Stockholmsbloggen

Stockholmsbloggen

Vårdförbundet Avdelning Stockholm

Från klagomuren: ett hån mot dom slutkörda

by

När jag och Cecilia dammade av den här bloggen igen i och med synlighetsmånaden inledde jag med ett försök till hoppfullt inlägg om framtiden, jag skrev om ett ljus i tunneln och om att sitta ner i båten. Vi var väldigt överens om att vi inte ville ha en deppig klagomur till blogg som skulle handla om denna hemska pandemi utan om framtiden och hoppfullhet. Cecilia kapitulerade i förra veckan med ”Hur tänker folk egentligen?” och här kommer tyvärr även min kapitulation. Sättet folk beter sig på just nu i Sverige är ett rent hån mot den redan slutkörda vårdpersonalen, kan vi lägga ner nu och låta viruset ta er?

Under helgen har jag i sociala medier bland annat beskådat hur en höggravid kvinna haft babyshower inomhus med en ganska stor mängd andra människor, hur hela familjer tillsammans åkt och besökt lite leksaksaffärer, hur kompisgäng haft hemmafest och hur parkeringar utanför diverse köpcentrum vart smockfulla. Den nya engelska mutationen av viruset är extremt smittsam, gravida kvinnor räknas som riskgrupp från och med graviditetsvecka 22 då ett insjuknande i covid-19 visat sig markant öka riskerna för att föda prematurt. Ursäkta men när inte ens samhällets i normala fall räddaste grupp, gravida kvinnor, bryr sig längre varför ska då vårdpersonalen tvingas bry sig? I fredags kollapsade akutmottagningen på Södersjukhuset, Karolinska Universitetssjukhuset gick upp i förstärkningsläge och ambulanserna i södra Stockholm fick styras om. Vårdpersonalen må vara vaccinerad nu men vaccinet hjälper tyvärr inte mot utmattning, det enda som hjälper mot utmattning är återhämtning och det har det varit extremt snålt med för vårdpersonalen det senaste året. Våra medlemmar orkar inte, dom gråter på vägen till jobbet, på jobbet och på vägen hem från jobbet. Dom sover inte eller så gör dom inget annat på sin lediga tid än sover men det hjälper ändå inte. Bränslet är slut, det faktum att en akutmottagning kollapsat på det viset som skedde på Södersjukhuset borde få folk att förstå att det är allvar fortfarande. Folk riskerar sina egna samt anhörigas liv genom att bete sig såhär, risken handlar inte bara om covid-19 risken handlar om att vården håller på att braka ihop! Om du ramlar på cykeln utan hjälm och ådrar dig en skallskada är det samma sjukvård som ska ta hand om dig som om du får covid-19, om du drabbas av hjärtinfarkt nu är det fortfarande samma sjukvård du måste bege dig till. En slutkörd och utmattad sjukvård på den absoluta bristningsgränsen.

Sjukvårdspersonal är inte superhjältar och vi är inte dopade heller, vi är någon typ av levande människor med en enorm pliktkänsla och en önskan om att göra gott. Att bota och/eller lindra lidande och vårda dom som har behov av vård är givetvis en drivkraft för vårt yrkesval men vi blir ju hånade för det valet just nu. När folk lever sina liv som om dom vore odödliga fast det inte är någon som helst hemlighet vilken situation Sveriges och i vårt fall Stockholms sjukvård befinner sig i just nu ja då är det ett hån. Jag vet att det inte är ”alla” som ignorerar allvaret i situationen och leker odödliga, jag vet att det finns en massa folk som fortfarande tar sitt ansvar, men till er som ignorerar verkligheten, må ni ha sån tur att viruset inte tar er. Sjukvården får inte kapitulera, men dom slutkörda hånade kämparna som gråter dygnets alla timmar kommer inte ha kapacitet nog att bota, lindra och vårda er till slut, oavsett om ni får covid-19 eller bryter nacken. Jag får kapitulera och gör det med detta blogginlägg, jag kapitulerar och ställer mig deppigt bredvid Cecilia på klagomuren en stund. Men vi är i grunden sån där envis sjukvårdspersonal med enorm pliktkänsla och en önskan om att göra gott, så snart är vi tillbaka på barrikaderna igen med inlägg om framtiden och med hoppfullhet.

Maria Bergman Leg. sjuksköterska. Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Stockholm.

Hur tänker folk egentligen?

by

Jepp nu kommer det, inlägget jag inte trodde skulle behöva skrivas på denna blogg.

Hur kan det komma sig att vuxna människor, troligen läskunniga och kompetenta nog att inneha ett arbete, år 2021 på fullaste allvar inte tror på att Covid-19 finns? Det är fritt fram för er att kontakta närmsta sjukhus och anmäla er som volontärer för att undelätta arbetet på våra sjukhus. Tex bädda rent sjukhussängar, fylla på förråd, transportera patienter inom sjukhuset, kökspersonal på avdelningarna, se till att personalen närmast patientern får i sig vätska för att undvika att de svimmar av vätskebrist när de arbetar 8-12 timmar i full skyddsmundering per dag. Eftersom smittan inte finns enligt er, så har ni ju ingenting att oroa er för

Jag blir mörkrädd när jag ser att stora folksamlingar protesterar mot att Covid 19 finns och att det är ”läkemedelsjättarna” som konspirerat ihop detta för att tjäna pengar. I skrivande stund har drygt 13000 personer avlidit i Sverige senaste året pga av detta virus.  

Jag blir också lite bekymrad över att ”vanligt folk” inte följer de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten kommer med. Tex att endast nödvändiga resor ska göras, dvs till och från arbete/skola, till och från mataffärer, för att införskaffa det mest nödvändiga. Jag kan inte dra mig till minnes att en liten weekend till Paris/Barcelona ingick i nödvändiga resor, inte heller att någon måste åka till fjällen. Rekommendationerna som Folkhälsomyndigheten kommer med är baserade på att det är åtgärder som bör räcka till om alla följer dem. Men så länge en del invånare sätter sina egna behov framför samhällets behov av att stoppa smittspridningen kommer vi få ha det så här. Mina tankar går till både mina kollegor inom svensk hälso-och sjukvård men också till de stackars äldre och multisjuka som är riskgrupper som mer eller mindre varit helt isolerade i sina bostäder sedan ett år tillbaka.

Ska vi ta en snabb blick in i vårdens verklighet, där kollegor sliter som djur, tårarna rinner bakom skyddsvisiret, ryggen värker och stressen av att inte räcka till gör sig ständigt påmind. Jag vet inte hur det ser ut på andra arbetsplatser runt om i landet, men jag har svårt att tro att administratören på ett bankkontor spenderar sin lunchrast (om hen får någon) gråtandes på golvet i kontorskorridoren. Jag tror inte heller att en verkstadsarbetare på en lastbilsfabrik ligger vaken på nätterna, kallsvettas och är livrädd för att man glömt utföra en arbetsuppgift som kommer att kosta någon livet.

Cecilia Asp-Paulrud, Leg. Sjuksköterska Södertälje kommun, Ledamot avdelningsstyrelsen Stockholm

#tackamedlön

#livsviktigayrken

Skolsköterskans arbete under pandemin

by

Då det nu gått över ett år av pandemin, kan vi skolsköterskor på den kommun där jag jobbar, reflektera över den stora förändring som skett i vårt arbete och arbetets förhållningssätt.

Vi har mötts av både oroliga föräldrar, elever, pedagoger och kollegor. Främst i början höll många föräldrar sina barn hemma pga rädsla och brist på information. Detta påverkade såklart skolans pedagogiska arbete men vi såg en ökad oro bland de elever som var kvar på skolan men även de som var hemma, både på grundskolan och gymnasiet.

Vi arbetade ganska frenetiskt med att nå ut till både föräldrar, eleverna och pedagogerna med informationen om handhygien, avstånd och att inte komma till skolan vid symptom. Jag tog hjälp av Folkhälsomyndighetens hemsida och satte upp informationen i skolans lokaler, utanför mitt arbetsrum, skolans anslagstavla samt vid skolans entré. Information fanns också att tillgå på skolornas hemsida och i mejl, rektorerna skickade ut fortlöpande

Vi samtalade mycket i arbetsgruppen om hur vårt preventiva och hälsofrämjande arbete skulle kunna fortlöpa med restriktionerna. Jag som jobbar på en gymnasieskola fick lära mig snabbt att hantera de digitala hjälpmedel som finns till hands, bla Teams-samtal med eleverna. Jag fick läsa på om GDPR och hur andra kommuner arbetade samt hade kommunikation med MLA på kommunen och fick ”grönt ljus” till digitalt hjälpmedel.

Jag använde mig mycket av digitala hälsoenkäter som eleverna kunde fylla i och efter det, kallas till ett digitalt hälsosamtal. Jag tänkte på att avsätta lite längre tid för dessa samtal än i tidigare fall, just för att kunna prata med var och en av eleverna om både hälsan, deras tankar och känslor om distansundervisningen samt att kunna hänvisa, vägleda och också lyssna ordentligt.

Vi har generellt märkt av ett ökat antal elever som mått dåligt, varit ledsna och oroliga och då sökt spontant skolans kuratorer och/eller skolpsykolog. Men det som har gjort vår arbetsbelastning större är att just den yrkeskategorin inte alltid varit på plats i skolan, eftersom de har i större utsträckning jobbat på distans, vilket lett till att då har eleverna hamnat i vårt rum och ”vårt knä”.

All annan planerad verksamhet har då lagts åt sidan för att helt fokusera på den oroliga eleven och ibland både förälder och skolpersonal. Stressen har således krupit fram över att då få känslan att inte ”räcka till” eller ”hinna med” med den inplanerade dagliga verksamheten.

Dock har vi upplevt svårigheter med att få tydliga riktlinjer gällande vårdnadshavares besök på skolan vid tex hälsosamtal och/eller vaccinering, önskan har funnits om en formulering av detta men saknas.

Även rädslan över att själv utsättas för smitta har varit väldigt stor då en skolsköterskas jobb innebär ofta när-kontakt, fysisk kontakt med eleverna. Även skolsköterskor har förlagt delar av verksamheten på distans pga smitto-rädsla, vilket har lett till en ökad ”vårdskuld”. De elever som varit på plats, har således inte haft den tillgång till skolsköterska som de har rätt till.

Skyddsmaterial fanns således inte att tillgå i början utan endast handsprit och handskar men inga munskydd eller visir. Vi formulerade extra information om att skolpersonalen inte skickar sjuka eller misstänkt sjuka elever till skolsköterskan vilket annars är en ganska vedertagen rutin på skolor.

Mycket av den preventiva verksamheten på gruppnivå, såsom gruppsamtal, kill-tjej-snack, pubertetssamtal i grupp, spontana klassbesök, tema-dagar, besök utifrån, sattes helt på ”hold”. Allt ställdes in!

Dock fortlöpte vaccinationsverksamheten, de individuella hälsosamtalen samt elever på kontrollistan, dvs det skolsköterskearbete på individnivå.

Jag känner stor oro över både den fysiska och psykiska hälsan hos våra elever, både i grundskolan men också på gymnasiet. Vid de samtal jag haft med elever (just på gymnasiet) har jag hört deras uttryck i oro över deras egen hälsa, såsom mycket stillasittande, sömnrubbningar, ensamhet och kostintaget men också över deras studier. Distansundervisning har ett högt pris för våra elever.

Vid pennan; Emma Keltamäki, skolsköterska Österåkers kommun

Livsviktiga biomedicinska analytiker!

by

Jag är sjuksköterska, alla jag hittills träffat sedan min examen både privat och i yrkeslivet vet precis vad en sjuksköterska är. Jag behöver aldrig förklara vad min yrkestitel innebär eller vad jag jobbar med, jag behöver inte ens förklara att mitt jobb är viktigt, livsviktigt, alla vet. Som förtroendevald för Vårdförbundet representerar jag dock inte bara sjuksköterskor utan även barnmorskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker. Barnmorskor vet alla också vad det är, och i mycket hög grad även röntgensjuksköterskor, men sen kommer väldigt ofta frågan ”men dom där sista, vilka är det?” Biomedicinska analytiker är dom som bland annat utför diagnostiska analyser, dom har en högskoleexamen och får legitimation från Socialstyrelsen och har en yrkeskod precis som alla Vårdförbundets yrken, det är en av anledningarna till att våra yrken hör ihop. Biomedicinsk analytiker är ett lika livsviktigt yrke som dom andra men få medborgare vet vad dom gör, kanske för att dom så sällan syns? Jag har jobbat en stor del av min sjusköterskekarriär inom infektionssjukvården och där vet man verkligen vad biomedicinska analytiker gör och hur livsviktigt deras yrke och kompetens är, utan dom, ingen diagnos. Så när världen och Sverige paralyserades av en pandemi var det för min del inte ett frågetecken vilken yrkesgrupp som, tyvärr i tysthet, skulle komma att få ett extremt tungt lass att dra. Jag har pratat med Lynda Eneh och Parvin Salehi, biomedicinska analytiker och förtroendevalda för Vårdförbundet inom Klinisk mikrobiologi Virologi vid Karolinska universitetslaboratoriet om vad pandemin inneburit för deras del.

Lynda Eneh, PhD Legitimerad biomedicinsk analytiker

När covid-19 och pandemin slog till mot Stockholm och Sverige fick deras laboratorier ställa om helt och hållet och lägga näst intill alla sina resurser på det. De ordinarie analyserna som dessa laboratorier arbetar med fick stå tillbaka och i vissa fall helt ställas in. Snabbt behövde fokus ställas om till att analysera mängder av covid-prover, ny apparatur fick köpas in och valideras, bemanningen behövde kraftigt ökas och massor av personal skulle akut skolas in. För Lynda och Parvin samt deras ordinarie kollegor, legitimerade biomedicinska analytiker, innebar detta inte bara mer jobb, det innebar ett enormt ökat ansvar. För när bemanningen kraftigt och akut skulle ökas upp fanns det näst intill inga biomedicinska analytiker att få in, så det fick bli andra personalkategorier, med annan nivå på sin grundkompetens. Kravet på den ordinarie personalen, biomedicinska analytiker, att skola in denna personal snabbt och effektivt var högt men att som biomedicinsk analytiker lära upp någon att utföra sitt jobb utan den grundkompetens de själva har var en stor utmaning. Inskolningen behövde anpassas från grunden och de fick lov att börja på en helt annan nivå än de var vana vid. Lynda och Parvin beskriver hur de är vana vid att inskolning och validering av ny apparatur får ta den tid som krävs för att kvalitén på arbetet som utförs ska vara god, de beskriver vikten av rätt kompetens på rätt plats för att analyserna ska vara tillförlitliga och analysförloppet optimalt. När pandemin slog till var detta inte möjligt, inskolningarna och valideringen av de nya apparaterna och metoderna behövde ske snabbt, och kvaliteten fick stå tillbaka. Detta ledde givetvis till att avvikelserna ökade och ännu mer krav och press lades på den ordinarie personalen. För att ändå försöka säkra kvaliteten på analyserna fick den ordinarie personalen, de legitimerade biomedicinska analytikerna, förutom att utföra sitt eget arbete, skola in ny personal, validera nya apparater och svara på alla inkommande frågor via telefon även validera proverna som de övriga personalkategorierna utfört. Det vill säga dubbelkolla de andras jobb så det inte blivit fel. Således inte bara mer jobb utan också mer ansvar för de ordinarie biomedicinska analytikerna. Både Lynda och Parvin påtalar flera gånger för mig att för att de analyser som utförs verkligen ska bli rätt är en god arbetsmiljö och rätt kompetens på rätt plats av yttersta vikt, men sedan pandemin slog till har stressen vart oundviklig och belastningen på de ordinarie biomedicinska analytikerna överväldigande. När analyserna blir fel då påverkas hela vårdkedjan, och för de biomedicinska analytikerna är det proverna som analyseras som är deras patienter och de behandlar dessa prover med den största respekten. Biomedicinska analytikers yrkeskod handlar om just detta, respekten för patientprovet och att leverera kvalitetssäkrade resultat. Lynda och Parvin ifrågasätter vilken yrkeskod de personalkategorier arbetsgivarna använder för att ersätta bristen på biomedicinska analytiker med har, och jag kan bara stämma in i deras undran.

I min värld existerar inga frågetecken angående vikten av våra biomedicinska analytiker, den här texten handlar inte om att nedvärdera andra yrkeskategorier utan om att synliggöra vikten av rätt kompetens på rätt plats. Legitimerad personal med fastställt rätt kompetens, enligt Socialstyrelsen. För allas skull, för hela vårdkedjans skull, för patienternas skull. Det arbete våra biomedicinska analytiker utfört och fortfarande utför i denna pandemi, för patienternas skull, är värt den största respekten och all synlighet i världen. Bristen på denna yrkeskategori är en fara för patientsäkerheten i Sverige och det är dags för vårdens arbetsgivare att inse det, börja värdera våra biomedicinska analytiker och deras kompetens och börja #tackamedlön

Maria Bergman Leg sjuksköterska Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Stockholm

Vad hade Vårdförbundet kunnat göra för Meghan Markle?

by

Meghan Markle och Oprah Winfrey, stor snackis. Ingen har väl missat att den intervjun ägt rum, även om man aktivt försökt att undvika det. Men när andra förståsigpåare och bloggar gottat sig i klädval, brödrafejder och skvaller har jag som fackligt förtroendevald häpnat över att ingen kommenterat det mest intressanta som Meghan Markle själv säger på ren svenska (i alla fall i tv:s textning)

Hon sa detta apropå att hon inte visste vart hon skulle vända sig när hon mådde dåligt på sitt nya jobb i det engelska kungahuset. Och jag utgår från att de flesta av er ändå hunnit tänka tanken:

”I mitt tidigare jobb fanns facket som skyddade en”

Vad hade Vårdförbundet kunnat göra för Meghan Markel?!

Tackar som frågar. Det ska jag nu berätta för er.

Vi leker med tanken att Meghan är biomedicinsk analytiker, röntgensjuksköterska, barnmorska eller sjuksköterska och medlem i Vårdförbundet. Hon har precis börjat ett nytt jobb på ett kungligt sjukhus men ganska snabbt märker hon att det inte alls var som hon hade tänkt sig. Hon har inte fått någon introduktion och har helt andra arbetsuppgifter än det som först var sagt. Dessutom får hon många påtryckningar och höra glåpord både från vissa nära kollegor och även personal inom andra verksamheter. Meghan vänder sig då till ledningen för det kungliga sjukhuset, där är mandatfördelningen ganska oklar. Hon får ett otrevligt och nonchalant bemötande. Meghan blir ledsen, ja rent utsagt förtvivlad. Hon känner sig maktlös och instängd i sin anställning. Det är då hon ringer Vårdförbundet Direkt. De förmedlar kontakten till mig. Ni kan se mig som en facklig Oprah Winfrey. Och när Meghan fått berätta sin historia och jag har nickat inkännande och blinkat förtroligt bakom mina glasögonbågar specialdesignade för mig (hahaha, nää, så mycket Oprah är jag inte) berättar jag för Meghan att tyvärr är hennes situation långt ifrån unik.

Som förtroendevald för Vårdförbundet med facklig tid har jag möjlighet att hjälpa Meghan, precis som med andra medlemmar i liknande läge. Det första steget brukar vara att gemensamt reda ut härvan som gör att man mår dåligt på jobbet. 

Vi kommer fram till, Meghan och jag…(smaka på den)….att det finns två huvudproblem som vi ska tackla. 

Det första är den bristande inskolningen och den oklara arbetsbeskrivningen. Har man som Meghan nu har, en facklig förtroendevald att vända sig till kan man be denne vara med som stöd under ett möte med enhetschefen. Har man som jag, med facklig tid, bra koll på den övergripande organisationen vet man att ”första linje chefen” i detta fall har lite att säga till om. Så vi efterfrågar på en gång att få sätta oss i möte med den chefsperson i ledningen som har det högsta ansvaret och endast svarar inför den allsmäktiga (Nu menar jag alltså engelska Drottningen; ingen sjukvårdsdirektör har den positionen, oavsett hur de framställer sig). 

Nästa punkt är den dåliga psykosociala arbetsmiljön. Det kan vara klok att ta sig an den ur ett mer generellt perspektiv än just utifrån Meghans fall. Kanske finns det fler som far illa. Har jag tur finns det en lokal förtroendevald för Vårdförbundet med bra nätverk i organisationen (Hertiginna Camilla, detta är till dig!) Vi pratar ihop oss och via APT, Samverkan eller

Skyddsrond lyfter vi den psykosociala arbetsmiljön. Ta stöd av suntarbetsliv.se, passar vi på att säga när vi ändå har den kungliga sjukhusledningen på plats. 

Vad får vi då för svar? 

Beträffande inskolning och arbetsuppgifter:

Jo förhoppningsvis ett gott konstruktiv samtal där arbetsgivaren presenterar konkreta förslag på vad de förväntar sig av Meghan och hur de ska hjälpa henne att nå dit. 

Och angående den psykosociala arbetsmiljön…. En övergripande genomlysning av organisationen där man rannsakar både egna och anställdas attityder och förhållningssätt gentemot varandra. Är kanske det vi redan nu ser börjar hända?  (Nu är det åter Drottningen och Kungahuset jag syftar på)

Väljer man ändå som Meghan Markle att avsluta sin anställning så brukar det vara bra att ändå göra en dylik resa med sin fackliga Oprah Winfrey. Det är oftast lättare att gå vidare och släppa det som varit, om man lagt lite tid på att göra ett konstruktivt avslut. 

Så kontakta Vårdförbundet om du behöver oss. 

Är du inte medlem i ditt fackförbund, bli det. 

Är du kunglig, ja…, nu har ju ni ingen arbetstagarorganisation vad jag vet? Gör så här, kontakta mig/Vårdförbundet eller Oprah Winfrey så får vi se vad vi kan göra.

Gätbloggare:

Carin Lhotsky, Leg specialistsjuksköterska barn och ungdom. Grundanställning på Närakut Rosenlund och nu heltid med facklig tid som Förtroendevald för Vårdförbundet avdelning Stockholm i SLSO.

Vad är det vi vill ha?

by

”Nu kommer facket att gnälla igen.” Som förtroendevald har jag hört den meningen i så många sammanhang att den aldrig förvånar mig längre. Det som förvånar mig är snarare att de i vår värld viktiga saker vi försöker framföra betraktas som just gnäll. Jag tänker personligen att just gnäll är något man framför i surt tonläge när man är missnöjd med något och inte får som man vill. Och visserligen är det inte alltid i uppdraget som förtroendevald som man får precis som man vill, långt ifrån, men det som slår mig är ändå det faktum att vi som förtroendevalda företräder våra medlemmar gentemot arbetsgivarna. Som en part. Inte som en motståndare utan som två parter. Det vi som förtroendevalda vill, det ska vara det våra medlemmar vill, ändå kommer ibland meningen om det gnällande facket även från medlemmar. Men oftast kommer meningen från arbetsgivarPARTEN. Vill vi verkligen ha något som är så olikt det arbetsgivarna vill ha att vi bör betraktas som gnälliga motståndare?

Vårdförbundet vill ha en välbemannad sjukvård där tillgången på kompetent personal gör att alla patienter får den vård dom behöver i tid. En sjukvård där antal vårdplatser per medborgare inte är lägst i EU, vilket är fallet just nu.

Vårdförbundet vill ha en personcentrerad sjukvård som utgår ifrån varje individs behov och egna förmågor.

Vårdförbundet anser att alla människor har samma värde och samma rätt till hälsa, därför vill Vårdförbundet att det övergripande målet för vården ska vara en jämlik hälsa i befolkningen.

Vårdförbundet ser det som särskilt viktigt att lägga kraft på att planera hälsofrämjande insatser och en sammanhållen vård för de personer som har de största vårdbehoven – personer med multisjuklighet, långvarig sjukdom och personer med omfattande funktionsnedsättning. Det är dessa personer som den traditionella vården ofta sviker.

Vårdförbundet vill att våra yrken ska värderas högre, att lönen för våra yrken ska spegla den kunskap, kompetens och erfarenhet våra yrken besitter och som är det som utvecklar vården.

Vårdförbundet vill att våra yrken ska ha ett hållbart arbetsliv med en arbetsmiljö som gör att våra medlemmar mår bra både på arbetet och efter arbetstid. Att våra yrken ska ha villkor som gör det möjligt att orka jobba heltid ett helt arbetsliv.

Vårdförbundet vill att våra yrken ska ha hälsosamma arbetstider med möjlighet till vila och återhämtning mellan arbetspassen för att våra medlemmar ska kunna göra ett bra jobb och arbeta patientsäkert.

Vårdförbundet vill att våra yrken ska ha möjlighet till utveckling under hela yrkeslivet. Att den som är ny i yrket ska få en bra yrkesintroduktion och att den som utbildar sig till specialist ska ha schyssta villkor under sin specialistutbildning.

Låter det här som gnäll för er? För det här är vad vi som förtroendevalda har som mål, det här är vad våra medlemmar i vår demokratiska organisation beslutat att vi ska jobba för. I alla sammanhang där vi som förtroendevalda befinner oss är det här vad vi har i bakhuvudet och allt vi gör och säger är med detta som målbild. För min del är det här målet något som jag hoppas att arbetsgivarna, beslutsfattarna och landets medborgare också vill ha. För min del hoppas jag att det inte betraktas som gnäll.

Maria Bergman Leg sjuksköterska Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Stockholm

En bit paprika säger mer än 1000 ord

by

Paprikans vara eller icke vara på mackorna som serveras de nyblivna föräldrarna på förlossningsavdelningen på SÖS har engagerat många. Att en bit paprika kan skapa sådan uppståndelse?

Det är nu knappast paprikan i sig utan vad den symboliserar; att det är på den nivån vi nu befinner oss. Stockholms sjukvård har inte råd att bjussa på en liten bit grönsak när en ny medborgare och skattebetalare ser dagens ljus. Märk väl att det är inga lyxmackor vi pratar om att spara in på här, inga stora landgångar med handskalade räkor och en rejäl klick majonäs. Utan en simpel ostmacka. Som iofs har förutsättningar att vara bland det godaste du ätit efter att ha svettats, jobbat och bränt kalorier under en födsloprocess. Men ändå. En paprikabit…

Nu är det SÖS som har uppmärksammats i media, men liknande diskussioner och förslag förekommer på de andra sjukhusen också. Och i en anda av att göra personalen delaktig brainstormas det på APT om hur det går att spara in; begränsa antalet nättrosor och underlägg, inga påslakan i babysängen, intermittenta bolusinjektioner i ryggbedövningen istället för pumpar med kontinuerlig bedövning. Personalen görs delaktig, får utöva sitt inflytande och medbestämmande enligt Medbestämmandelagen (MBL) och bidrar till verksamhetens mål (besparingen) vilket är ett lönekriterium. Win-win väl? I ärlighetens namn finns åtgärder som är rimliga och som inte påverkar arbetsmiljö eller patientsäkerhet. Det kan till exempel möjligen vara rimligt att sy en ytlig slemhinnebristning utan sterila, men rena, handskar.

Men signalerna som skickas blir att personalen ska lösa ledningens problem. Det är inte vad medbestämmande och inflytande eller bidrag till verksamhetens mål handlar om. Det är heller inte ledningen utan personalen som ska bära in ”guldbrickan”, som ska fira att ett nytt liv kommit till världen, som får skämmas för att ”guldbrickan” nu bara består av en kopp kaffe och en skiva formfranska med EN ostskiva (två blir för dyrt). Det är också personalen som ska be kvinnan vars avslag blött igenom bindan och blodat ner det andra paret nättrosor, att; ”tyvärr, du har förbrukat dina två par, du får gå och köpa fler på apoteket”.

Ibland när en skär i en paprika, finns det en minipaprika därinne, som en bebis inne i en livmoder. Nu sparas det in på paprika. DEN symboliken….

Vad tänker ni politiker göra för att säkra villkoren för de som behöver kvinnosjukvård och för oss som jobbar i den?

#rörinteminpaprika

#förlossningsmacka

#godavillkorikvinnovården

#enbarnmorskaunderlivet

Emma Jonson, Leg. Barnmorska.

Vice ordförande avdelningsstyrelsen Stockholm

Sedvanliga sjuksköterskeuppgifter

by

Vad är det egentligen?

Vi har alla en gedigen högskoleutbildning, med en fil.kand i Vårdvetenskap, de sjuksköterskor med vidareutbildning har även magisterexamen inom sitt specialistområde. Enstaka sjuksköterskor i landet har t o m doktorerat inom sitt vetenskapsområde.

Tänkte ta mig friheten att ge er ett smakprov på hur en av mina arbetsdagar kan se ut.

Jag arbetar som sjuksköterska i kommunens LSS-team, vilket innebär att vi har hälso-och sjukvårdsansvar för patienter på gruppbostad och servicebostad inom LSS, samt några boenden inom socialpsykiatrin upp till sjuksköterskenivå, vid högre vårdnivå ligger ansvaret på respektive öppenvårdsmottagning, primärvård (detta sedan skatteväxling av HS-ansvaret 2015). Vi är bilburna, för att kunna ta oss till våra boenden. Jourtid utgår våra patrullsjuksköterskor från samma kontor.

I slutet på januari i år, kom ett rejält snöfall i Stockholmsområdet. En av våra tjänstebilar startar inte och vi måste ringa efter bärgare. Samma eftermiddag står jag och kollegorna med snö upptill knäna (med Stockholms mått mätt), för att skotta fram våra bilar, då de enl. rutin ska tankas inför helgen, för att avlasta kollegorna i patrullverksamhet. Då möts vi av personal från ett av våra omsorgsboenden, som stannar upp och med stora ögon frågar: men måste ni sjuksköterskor även vara vaktmästare och bilmekaniker? Käckt svarar vi jajamän, det är ”mer än förväntat” (en del av kommunens värdegrund).

När jag väl kom hem började jag fundera, vad har jag för olika ”roller” i mitt arbete? För att nämna några: sjuksköterska, informatör, telefonist, utbildare, bilmekaniker, transportör, farmaceut, handledare, tvätterska, medlare, kurator osv, . Och allt detta verkar falla in under ramen ”sedvanliga sjuksköterskeuppgifter”.

I media pratar man om den akuta bristen på våra yrkesgrupper. Enl temarapport 2017:3, framgår följande:

Det fanns omkring 111 000 personer under 65 år med sjuksköterskeexamen i Sverige år 2014. Cirka 1 av 10 av dem arbetade inom andra yrken än sjuksköterska eller barnmorska, utanför vård och omsorg. Källa: SCB, Sjuksköterskor utanför yrket.

Med enkel matematik var det då ca 11000 utbildade sjuksköterskor/barnmorskor som inte arbetade inom vården. Den siffran är troligtvis ännu högre i dag.

Så vad gör våra arbetsgivare för att behålla och återrekrytera personal inom denna multiprofessionella yrkeskår?

Mitt tips är: Tacka med lön!

Cecilia Asp-Paulrud, Leg. Sjuksköterska Södertälje kommun, LSS-teamet, Ledamot avdelningsstyrelsen Stockholm

En uppmaning till medlemsaktivism!

by

Vi befinner oss i mars månad och jag har full förståelse för att nästa år, 2022, känns mycket avlägset. Men jag tror att vi alla någonstans inom oss har stora förhoppningar för nästa år redan nu, hopp om ett liv och en värld som återgått mer åt det normala hållet än vad rådande pandemisituation har att erbjuda. Själv längtar jag efter att kunna ta med mina barn på aktiviteter dom älskar, efter att få gå på fotboll och att kunna ta en after-work.

Anledningen till att jag ens för nästa år på tal är dock att nästa års budgetar i offentlig verksamhet håller på att sättas just nu, Region Stockholm och alla kommuner i regionen håller just nu på att bestämma hur mycket vården och välfärden ska få kosta nästa år. Vi i Vårdförbundet avdelning Stockholms styrelse har precis klubbat igenom de budgetyrkanden som vi kommer skicka in till Region Stockholm, dess nämnder och bolag, samt till alla kommunerna i regionen. Frågan är om de beslutsfattare som sitter med makten över budgetarna kommer lyssna på oss? Vad tror ni? Våra yrkanden är jättebra och rimliga, men jag tror att vi behöver lite hjälp den här gången. Jag vill nämligen uppmana till lite hederlig medlemsaktivism!

Jag vill be er medlemmar och alla som läser detta att hjälpa oss uppmärksamma beslutsfattarna i regionen på våra yrkanden. Jag ger er fritt spelrum men här är några idéer; tagga våra politiker i regionen och våra kommuner i sociala medier där ni uppmanar dom att #tackamedlön, maila en politiker och påtala Vårdförbundets budgetyrkandet, skriv ett brev eller skicka ett vykort till en politiker och beskriv varför vården och välfärden borde få kosta, bär Vårdförbundets pin med #tackamedlön och dela ut dom till alla i din närhet, prata lön för våra yrken ÖVERALLT (på jobbet, hemma, på sociala medier ect) och sprid budskapet. Vården och välfärden måste få kosta pengar, Vårdförbundets yrken måste ha löner som speglar deras kompetens, ansvar och utbildnings-nivå, dom måste ha möjlighet till en löneutveckling under hela karriären. Vi i styrelsen för Vårdförbundet avdelning Stockholm är 11 personer och i den här frågan räcker vi inte långt i att nå fram till beslutsfattare och allmänhet, vi behöver all hjälp vi kan få. Om alla våra cirka 15 000 medlemmar här skulle hänga på och bedriva lite medlemsaktivism nu i budgetfrågan så tror jag att det skulle skapa ringar på vattnet, dra med sig allmänheten och sätta press på beslutsfattarna. Vi vet att allmänheten står på vår sida, medborgarna vill ha en fungerande vård och välfärd och dom vet att våra yrken är avgörande för det. Det är vårt jobb att inspirera dom till mer än applåder, det är vårt jobb att inspirera dom till att sätta press på beslutsfattarna att #tackamedlön!

Lön 2021

by

Spännande tider nu. Årets lönerevision är i fullgång. En lönerevision som ska spegla förra årets arbetsprestationer. Hur är det ens möjligt att sätta en prislapp på det arbete som vi utfördes förra året….

År 2020, Råttans år enligt den Kinesiska kalendern. Året då Covid-19 lamslog hela världen och den redan ansträngda svenska sjukvården återigen ställes på sin spets och trollade med knäna och utförde omöjliga mirakel under dygnets alla timmar.

Hur ska arbetsgivarna med allt detta att sätta pengar på dessutom kunna avgöra vilka av dessa krigare som är särskilt yrkesskickliga och därmed få ett extra lönelyft för sin unika kompetens?

Ja, är det de alla biomedicinska analytiker som slitit med provsvar långt utanför sin bristningsgräns? Utan dem och deras kompetens hade vi aldrig fått fram säkra och snabba provsvar under pandemin. Är det insatsstyrkan på våra akutmottagningar, som stått i ”skyttegravarna” och tagit emot patienterna utan att veta vad eller om inkommande patienter var smittade och då inte alltid haft den skyddsutrustning som vi nu vet att vi behöver, eller är det kustjägarförbandet på IVA, där även operations och narkos personal kastades in, som tidvis krigat under krislägesavtalet, i full skyddsutrustning i 12 timmarspass. Eller är det fallskärmsjägarna på vårdavdelningar som omplacerats, ställts inför helt nya arbetsuppgifter på ny vårdavdelning/nytt sjukhus och ställt om och utfört det jobbet med glans. Eller är det ”hemvärnet” inom kommunal vård-och omsorg som lindrat och tröstat de äldre som drabbats svårt av den sjukdom som vi, samhället skulle skydda dem ifrån. Eller är det stridsvagnsförarna som nu tuffar på outtröttligt och hjälper våra patienter med långtidsrehabilitering i sviterna efter covid19 som förtjänar en tapperhetsmedalj i lönekuveret?

Tacka med lön

Cecilia Asp-Paulrud, leg Sjuksköterska Södertälje kommun, LSS-teamet, ledamot avdelningsstyrelsen Stockholm