Slut på rean – starta den goda spiralen!

20 september, 2016 av Therese Lundén

#slutpårean #enannanvårdärmöjlig

Den 4:e september samlades vårdpersonal, patienter och anhöriga på 26 orter i Sverige för att (återigen) demonstrera, ropa, vädja, om en bättre vård. Återigen larmade vi om bristerna, stressen och vårdskadorna. Utöver att påminna politikerna om att problemen kvarstår, så påminde vi även varandra om att kampen fortsätter, vi har inte gett upp. Det kan kännas hopplöst ibland, att fortsätta påtala brister som inte åtgärdas, och hur ska man orka demonstrera när man inte ens orkar laga mat efter dubbelpasset? Men vi kämpar tillsammans!

Det är positivt att vårdpersonal insett sitt eget värde, förstått att de inte är livegna. Genom att ställa tydliga krav, säga upp oss eller inte ta anställning från början, sänder vi tydliga signaler till arbetsgivare och politiker om att vår arbetssituation måste förbättras. Sjuksköterskor flyr från landstinget, och följden är att avdelningar måste stängas, fler patienter vårdas av färre sjuksköterskor, vårdskadorna ökar och belastningen på den personal som är kvar gör att fler slutar eller blir sjukskrivna. Under tiden blöder landstinget pengar som går till bemanningsföretag, böter och extra vårddygn. Det är en ond spiral.

Men det går att vända den. Vårdplatser kan öppnas upp först när det finns personal som kan bemanna. Även om debatten till stor del handlat om löner så vet vi att pengar inte är allt. De flesta av oss värdesätter även en bra arbetsmiljö, stark sammanhållning och låg personalomsättning. Genom att locka fler att börja jobba och stanna kvar på en avdelning skapas goda effekter i form av att fler kan dela på bördan, det innebär färre patienter per sjuksköterska vilket i forskning har visat sig öka överlevnaden. Det blir färre dubbelpass, mer flexibilitet i schemat. En frisk och välmående personalstyrka blir inte sjukskriven i samma utsträckning, och får man tid för vila och återhämtning ökar kvaliteten på den vård vi ger. Men hur startar man den goda spiralen? Hur ska landstinget locka folk när de ännu inte kan erbjuda personaltäthet, bra arbetsmiljö och en rimlig belastning? Då återstår bara att höja lönerna. Mer pengar i plånboken kan aldrig kompensera för utebliven vila eller övermäktig stress, men det kan fungera som en morot under en period och kicka igång den goda spiralen.

Att det råder brist på folk i våra yrken är välkänt. Siffror från SCB visar att 11 000 specialistsjuksköterskor saknas om tio år. Genom att satsa på AST kan fler motiveras att utbilda sig, och genom att erbjuda en dräglig arbetsmiljö och skälig lön, och löneutveckling, får man personalen att stanna kvar på avdelningen. En enhetlig och kvalitetssäkrad utbildning för undersköterskor säkerställer att patienter får en god och likvärdig vård över landet. Genom en tydligare arbetsfördelning mellan sjuksköterskor och undersköterskor får vi möjlighet att arbeta med de uppgifter som hör till respektive yrke istället för att trampa varandra på tårna. Det kommer att kosta pengar, men det är en investering som kommer att återbetala sig själv till slut.

Om tillgången överstiger efterfrågan måste man rea ut sina produkter för att locka köpare. Men vårdpersonal är en bristvara, och när efterfrågan överstiger tillgången höjs priset, det är så marknaden fungerar. Det är slut på rean nu, vill landstinget ha oss får de betala för det!

Therese Lundén, leg sjuksköterska

Jag ger inte upp – gör du?

12 september, 2016 av Hanna Rönnell

Ilska, frustration, uppgivenhet, till och med skam. Känslorna väller över mig. Det handlar om årets löneöversyn. Om den avstämning som nu påbörjats hos den arbetsgivare där jag är anställd och fackligt aktiv.

Ilska för att det är så vansinnigt att det inte läggs pengar på att göra något åt vår dåliga löneutveckling. Frustration för att frågan lön är så nedrans komplex och systemet som påverkar lönebildningen och våra möjligheter att påverka hur det ser ut så oerhört svårt att navigera i och finna strategier i. Uppgivenhet för att vi har kämpat så länge och påtalat bristerna så många gånger, inte helt utan att få gehör, men utan att få aktion. Och till och med skam – jag skäms å arbetsgivarens vägnar för att man sköter löneöversynen så illa.

Årets löneöversyn där jag finns kännetecknas av osedvanligt dålig planering, minimala lönepåslag och en allmänt dålig löneprocess. Få medlemmar fick ny lön inom ramen för den tidplan som var lagd. Medlemmar har fått lönebesked per sms, brev, telefonsamtal och i korridoren. Dialog kring lön sker inte, enbart dialog kring prestation, men inte ens det sker överallt. Summorna som ges upplevs allt annat än motiverande. Tvärtom är de ord som med rätta används av många medlemmar “ett skämt”, “ett hån”, “uselt” och “bedrövligt”.

Hur kan arbetsgivaren inte se att löneutvecklingen är den enskilt viktigaste faktorn (inom landstinget åtminstone) för att klara kompetensförsörjningen? Med löneutveckling stannar medarbetare och gör ett bra jobb, och då löser sig också många av våra arbetsmiljöproblem. Hur kan arbetsgivaren välja att inte lyssna när vi framför denna argumentation?

Hur kan en arbetsgivare i en kompetenstung verksamhet, där medarbetarna är resursen (till skillnad från järnmalm eller trä eller någon annan död resurs) välja att INTE använda lön till vad lön borde vara? Sett ur arbetsgivarens perspektiv är ju lön det enskilt viktigaste styrmedlet för att få medarbetarna att göra det verksamheten behöver, löneöversynen är varje års viktigaste investering! Istället använder man detta medel och styr medarbetare bort från sig. Det är oförsvarbart för den som har ansvar att bedriva en god, säker vård.

Du delar säkert mina i inledningen beskrivna känslor, så du tror mig kanske inte när jag nu skriver att det finns potential i vårt löneavtal. Men det gör det. Men vi måste vara på tå på varenda påverkansnivå! Vi måste engagera oss allihop! Medlem måste skaffa sig kunskap och ställa krav! Ifrågasätta sin chef om hen inte gör vad som förväntas, och ta kontakt och informera en förtroendevald så att Vårdförbundet får kunskap om problemen. Förtroendevald på arbetsplats måste sköta sina pusselbitar under löneöversyn med dialog och uppföljning med arbetsgivaren och även hen framföra krav på arbetsgivaren och informera förtroendevald på nästa nivå om brister. Där jag är fackligt aktiv saknas förtroendevald på alldeles för många av arbetsplatserna. Av de förtroendevalda som finns väljer nästan två tredjedelar bort att komma när vi kallar till möte om lön. Då saknar vi som förbund kraft att agera. Samlingen på manifestationen den 4 september var fantastisk! Ändå kan jag inte komma förbi känslan att vi hade kunnat vara så många fler där.

Så låt oss stärka varje länk i kedjan! Vända både vrede och uppgivenhet till kraft! Det finns hopp, för det finns möjligheter. Jag är Vårdförbundet. Alltså, jag har ett formellt uppdrag att företräda oss som organisation och teckna vårt namn. Men jag kan inte åstadkomma någonting utan dig! Du är också Vårdförbundet. Och det finns ett som är säkert – om vi inte försöker åstadkomma förändring så kommer situationen helt säkert att bestå. Jag ger inte upp – gör du?

#slutpårean

Hanna Rönnell, styrelseledamot Vårdförbundet Avdelning Stockholm

Vi ska inte bli sjuka av att vårda!

6 september, 2016 av Jonas Carlsson

Här kan ni läsa och även se mitt tal från manifestationen den 4 september.

Som facklig talare vill jag främst vända mig till mina kollegor. Till er jag går till jobbet med på morgonen, fortfarande med grus i ögonen efter föregående kvällspass. Ett av alla arbetspass, någon av årets alla dagar, en av dygnets alla timmar, då det krävs att vi är på plats. Ofta allt för tätt i följd, ofta utan avbrott mellan dagpass och kvällspass, för allt för sällan finns det några marginaler då någon oväntat tvingas vara borta eller belastningen är särskilt tung.
När det sker återkommande får det oundvikligt konsekvenser. Den fjortonde timmen i arbete, med bara nio timmar mellan passet igår och idag, då är jag inte längre en lika bra sjuksköterska. För för lite sömn gör det med en, det leder till försämrad empatisk förmåga, ett ovärderligt verktyg i mötet med patienten. Likaså påverkar det reaktionstid, koordination och uppmärksamhetsförmåga i likhet med att ha 0,2 promille alkohol i blodet.
Ändå hävdar våra arbetsgivare orubbligt att patientsäkerheten inte är hotad. Jag vill tvärtemot hävda, att i ett läge där jag med flera av mina kollegor – av trötthet – är att betrakta som onyktra, då är patientsäkerheten absolut hotad.
Det har gått så långt att vi, med uppgiften att vårda de sjuka, blir sjuka av att vårda. Personal i vård- och omsorg ligger i absolut topp vad gäller sjukskrivningar, där stress utan återhämtning är en av de främsta orsakerna. Självklart bidrar det till en ständig underbemanning, det skapar en ond spiral som inget förutom en förbättrad arbetsmiljö rår på. Jag menar att med en syn på oss som arbetar inom vården, och med arbetstidsmodeller som gör oss sjuka, så är så såväl patientsäkerheten som personalsäkerheten hotad.

För en tid sedan valde jag att lämna den offentliga vården. Men först efter en period då jag själv valt att gå ner i arbetstid. Det blir snabbt kostsamt. Särskilt tydligt blir det när en ser vad det får för effekter i det orangea kuvertet. Jag valde därför att gå vidare, dit där jag fick möjlighet att påverka när och hur mycket jag ville jobba, utan att det gav för stora ekonomiska konsekvenser. Men hela tiden har jag saknat möjligheten att kunna bidra till en god och jämlik vård i det offentliga. En av orsakerna till att jag valde att bli sjuksköterska från början.
Jag är glad att kunna säga att veckan efter nästa börjar jag åter vid en arbetsplats inom landstinget. Men till skillnad från tidigare vid en arbetsplats där ledningen förstått vikten av återhämtning. En arbetsplats där jag och mina kollegor ges möjligheten att arbeta fyra dagar i veckan med full lön. Något som borde vara en självklarhet överallt där det krävs att vi finns dygnet runt årets alla dagar.
Men det är inget som kommit serverat. Vårdförbundets förtroendevalda, tillsammans med kollegor och övriga fackförbund, slogs länge för förändring! Du och dina kollegor kommer att behöva göra detsamma. Efterfråga det på nästa arbetsplatsträff, eller nästa gång du passerar chefen i korridoren. Be hen att hälsa sina chefer, och våra tjänstemän och politiker, att de måste ge oss tid för vila och återhämtning.
Så att vi kan vårda de sjuka – och inte bli sjuka av att vårda.

Jonas Carlsson, sjuksköterska och avdelningsstyrelseledamot Vårdförbundet avdelning Stockholm

Vårdförbundet Avdelning Stockholms blogg är född!

1 september, 2016 av Hanna Rönnell

B.L.O.G.G

Behov – vi såg ett stort behov av att bättre sprida vad Vårdförbundet är och vad vi gör. En möjlighet att kanske komma närmre dig i etern. Att ventilera saker som behöver ventileras.

Länk – detta i en form som också kan bli en länk till medlemmar och andra, en kommunikationskanal där ni kan kommentera, fundera och sprida vidare inlägg till det ni gillat, länka helt enkelt 😉

Orientering – vi hoppas också baka in en del orienterande fackfakta. Kunskap till exempel om rättigheter, skyldigheter och annat fackligt som kan vara matnyttigt för dig och som vi märker att många vet för lite om.

Gemenskap – vi tror också att genom att ge uttryck för tankar och funderingar som vi bär, bjuda på oss själva och vår jobbvardag, och bjuda på gästbloggare (kanske du är intresserad av att skriva?) kan vi skapa gemenskap och sammanhållning, sluta oss samman, för enade behöver vi stå i dessa tider när så mycket finns att göra något åt.

Grymt – ska det blir att möta er på denna nya plats, välkommen och på återseende!!

Här är vi som kommer blogga:

Hanna Rönnell

Legitimerad sjuksköterska anställd på strokeavdelningen 81 på Södersjukhuset. Ledamot i avdelningsstyrelsen. Huvudskyddsombud och samverkansrepresentant på Södersjukhuset. Förtroendevald i olika former sedan 2009 och brinner främst för arbetsmiljöfrågorna. Lägger för närvarande all min arbetstid på mina fackliga uppdrag. Kommer blogga om saker jag noterar i mitt uppdrag som förtroendevald och försöka synliggöra en del av vad en sån som jag gör.

Therese Lundén

Sjuksköterska sedan 2013 som gått från landstinget till bemanningsföretag i väntan på bättre villkor. Tidigare förtroendevald, nu admin för gruppen “Sjuksköterskan” på Facebook, vars syfte är att samla Sveriges sjuksköterskor för samtal, kunskapsutbyte och ventilering. Jag kommer att blogga om min syn på aktuella händelser, samhället i allmänhet och vården i synnerhet. Mitt mål är att höja yrkets status och förbättra våra arbetsvillkor, så att vården blir något att vara stolt över.

Louise Bonnevier

Barnmorska sedan 2011. Anställd på BB Sös, BB- hotellet. Har tagit en paus därifrån och fokuserar heltid på mitt uppdrag som förtroendevald. Sitter för tillfället som samverkansrepresentant på kvinnokliniken. Även suppleant på samverkan centralt på Södersjukhuset. Jag kommer skriva om det fackliga uppdraget och mina tankar kring det. Brinner för rättvisa och arbetsmiljö.

Jonas Carlsson

Legitimerad sjuksköterska sedan 2013, nu på akutmottagningen vid Karolinska Huddinge. Rastlös ledamot i avdelningsstyrelsen med en stor portion aktivism i blodet. Jag kommer att dela med mig av mina reflektioner, högt och lågt. Från tankar kring det dagliga kliniska arbetet till nationell (och kanske internationell) vårdpolitik och allt där i mellan.