och låter kvalitet blomstra. Ledarskap innebär att involvera andra människor. 

När en ledare möter ett problem, ska den informera sig först, tänka klart och kritiskt, konsultera medarbetarna, fatta ett beslut och agera för att lösa problemet.  

En duktig ledare förändrar. Först analyserar den aktuella situationen, identifierar behovet av att förbättra, siktar på möjligheterna, ändrar eller reformerar det befintliga. En bra ledare lägger fram förslag och testar dem. Om förändringen visar sig vara bra och fungerar kommer medarbetarna att försöka tillämpa den. En ledare går från vad det är till vad det borde vara.  

Ledarskap är handling. En ledare ska känna igen behoven och skillnaderna hos medarbetarna, var och en som individ. Som ledare måste man ta risker och vara kreativ för att kunna uppnå de uppsatta målen inom vården och leda medarbetargruppen mot samma mål.  Ledarskap är en utmaning. Många ledare tror att deras roll är att kritisera och hitta brister. Ledaren övertygar. Befordran till chefsposition ger auktoritet, men inte respekt. Respekt får man från sina medarbetare.


Dixi 
Rodrigo-Germán Araya de Castilla 
Leg Barnmorska 

Källa 

Motivation.se 

Karin Tenelius 

 ”Att du är expert gör dig inte alltid till en bättre ledare. Många gånger är det tvärtom.” 

Oktober 2016 

https://www.motivation.se/innehall/att-du-vet-bast-ar-ett-hinder-for-att-vara-en-bra-ledare/ 

Gillberg, Anna & Wesslén, Niclas-2014. Att leda en organisation genom pågående förändring. En kvalitativ studie om ledarskapets betydelse. Institutionen för ekonomi och IT. Avdelningen för företagsekonomi. Högskolan Väst. 

Förtroendevald – Att var vald i förtroende!

by

Jag har en lång tid haft förmånen att få vara förtroendevald i Vårdförbundet. Ett val där jag fått förtroendet från medlemmar i Vårdförbundet att driva frågor, stödja och coacha medlemmar och växa tillsammans med andra förtroendevalda. 

I Vårdförbundet kan du anta en massa olika förtroendevalda roller. 

  • Förtroendevalda på din arbetsplats. Du väljs av medlemmarna på din arbetsplats och får då förtroendet att driva de arbetsplatsnära frågorna.  
  • Förtroendevald med facklig tid. I Stockholm utser avdelningsstyrelsen en förtroendevald från arbetsplatsen att få möjligheten att driva fackligt arbete på tid. Uppdraget är något större och mera brett i vilka typer av frågor du arbetar med. 
  • Förtroendevald med styrelseuppdrag i lokal avdelning. Dessa väljs på årsmötet , ungefär vart 4:e år. Än en gång ett något större och vidare uppdrag. 
  • Kongressombud; väljs av årsmötet lokalt och samlas i regel en gång vart 4:e år för att arbeta fram riktningen för Vårdförbundet kommande 4:a 
  • Valberedare, lokalt eller nationellt. Typ det viktigaste uppdraget i organisationen! Jag återkommer till det senare. 
  • Nationellt förtroendevald, förbundsstyrelse, avtalsråd. valberedning och revisorer. 

Det finnas alltså många sätt att få förtroende att driva fackliga frågor. Alla dessa är traditionella roller med lite olika fokus och mandat. Alla roller ( förutom kongressombud och valberedare) ger tillträde till rum där arbetsgivaren finns och ger oss möjlighet att påverka! 

Men ingen förtroendevald eller facklig organisation är stark om det inte finns ett stort och starkt medlemsstöd bakom. Det innebär att ditt medlemskap eller din kollegas icke medlemskap har stor betydelse för hur och på vilket sätt vi kan förändra och förbättra för oss alla på våra arbetsplatser! 

Fråga därför din kollega om hen är medlem! Ju fler vi är desto större möjlighet att skap  förändring! 

Nu tillbaka till att vara förtroendevald och specifikt till att vara valberedare! 

Jag har förmånen att denna mandatperiod ingå i den nationella förbundsvalberedningen. Snart ( 15/9) startar nomineringstiden inför kongressen 2022. Då ska en ny förbundsstyrelse väljas. De ska också väljas avtalsråd, revisorer och en ny förbundsvalberedning! 

Att få uppdraget att fiska fram dessa ”nya” personer är bland de roligaste uppdrag jag någonsin haft. Och jag har gjort en hel del inom Vårdförbundet… 

Valberedningen är de som spanar hela dagen, bereder och lägger fram ett förslag som sedan kongressen antar eller avslår. Att vara valberedare innebär att hålla koll, leta efter möjliga kandidater, att sätta ihop det ”bästa” teamet som driver organisationen vidare , framåt och ger oss ännu större möjlighet att förändra och förbättra! 

Om du någon gång får frågan om att anta någon av alla dessa roller, tveka inte! I alla fall inte om du vill utvecklas, få ny kunskap, utmanas på alla möjliga sätt och framför allt få en möjlighet att kunna påverka! 

Gunilla George, Ordförande Vårdförbundet avdelning Stockholm, Förbundsvalberedningen

PS! Just nu pågår nominerings möjligheten till en ny styrelse, en ny valberedning och nya kongress ombud i Stockholm ! Kolla in nominera en kollega eller dig själv. Alla personer är valbara på alla positioner inom Vårdförbundet, det enda kravet är förstås att du är medlem!