Stockholmsbloggen

Stockholmsbloggen

Vårdförbundet Avdelning Stockholm

En hyllning till professionen!

av

Den 15 april är det internationella Biomedicinska analytikerdagen. Vi är tre legitimerade biomedicinska analytiker med olika erfarenheter som vill dela med oss av dessa under några dagar och också beskriva den viktiga roll en biomedicinsk analytiker har inom vården.

När man presenterar sig som legitimerad biomedicinsk analytiker får man ofta responsen ”oj, det låter avancerat!” eller ”Vad gör en sådan?” Ja, vad gör en biomedicinsk analytiker egentligen? När du som patient behöver ta exempelvis ett blodprov på vårdcentralen är det ofta en biomedicinsk analytiker som utför provtagningen. Vissa prov kan analyseras på plats, andra skickas till större laboratorier för analys. Där är det vi biomedicinska analytiker som analyserar de flesta av de patientprover som beställs av vårdgivaren. Vi kan också genomföra olika former av fysiologiska undersökningar på patienter.

Vårt yrke är brett med många subspecialiteter, vilket innebär att det på de olika laboratorierna krävs olika spetskompetens. Några exempel på vad en biomedicinsk analytiker kan detektera och ge analyssvar på är:

  • om en patient har allergi
  • vilken blodgrupp en patient har
  • mäta cancermarkörer och se om cancerceller finns i prover från patienten
  • förhöjda nivåer på hjärtinfarktsmarkörer
  • om en patient har fått rätt dos av ett läkemedel
  • om en patient har influensa eller inte
  • ärftliga sjukdomar
  • utföra nasopharynx- eller svalgprovtagning för odling av bakterier så att rätt antibiotika ges till patienten
  • olika kroppsliga funktioner eller nedsatt funktion som exempelvis venös insufficiens (undersöks med ultraljud)
  • andra fysiologiska undersökningar med inriktning på hjärta, kärl och lungor

Vi biomedicinska analytiker har den kompetens som krävs för att på ett patientsäkert sätt kunna utföra många livsviktiga analyser eller undersökningar som lägger grunden för mycket av den vård som bedrivs idag. Den läkare som patienten möter kan ibland enbart utifrån patientens symptom, ställa vissa diagnoser. Men ofta behövs en mer grundlig utredning för att antingen bekräfta eller avvisa eventuella misstankar om ett eller flera sjukdomstillstånd. Läkaren beställer därför de provtagningar, analyser och undersökningar som krävs för att via resultat och symptom kunna ställa en korrekt diagnos. Dessa resultat är också ofta nödvändiga för att ge rätt behandling och/eller vård.

Som biomedicinsk analytiker måste vi ha god kunskap om både kroppen, dess funktion och mekanismer. Vi måste också vara väl insatta i olika analysmetoder och apparaturer och hur de fungerar. Vi ska kunna analysera de data vi får ut av olika laborativa moment och kunna leverera resultat på de analyser/undersökningar som läkaren har beställt. Eftersom det ständigt sker utveckling inom medicin och laborativ teknik, som ger nya möjligheter, krävs det också att vi ska kunna utveckla både metoder och apparatur. Så ja, biomedicinska analytikeryrket är i allra högsta grad ett avancerat yrke!

Vi som biomedicinska analytiker har fler önskemål för vårt yrkes och därmed även vårdens utveckling.

  •  Att fler ska känna till vilken viktig funktion/roll vi biomedicinska analytiker har inom vården.
  • Att arbetsgivarna runt om i landet ser värdet på vår kompetens, att de bättre efterfrågar och använder denna.
  • Att utvecklingsmöjligheterna och karriärvägarna inom yrket blir fler, bland annat genom införande av specialistutbildningar inom våra olika områden/subspecialiteter.
  • Att arbetsgivarna på allvar ser över de låga lönenivåerna och erbjuder den lön vi förtjänar utifrån den roll och ansvar vi har inom vården.

Vi biomedicinska analytiker gör stor skillnad!

Anna Larsen, Iréne Sjöström och Laleh Bakhshi Baardh
Stolta legitimerade biomedicinska analytiker

#minyrkesdag #biomedicinskanalytiker

Sa någon “tickande bomb”?

av

Gabrielle BakerUttrycket “tickande bomb” känns för mig urvattnat, jag har hört det så många gånger nu. För varje ny artikel om sjukvården tänker jag i mitt stilla sinne att “Nu måste väl ändå måttet vara rågat. Efter detta kan inte politikerna ignorera oss längre”. Tills nästa artikel kommer, och nästa, och nästa.

För knappt en månad sedan dog ett spädbarn efter att precis skrivits ut som “medicinskt klar” från Karolinska Sjukhuset, nu dör en gravid kvinna på Mölndals sjukhus. Detta får inte hända, detta SKA inte hända i ett land med ryktet om “världens bästa sjukvårdssystem”.

I hur många år nu har vi inom sjukvården stått och skrikit? Vi har påvisat riskerna, vi har sett varningstecken, det är inte en trygg sjukvård som bedrivs idag i Sverige. Vi som jobbar gör ALLT vi kan för att försöka, tro mig. Vi jobbar trots brist på sömn, brist på ork till privatliv och familjeliv, brist på lunchrast och tid för toalettbesök. Vi kryper på våra knän. Och vi gör det för er patienter för att vi fortfarande tror på att ni har rätten till en god sjukvård, att bli lyssnade på och tagna på allvar när ni är som svagast.

Men jag är så rädd. För dagen kommer snart då jag också kommer bli patient, då jag inte längre kan jobba. Vi är många som går den vägen och det är med stormsteg. Vi inom svensk sjukvård springer, de flesta av oss med en direkt destination på väg rakt in i väggen. Jag älskar mitt jobb, men jag har slutat räkna de gånger jag gråter efter ett arbetspass, av vanmakt och ren utmattning. Jag har slutat räkna de gånger jag ligger sömnlös om natten med en knut i magen inför morgondagen. Jag har slutat lyssna när både min kropp och mitt psyke säger stop. För vad händer när jag blir patient? VEM ska ta hand om mig när jag och alla mina kollegor är utbrända? När vi inte finns mer och sjuksköterskekåren flyr den svenska sjukvården.

Vi har en djup kris idag. Sjukvården skriker, sjuksköterskorna skriker, läkarna skriker. Men INGEN verkar lyssna. Jag vet inte hur vi ska hålla oss flytande ett år till, eller tre, eller sex. Jag vågar inte ens föreställa mig. Någonting måste hända. Och det måste hända NU. Folk har börjat dö, folk kommer fortsätta dö. Politikerna måste börja öppna ögonen och hitta ett sätt att få svenska sjuksköterskor att stanna på den svenska marknaden annars är vi förlorade.

Jag har haft min examen nu i ett års tid och börjar redan ifrågasätta om jag orkar fortsätta och jag vet att många av mina kollegor och vänner från utbildningen är i samma sits. Men vad ska vi göra? Vår yrkeskår får ju inte ens strejka. Och jag vill kunna jobba livet ut med det jag älskar. Jag vill ha en skälig lön och ett arbetsklimat som gynnar mig och mina kollegor och speglar den utbildning jag har och arbetet jag utför. Jag vill orka ha ett privatliv, ett familjeliv, ett fritidsintresse. Idag tjänar en ung person inom handels nästan samma som en sjuksköterska. Det är helt obegripligt. Vi och våra patienter är värda mer än såhär. En human och trygg hälso- och sjukvård annars är jag inte med längre. Det får vara slut med detta annars är jag snart slut som sjuksköterska. Jag kan inte ställa mig bakom dagens hälso- och sjukvård. Jag SKÄMS. Jag är mörkrädd. Och jag är rädd om min egen hälsa.

Vi måste jobba tillsammans nu om någonting ska hända, om någon ska lyssna. Sjuksköterskor, läkare, patienter, anhöriga, vi behöver er hjälp nu. Vi TILLSAMMANS måste hjälpas åt och stötta varandra. VI måste sätta press på politikerna, för det räcker nu.

För rimlig arbetsmiljö, skälig lön och en trygg hälso- och sjukvård för oss ALLA.
#VITILLSAMMANS #slutpårean #enannanvårdärmöjlig #backaoss#4eseptember #inteunder30

Gästinlägget är skrivet av

Gabrielle Baker, 28 år och leg. sjuksköterska sedan ett år.
Sa för två månader sedan upp sig från AVA på St Göran (en arbetsplats som hon älskade kollegialt och ledarskapsmässigt) och har efter det tagit time out och varit ute och rest i två månader i Indien. Har under dessa två månader mer och mer börjat ifrågasätta sitt yrkesval. Älskar att vara sjuksköterska men har ingen lust att börja jobba igen. Har nu precis flyttat till Göteborg och ska börja söka jobb där men det lutar mot att börja veckopendla till Norge.

Låt 2017 bli året då vi samlar styrkan!

av

Vi behöver ett starkare Vårdförbundet. Det efterlyses av många, både medlemmar och icke-medlemmar. Och jag håller med. Jag vill också se ett starkare Vårdförbundet. Det är en av mina drivkrafter i att vara förtroendevald.

Något jag personligen tror vi behöver jobba med för att bli starkare det är vår enighet, vårt kollegiala stöd och vår sammanhållning. I facebook-trådar efterfrågas att vi ska synas och höras mer (se också ett av mina tidigare blogginlägg). Till exempel genom fler debattinlägg.

När jag skrev ett sådant nyligen med krav på förbättrad löneutveckling (http://www.svd.se/miljardrullning–men-inga-pengar-till-personalen/om/naringsliv:debatt) fick jag en hel del stöd och delningar, men också kommentarer som “skadan är ju redan skedd”, “varför gör Vårdförbundet ingenting då”, “Vårdförbundet är klen i förhandlingarna”, “fina ord men ingen handling”. Jag tror att vi alla är oerhört eniga om åtminstone tre saker, medlemmar såväl som icke-medlemmar: vi vill ha bättre löneutveckling, bättre arbetsmiljö och betald kompetensutveckling. Om man hela tiden drar upp kritik om icke-agerande även när det ageras i dessa frågor så bidrar man de facto som individ till fackets svaghet, det är min bestämda uppfattning. Väldigt kontraproduktivt tycker jag om man egentligen vill ha ett starkt fack, och det verkar de flesta vilja. Och detta är något jag återkommande ser, på facebook men även på våra arbetsplatser. Kan vi inte istället sluta oss samman och föra kampen tillsammans?

Om arbetsgivarparten möter en arbetstagarpart som de hör medlemmar kallar för svag, hur tror ni då deras inställning till förhandlingen blir? Jämfört om de går in och möter en arbetstagarpart som har kraft med sig från sina led? Jag respekterar om man har synpunkter på Vårdförbundets arbete, och tycker att det är mycket viktigt att vi får och tar till oss återkoppling om detta. Men om man ständigt är diffust missnöjd och drar upp gamla dåliga meriter till allmän beskådan, och dänger dem i huvudet på nya engagerade, då motverkar man aktivt att en förbättring och utveckling kan ske, då motverkar man de man efterfrågar – de som försöker utveckla vårt förbund till att bli så bra som möjligt.

Om vi går in på plan med peppade steg, enade, med starka armar runt varandras axlar och gott om high fives så får vi ett överläge långt mycket större än om vi vandrar in på plan som en lös klunga där den ena inte riktigt verkar säker på att den andra vill vinna. Med en tro på varandra och en aktiv supporterskara så lyfter alla de som är engagerade på plan.

Om vi alla alltid boostade minsta försök att göra något positivt i våra frågor, i stort och smått, lokalt och centralt, oavsett om försöken lyckas eller ej, så blir vi enade och starka! Fira segrar! Även om de är små. Trösta vid förluster, säg “upp igen, vi lyckades inte den här gången men nu jobbar vi vidare på en bättre strategi, fler argument…”. Heja på, dela information och länkar i sociala medier, skriv ut och sätt upp på anslagstavlan på jobbet! Du har ingenting att förlora och allt att vinna på att vara med. Du vinner att framstegen kan bli fler och större. Visa att du är med! Då får vi ett starkare Vårdförbundet!

julstjarna-2

Låt 2017 bli året då vi samlar styrkan en gång för alla!

God helg och ett gott nytt år önskar jag dig – du är viktig!

Hanna Rönnell
Leg sjuksköterska och avdelningsstyrelseledatmot

Hearing i riksdagen

av

Den 14 december hade jag förmånen att bjudas in av 4 september-nätverket En annan vård är möjlig och tala vid en hearing i riksdagen. Detta är vad jag sa:

Hanna Rönnell HearingJag heter Hanna Rönnell och är legitimerad sjuksköterska. Som sjuksköterska är omvårdnad mitt huvudämne och det jag ansvarar för i vården.

2005 tog jag min examen från Lunds Universitet. Som nyfärdig sjuksköterska i Stockholm hamnade jag relativt snart på en lungmedicinsk vårdavdelning på ett akutsjukhus. Efter ett par veckors bredvidgång var jag satt att axla samma omvårdnadsinsatser som kollegan med 20 års erfarenhet. Jag var rädd varje dag. Våra lungsjuka patienter hade behov av avancerad omvårdnad. En omvårdnad med exempelvis medicinteknisk utrustning – gjorde jag fel skulle en lunga kollapsa. En omvårdnad med många och långa läkemedelslistor – där jag som sjuksköterska behövde ha koll på adekvat dosering, biverkningar, effekter. En omvårdnad med möten med människor med den svåra ångest som uppstår när kroppen inte får luft. Och möten med människor i chock och bestörtning efter ett plötsligt cancerbesked. Jag behövde att ha förmåga att möta mina patienter med närvaro och lugn, etablera tillit och trygghet. 6-8 svårt sjuka människor varje pass, alla med sin historia och sina behov, beroende av mitt ansvar som sjuksköterska. Oftast flera av dem beroende av mig på samma gång. Jag och mina kollegor kunde inte klona oss då, och kan det inte fortfarande.

Under mina 10 år som sjuksköterska har det inte gått åt rätt håll. Idag har patienterna på många ställen blivit än sjukare och än fler att ansvara för. Och jag och mina kollegor orkar inte längre. Jag är fortfarande rädd varje dag. Orolig att de behov jag identifierat men tvingats prioritera bort eller skjuta på åtgärder för, ska få för stora konsekvenser för mina patienter.

Jag finns idag på en vårdavdelning för de som insjuknar akut i stroke, en blödning eller propp i hjärnan. Strokepatienten behöver snabbt vid insjuknande tas om hand av ett välutbildat vårdteam som kan sjukdomen och vilka insatser som behövs. Med rätt insatser, som symptomupptäckt och symptomkartläggning, förebyggande av komplikationer och omedelbar träning kan patientens prognos för att bibehålla hälsa och funktioner i så hög utsträckning som möjligt förbättras avsevärt, jämfört med ett omhändertagande utan specifik strokekompetens. Studier har visat att den som insjuknar i stroke på en fredag eller lördag och “drabbas” av vårdens helgbemanning, med lägre täthet av omvårdnadspersonal, lägre läkarnärvaro och knappast någon tillgång till paramedicinsk personal som t ex fysioterapeut och logoped, har fler kvarstående symptom och ökad dödlighet, jämfört med den som har turen att insjukna en måndag eller tisdag. Vår kompetens såväl som vår arbetsbelastning spelar en livsavgörande skillnad för den enskildes möjligheter till ett fortsatt gott liv. På ett av norra Europas största akutsjukhus finns idag 16 av 29 strokeplatser öppna pga frånvaron av sjuksköterskor. Egentligen finns adekvat sjuksköterskebemanning bara till 12 platser. Det innebär att många strokepatienter inte får evidensbaserad, god och säker vård. Och så här ser det ut för många patientgrupper i vårt land.

Vi som jobbar i vården älskar vanligtvis vårt jobb!  Och vi brukade må bra. På 90-talet mådde vi jättebra, det kan man se i äldre statistik över sjuktal och dyl. Idag gör vi inte det längre. Vi i vården toppar sjukskrivningstalen. För vi har inte på länge nu fått förutsättningar att utföra det jobb vi älskar på ett drägligt sätt. Vi vill ge en god och säker vård och slits varje dag av bristfälliga förutsättningar att göra just det.

För att jag och mina kollegor ska kunna göra ett bra jobb, för att kunna ge god och säker vård utan att själva gå under, behöver vi följande:

  • Få vara nya på jobbet! Nyutexaminerade måste få en god yrkesintroduktion och handledning som sträcker sig över tid. Man måste ges möjlighet att uppöva sin yrkesskicklighet innan man förväntas utföra de mest krävande arbetsuppgifterna. Studier visar att det är många redan tidigt i yrkeskarriären som sjuksköterska som har tankar om att lämna yrket.
  • Moderna arbetstider. Ett arbetsschema som innehåller dygnets alla timmar, årets alla dagar och ofta stark psykisk belastning måste ge utrymme för rast, reflektion och ledighet som är ostörd och i en omfattning som ger tillräcklig återhämtning. Dagens övertidsarbete, dubbelpass, alltför många nattpass ger för lite sömn. Vi får försämrad empatisk förmåga. Tröttheten påverkar också reaktionstid, koordination och uppmärksamhetsförmåga i likhet med att ha 0,2 promille alkohol i blodet. Vi är en patientsäkerhetsrisk på grund av det och vi blir sjuka av det.
  • Akademisk specialisttjänstgöring (AST). Vidareutbildning inom ramen för anställningen så att vi får fler specialistsjuksköterskor. Från 1995 till 2012 har andelen specialistutbildade sjuksköterskor minskat från 65 % till 46 %! Samtidigt som vården utvecklats och specialiserats och de människor vi vårdar har alltmer komplexa omvårdnadsbehov. AST behövs för att vända utvecklingen.
  • Löneutvecklingen måste förbättras! Lönekarriären ska vara tydlig. Jag och mina kollegor utvecklas och utvecklar vården och lönen måste följa med i detta. Avståndet är alldeles för litet mellan den som är ny och den som har lång erfarenhet och specialistkunskap. Idag tjänar vi under ett yrkesliv runt 30 % mindre än en person med motsvarande ansvar och utbildningslängd inom manligt dominerade yrken på arbetsmarknaden. Det är inget annat än oacceptabelt!
  • Ställ om vården till personcentrerad vård. Jag som sjuksköterska vill, tillsammans med mina kollegor i vården, få tid och möjlighet att fullt ut möta den människa vi är till för och forma vården tillsammans med hen. När personen är aktiv i planering och genomförande av den egna vården, och vi i vårdteamet bidrar med var och ens expertis, uppnås högre kvalitet, bättre användning av resurser och en hälsosam vårdmiljö för vårdens professioner.

(Och märk väl att jag inte sa ett ord om fler utbildningsplatser! Utan att de saker jag här räknat upp åtgärdas så leder ytterligare utbildningsplatser ingenstans. Prioritet ett för er som sitter här, och som vill göra något åt situationen i vården, är att behålla oss som än så länge finns där! Då kommer vi också vara rustade att ta hand om fler nya kollegor. Men först då.) (Detta sa jag aldrig eftersom den kloke talaren innan mig, Lars Rocksén, sagt precis detta redan.)

Ni beslutsfattare som kommit hit idag anar inte hur viktiga ni är. Ni. Som uppenbarligen bryr er om dessa frågor, i och med er närvaro här. Jag sätter min tilltro till er. Att ni lyssnar till vad vi har att säga och agerar för förändring.

Jag vill rikta ett extra stort tack till mina nuvarande och tidigare kollegor på avdelning 81. Jag har nyttjat vår vardag i talet och hoppas att ni tycker det är ok trots att jag så sällan är där med er i den själv just nu, eftersom jag kämpar fackligt dagligen för förändringar.

Hanna Rönnell, leg sjuksköterska och avdelningsstyrelseledamot

Vad är problemet?

av

Inlägg på facebookMina tankar idag utgår från en tråd på facebook. Frågan var vad det är som gör att vi inte syns och hörs så som lärarna. Uppfattningen är att de hörs och syns i media och att varenda politiker pratar om dem och deras villkor.

Jag gör själv ett konstaterande i tråden, ett konstaterande som jag snott från en klok Vårdförbundare i Västra Götaland. Titta på hur regeringen ser ut. Betänk att det finns tre ministrar som har skolans frågor på sitt bord. Vården har en halv (knappt). Vi behöver politiker tror jag som har vården som hjärtefråga! Det har senaste decenniet funnits flera politiker, i flera regeringar, som verkligen har skolan som profilfråga (Björklund, Fridolin…).  Men vården ingen. Är problematiken kring ovanstående kanske helt enkelt att det finns färre att prata med? Är det kanske också därför media sätter agendan som de gör? I till exempel partiledardebatter uteblir sjukvården helt från de ämnen som debatteras. Hur är det möjligt? Vården ligger bland de för väljarna viktigaste frågorna (se t ex Novus undersökning), som nummer två, precis efter invandringsfrågan och strax före skola/utbildning. Varför vågar ingen på allvar diskutera vårdens problem? Varför duckar ansvariga? Är det en för känslig fråga? Att människor dör i onödan i vården idag gör ont att tänka på. Sitter man med makt att besluta och erkänner detta problem blir man också genast ansvarig för att göra något åt det. Omedelbart, akut, det handlar om skador och död här och nu. Jämför med skolan. Om där är problem så har vi ju barnet kvar där i 9-12 år, och kan dessutom lägga på lite stödjande insatser efteråt om skolgången brustit. Det är lättare att ta i frågan, det finns tid att arbeta med den. Är det därför skolfrågan debatteras flitigt, men vårdfrågan är i skymundan? Den är för påtaglig, den gör för ont?

Det är trots allt så att Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro fortsatt ligger på Dagens Medicins topp tio av vårdens makthavare. Hon har dock halkat ner något snäpp sen förra året, det ska ärligen sägas. MEN, vet ni vad en av Dagens Medicins skäl för detta är? “Hon anses av en del ha fastnat i samma hjulspår när hon står upp för de traditionella fackliga frågorna om sjuksköterskornas arbetsvillkor.” Hon står upp för våra arbetsvillkor! Det verkar helt enkelt inte politiskt korrekt att försöka visa på att våra villkor påverkar (=i dagsläget undergräver) vårdens kvalitet och möjlighet till utveckling. Men det borde ge alla oss medlemmar och – kanske framförallt – icke-medlemmar en tankeställare. Oberoende bedömning gör alltså gällande att Vårdförbundet pratar väl mycket om våra villkor, det om något är väl ett bevis att vårt förbund går i bräschen och pratar för just det vi medlemmar vill; förbättrade villkor! I ovanstående facebook-tråd (och andra) ifrågasätts just det.

Faktum är också att Vårdförbundet är ett fackförbund som syns och hörs massor i media enligt mätningar som görs. Vi har en enorm räckvidd! Hittills i år har vi haft svindlande 317 882 296 läsare, lyssnare och tittare i mediala sammanhang. 6259 artiklar där Vårdförbundet varit aktuella (debattartiklar såväl som nyhetsartiklar). Om vården diskuteras i en morgonsoffa så är vi där!

En del tänker att det är vi som grupp, och Vårdförbundet, som inte lyckats nå fram. MEN, kan det vara så att vårt verkliga problem är att ingen tar emot?

Hanna Rönnell
Leg sjuksköterska och avdelningsstyrelseledamot

Sjuksköterska och medlem i Vårdförbundet

av

Nästa gästbloggare på tur! Vi fortsätter på tema medlemskap Vårdförbundsveckan till ära. Varsågod Matilda Nygren, varför medlem?

 

Matilda NygrenÄnda sedan jag var väldigt liten har jag varit intresserad av samhällsfrågor. Detta tidiga intresse måste jag nog skylla på min mamma som sedan start dragit iväg med mig på diverse första maj demonstrationer samt diskuterat olika samhällsfrågor och världsorättvisor vid köksbordet från tidig ålder. När jag blev stor nog att börja tänka på vilken yrkesbana jag skulle ta, var sjuksköterska inget svårt val.

Att bli förtroendevald

När jag som sjuksköterska på min arbetsplats fick frågan om jag ville bli förtroendevald och skyddsombud var det en självklarhet för mig att tacka ja. Varför då undrar kanske du?

För det första tyckte jag att det var en ära att få representera mig och mina kollegors intressen på vår arbetsplats. Det gjorde mig stolt att de tyckte den rollen kunde passa mig och att de kände ett sådant förtroende för mig. För det andra såg jag det som en stor möjlighet att påverka på vår arbetsplats och på vår arbetssituation för alla mina kollegor. Förtroendevaldsrollen gav mig ett större mandat att påverka vilket kändes stort och viktigt. Det visade sig sedan också stämma då jag med mina kollegors stöd fick till en hel del arbetsplatsförbättringar under min tid som förtroendevald.

Efter lite inventering visade det sig att ungefär hälften av alla sjuksköterskor på min arbetsplats var medlemmar i Vårdförbundet. Detta förvånade mig då det för mig är en självklarhet att vara medlem i ett fackförbund. Självklarheten för mig ligger bland annat i att det är ett bra och viktigt skydd som exempelvis erbjuder juridiskt stöd ifall någonting skulle hända eller om man skulle bli anklagad för någonting på arbetsplatsen (vilket lätt kan hända i ett yrke där vi har hand om människor). Utan fackligt stöd vid en händelse på arbetsplatsen står du där själv och behöver anlita en jurist, betala rättegångskostnader o.s.v.  Det handlar också om att du är bra skyddad om du blir sjuk, råkar ut för en olycka, blir gravid m.m. Du har också möjlighet att få hjälp, stöd och råd i olika frågor som exempelvis vid löneförhandling. Fördelarna är helt enkelt väldigt många, medan nackdelarna är väldigt få.

När jag pratade med de kollegor som inte var medlemmar och frågade hur det kunde komma sig så fick jag olika svar. Några hade inte ens tänkt på att det kunde vara bra, andra tyckte det var dyrt. Men några sa ”Facket gör ju ändå ingenting, varför skulle jag vara med i facket?”.

Facket är vi

Att förklara fördelarna med att vara med i facket var inte svårt, några av dem har jag nämnt ovan. Att det var dyrt var också lätt att argumentera mot, det är ju en väldigt billig försäkring ifall något skulle hända, det är dessutom en ganska låg månadsavgift jämfört med medlemskapsavgiften i andra fackförbund. Att facket inte gör någonting är tyvärr ett påstående jag ibland får höra av sjuksköterskekollegor. Det kanske är bland det lättaste att argumentera mot. Facket är ju vi! Alla medlemmar i vårdförbundet är facket! Om man inte är nöjd med vad vårdförbundet åstadkommer finns det inget som hindrar en själv från att engagera sig mer! Jag är övertygad om att det finns stora möjligheter att kunna påverka sin och andras arbetssituation genom fackligt engagemang.

Det är också viktigt att så många som möjligt är medlemmar i facket, annars blir fackförbunden svaga och arbetsgivarna kan köra över facket i olika frågor. Situationen kan då bli att arbetsgivarna säger att ”Det är ju ändå inte så många som stödjer era idéer, så varför ska vi lyssna på vad ni säger?”. Då kan arbetsgivarna styra och ställa nästan hur de vill.

I en tid då sjukskrivningarna inom vården ökar, arbetsförhållandena är tuffa och bemanningssituationerna är svårlösta tror jag det är extra viktigt att vi står enade som medlemmar i facket. Jag är övertygad om att ensam inte är stark. Jag vet att vi blir starkare och tryggare tillsammans!

Matilda Nygren
leg. Sjuksköterska, f.d. förtroendevald och stolt medlem i Vårdförbundet

Vem känner du som borde vara medlem? Se till så att du och den kollegan får en varsin biobiljett, och ett starkare förbund – värvningskampanjen pågår november ut: vardforbundet.se/varva.

Röntgensjuksköterska och medlem i Vårdförbundet

av

 

Nu är det v 47 – traditionsenligt Vårdförbundsveckan! En vecka då vi uppmärksammar Vårdförbundet och värdet av medlemskapet lite extra. Vad passar väl bättre då än att välkomna vår första gästbloggare? Håll utkik, fler gästbloggare som ger sin syn på medlemskapet är att vänta 🙂 Men till att börja med är ordet ditt Alvaro Fraygola!

 

Alvaro FraygolaVad är det som ibland knyter sig i magen på dig, röntgensjuksköterska? När du står där på lunglabbet ropandes ”Andas in och håll andan” för tjugonde gången idag? När du står på skelettlabbet med din femtonde höftfraktur framför dig, på datortomografen på väg att sätta en pvk eller på genomlysningen där du just intalat en okänd människa att dricka en mugg tjockt kontrastmedel? Är det lönen som är för låg, arbetstempot som är för högt, personalomsättningen, utvecklingsmöjligheterna eller kanske en omorganisation? Är det de tankarna som gör att du på rasten lite slentrianmässigt surfar in på arbetsförmedlingen för att kolla om gräset kanske ändå är lite grönare på andra sidan?

Vi har ett av de viktigaste jobben som finns i samhället. Vi bidrar till att ministern, busschauffören, civilingenjören, städaren, advokaten, direktören, soldaten, programmeraren, flygvärdinnan och OS-medaljören får rätt diagnos. Med vår hjälp kan rätt behandling sättas in så att de i sin tur kan fortsätta med sina viktiga uppgifter.

Vi är så viktiga men ändå är så många av oss missnöjda. Jag klandrar ingen. Vi är felvärderade av samhället och vi ses ofta som utbytbara kuggar i ett maskineri. Tempot är stundvis så högt att patientfokuset får läggas åt sidan för att det sitter ytterligare tio utanför som väntar på att bli undersökta. Kollegor med några få år i yrket blir utbrända och tvingas sjukskriva sig.

Så frågan är, vad gör vi åt detta? Röntgensjuksköterskor ligger för närvarande på plats nummer två efter operationssjuksköterskor på arbetsförmedlingens lista över bristyrken. Samhället skriker efter vår kompetens och skriket kommer växa i takt med att befolkningen växer, blir äldre och får ett större vårdbehov. Min sambo är journalist, ett yrke som befinner sig i den motsatta änden av arbetsförmedlingens lista. Förra året fanns nästan 500 registrerade arbetslösa journalister, det faktiska antalet är betydligt högre än så. Med så många arbetslösa i en yrkesgrupp blir det arbetsgivarens marknad, där journalister tvingas gå från vikariat till vikariat och arbetsgivarna kan sätta sina osäkra anställningar i system. Vi däremot, har till skillnad mot journalisterna, ett fantastiskt utgångsläge för att påverka vår arbetssituation åt det håll vi vill. Men trots detta guldläge så är lönerna fortfarande låga, arbetstempot sliter ut vänner och kollegor och allt fler ser sig om andra karriärvägar i livet.

För att ställa krav måste vi organisera oss i större utsträckning. Av just denna anledning är jag medlem i Vårdförbundet. Jag är inte medlem för att jag tycker att Vårdförbundet är den häftigaste och roligaste organisationen som finns. Jag är medlem för att jag vet att vi är starka tillsammans, och att Vårdförbundet är den enda möjligheten till organisering vi har idag. Vi är dock bara 2500 röntgensjuksköterskor i landet, så för att vi ska höras bland vårdförbundets 114 000 medlemmar så behöver vi synas mer, skrika högre och ta mer plats. En början är att bli medlem, en fortsättning är att aktivera dig på din arbetsplats, kräva att din förtroendevalde anordnar medlemsmöten, bli förtroendevald själv eller påverka förbundet direkt genom att skriva motioner till årsmöten och kongresser. Din röst räknas bara du ser till att använda den. Allt du värderar högt i ditt arbetsliv, såsom semesterdagar, ersättningar, lönerevisioner, försäkringar och kollektivavtal har kommit till genom att arbetande människor aktiverat sig och ställt krav tillsammans. Med det utgångsläge vi har idag kan bara fantasin sätta gränser för vad som är möjligt. Så, sträck på dig röntgensjuksköterska, tiden är vår!

Alvaro Fraygola
Leg. röntgensjuksköterska och medlem i Vårdförbundet

 

 

Varför vara med i facket?

av

Therese-LundenJag gick med i Vårdförbundet som student, mest av princip. Man är med i facket, punkt slut. Under årens gång har jag hört många röster höjas bland mina kollegor; “Varför vara med i facket? Vad har de nånsin gjort för mig?”. Kanske är motståndet särskilt stort bland bemanningsanställda. Vi är ju vår egen lyckas smed, vi tar saken i egna händer, frilansar, plockar från alla tallrikar på smörgåsbordet och behöver inte svälta. Du har ju koll på din egen pension, du ser till att få semesterersättning, du vet att du måste begära rätt till sjukskrivning om företaget inte har kollektivavtal. Du kan ju det här med att förhandla, du behöver ingen annan som gör det åt dig. Du är frisk och arbetsför. Varför ska du betala för något du inte behöver ta del av?

Av samma skäl som att även friska människor betalar skatt som går till sjukvården och andra sociala skyddsnät. Du kanske inte är sjuk, du behöver inte socialbidrag, du behöver inte ta del av samhällets resurser. Men någon med cancer kommer att få vård för mer pengar än de betalat in, en ensamstående förälder kommer att få ekonomisk hjälp, någon som hamnat snett kommer att få hjälp att ta sig upp. Det är så det fungerar, vissa får ut mer än de investerat, andra får ut mindre. Vi bor alla i det här samhället tillsammans, vi har bara råkat hamna på olika platser i det. Jag är en röststark individ, jag kan föra min egen talan, men alla kan inte det. Jag är inte sjuk idag, men det finns inga garantier för att situationer inte förändras. Imorgon kan det vara jag som behöver hjälp. Jag tror man lurar sig själv om man inbillar sig att man är osårbar. Ensam kan vara både stark och svag, men vi är starkast tillsammans. Vi måste sätta solidaritet framför individualism. På samma sätt som avdelningar urholkas när halva personalstyrkan försvinner, så urholkas fackförbunden när medlemmarna försvinner. Det är vi som ÄR facket, det är vi som ska arbeta tillsammans, om vi är många väger vårt arbete tyngre än om vi är få.

Det tar mig drygt en timme att jobba ihop till Vårdförbundets månadsavgift. På två dagar har jag jobbat ihop till hela årsbeloppet. För de pengarna har jag fått en medlemstidning med intressanta artiklar och värdefull kunskap, jag har gått på föreläsningar, fått god mat, dryck och underhållning på årsmötet, lokaler har upplåtits gratis för studentupproret och andra initiativ, och jag har kunnat ringa och ställa frågor. Jag tycker jag har fått tillräcklig valuta för pengarna. Jag är glad att jag inte har behövt utnyttja Vårdförbundet mer än så. Jag är glad att jag inte blivit lurad av min arbetsgivare, att jag inte är sjukskriven, att jag inte gjort några större misstag på jobbet eller på annat sätt hamnat i en jobbig situation. Men jag inbillar mig inte att jag är oslagbar, det hade lika gärna kunnat vara tvärtom. Om eller när det händer så vill jag inte stå där ensam. Då vill jag att ni ska hålla mig om ryggen, och därför håller jag er om ryggen nu.

Therese Lundén, leg sjuksköterska och självklart medlem i Vårdförbundet

 

PS Om du är medlem och värvar en kollega i november via Vårdförbundets kampanjsajt så får ni varsin biobiljett vardforbundet.se/varva

Motverka, medverka, samverka… Påverka!

av

Hanna RönnellVerka är ett spännande ord. Jag verkar i mitt uppdrag som förtroendevald. Vårdförbundet verkar för bättre villkor. Verka. Arbeta, fungera, engagera sig, agera, inrikta sina krafter på är några synonymer man får fram när man söker. Vårdförbundet vill uppnå olika saker. Vi utlovar påverkansmöjligheter som en av grundbultarna som talar för ett medlemskap. Vad är det då? Hur går det till? Hur påverkar man?

Ibland hör jag kritiker eller läser i trådar på facebook att facket sitter i arbetsgivarens knä. Det är något jag ofta reflekterar över. Ibland blir jag full i skratt då jag ser en bild framför mig där jag sitter i knäet på VD, HR-chef eller förhandlingschef på SÖS. Jag är ju, typ, Vårdförbundet och dessa representanter för arbetsgivaren träffar jag i olika frågor så gott som varje vecka. Jag skulle säga att vi har nära kontakt, men intagit någons knä har jag än så länge inte gjort… Det finns säkert flera aspekter av en sådan uppfattning, men en anledning att det kan uppfattas så tror jag är sätten vi använder för att påverka. Och eftersom kritikerna vanligtvis använder uttrycket att vi sitter i arbetsgivarens knä som något negativt, och som motsats till att vi påverkar arbetsgivaren skulle jag vilja vända och vrida lite på detta med påverkan

När arbetsgivaren kommer med ett dåligt förslag, ta som exempel när man på mitt verksamhetsområde började prata om att ta bort de högt uppskattade vårdsamordnarna (distriktssköterskor som avlastar oss sjuksköterskor på vårdavdelningarna med social planering/vårdplanering/utskrivningsplanering). Då måste vi förstås motverka dessa dumheter. Detta skedde genom skrivelser från Vårdförbundet och namninsamlingar med protester från engagerade medlemmar. Men också genom dialog om vad detta skulle leda till för negativa konsekvenser.

När arbetsgivaren kommer med ett bra förslag, ta som exempel att ta fram ett gediget introduktionsprogram för nyutexaminerade kollegor, då ska vi förstås medverka till att detta blir verklighet och så bra som möjligt. Komma med synpunkter, idéer, bidra.

Mittemellan att motverka och medverka kommer det mesta. Då är det guld värt att samverka. Att vara delaktig i det som sker och slå vakt om det inflytande som går. Att motverka delar i ett förslag som tar fel riktning eller är av fel anledning, och medverka till delar som leder framåt. Kanske lyckas vi inte forma allt till tipp topp alltid, men vi gör helt säkert skillnad i positiv riktning. Att få den minst dåliga försämringen kan ibland vara en framgång, även om det förstås inte känns så i stunden. Men som förtroendevald kan man ha fått kämpa hårt för detta, och som medlem kan man förstås ha glädje av att det inte var det värsta som blev.

Utmaningen är att fullt ut förklara på vilket sätt vi gör skillnad – vad har vi påverkat? Sanningen är ju att jag inte alltid vet. Vi agerar i ett system vi inte är ensamma i, jag kan oftast inte säga att det var vi som gjorde att ditten eller datten blev verklighet, för det var fler som verkade för detsamma, men det blev kanske bra eller verklighet snabbare och bättre tack vare att vi påverkade rätt personer på rätt sätt eller i rätt tid. Eller så blev något rätt, men ändå fel, för att man bara lyssnade på oss delvis. Ibland är verkningstiden för en idé att falla i jord och börja gro mycket lång. Så lång att det kan vara svårt att påvisa i efterhand, och ta åt sig äran för, att Vårdförbundet satte fröet.

Tillbaka till det där med att sitta i knäet. För att ha ett öra hos den som bestämmer (för det är ju tyvärr inte facket som gör det), ett öra som är öppet och vill lyssna, oavsett om det är för att motverka, medverka eller samverka, så är en bra grund en god kontakt, en god relation. Det är min bestämda uppfattning. Den som vill lyssna, som upplever en mening med det, är också den som faktiskt går att påverka. Och om det är sitta i arbetsgivarens knä enligt kritikerna, ja då tycker jag att man ska fundera en gång till. Jag är gift och har två barn, och så mycket har jag lärt mig om livet att ska jag få någon dit jag vill så fungerar det ofta dåligt med tvång eller piska, och det kan också få mindre roliga konsekvenser. Den som befunnit sig i en relation eller är förälder kan nog hålla med mig om att dialog och morötter är en väg framåt som kostar mindre energi och oftast ger bättre resultat. Och med fem gånger mer beröm har man också ett bättre utrymme för hårdare tongångar ibland och bättre chans att de då tas på allvar.

Men jag förstår att detta sätt att påverka kräver mycket tillit från dig som medlem gentemot mig som förtroendevald. En tillit och tilltro till att jag gör vad jag kan trots att jag inte alltid kommer kunna peka på de exakta resultaten och trots att jag inte alltid lyckas. Jag är din kollega och det är dig jag verkar för – jag sitter inte i arbetsgivarens knä!

Hanna Rönnell, leg sjuksköterska och avdelningsstyrelseledamot

Individualism istället för solidaritet. Eller?

av

SJuksköterska alltid redoEn klassisk sjuksköterska ses ofta som självuppoffrande och lojal. Hen sätter andras behov framför sina egna, tar hand om de utsatta och svaga. Samma egenskaper som populärt tillskrivs kvinnor. Många går runt med ett konstant dåligt samvete, gentemot sin familj som blir åsidosatt för att man återigen jobbar dubbelpass, gentemot patienterna som inte får den vård de har rätt till, gentemot kollegorna för att de måste hoppa in om inte du tar det där passet. Vi låter bli att sjukanmäla för vi vet att de inte får in en ersättare. Vi stannar kvar på övertid för att patienterna behöver oss. Det är ju inte deras fel att det är såhär.

Men är det vårt fel? Är det verkligen vårt ansvar att avdelningen ska gå runt? Sjuksköterskor ligger i topp fem när det gäller långtidssjukskrivning på grund av psykisk ohälsa (stressreaktion, utmattningssyndrom, depression, ångest). Det blir en ond cirkel, ju mindre personal som finns på avdelningen, ju fler säger upp sig. Spiralen snurrar ned i avgrunden, för varje person som släpper taget blir lasset lite tyngre för de som är kvar. Är det vår skyldighet att kämpa i motvind tills vi själva blir patienter? Varför bry sig om det sjunkande skeppet när vi kan bry oss om oss själva? Varför gå på knäna tills vi går in i väggen, när vi kan gå över till bemanningsföretag?

När jag bytte från landstinget till bemanningsföretag var det med blandade känslor. För mig personligen var det en solklar vinst. Jag får stort inflytande över när, var och hur jag vill jobba. Den höga lönen möjliggör att jag kan jobba mindre men ändå ha en stabil ekonomi. Jag känner mig eftertraktad, jag kan ställa krav, jag får omväxling, och jag slipper sitta med på otaliga APT-möten och dryfta förbättringsförslag som nästan aldrig leder någonstans. Men samtidigt kändes det egoistiskt. Att lämna landstinget innebär ännu en person mindre som kan dela på bördan. När jag går hem stannar de fastanställda kvar för ännu ett dubbelpass. För patienternas skull är det bättre med kontinuitet, ett hopsvetsat gäng som kan rutinerna och är vana vid den vård som bedrivs. Det förkortar vårdtiderna och minskar risken för vårdskador. Jag får det bättre, på bekostnad av andra. Individualism istället för solidaritet. Eller?

Ibland tittar vi snett på varann. Tycker nån är egoistisk som sätter sina egna behov framför kollegors och patienters. Vi tittar nedlåtande på den som väljer att stanna kvar och inte vet sitt eget bästa. Vi skäller på den som accepterar en dålig lön. Vi blir irriterade på den som får högre lön än vi trots att vi jobbat längre eller hårdare. Vi bråkar med varann om småsmulorna men glömmer att rikta blicken uppåt mot den som sitter med nästan hela kakan. Vi är inte varandras fiender, vi är varandras allierade. De fastanställda som har koll på rutinerna på avdelningen, de som ger patienterna kontinuitet. Bemanningsanställda som visar att dålig personalpolitik gör att man blir av med personal, vi som hoppar in så att ni kan gå hem. Vi behöver varandra, vi bryr oss om varandra OCH om oss själva. Vi vill alla samma sak – göra jobbet vi älskar utan att offra oss själva på kuppen.

Låt oss sluta ifrågasätta varandra och istället uppträda som de allierade vi är.

Therese-Lunden

 

 

 

 

 

Therese Lundén,

leg sjuksköterska anställd på bemanningsföretag