Årsmöte i Avdelning Stockholm!

11 oktober, 2016 av Jonas Carlsson

Medlemmar samlade till årsmöte på Münchenbryggeriet

Onsdagen den 5:e Oktober var det dags för Vårdförbundet Avdelning Stockholms årsmöte. Vi samlade runt 130 medlemmar för att behandla lokala motioner och samla in-put till kommande års verksamhet i Stockholm och åsikter inför vilken politik Vårdförbundet skall föra på lång sikt. Det senare handlar om förbundets vision, hur vi ska ha det på jobbet 2028.

Mycket har förändrats i Vårdförbundet de senaste åren. Beslut som tagits vid tidigare kongresser för att vi ska samlas till ett Vårdförbund, beslut som trots våra många lokala avdelningar skall göra att vi står enade och för en gemensam politik gentemot stora som små arbetsgivare, lokalt som nationellt. Dessa beslut har också haft effekter på hur våra lokala årsmöten ser ut och vad för typ av beslut vi kan ta och inte.

Nuvarande visionen visades.

För den som har tidigare erfarenhet från föreningslivet så kan det därför upplevas som att det saknas en del punkter på årsmötets dagordning. När presenteras verksamhetsberättelsen, den ekonomiska redogörelsen, och var är revisorerna?

Vårdförbundet har över tid tagit steg för att bli ett förbund och har så här långt nått ett läge där förbundet är en juridisk person, med en ekonomi och en verksamhetsberättelse (ovanstående frågor hanteras därför av kongressen). Men fortsatt behöver vi arbeta för att föra en gemensam politik över landet. Där vi ställer lika krav på våra arbetsgivare, för att vi ska ha lika goda villkor överallt. Det gör att Vårdförbundet ibland kan upplevas något stelbent, långsamt och centraliserat. Något som en del medlemmar uttryckt inför det svar som Avdelning Stockholms styrelse gav på den enda inkomna motion som årsmötet tog ställning till. Årsmötet ansåg motionen besvarad.

Motion: Eftersom det är sådan brist på sjuksköterskor i allmänhet och svårt att få helgpersonal i synnerhet är mitt förslag att höja helgob och helgob-natt rejält för då skulle det inte vara svårt att hitta personal som vill jobba extra på helger. Detta kanske är en fråga för kongressen men kan man hitta på något lokalt avtal för att öka helgob rejält i Stockholm?

Styrelsens svar: Lokala avtal är uppsägningsbara på kort tid från endera part. För att få långsiktiga hållbara ersättningar vill Vårdförbundet att dessa regleras i centrala avtal. Det pågår ett centralt arbete mellan parterna på SKL-området gällande rätten till återhämtning, och i det arbetet förs även diskussioner angående ersättningarna för jour, beredskap och obekväm arbetstid.

Vårdförbundet arbetar för att vi ska ha ett hållbart yrkesliv med rätt till återhämtning. Vi vill att ordinarie bemanning ska vara tillräcklig dygnets alla timmar utifrån verksamhetens uppdrag. Vårdförbundet arbetar för att vi ska vara rätt värderade i vår grundlön, en ersättning för vår kunskap och kompetens, samt att ersättningen för obekväm arbetstid ska vara procentuell.

Från avdelningens sida prioriterar vi att lägga kraft till de centrala förhandlingar som pågår, och vid eventuella lokala villkorsdiskussioner prioriterar vi säkerställandet av återhämtning och bättre löneutveckling framför ekonomiska extraersättningar.

Styrelsen anser därmed motionen besvarad.

Jag sympatiserar förstås i sak med denna motion, våra OB-ersättningar är skamligt låga. Men för att vi ska uppnå goda och hållbara villkor över tid krävs att vi når centrala avtal. Avtal som skapar stabilitet och som inte arbetsgivaren från en dag till en annan kan säga upp för att NKS eller något annat ekonomiskt slukhål har skapat underskott i budget som enkelt löses genom att ta tillbaka de förbättrade villkor vi just förhandlat oss till. Exemplen har varit flera den senaste tiden som många gånger gjort att våra medlemmar känt sig tvingade till att säga upp sig. Så vill vi inte ha det (https://www.vardfokus.se/webbnyheter/2016/september/besparing-blev-dyr-for-ambulansen/)(https://www.vardfokus.se/webbnyheter/2016/mars/annu-en-massuppsagning-drabbar-sjukvarden/)

För att flytta fram våra positioner och nå framgång måste trycket från oss komma samlat och enat! Med den ovilja att förbättra våra villkor som vi möter är det enda sättet att lyckas. Vi har många viktiga frågor att ta tag i, men vi når längre om vi betar av dem en i taget med samlad kraft.

Årsmötet gav också nya möten och nya kontakter medlemmar emellan och oss förtroendevalda och medlemmar emellan. Med ett tillskott av fräscha idéer, och med påfyllnad av energi ser jag som styrelseledamot fram emot att arbeta vidare med de önskemål och förslag som kommit in gällande vår verksamhet 2017, och ser redan nu fram emot nästa årsmöte. Hoppas vi ses då!

De gripande föreläsarna Astrid Börjesson och My Morin talade om sitt arbete med båtflyktingar på Medelhavet respektive arbetet med att förstärka Liberias beredskap vid ebola-utbrott.

Jonas Carlsson, styrelseledamot Avdelning Stockholm

Hur mycket ska du egentligen jobba?!

3 oktober, 2016 av Hanna Rönnell

I anställningsavtalet finns en överenskommelse om hur många timmar du ska arbeta. I mitt står det att jag ska jobba 38 timmar och en kvart i veckan. Det gör det kanske i ditt också? För alltfler av oss är den siffra som står där inte längre det som vi planerar för och förknippar med normalt. Men stopp, vänta nu – stanna upp och reflektera en vända!

När du fick ditt jobb pratade du och din chef igenom vad ditt jobb skulle innebära, vilken lön du skulle få, om du skulle jobba dag, natt eller kanske både och, och så vidare. Ni nådde en överenskommelse och ni skrev båda på för att du skulle sälja en viss tid och insats för en viss summa pengar. I princip är det den arbetstiden som ska gälla! Ändå står du där, månad efter månad, med ett lönebesked som visar att du gjorde lite mer tid, för lite extra ersättningar. Du känner dig kanske lite sliten, men du börjar också vänja dig vid den högre inkomsten. Lönen är ju inte så bra utan den… Men stopp, vänta nu – vad håller vi på med?

För att arbetsgivaren ska kunna kräva att du arbetar övertid ska det finnas ett särskilt behov. Kan vi verkligen köpa att det faktum att våra arbetsgivare erbjuder så kassa villkor att de inte lyckas rekrytera nya kollegor till oss ska utgöra särskilda behov? Ska det faktum att verksamheten inte organiserats med tillräckligt stor kostym för det uppdrag som ska utföras utgöra särskilda behov? Särskilda behov som ger arbetsgivaren rätt att kräva att du och jag som är anställda ska jobba mer än vad vi kommit överens om och anställts för? Nej stopp, vänta nu – vi måste sluta med det!

Vi måste börja säga NEJ. Vi måste sluta acceptera detta. När du vågar säga nej tar du ditt ansvar. Till skillnad från arbetsgivaren. Om du är trött och känner att du inte orkar arbeta övertid, säg det till din chef! Förvisso finns det samhällsskyddande lagar och regler som gör att arbetsgivaren i det läget kan ha rätt att beordra dig, men att du säger nej synliggör att det finns ett problem och det är så oändligt viktigt. Det är där kampen för förändring börjar! Vi har idag hela verksamheter som är organiserade så att de bygger på övertid. Det är inte ok och det måste upp på bordet! Det är du och dina kollegor som kan bidra till att detta synliggörs! Om det saknas personal är det inte ert ansvar att lösa det!

Återkommande får vi (Vårdförbundet) slängt i ansiktet av arbetsgivaren “jo, övertid, men det är bara frivillig sådan”. Låt mig här vara mycket tydlig; arbetstidslagen gör ingen skillnad på frivillig eller icke frivillig övertid! Övertid är övertid. Och jag vet dessutom att denna “frivillighet” som arbetsgivaren talar om och legitimerar situationen med är något helt annat, som de smidigt gömmer sig bakom. Det rätta ordet är ofta ett helt annat: lojalitet. En självuppoffrande lojalitet gentemot kollegor och patienter. Det vill säga en “frivillighet” som biter oss själva i svansen! Pengar som borde gå till löneutveckling går istället till extra ersättningar och vi blir bärare av en trötthet som påverkar både vår arbetsinsats och vår fritid. Vi måste sluta vara lika kortsiktiga som arbetsgivarna!

Så börja säga NEJ till övertid, extrapass eller vad det nu kallas hos er! Först och främst för din skull. Men också för vårdens framtids skull.

PS Om du säger nej till övertid, och framför skäl till varför du inte bör arbeta mer, och ändå blir beordrad, så kontakta alltid Vårdförbundet så vi kan granska ärendet.

Läs mer om övertid, och vad som gäller här: https://www.vardforbundet.se/lokala-avdelningar/stockholm/aktuellt-i-stockholm/overtid-en-nodvandighet-ibland-men-var-gar-gransen/

Hanna Rönnell
leg sjuksköterska, avdelningsstyrelseledamot Vårdförbundet Avdelning Stockholm

Slut på rean – starta den goda spiralen!

20 september, 2016 av Therese Lundén

#slutpårean #enannanvårdärmöjlig

Den 4:e september samlades vårdpersonal, patienter och anhöriga på 26 orter i Sverige för att (återigen) demonstrera, ropa, vädja, om en bättre vård. Återigen larmade vi om bristerna, stressen och vårdskadorna. Utöver att påminna politikerna om att problemen kvarstår, så påminde vi även varandra om att kampen fortsätter, vi har inte gett upp. Det kan kännas hopplöst ibland, att fortsätta påtala brister som inte åtgärdas, och hur ska man orka demonstrera när man inte ens orkar laga mat efter dubbelpasset? Men vi kämpar tillsammans!

Det är positivt att vårdpersonal insett sitt eget värde, förstått att de inte är livegna. Genom att ställa tydliga krav, säga upp oss eller inte ta anställning från början, sänder vi tydliga signaler till arbetsgivare och politiker om att vår arbetssituation måste förbättras. Sjuksköterskor flyr från landstinget, och följden är att avdelningar måste stängas, fler patienter vårdas av färre sjuksköterskor, vårdskadorna ökar och belastningen på den personal som är kvar gör att fler slutar eller blir sjukskrivna. Under tiden blöder landstinget pengar som går till bemanningsföretag, böter och extra vårddygn. Det är en ond spiral.

Men det går att vända den. Vårdplatser kan öppnas upp först när det finns personal som kan bemanna. Även om debatten till stor del handlat om löner så vet vi att pengar inte är allt. De flesta av oss värdesätter även en bra arbetsmiljö, stark sammanhållning och låg personalomsättning. Genom att locka fler att börja jobba och stanna kvar på en avdelning skapas goda effekter i form av att fler kan dela på bördan, det innebär färre patienter per sjuksköterska vilket i forskning har visat sig öka överlevnaden. Det blir färre dubbelpass, mer flexibilitet i schemat. En frisk och välmående personalstyrka blir inte sjukskriven i samma utsträckning, och får man tid för vila och återhämtning ökar kvaliteten på den vård vi ger. Men hur startar man den goda spiralen? Hur ska landstinget locka folk när de ännu inte kan erbjuda personaltäthet, bra arbetsmiljö och en rimlig belastning? Då återstår bara att höja lönerna. Mer pengar i plånboken kan aldrig kompensera för utebliven vila eller övermäktig stress, men det kan fungera som en morot under en period och kicka igång den goda spiralen.

Att det råder brist på folk i våra yrken är välkänt. Siffror från SCB visar att 11 000 specialistsjuksköterskor saknas om tio år. Genom att satsa på AST kan fler motiveras att utbilda sig, och genom att erbjuda en dräglig arbetsmiljö och skälig lön, och löneutveckling, får man personalen att stanna kvar på avdelningen. En enhetlig och kvalitetssäkrad utbildning för undersköterskor säkerställer att patienter får en god och likvärdig vård över landet. Genom en tydligare arbetsfördelning mellan sjuksköterskor och undersköterskor får vi möjlighet att arbeta med de uppgifter som hör till respektive yrke istället för att trampa varandra på tårna. Det kommer att kosta pengar, men det är en investering som kommer att återbetala sig själv till slut.

Om tillgången överstiger efterfrågan måste man rea ut sina produkter för att locka köpare. Men vårdpersonal är en bristvara, och när efterfrågan överstiger tillgången höjs priset, det är så marknaden fungerar. Det är slut på rean nu, vill landstinget ha oss får de betala för det!

Therese Lundén, leg sjuksköterska

Jag ger inte upp – gör du?

12 september, 2016 av Hanna Rönnell

Ilska, frustration, uppgivenhet, till och med skam. Känslorna väller över mig. Det handlar om årets löneöversyn. Om den avstämning som nu påbörjats hos den arbetsgivare där jag är anställd och fackligt aktiv.

Ilska för att det är så vansinnigt att det inte läggs pengar på att göra något åt vår dåliga löneutveckling. Frustration för att frågan lön är så nedrans komplex och systemet som påverkar lönebildningen och våra möjligheter att påverka hur det ser ut så oerhört svårt att navigera i och finna strategier i. Uppgivenhet för att vi har kämpat så länge och påtalat bristerna så många gånger, inte helt utan att få gehör, men utan att få aktion. Och till och med skam – jag skäms å arbetsgivarens vägnar för att man sköter löneöversynen så illa.

Årets löneöversyn där jag finns kännetecknas av osedvanligt dålig planering, minimala lönepåslag och en allmänt dålig löneprocess. Få medlemmar fick ny lön inom ramen för den tidplan som var lagd. Medlemmar har fått lönebesked per sms, brev, telefonsamtal och i korridoren. Dialog kring lön sker inte, enbart dialog kring prestation, men inte ens det sker överallt. Summorna som ges upplevs allt annat än motiverande. Tvärtom är de ord som med rätta används av många medlemmar “ett skämt”, “ett hån”, “uselt” och “bedrövligt”.

Hur kan arbetsgivaren inte se att löneutvecklingen är den enskilt viktigaste faktorn (inom landstinget åtminstone) för att klara kompetensförsörjningen? Med löneutveckling stannar medarbetare och gör ett bra jobb, och då löser sig också många av våra arbetsmiljöproblem. Hur kan arbetsgivaren välja att inte lyssna när vi framför denna argumentation?

Hur kan en arbetsgivare i en kompetenstung verksamhet, där medarbetarna är resursen (till skillnad från järnmalm eller trä eller någon annan död resurs) välja att INTE använda lön till vad lön borde vara? Sett ur arbetsgivarens perspektiv är ju lön det enskilt viktigaste styrmedlet för att få medarbetarna att göra det verksamheten behöver, löneöversynen är varje års viktigaste investering! Istället använder man detta medel och styr medarbetare bort från sig. Det är oförsvarbart för den som har ansvar att bedriva en god, säker vård.

Du delar säkert mina i inledningen beskrivna känslor, så du tror mig kanske inte när jag nu skriver att det finns potential i vårt löneavtal. Men det gör det. Men vi måste vara på tå på varenda påverkansnivå! Vi måste engagera oss allihop! Medlem måste skaffa sig kunskap och ställa krav! Ifrågasätta sin chef om hen inte gör vad som förväntas, och ta kontakt och informera en förtroendevald så att Vårdförbundet får kunskap om problemen. Förtroendevald på arbetsplats måste sköta sina pusselbitar under löneöversyn med dialog och uppföljning med arbetsgivaren och även hen framföra krav på arbetsgivaren och informera förtroendevald på nästa nivå om brister. Där jag är fackligt aktiv saknas förtroendevald på alldeles för många av arbetsplatserna. Av de förtroendevalda som finns väljer nästan två tredjedelar bort att komma när vi kallar till möte om lön. Då saknar vi som förbund kraft att agera. Samlingen på manifestationen den 4 september var fantastisk! Ändå kan jag inte komma förbi känslan att vi hade kunnat vara så många fler där.

Så låt oss stärka varje länk i kedjan! Vända både vrede och uppgivenhet till kraft! Det finns hopp, för det finns möjligheter. Jag är Vårdförbundet. Alltså, jag har ett formellt uppdrag att företräda oss som organisation och teckna vårt namn. Men jag kan inte åstadkomma någonting utan dig! Du är också Vårdförbundet. Och det finns ett som är säkert – om vi inte försöker åstadkomma förändring så kommer situationen helt säkert att bestå. Jag ger inte upp – gör du?

#slutpårean

Hanna Rönnell, styrelseledamot Vårdförbundet Avdelning Stockholm

Vi ska inte bli sjuka av att vårda!

6 september, 2016 av Jonas Carlsson

Här kan ni läsa och även se mitt tal från manifestationen den 4 september.

Som facklig talare vill jag främst vända mig till mina kollegor. Till er jag går till jobbet med på morgonen, fortfarande med grus i ögonen efter föregående kvällspass. Ett av alla arbetspass, någon av årets alla dagar, en av dygnets alla timmar, då det krävs att vi är på plats. Ofta allt för tätt i följd, ofta utan avbrott mellan dagpass och kvällspass, för allt för sällan finns det några marginaler då någon oväntat tvingas vara borta eller belastningen är särskilt tung.
När det sker återkommande får det oundvikligt konsekvenser. Den fjortonde timmen i arbete, med bara nio timmar mellan passet igår och idag, då är jag inte längre en lika bra sjuksköterska. För för lite sömn gör det med en, det leder till försämrad empatisk förmåga, ett ovärderligt verktyg i mötet med patienten. Likaså påverkar det reaktionstid, koordination och uppmärksamhetsförmåga i likhet med att ha 0,2 promille alkohol i blodet.
Ändå hävdar våra arbetsgivare orubbligt att patientsäkerheten inte är hotad. Jag vill tvärtemot hävda, att i ett läge där jag med flera av mina kollegor – av trötthet – är att betrakta som onyktra, då är patientsäkerheten absolut hotad.
Det har gått så långt att vi, med uppgiften att vårda de sjuka, blir sjuka av att vårda. Personal i vård- och omsorg ligger i absolut topp vad gäller sjukskrivningar, där stress utan återhämtning är en av de främsta orsakerna. Självklart bidrar det till en ständig underbemanning, det skapar en ond spiral som inget förutom en förbättrad arbetsmiljö rår på. Jag menar att med en syn på oss som arbetar inom vården, och med arbetstidsmodeller som gör oss sjuka, så är så såväl patientsäkerheten som personalsäkerheten hotad.

För en tid sedan valde jag att lämna den offentliga vården. Men först efter en period då jag själv valt att gå ner i arbetstid. Det blir snabbt kostsamt. Särskilt tydligt blir det när en ser vad det får för effekter i det orangea kuvertet. Jag valde därför att gå vidare, dit där jag fick möjlighet att påverka när och hur mycket jag ville jobba, utan att det gav för stora ekonomiska konsekvenser. Men hela tiden har jag saknat möjligheten att kunna bidra till en god och jämlik vård i det offentliga. En av orsakerna till att jag valde att bli sjuksköterska från början.
Jag är glad att kunna säga att veckan efter nästa börjar jag åter vid en arbetsplats inom landstinget. Men till skillnad från tidigare vid en arbetsplats där ledningen förstått vikten av återhämtning. En arbetsplats där jag och mina kollegor ges möjligheten att arbeta fyra dagar i veckan med full lön. Något som borde vara en självklarhet överallt där det krävs att vi finns dygnet runt årets alla dagar.
Men det är inget som kommit serverat. Vårdförbundets förtroendevalda, tillsammans med kollegor och övriga fackförbund, slogs länge för förändring! Du och dina kollegor kommer att behöva göra detsamma. Efterfråga det på nästa arbetsplatsträff, eller nästa gång du passerar chefen i korridoren. Be hen att hälsa sina chefer, och våra tjänstemän och politiker, att de måste ge oss tid för vila och återhämtning.
Så att vi kan vårda de sjuka – och inte bli sjuka av att vårda.

Jonas Carlsson, sjuksköterska och avdelningsstyrelseledamot Vårdförbundet avdelning Stockholm

Vårdförbundet Avdelning Stockholms blogg är född!

1 september, 2016 av Hanna Rönnell

B.L.O.G.G

Behov – vi såg ett stort behov av att bättre sprida vad Vårdförbundet är och vad vi gör. En möjlighet att kanske komma närmre dig i etern. Att ventilera saker som behöver ventileras.

Länk – detta i en form som också kan bli en länk till medlemmar och andra, en kommunikationskanal där ni kan kommentera, fundera och sprida vidare inlägg till det ni gillat, länka helt enkelt 😉

Orientering – vi hoppas också baka in en del orienterande fackfakta. Kunskap till exempel om rättigheter, skyldigheter och annat fackligt som kan vara matnyttigt för dig och som vi märker att många vet för lite om.

Gemenskap – vi tror också att genom att ge uttryck för tankar och funderingar som vi bär, bjuda på oss själva och vår jobbvardag, och bjuda på gästbloggare (kanske du är intresserad av att skriva?) kan vi skapa gemenskap och sammanhållning, sluta oss samman, för enade behöver vi stå i dessa tider när så mycket finns att göra något åt.

Grymt – ska det blir att möta er på denna nya plats, välkommen och på återseende!!

Här är vi som kommer blogga:

Hanna Rönnell

Legitimerad sjuksköterska anställd på strokeavdelningen 81 på Södersjukhuset. Ledamot i avdelningsstyrelsen. Huvudskyddsombud och samverkansrepresentant på Södersjukhuset. Förtroendevald i olika former sedan 2009 och brinner främst för arbetsmiljöfrågorna. Lägger för närvarande all min arbetstid på mina fackliga uppdrag. Kommer blogga om saker jag noterar i mitt uppdrag som förtroendevald och försöka synliggöra en del av vad en sån som jag gör.

Therese Lundén

Sjuksköterska sedan 2013 som gått från landstinget till bemanningsföretag i väntan på bättre villkor. Tidigare förtroendevald, nu admin för gruppen “Sjuksköterskan” på Facebook, vars syfte är att samla Sveriges sjuksköterskor för samtal, kunskapsutbyte och ventilering. Jag kommer att blogga om min syn på aktuella händelser, samhället i allmänhet och vården i synnerhet. Mitt mål är att höja yrkets status och förbättra våra arbetsvillkor, så att vården blir något att vara stolt över.

Louise Bonnevier

Barnmorska sedan 2011. Anställd på BB Sös, BB- hotellet. Har tagit en paus därifrån och fokuserar heltid på mitt uppdrag som förtroendevald. Sitter för tillfället som samverkansrepresentant på kvinnokliniken. Även suppleant på samverkan centralt på Södersjukhuset. Jag kommer skriva om det fackliga uppdraget och mina tankar kring det. Brinner för rättvisa och arbetsmiljö.

Jonas Carlsson

Legitimerad sjuksköterska sedan 2013, nu på akutmottagningen vid Karolinska Huddinge. Rastlös ledamot i avdelningsstyrelsen med en stor portion aktivism i blodet. Jag kommer att dela med mig av mina reflektioner, högt och lågt. Från tankar kring det dagliga kliniska arbetet till nationell (och kanske internationell) vårdpolitik och allt där i mellan.