Stockholmsbloggen

Vad är problemet?

6 december, 2016 av Hanna Rönnell

Mina tankar idag utgår från en tråd på facebook. Frågan var vad det är som gör att vi inte syns och hörs så som lärarna. Uppfattningen är att de hörs och syns i media och att varenda politiker pratar om dem och deras villkor.

Jag gör själv ett konstaterande i tråden, ett konstaterande som jag snott från en klok Vårdförbundare i Västra Götaland. Titta på hur regeringen ser ut. Betänk att det finns tre ministrar som har skolans frågor på sitt bord. Vården har en halv (knappt). Vi behöver politiker tror jag som har vården som hjärtefråga! Det har senaste decenniet funnits flera politiker, i flera regeringar, som verkligen har skolan som profilfråga (Björklund, Fridolin…). Men vården ingen. Är problematiken kring ovanstående kanske helt enkelt att det finns färre att prata med? Är det kanske också därför media sätter agendan som de gör? I till exempel partiledardebatter uteblir sjukvården helt från de ämnen som debatteras. Hur är det möjligt? Vården ligger bland de för väljarna viktigaste frågorna (se t ex Novus undersökning), som nummer två, precis efter invandringsfrågan och strax före skola/utbildning. Varför vågar ingen på allvar diskutera vårdens problem? Varför duckar ansvariga? Är det en för känslig fråga? Att människor dör i onödan i vården idag gör ont att tänka på. Sitter man med makt att besluta och erkänner detta problem blir man också genast ansvarig för att göra något åt det. Omedelbart, akut, det handlar om skador och död här och nu. Jämför med skolan. Om där är problem så har vi ju barnet kvar där i 9-12 år, och kan dessutom lägga på lite stödjande insatser efteråt om skolgången brustit. Det är lättare att ta i frågan, det finns tid att arbeta med den. Är det därför skolfrågan debatteras flitigt, men vårdfrågan är i skymundan? Den är för påtaglig, den gör för ont?

Det är trots allt så att Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro fortsatt ligger på Dagens Medicins topp tio av vårdens makthavare. Hon har dock halkat ner något snäpp sen förra året, det ska ärligen sägas. MEN, vet ni vad en av Dagens Medicins skäl för detta är? “Hon anses av en del ha fastnat i samma hjulspår när hon står upp för de traditionella fackliga frågorna om sjuksköterskornas arbetsvillkor.” Hon står upp för våra arbetsvillkor! Det verkar helt enkelt inte politiskt korrekt att försöka visa på att våra villkor påverkar (=i dagsläget undergräver) vårdens kvalitet och möjlighet till utveckling. Men det borde ge alla oss medlemmar och – kanske framförallt – icke-medlemmar en tankeställare. Oberoende bedömning gör alltså gällande att Vårdförbundet pratar väl mycket om våra villkor, det om något är väl ett bevis att vårt förbund går i bräschen och pratar för just det vi medlemmar vill; förbättrade villkor! I ovanstående facebook-tråd (och andra) ifrågasätts just det.

Faktum är också att Vårdförbundet är ett fackförbund som syns och hörs massor i media enligt mätningar som görs. Vi har en enorm räckvidd! Hittills i år har vi haft svindlande 317 882 296 läsare, lyssnare och tittare i mediala sammanhang. 6259 artiklar där Vårdförbundet varit aktuella (debattartiklar såväl som nyhetsartiklar). Om vården diskuteras i en morgonsoffa så är vi där!

En del tänker att det är vi som grupp, och Vårdförbundet, som inte lyckats nå fram. MEN, kan det vara så att vårt verkliga problem är att ingen tar emot?

Hanna Rönnell
Leg sjuksköterska och avdelningsstyrelseledamot

Sjuksköterska och medlem i Vårdförbundet

24 november, 2016 av Hanna Rönnell

Nästa gästbloggare på tur! Vi fortsätter på tema medlemskap Vårdförbundsveckan till ära. Varsågod Matilda Nygren, varför medlem?

Ända sedan jag var väldigt liten har jag varit intresserad av samhällsfrågor. Detta tidiga intresse måste jag nog skylla på min mamma som sedan start dragit iväg med mig på diverse första maj demonstrationer samt diskuterat olika samhällsfrågor och världsorättvisor vid köksbordet från tidig ålder. När jag blev stor nog att börja tänka på vilken yrkesbana jag skulle ta, var sjuksköterska inget svårt val.

Att bli förtroendevald

När jag som sjuksköterska på min arbetsplats fick frågan om jag ville bli förtroendevald och skyddsombud var det en självklarhet för mig att tacka ja. Varför då undrar kanske du?

För det första tyckte jag att det var en ära att få representera mig och mina kollegors intressen på vår arbetsplats. Det gjorde mig stolt att de tyckte den rollen kunde passa mig och att de kände ett sådant förtroende för mig. För det andra såg jag det som en stor möjlighet att påverka på vår arbetsplats och på vår arbetssituation för alla mina kollegor. Förtroendevaldsrollen gav mig ett större mandat att påverka vilket kändes stort och viktigt. Det visade sig sedan också stämma då jag med mina kollegors stöd fick till en hel del arbetsplatsförbättringar under min tid som förtroendevald.

Efter lite inventering visade det sig att ungefär hälften av alla sjuksköterskor på min arbetsplats var medlemmar i Vårdförbundet. Detta förvånade mig då det för mig är en självklarhet att vara medlem i ett fackförbund. Självklarheten för mig ligger bland annat i att det är ett bra och viktigt skydd som exempelvis erbjuder juridiskt stöd ifall någonting skulle hända eller om man skulle bli anklagad för någonting på arbetsplatsen (vilket lätt kan hända i ett yrke där vi har hand om människor). Utan fackligt stöd vid en händelse på arbetsplatsen står du där själv och behöver anlita en jurist, betala rättegångskostnader o.s.v. Det handlar också om att du är bra skyddad om du blir sjuk, råkar ut för en olycka, blir gravid m.m. Du har också möjlighet att få hjälp, stöd och råd i olika frågor som exempelvis vid löneförhandling. Fördelarna är helt enkelt väldigt många, medan nackdelarna är väldigt få.

När jag pratade med de kollegor som inte var medlemmar och frågade hur det kunde komma sig så fick jag olika svar. Några hade inte ens tänkt på att det kunde vara bra, andra tyckte det var dyrt. Men några sa ”Facket gör ju ändå ingenting, varför skulle jag vara med i facket?”.

Facket är vi

Att förklara fördelarna med att vara med i facket var inte svårt, några av dem har jag nämnt ovan. Att det var dyrt var också lätt att argumentera mot, det är ju en väldigt billig försäkring ifall något skulle hända, det är dessutom en ganska låg månadsavgift jämfört med medlemskapsavgiften i andra fackförbund. Att facket inte gör någonting är tyvärr ett påstående jag ibland får höra av sjuksköterskekollegor. Det kanske är bland det lättaste att argumentera mot. Facket är ju vi! Alla medlemmar i vårdförbundet är facket! Om man inte är nöjd med vad vårdförbundet åstadkommer finns det inget som hindrar en själv från att engagera sig mer! Jag är övertygad om att det finns stora möjligheter att kunna påverka sin och andras arbetssituation genom fackligt engagemang.

Det är också viktigt att så många som möjligt är medlemmar i facket, annars blir fackförbunden svaga och arbetsgivarna kan köra över facket i olika frågor. Situationen kan då bli att arbetsgivarna säger att ”Det är ju ändå inte så många som stödjer era idéer, så varför ska vi lyssna på vad ni säger?”. Då kan arbetsgivarna styra och ställa nästan hur de vill.

I en tid då sjukskrivningarna inom vården ökar, arbetsförhållandena är tuffa och bemanningssituationerna är svårlösta tror jag det är extra viktigt att vi står enade som medlemmar i facket. Jag är övertygad om att ensam inte är stark. Jag vet att vi blir starkare och tryggare tillsammans!

Matilda Nygren
leg. Sjuksköterska, f.d. förtroendevald och stolt medlem i Vårdförbundet

Vem känner du som borde vara medlem? Se till så att du och den kollegan får en varsin biobiljett, och ett starkare förbund – värvningskampanjen pågår november ut: vardforbundet.se/varva.

Röntgensjuksköterska och medlem i Vårdförbundet

22 november, 2016 av Hanna Rönnell

Nu är det v 47 – traditionsenligt Vårdförbundsveckan! En vecka då vi uppmärksammar Vårdförbundet och värdet av medlemskapet lite extra. Vad passar väl bättre då än att välkomna vår första gästbloggare? Håll utkik, fler gästbloggare som ger sin syn på medlemskapet är att vänta 🙂 Men till att börja med är ordet ditt Alvaro Fraygola!

Vad är det som ibland knyter sig i magen på dig, röntgensjuksköterska? När du står där på lunglabbet ropandes ”Andas in och håll andan” för tjugonde gången idag? När du står på skelettlabbet med din femtonde höftfraktur framför dig, på datortomografen på väg att sätta en pvk eller på genomlysningen där du just intalat en okänd människa att dricka en mugg tjockt kontrastmedel? Är det lönen som är för låg, arbetstempot som är för högt, personalomsättningen, utvecklingsmöjligheterna eller kanske en omorganisation? Är det de tankarna som gör att du på rasten lite slentrianmässigt surfar in på arbetsförmedlingen för att kolla om gräset kanske ändå är lite grönare på andra sidan?

Vi har ett av de viktigaste jobben som finns i samhället. Vi bidrar till att ministern, busschauffören, civilingenjören, städaren, advokaten, direktören, soldaten, programmeraren, flygvärdinnan och OS-medaljören får rätt diagnos. Med vår hjälp kan rätt behandling sättas in så att de i sin tur kan fortsätta med sina viktiga uppgifter.

Vi är så viktiga men ändå är så många av oss missnöjda. Jag klandrar ingen. Vi är felvärderade av samhället och vi ses ofta som utbytbara kuggar i ett maskineri. Tempot är stundvis så högt att patientfokuset får läggas åt sidan för att det sitter ytterligare tio utanför som väntar på att bli undersökta. Kollegor med några få år i yrket blir utbrända och tvingas sjukskriva sig.

Så frågan är, vad gör vi åt detta? Röntgensjuksköterskor ligger för närvarande på plats nummer två efter operationssjuksköterskor på arbetsförmedlingens lista över bristyrken. Samhället skriker efter vår kompetens och skriket kommer växa i takt med att befolkningen växer, blir äldre och får ett större vårdbehov. Min sambo är journalist, ett yrke som befinner sig i den motsatta änden av arbetsförmedlingens lista. Förra året fanns nästan 500 registrerade arbetslösa journalister, det faktiska antalet är betydligt högre än så. Med så många arbetslösa i en yrkesgrupp blir det arbetsgivarens marknad, där journalister tvingas gå från vikariat till vikariat och arbetsgivarna kan sätta sina osäkra anställningar i system. Vi däremot, har till skillnad mot journalisterna, ett fantastiskt utgångsläge för att påverka vår arbetssituation åt det håll vi vill. Men trots detta guldläge så är lönerna fortfarande låga, arbetstempot sliter ut vänner och kollegor och allt fler ser sig om andra karriärvägar i livet.

För att ställa krav måste vi organisera oss i större utsträckning. Av just denna anledning är jag medlem i Vårdförbundet. Jag är inte medlem för att jag tycker att Vårdförbundet är den häftigaste och roligaste organisationen som finns. Jag är medlem för att jag vet att vi är starka tillsammans, och att Vårdförbundet är den enda möjligheten till organisering vi har idag. Vi är dock bara 2500 röntgensjuksköterskor i landet, så för att vi ska höras bland vårdförbundets 114 000 medlemmar så behöver vi synas mer, skrika högre och ta mer plats. En början är att bli medlem, en fortsättning är att aktivera dig på din arbetsplats, kräva att din förtroendevalde anordnar medlemsmöten, bli förtroendevald själv eller påverka förbundet direkt genom att skriva motioner till årsmöten och kongresser. Din röst räknas bara du ser till att använda den. Allt du värderar högt i ditt arbetsliv, såsom semesterdagar, ersättningar, lönerevisioner, försäkringar och kollektivavtal har kommit till genom att arbetande människor aktiverat sig och ställt krav tillsammans. Med det utgångsläge vi har idag kan bara fantasin sätta gränser för vad som är möjligt. Så, sträck på dig röntgensjuksköterska, tiden är vår!

Alvaro Fraygola
Leg. röntgensjuksköterska och medlem i Vårdförbundet

Varför vara med i facket?

16 november, 2016 av Therese Lundén

Jag gick med i Vårdförbundet som student, mest av princip. Man är med i facket, punkt slut. Under årens gång har jag hört många röster höjas bland mina kollegor; “Varför vara med i facket? Vad har de nånsin gjort för mig?”. Kanske är motståndet särskilt stort bland bemanningsanställda. Vi är ju vår egen lyckas smed, vi tar saken i egna händer, frilansar, plockar från alla tallrikar på smörgåsbordet och behöver inte svälta. Du har ju koll på din egen pension, du ser till att få semesterersättning, du vet att du måste begära rätt till sjukskrivning om företaget inte har kollektivavtal. Du kan ju det här med att förhandla, du behöver ingen annan som gör det åt dig. Du är frisk och arbetsför. Varför ska du betala för något du inte behöver ta del av?

Av samma skäl som att även friska människor betalar skatt som går till sjukvården och andra sociala skyddsnät. Du kanske inte är sjuk, du behöver inte socialbidrag, du behöver inte ta del av samhällets resurser. Men någon med cancer kommer att få vård för mer pengar än de betalat in, en ensamstående förälder kommer att få ekonomisk hjälp, någon som hamnat snett kommer att få hjälp att ta sig upp. Det är så det fungerar, vissa får ut mer än de investerat, andra får ut mindre. Vi bor alla i det här samhället tillsammans, vi har bara råkat hamna på olika platser i det. Jag är en röststark individ, jag kan föra min egen talan, men alla kan inte det. Jag är inte sjuk idag, men det finns inga garantier för att situationer inte förändras. Imorgon kan det vara jag som behöver hjälp. Jag tror man lurar sig själv om man inbillar sig att man är osårbar. Ensam kan vara både stark och svag, men vi är starkast tillsammans. Vi måste sätta solidaritet framför individualism. På samma sätt som avdelningar urholkas när halva personalstyrkan försvinner, så urholkas fackförbunden när medlemmarna försvinner. Det är vi som ÄR facket, det är vi som ska arbeta tillsammans, om vi är många väger vårt arbete tyngre än om vi är få.

Det tar mig drygt en timme att jobba ihop till Vårdförbundets månadsavgift. På två dagar har jag jobbat ihop till hela årsbeloppet. För de pengarna har jag fått en medlemstidning med intressanta artiklar och värdefull kunskap, jag har gått på föreläsningar, fått god mat, dryck och underhållning på årsmötet, lokaler har upplåtits gratis för studentupproret och andra initiativ, och jag har kunnat ringa och ställa frågor. Jag tycker jag har fått tillräcklig valuta för pengarna. Jag är glad att jag inte har behövt utnyttja Vårdförbundet mer än så. Jag är glad att jag inte blivit lurad av min arbetsgivare, att jag inte är sjukskriven, att jag inte gjort några större misstag på jobbet eller på annat sätt hamnat i en jobbig situation. Men jag inbillar mig inte att jag är oslagbar, det hade lika gärna kunnat vara tvärtom. Om eller när det händer så vill jag inte stå där ensam. Då vill jag att ni ska hålla mig om ryggen, och därför håller jag er om ryggen nu.

Therese Lundén, leg sjuksköterska och självklart medlem i Vårdförbundet

PS Om du är medlem och värvar en kollega i november via Vårdförbundets kampanjsajt så får ni varsin biobiljett vardforbundet.se/varva

Motverka, medverka, samverka… Påverka!

11 november, 2016 av Hanna Rönnell

Verka är ett spännande ord. Jag verkar i mitt uppdrag som förtroendevald. Vårdförbundet verkar för bättre villkor. Verka. Arbeta, fungera, engagera sig, agera, inrikta sina krafter på är några synonymer man får fram när man söker. Vårdförbundet vill uppnå olika saker. Vi utlovar påverkansmöjligheter som en av grundbultarna som talar för ett medlemskap. Vad är det då? Hur går det till? Hur påverkar man?

Ibland hör jag kritiker eller läser i trådar på facebook att facket sitter i arbetsgivarens knä. Det är något jag ofta reflekterar över. Ibland blir jag full i skratt då jag ser en bild framför mig där jag sitter i knäet på VD, HR-chef eller förhandlingschef på SÖS. Jag är ju, typ, Vårdförbundet och dessa representanter för arbetsgivaren träffar jag i olika frågor så gott som varje vecka. Jag skulle säga att vi har nära kontakt, men intagit någons knä har jag än så länge inte gjort… Det finns säkert flera aspekter av en sådan uppfattning, men en anledning att det kan uppfattas så tror jag är sätten vi använder för att påverka. Och eftersom kritikerna vanligtvis använder uttrycket att vi sitter i arbetsgivarens knä som något negativt, och som motsats till att vi påverkar arbetsgivaren skulle jag vilja vända och vrida lite på detta med påverkan

När arbetsgivaren kommer med ett dåligt förslag, ta som exempel när man på mitt verksamhetsområde började prata om att ta bort de högt uppskattade vårdsamordnarna (distriktssköterskor som avlastar oss sjuksköterskor på vårdavdelningarna med social planering/vårdplanering/utskrivningsplanering). Då måste vi förstås motverka dessa dumheter. Detta skedde genom skrivelser från Vårdförbundet och namninsamlingar med protester från engagerade medlemmar. Men också genom dialog om vad detta skulle leda till för negativa konsekvenser.

När arbetsgivaren kommer med ett bra förslag, ta som exempel att ta fram ett gediget introduktionsprogram för nyutexaminerade kollegor, då ska vi förstås medverka till att detta blir verklighet och så bra som möjligt. Komma med synpunkter, idéer, bidra.

Mittemellan att motverka och medverka kommer det mesta. Då är det guld värt att samverka. Att vara delaktig i det som sker och slå vakt om det inflytande som går. Att motverka delar i ett förslag som tar fel riktning eller är av fel anledning, och medverka till delar som leder framåt. Kanske lyckas vi inte forma allt till tipp topp alltid, men vi gör helt säkert skillnad i positiv riktning. Att få den minst dåliga försämringen kan ibland vara en framgång, även om det förstås inte känns så i stunden. Men som förtroendevald kan man ha fått kämpa hårt för detta, och som medlem kan man förstås ha glädje av att det inte var det värsta som blev.

Utmaningen är att fullt ut förklara på vilket sätt vi gör skillnad – vad har vi påverkat? Sanningen är ju att jag inte alltid vet. Vi agerar i ett system vi inte är ensamma i, jag kan oftast inte säga att det var vi som gjorde att ditten eller datten blev verklighet, för det var fler som verkade för detsamma, men det blev kanske bra eller verklighet snabbare och bättre tack vare att vi påverkade rätt personer på rätt sätt eller i rätt tid. Eller så blev något rätt, men ändå fel, för att man bara lyssnade på oss delvis. Ibland är verkningstiden för en idé att falla i jord och börja gro mycket lång. Så lång att det kan vara svårt att påvisa i efterhand, och ta åt sig äran för, att Vårdförbundet satte fröet.

Tillbaka till det där med att sitta i knäet. För att ha ett öra hos den som bestämmer (för det är ju tyvärr inte facket som gör det), ett öra som är öppet och vill lyssna, oavsett om det är för att motverka, medverka eller samverka, så är en bra grund en god kontakt, en god relation. Det är min bestämda uppfattning. Den som vill lyssna, som upplever en mening med det, är också den som faktiskt går att påverka. Och om det är sitta i arbetsgivarens knä enligt kritikerna, ja då tycker jag att man ska fundera en gång till. Jag är gift och har två barn, och så mycket har jag lärt mig om livet att ska jag få någon dit jag vill så fungerar det ofta dåligt med tvång eller piska, och det kan också få mindre roliga konsekvenser. Den som befunnit sig i en relation eller är förälder kan nog hålla med mig om att dialog och morötter är en väg framåt som kostar mindre energi och oftast ger bättre resultat. Och med fem gånger mer beröm har man också ett bättre utrymme för hårdare tongångar ibland och bättre chans att de då tas på allvar.

Men jag förstår att detta sätt att påverka kräver mycket tillit från dig som medlem gentemot mig som förtroendevald. En tillit och tilltro till att jag gör vad jag kan trots att jag inte alltid kommer kunna peka på de exakta resultaten och trots att jag inte alltid lyckas. Jag är din kollega och det är dig jag verkar för – jag sitter inte i arbetsgivarens knä!

Hanna Rönnell, leg sjuksköterska och avdelningsstyrelseledamot

Individualism istället för solidaritet. Eller?

24 oktober, 2016 av Therese Lundén

En klassisk sjuksköterska ses ofta som självuppoffrande och lojal. Hen sätter andras behov framför sina egna, tar hand om de utsatta och svaga. Samma egenskaper som populärt tillskrivs kvinnor. Många går runt med ett konstant dåligt samvete, gentemot sin familj som blir åsidosatt för att man återigen jobbar dubbelpass, gentemot patienterna som inte får den vård de har rätt till, gentemot kollegorna för att de måste hoppa in om inte du tar det där passet. Vi låter bli att sjukanmäla för vi vet att de inte får in en ersättare. Vi stannar kvar på övertid för att patienterna behöver oss. Det är ju inte deras fel att det är såhär.

Men är det vårt fel? Är det verkligen vårt ansvar att avdelningen ska gå runt? Sjuksköterskor ligger i topp fem när det gäller långtidssjukskrivning på grund av psykisk ohälsa (stressreaktion, utmattningssyndrom, depression, ångest). Det blir en ond cirkel, ju mindre personal som finns på avdelningen, ju fler säger upp sig. Spiralen snurrar ned i avgrunden, för varje person som släpper taget blir lasset lite tyngre för de som är kvar. Är det vår skyldighet att kämpa i motvind tills vi själva blir patienter? Varför bry sig om det sjunkande skeppet när vi kan bry oss om oss själva? Varför gå på knäna tills vi går in i väggen, när vi kan gå över till bemanningsföretag?

När jag bytte från landstinget till bemanningsföretag var det med blandade känslor. För mig personligen var det en solklar vinst. Jag får stort inflytande över när, var och hur jag vill jobba. Den höga lönen möjliggör att jag kan jobba mindre men ändå ha en stabil ekonomi. Jag känner mig eftertraktad, jag kan ställa krav, jag får omväxling, och jag slipper sitta med på otaliga APT-möten och dryfta förbättringsförslag som nästan aldrig leder någonstans. Men samtidigt kändes det egoistiskt. Att lämna landstinget innebär ännu en person mindre som kan dela på bördan. När jag går hem stannar de fastanställda kvar för ännu ett dubbelpass. För patienternas skull är det bättre med kontinuitet, ett hopsvetsat gäng som kan rutinerna och är vana vid den vård som bedrivs. Det förkortar vårdtiderna och minskar risken för vårdskador. Jag får det bättre, på bekostnad av andra. Individualism istället för solidaritet. Eller?

Ibland tittar vi snett på varann. Tycker nån är egoistisk som sätter sina egna behov framför kollegors och patienters. Vi tittar nedlåtande på den som väljer att stanna kvar och inte vet sitt eget bästa. Vi skäller på den som accepterar en dålig lön. Vi blir irriterade på den som får högre lön än vi trots att vi jobbat längre eller hårdare. Vi bråkar med varann om småsmulorna men glömmer att rikta blicken uppåt mot den som sitter med nästan hela kakan. Vi är inte varandras fiender, vi är varandras allierade. De fastanställda som har koll på rutinerna på avdelningen, de som ger patienterna kontinuitet. Bemanningsanställda som visar att dålig personalpolitik gör att man blir av med personal, vi som hoppar in så att ni kan gå hem. Vi behöver varandra, vi bryr oss om varandra OCH om oss själva. Vi vill alla samma sak – göra jobbet vi älskar utan att offra oss själva på kuppen.

Låt oss sluta ifrågasätta varandra och istället uppträda som de allierade vi är.

Therese Lundén,

leg sjuksköterska anställd på bemanningsföretag

Årsmöte i Avdelning Stockholm!

11 oktober, 2016 av Jonas Carlsson

Medlemmar samlade till årsmöte på Münchenbryggeriet

Onsdagen den 5:e Oktober var det dags för Vårdförbundet Avdelning Stockholms årsmöte. Vi samlade runt 130 medlemmar för att behandla lokala motioner och samla in-put till kommande års verksamhet i Stockholm och åsikter inför vilken politik Vårdförbundet skall föra på lång sikt. Det senare handlar om förbundets vision, hur vi ska ha det på jobbet 2028.

Mycket har förändrats i Vårdförbundet de senaste åren. Beslut som tagits vid tidigare kongresser för att vi ska samlas till ett Vårdförbund, beslut som trots våra många lokala avdelningar skall göra att vi står enade och för en gemensam politik gentemot stora som små arbetsgivare, lokalt som nationellt. Dessa beslut har också haft effekter på hur våra lokala årsmöten ser ut och vad för typ av beslut vi kan ta och inte.

Nuvarande visionen visades.

För den som har tidigare erfarenhet från föreningslivet så kan det därför upplevas som att det saknas en del punkter på årsmötets dagordning. När presenteras verksamhetsberättelsen, den ekonomiska redogörelsen, och var är revisorerna?

Vårdförbundet har över tid tagit steg för att bli ett förbund och har så här långt nått ett läge där förbundet är en juridisk person, med en ekonomi och en verksamhetsberättelse (ovanstående frågor hanteras därför av kongressen). Men fortsatt behöver vi arbeta för att föra en gemensam politik över landet. Där vi ställer lika krav på våra arbetsgivare, för att vi ska ha lika goda villkor överallt. Det gör att Vårdförbundet ibland kan upplevas något stelbent, långsamt och centraliserat. Något som en del medlemmar uttryckt inför det svar som Avdelning Stockholms styrelse gav på den enda inkomna motion som årsmötet tog ställning till. Årsmötet ansåg motionen besvarad.

Motion: Eftersom det är sådan brist på sjuksköterskor i allmänhet och svårt att få helgpersonal i synnerhet är mitt förslag att höja helgob och helgob-natt rejält för då skulle det inte vara svårt att hitta personal som vill jobba extra på helger. Detta kanske är en fråga för kongressen men kan man hitta på något lokalt avtal för att öka helgob rejält i Stockholm?

Styrelsens svar: Lokala avtal är uppsägningsbara på kort tid från endera part. För att få långsiktiga hållbara ersättningar vill Vårdförbundet att dessa regleras i centrala avtal. Det pågår ett centralt arbete mellan parterna på SKL-området gällande rätten till återhämtning, och i det arbetet förs även diskussioner angående ersättningarna för jour, beredskap och obekväm arbetstid.

Vårdförbundet arbetar för att vi ska ha ett hållbart yrkesliv med rätt till återhämtning. Vi vill att ordinarie bemanning ska vara tillräcklig dygnets alla timmar utifrån verksamhetens uppdrag. Vårdförbundet arbetar för att vi ska vara rätt värderade i vår grundlön, en ersättning för vår kunskap och kompetens, samt att ersättningen för obekväm arbetstid ska vara procentuell.

Från avdelningens sida prioriterar vi att lägga kraft till de centrala förhandlingar som pågår, och vid eventuella lokala villkorsdiskussioner prioriterar vi säkerställandet av återhämtning och bättre löneutveckling framför ekonomiska extraersättningar.

Styrelsen anser därmed motionen besvarad.

Jag sympatiserar förstås i sak med denna motion, våra OB-ersättningar är skamligt låga. Men för att vi ska uppnå goda och hållbara villkor över tid krävs att vi når centrala avtal. Avtal som skapar stabilitet och som inte arbetsgivaren från en dag till en annan kan säga upp för att NKS eller något annat ekonomiskt slukhål har skapat underskott i budget som enkelt löses genom att ta tillbaka de förbättrade villkor vi just förhandlat oss till. Exemplen har varit flera den senaste tiden som många gånger gjort att våra medlemmar känt sig tvingade till att säga upp sig. Så vill vi inte ha det (https://www.vardfokus.se/webbnyheter/2016/september/besparing-blev-dyr-for-ambulansen/)(https://www.vardfokus.se/webbnyheter/2016/mars/annu-en-massuppsagning-drabbar-sjukvarden/)

För att flytta fram våra positioner och nå framgång måste trycket från oss komma samlat och enat! Med den ovilja att förbättra våra villkor som vi möter är det enda sättet att lyckas. Vi har många viktiga frågor att ta tag i, men vi når längre om vi betar av dem en i taget med samlad kraft.

Årsmötet gav också nya möten och nya kontakter medlemmar emellan och oss förtroendevalda och medlemmar emellan. Med ett tillskott av fräscha idéer, och med påfyllnad av energi ser jag som styrelseledamot fram emot att arbeta vidare med de önskemål och förslag som kommit in gällande vår verksamhet 2017, och ser redan nu fram emot nästa årsmöte. Hoppas vi ses då!

De gripande föreläsarna Astrid Börjesson och My Morin talade om sitt arbete med båtflyktingar på Medelhavet respektive arbetet med att förstärka Liberias beredskap vid ebola-utbrott.

Jonas Carlsson, styrelseledamot Avdelning Stockholm

Hur mycket ska du egentligen jobba?!

3 oktober, 2016 av Hanna Rönnell

I anställningsavtalet finns en överenskommelse om hur många timmar du ska arbeta. I mitt står det att jag ska jobba 38 timmar och en kvart i veckan. Det gör det kanske i ditt också? För alltfler av oss är den siffra som står där inte längre det som vi planerar för och förknippar med normalt. Men stopp, vänta nu – stanna upp och reflektera en vända!

När du fick ditt jobb pratade du och din chef igenom vad ditt jobb skulle innebära, vilken lön du skulle få, om du skulle jobba dag, natt eller kanske både och, och så vidare. Ni nådde en överenskommelse och ni skrev båda på för att du skulle sälja en viss tid och insats för en viss summa pengar. I princip är det den arbetstiden som ska gälla! Ändå står du där, månad efter månad, med ett lönebesked som visar att du gjorde lite mer tid, för lite extra ersättningar. Du känner dig kanske lite sliten, men du börjar också vänja dig vid den högre inkomsten. Lönen är ju inte så bra utan den… Men stopp, vänta nu – vad håller vi på med?

För att arbetsgivaren ska kunna kräva att du arbetar övertid ska det finnas ett särskilt behov. Kan vi verkligen köpa att det faktum att våra arbetsgivare erbjuder så kassa villkor att de inte lyckas rekrytera nya kollegor till oss ska utgöra särskilda behov? Ska det faktum att verksamheten inte organiserats med tillräckligt stor kostym för det uppdrag som ska utföras utgöra särskilda behov? Särskilda behov som ger arbetsgivaren rätt att kräva att du och jag som är anställda ska jobba mer än vad vi kommit överens om och anställts för? Nej stopp, vänta nu – vi måste sluta med det!

Vi måste börja säga NEJ. Vi måste sluta acceptera detta. När du vågar säga nej tar du ditt ansvar. Till skillnad från arbetsgivaren. Om du är trött och känner att du inte orkar arbeta övertid, säg det till din chef! Förvisso finns det samhällsskyddande lagar och regler som gör att arbetsgivaren i det läget kan ha rätt att beordra dig, men att du säger nej synliggör att det finns ett problem och det är så oändligt viktigt. Det är där kampen för förändring börjar! Vi har idag hela verksamheter som är organiserade så att de bygger på övertid. Det är inte ok och det måste upp på bordet! Det är du och dina kollegor som kan bidra till att detta synliggörs! Om det saknas personal är det inte ert ansvar att lösa det!

Återkommande får vi (Vårdförbundet) slängt i ansiktet av arbetsgivaren “jo, övertid, men det är bara frivillig sådan”. Låt mig här vara mycket tydlig; arbetstidslagen gör ingen skillnad på frivillig eller icke frivillig övertid! Övertid är övertid. Och jag vet dessutom att denna “frivillighet” som arbetsgivaren talar om och legitimerar situationen med är något helt annat, som de smidigt gömmer sig bakom. Det rätta ordet är ofta ett helt annat: lojalitet. En självuppoffrande lojalitet gentemot kollegor och patienter. Det vill säga en “frivillighet” som biter oss själva i svansen! Pengar som borde gå till löneutveckling går istället till extra ersättningar och vi blir bärare av en trötthet som påverkar både vår arbetsinsats och vår fritid. Vi måste sluta vara lika kortsiktiga som arbetsgivarna!

Så börja säga NEJ till övertid, extrapass eller vad det nu kallas hos er! Först och främst för din skull. Men också för vårdens framtids skull.

PS Om du säger nej till övertid, och framför skäl till varför du inte bör arbeta mer, och ändå blir beordrad, så kontakta alltid Vårdförbundet så vi kan granska ärendet.

Läs mer om övertid, och vad som gäller här: https://www.vardforbundet.se/lokala-avdelningar/stockholm/aktuellt-i-stockholm/overtid-en-nodvandighet-ibland-men-var-gar-gransen/

Hanna Rönnell
leg sjuksköterska, avdelningsstyrelseledamot Vårdförbundet Avdelning Stockholm

Slut på rean – starta den goda spiralen!

20 september, 2016 av Therese Lundén

#slutpårean #enannanvårdärmöjlig

Den 4:e september samlades vårdpersonal, patienter och anhöriga på 26 orter i Sverige för att (återigen) demonstrera, ropa, vädja, om en bättre vård. Återigen larmade vi om bristerna, stressen och vårdskadorna. Utöver att påminna politikerna om att problemen kvarstår, så påminde vi även varandra om att kampen fortsätter, vi har inte gett upp. Det kan kännas hopplöst ibland, att fortsätta påtala brister som inte åtgärdas, och hur ska man orka demonstrera när man inte ens orkar laga mat efter dubbelpasset? Men vi kämpar tillsammans!

Det är positivt att vårdpersonal insett sitt eget värde, förstått att de inte är livegna. Genom att ställa tydliga krav, säga upp oss eller inte ta anställning från början, sänder vi tydliga signaler till arbetsgivare och politiker om att vår arbetssituation måste förbättras. Sjuksköterskor flyr från landstinget, och följden är att avdelningar måste stängas, fler patienter vårdas av färre sjuksköterskor, vårdskadorna ökar och belastningen på den personal som är kvar gör att fler slutar eller blir sjukskrivna. Under tiden blöder landstinget pengar som går till bemanningsföretag, böter och extra vårddygn. Det är en ond spiral.

Men det går att vända den. Vårdplatser kan öppnas upp först när det finns personal som kan bemanna. Även om debatten till stor del handlat om löner så vet vi att pengar inte är allt. De flesta av oss värdesätter även en bra arbetsmiljö, stark sammanhållning och låg personalomsättning. Genom att locka fler att börja jobba och stanna kvar på en avdelning skapas goda effekter i form av att fler kan dela på bördan, det innebär färre patienter per sjuksköterska vilket i forskning har visat sig öka överlevnaden. Det blir färre dubbelpass, mer flexibilitet i schemat. En frisk och välmående personalstyrka blir inte sjukskriven i samma utsträckning, och får man tid för vila och återhämtning ökar kvaliteten på den vård vi ger. Men hur startar man den goda spiralen? Hur ska landstinget locka folk när de ännu inte kan erbjuda personaltäthet, bra arbetsmiljö och en rimlig belastning? Då återstår bara att höja lönerna. Mer pengar i plånboken kan aldrig kompensera för utebliven vila eller övermäktig stress, men det kan fungera som en morot under en period och kicka igång den goda spiralen.

Att det råder brist på folk i våra yrken är välkänt. Siffror från SCB visar att 11 000 specialistsjuksköterskor saknas om tio år. Genom att satsa på AST kan fler motiveras att utbilda sig, och genom att erbjuda en dräglig arbetsmiljö och skälig lön, och löneutveckling, får man personalen att stanna kvar på avdelningen. En enhetlig och kvalitetssäkrad utbildning för undersköterskor säkerställer att patienter får en god och likvärdig vård över landet. Genom en tydligare arbetsfördelning mellan sjuksköterskor och undersköterskor får vi möjlighet att arbeta med de uppgifter som hör till respektive yrke istället för att trampa varandra på tårna. Det kommer att kosta pengar, men det är en investering som kommer att återbetala sig själv till slut.

Om tillgången överstiger efterfrågan måste man rea ut sina produkter för att locka köpare. Men vårdpersonal är en bristvara, och när efterfrågan överstiger tillgången höjs priset, det är så marknaden fungerar. Det är slut på rean nu, vill landstinget ha oss får de betala för det!

Therese Lundén, leg sjuksköterska

Jag ger inte upp – gör du?

12 september, 2016 av Hanna Rönnell

Ilska, frustration, uppgivenhet, till och med skam. Känslorna väller över mig. Det handlar om årets löneöversyn. Om den avstämning som nu påbörjats hos den arbetsgivare där jag är anställd och fackligt aktiv.

Ilska för att det är så vansinnigt att det inte läggs pengar på att göra något åt vår dåliga löneutveckling. Frustration för att frågan lön är så nedrans komplex och systemet som påverkar lönebildningen och våra möjligheter att påverka hur det ser ut så oerhört svårt att navigera i och finna strategier i. Uppgivenhet för att vi har kämpat så länge och påtalat bristerna så många gånger, inte helt utan att få gehör, men utan att få aktion. Och till och med skam – jag skäms å arbetsgivarens vägnar för att man sköter löneöversynen så illa.

Årets löneöversyn där jag finns kännetecknas av osedvanligt dålig planering, minimala lönepåslag och en allmänt dålig löneprocess. Få medlemmar fick ny lön inom ramen för den tidplan som var lagd. Medlemmar har fått lönebesked per sms, brev, telefonsamtal och i korridoren. Dialog kring lön sker inte, enbart dialog kring prestation, men inte ens det sker överallt. Summorna som ges upplevs allt annat än motiverande. Tvärtom är de ord som med rätta används av många medlemmar “ett skämt”, “ett hån”, “uselt” och “bedrövligt”.

Hur kan arbetsgivaren inte se att löneutvecklingen är den enskilt viktigaste faktorn (inom landstinget åtminstone) för att klara kompetensförsörjningen? Med löneutveckling stannar medarbetare och gör ett bra jobb, och då löser sig också många av våra arbetsmiljöproblem. Hur kan arbetsgivaren välja att inte lyssna när vi framför denna argumentation?

Hur kan en arbetsgivare i en kompetenstung verksamhet, där medarbetarna är resursen (till skillnad från järnmalm eller trä eller någon annan död resurs) välja att INTE använda lön till vad lön borde vara? Sett ur arbetsgivarens perspektiv är ju lön det enskilt viktigaste styrmedlet för att få medarbetarna att göra det verksamheten behöver, löneöversynen är varje års viktigaste investering! Istället använder man detta medel och styr medarbetare bort från sig. Det är oförsvarbart för den som har ansvar att bedriva en god, säker vård.

Du delar säkert mina i inledningen beskrivna känslor, så du tror mig kanske inte när jag nu skriver att det finns potential i vårt löneavtal. Men det gör det. Men vi måste vara på tå på varenda påverkansnivå! Vi måste engagera oss allihop! Medlem måste skaffa sig kunskap och ställa krav! Ifrågasätta sin chef om hen inte gör vad som förväntas, och ta kontakt och informera en förtroendevald så att Vårdförbundet får kunskap om problemen. Förtroendevald på arbetsplats måste sköta sina pusselbitar under löneöversyn med dialog och uppföljning med arbetsgivaren och även hen framföra krav på arbetsgivaren och informera förtroendevald på nästa nivå om brister. Där jag är fackligt aktiv saknas förtroendevald på alldeles för många av arbetsplatserna. Av de förtroendevalda som finns väljer nästan två tredjedelar bort att komma när vi kallar till möte om lön. Då saknar vi som förbund kraft att agera. Samlingen på manifestationen den 4 september var fantastisk! Ändå kan jag inte komma förbi känslan att vi hade kunnat vara så många fler där.

Så låt oss stärka varje länk i kedjan! Vända både vrede och uppgivenhet till kraft! Det finns hopp, för det finns möjligheter. Jag är Vårdförbundet. Alltså, jag har ett formellt uppdrag att företräda oss som organisation och teckna vårt namn. Men jag kan inte åstadkomma någonting utan dig! Du är också Vårdförbundet. Och det finns ett som är säkert – om vi inte försöker åstadkomma förändring så kommer situationen helt säkert att bestå. Jag ger inte upp – gör du?

#slutpårean

Hanna Rönnell, styrelseledamot Vårdförbundet Avdelning Stockholm