Stockholmsbloggen

  • Om Vårdförbundet
  • Om bloggen
  • Vårdförbundetbloggen
Stockholmsbloggen

Vårdförbundet Avdelning Stockholm

Jag minns med fasa uppropet på sjuksköterskeutbildningen. För jag var nämligen inte där.

12 maj, 2019 by Gästbloggare

Sofia Mäenpää, förtroendevald sjuksköterska på HIA

Jag minns med fasa uppropet på sjuksköterskeutbildningen. För jag var nämligen inte där. Jag låg hemma i sängen med hög feber, orolig över att mista min plats. Jag fick glädjandevis behålla den och nio år senare har varje dag varit utmanande och lärorik.

Efter att ha jobbat på olika typer av enheter så har jag hamnat på en arbetsplats med något alldeles extra, nämligen Hjärtintensiven. Kardiologi får mitt hjärta att klappa lite extra och därför har jag också tagit en magisterexamen inom området. Förutom att tolka EKGn och samtala om sekundärprevention, så har jag också fått äran att vara förtroendevald. Det är en uppgift som ibland kan vara tuff, men där övertygelsen om att värna om mina och mina kollegors rättigheter gör det hela så mycket värt det. För när vi mår bra, mår alla bättre.

Filed Under: Arbetsmiljö, Förtroendevald, Profession Tagged With: #livsviktigayrken, #minyrkesdag, sjuksköterska

Kvinnor som vårdar kvinnor

5 maj, 2019 by Emma Jonsson

Vi kvinnor i vården…

Solmaz Dadgar,
Förtroendevald barnmorska

 

Nu vill vi storstrejka! Hur mycket mer ska vi situationen fejka?

Hur mkt mer behöver vi kvinnor skrika? Hur mkt mer ska ni oss svika?

Vi har arbeten som ibland är helt ohållbara, medan de i grunden är helt underbara.

 

Läkarna på förlossningen tjänar mindre än andra läkare,

säkert mindre än kassörer och vissa mäklare.

Oj, de råkar vara kvinnor som jobbar för kvinnor.

Vad spelar det för roll, bara ett jobb med massa mödomshinnor…

 

Vi har scheman som tar oss från våra barn och våra män,

och när vi missar mkt, är det ingen som tackar oss sen.

Arbetssituationen gör ibland att våra leg dinglar.

Det är som att vi på cirkuslinan vinglar.

 

Barnmorskor och uskor hinner inte äta mat.

När uskan vilar, klassas hon som lat.

Personalen tvingas att gå emot varandra,

När den dåliga sitsen egentligen beror på andra.

Folk sliter och vuxna kvinnor gråter,

det är så att man knappt ledningen förlåter.

Kvinnor går regelbundet i väggen,

det är nästan som man velat ha de där skäggen.

Vi tappar meningar och vi glömmer de där orden…

När vi sitter och äter vid middagsborden..

 

Politiker och chefer verkar ibland inte förstå,

att våra slitsamma dagar bara får oss att vilja gå.

Patienter och födande blir inget annat än lidande,

då personalen inte kan göra något, blir våra hjärtan bara svidande.

För övrigt vill vi ha mkt bättre löner,

detta får inte bara gå till våra söner.

För lite personal får alla att kortsiktligt må dåligt fysiskt,

när det fortsätter överlever man knappt psykiskt.

 

Satsa mer på personalen!

Köp oss en fruktkorg, istället för köp av annat och fix av lokalen.

När man är där uppe och ser ner på avdelningen, verkar allting bra.

Frågar man personalen, vill folk bara dra.

 

Jämför man oss med män är vår situation orättvis och ojämlik.

Lätt för politikern att se över detta, när han själv tjänar bra och är rik.

Ja, många vill strejka, och ja, det är samhällsfarligt.

Men det är upp till er nu att fortsätta med detta varligt!

 

Så, politikern! Ändra sitsen för oss kvinnor!

Gör nu något unikt och historiskt!

Helst något som inte råkar vara provisoriskt…

 

Solmaz Dadgar

Förtroendevald barnmorska

Filed Under: Arbetsmiljö, Profession Tagged With: #barnmorska, #livsviktigayrken, #minyrkesdag

Det är något särskilt med biomedicinska analytiker!

15 april, 2019 by Emma Jonsson

Det är något särskilt mer er barnmorskor, händer det ofta att jag får höra. Ibland med betydelsen krävande, högljudda, platstagande och bestämda. Många gånger med betydelsen stolta, högljudda, värnande om kåren och bestämda.

I olika sammanhang har jag haft förmånen att träffa biomedicinska analytiker med olika inriktningar och från olika verksamhetsområden. En sak som slagit mig är den enorma yrkesstolthet många bär på. När jag lyssnar till era berättelser om era arbeten, på vilket sätt ni gör skillnad så blir jag så imponerad. Dels över hur ni kan förklara precis vad ni gör, dels över hur stolta ni är över vad ni gör. Att det är så tydligt hur det hänger ihop, hela kedjan från symptom till provtagning/undersökning, provsvar/analys till diagnos och behandling. Och hur riskabelt det är om det fallerar i den kedjan. Om den som analyserar bara läser av en apparat och inte förstår innebörden av det den läser av, eller utför undersökningen och låter det stanna vid det.

Det är tydligt att allmänhet, politiker och arbetsgivare, men tyvärr även kollegor inom vården, fortfarande inte har riktig koll på vilken livsviktig del i vårdkedjan biomedicinska analytiker är.

Jag skulle vilja säga till alla biomedicinska analytiker; –”Det är något särskilt med er biomedicinska analytiker”! Och jag menar det med betydelsen stolta, kunniga, värnande om professionen och livsviktiga. Framåt tänker jag att det även blir med betydelsen högljudda, bestämda och platstagande. Utifrån aspekten att många fler ska veta vad biomedicinska analytiker gör och vilken skillnad ni gör varje dag!

 

Reflekterat av Emma Jonsson, barnmorska/sjuksköterska

Filed Under: Profession Tagged With: #minyrkesdag, biomedicinska analytiker

Biomedicinsk analytiker- en viktig del av vårdkedjan

15 april, 2019 by Gästbloggare

 

Sazan Esho, biomedicinsk analytiker

“Jag är legitimerad biomedicinsk analytiker sedan 2014. Anledningen till att jag valde att bli biomedicinsk analytiker är att jag redan när jag var liten var intresserad av bland annat blodprover och hur man tar dessa prover och var de hamnar efter provtagning. Att vara biomedicinsk analytiker är ett meningsfullt jobb med många olika valmöjligheter. Att ha korrekta provsvar har en stor betydelse för patienten och även för hela vårdkedjan. De flesta diagnoser ställs baserat på provsvaren som en biomedicinsk tanalytiker analyserar och därför är det viktigt med att rätt person med rätt bakgrund och rätt utbildning analyserar dessa prover.”

 

 

 

 

Helena Nilsson, biomedicinsk analytiker

“Jag utbildade mig till biomedicinsk analytiker med inriktning laboratoriemedicin för att jag ville jobba på labb samt ha valmöjligheten att studera vidare och doktorera. Jag kan välja jobb inom veterinärmedicin, forskning, läkemedelsföretag eller inom sjukvården på labb som exempelvis klinisk kemi, mikrobiologi, genetik m.fl.

Jag jobbar idag inom Transfusionsmedicin för att det är ett väldigt varierande jobb med snabba tempoväxlingar. Till exempel så analyserar jag blodprover som blodgrupperingar eller antikroppsutredningar, sköter automatiserade analysinstrument och verifierar nya analysmetoder. Men det bästa av allt är att kunna lämna ut kompatibla blodprodukter till svårt blödande eller sjuka patienter och veta att det räddar liv.”

Filed Under: Profession Tagged With: #biomedicinskanalytiker, #minyrkesdag

Lön

22 mars, 2019 by Gästbloggare

Lön. Något som betalas för utfört arbete. Ska sjuksköterskor ha det? Hur svårt kan det vara att utföra något läkaren säger åt sjuksköterskan att göra? Det är medicin som är viktigt!

 

På 1800-talet fanns det en sjuksköterska som tänkte själv och gjorde själv och sänkte dödligheten ibland soldater som skadats i krig med ca 90%. Utan medicin. Sedan dess har många fler sjuksköterskor agerat självständigt och gjort livsavgörande skillnader för oändligt många människor.

Hon på 1800-talet menade att det alltid är billigare att betala arbetskraften dess fulla värde och att underbetald arbetskraft alltid blir dyrare. Kan det verkligen vara så? Kan skenande kostnader för personal bero på att man betalar dem för lite?

 

Jag behöver inte argumentera för varför hon på 1800-talet hade och fortfarande har rätt. Vi sjuksköterskor vet, ser och kan räkna. Visserligen är 1 plus 1 alltid = 2 i additioner men ekvationer har, till skillnad från additionens termer som alltid har ett bestämt värde, variabler och dessutom flera olika sådana i en och samma ekvation. Typ som läkemedelsberäkning. Det är något helt annat än addition och subtraktion. Kunskap som aktiva sjukvårdspolitiker inom landsting och SKL tycks ha tveksam kunskap om …

 

Jag undrar också hur våra politiker värderar ett människoliv? Inte bara blir det pengamässigt dyrare att betala Vårdförbundets yrkesgrupper för lite. Ovanpå det orsakar den låga betalningen att det blir brist på våra yrkesgrupper vilket bl.a. orsakar platsbrist och att människor dör i väntan på vård. Hur kan man som politiker i majoritet inte förstå att det är en själv som är delansvarig för att patienter dör p.g.a. personalbrist? Frågorna är många.

 

En orsak till sjukvårdens ökande ekonomiska kostnader är att Vårdförbundets yrkesgrupper inte har något som är värt att kallas för löneutveckling över tid och därmed också får en låg pension trots att yrket är samhällsbärande. Därför har Vårdförbundet i år valt att säga upp avtalet med SKL och gått in i en avtalsrörelse där vi ställer krav på att allas löner ska öka och att de mest erfarna och mest kompetenta (de kallas för särskilt yrkesskickliga i yrkandetexten till SKL och Sobona) skall få en extra löneinjektion på 10000 kronor mer i månaden.

Några kollegor har blivit upprörda över att de som är mest erfarna och kompetenta ska få mer än de som ännu inte är mest erfarna och kompetenta. Jag undrar så mycket över varför? Enda chansen att öka möjligheterna att själv få en mycket högre lön vartefter ens erfarenhet och kompetens ökar, är att ge just de som är mest erfarna och kompetenta idag extra mycket. Vi måste få upp toppen på vår lönekurva för att alla ska få ännu mer i framtiden.

Det finns nu ett löneupprop. Gå in, skriv under och dela vidare!

Jag ber dig att inte vara rädd för att skriva under det. SKL har t.o.m. gått ut med tydliga direktiv om att våra lokala politiker inte ska tacka ja till våra förtroendevaldas inbjudan till samtal. Läs mer om det i avtalsbloggen.

Dra ditt strå till stacken för alla 115000 medlemmar behövs nu!

Charlotta Dickman, sjuksköterska på Södersjukhusets intensivvårdsavdelning.

Filed Under: Lön

Och så var det det här med övertid…

22 februari, 2019 by Emma Jonsson

Kollegor och medlemmar beskriver ofta för mig hur mycket övertid de arbetar, hur ofta det läggs ut listor med ”extrapass” på arbetsplatserna och hur ofta de får sms med förfrågningar om att komma in extra då det är bemanningskris.

Att ta ut övertid av arbetstagarna är en möjlighet som arbetsgivare enligt lag och kollektivavtal har, vid perioder av hög belastning. Dessa perioder ska vara oväntade och/eller begränsade. Ser arbetsgivaren att situationen kommer att bestå en längre tid ska denne vidta åtgärder så att övertid inte ska behöva beordras, till exempel genom att ta in extra personal eller prioritera bland arbetsuppgifterna.

I och med bristen på goda arbetsvillkor och löneutveckling, vilket bland annat lett till ett underskott på bemannade vårdplatser inom sjukvården, är det förståeligt att vi hellre ”bestämmer själv” när vi ska jobba extra och hur mycket vi vill öka vår månadsinkomst (eftersom arbetsgivarna i regel lägger alldeles för lite i budget för löneökningar). Alltså skriver vi upp oss på extrapasslistan.

Många av oss är extremt lojala mot kollegor och patienter och kommer in på övertid den där, egentligen lediga, lördagsmorgonen, eftersom det kan vara vi som står där ensamma nästa helg. Egentligen är vi för trötta men genom att ställa upp hoppas vi att någon annan ställer upp för oss nästa gång. Och det blir lite mer i lönekuvertet nästa månad vilket ju passar bra, eftersom vi planerar en resa så småningom (om vi nu får våra semesteransökningar beviljade…).

Och vi underhåller systemet, gör oss vana vid den högre summan på lönespecifikationen, den ständiga tröttheten, vi tänjer oss mer och mer.

Arbetsgivaren märker att vi tar de extra passen, att det inte är så svårt. När några pass på listan inte är bemannade kan det dyka upp en ”extrapassersättning” som extra morot, vi kanske också får höra att om vi inte löser passen så blir vi ”beordrade”. Ingen vill bli ”beordrad”, det är inget vidare att tvingas jobba när vi hade något annat planerat.

Men all övertid är beordrad övertid. Som en kollega brukar säga; om alla kan säga nej så är det frivilligt. Allt annat är beordrat… Och alla kan inte säga nej.

Till slut räknar arbetsgivaren med att vi alltid löser bemanningskrisen och det blir som för barnmorskorna som för några år sedan fick sina semestrar avbrutna eller flyttade. Arbetsdomstolen ansåg att eftersom barnmorskorna tidigare somrar tagit en massa extrapass och ställt upp så kunde arbetsgivaren förvänta sig att de skulle göra det även denna sommar. Och när barnmorskorna inte gjorde det så hade alltså arbetsgivaren rätt att flytta semestrarna.

Tänk om vi kunde sluta vara så lojala mot varandra och patienterna och säga nej. Ja, vi kan bli beordrade att arbeta ändå. Men väldigt få chefer gillar att tvinga någon som redan sagt nej att ändå jobba. Och tänk om vi kunde skriva avvikelser, eftersom det faktiskt är det onormala att arbeta övertid. Tänk om vi kunde ha övertidsuttag som en punkt i samverkan som kontinuerligt följs upp med ett gemensamt mål att ha tillräcklig bemanning, där övertid är något som är undantag snarare än, som idag, regel. Tänk om vi kunde vara lite mer lojala mot vår egen hälsa och strävan att hålla ett helt yrkesliv och därför säga nej till övertid. På det sättet ställer vi upp för kollegor och patienter i det längre perspektivet!

För vad signalerar vi när vi ställer upp för varandra hela tiden?

Vi underhåller och uppmuntrar ett system som gör oss sjuka och som gör så att arbetsgivaren kan fortsätta ducka för två av våra viktigaste villkorsfrågor; tillräcklig bemanning och tillräcklig lön. Det som vi hela tiden pratar om; att vi är för få, att vi inte har tillräcklig löneutveckling, att vi kräver förändring! Hur ska arbetsgivaren i alla led tvingas till förändring om vi hela tiden ställer upp?

Vi måste sluta att binda ris på egen rygg, vi måste sträcka på oss och säga nej. För vår skull, för våra kollegors skull, för våra nyexaminerade kollegors skull, för våra blivande kollegors skull, för patienternas skull, för förändringens skull.

Är det inte nog nu?

 

Emma Jonsson

Barnmorska och sjuksköterska, förtroendevald för Vårdförbundet och styrelseledamot i avdelning Stockholm.

 

Filed Under: Arbetsmiljö, Arbetstider

Men så var det det här med måltidsuppehåll…

16 februari, 2018 by Emma Jonsson

Läs mitt inlägg med rätt glasögon på. Jag vill med den här texten uppmana till diskussion och eftertänksamhet. Jag har stor förståelse för dig som befinner
dig på en arbetsplats där arbetsbelastningen är alldeles för hög. Jag kan inte acceptera att det är och fortsätter att vara så utan jag kommer att kämpa vidare för bättre arbetsmiljö och ökade möjligheter till återhämtning.

Men så var det det här med måltidsuppehåll…

Jag träffar kollegor och medlemmar och vi pratar om hur tufft det är, hur mycket övertid vi jobbar, hur lite tid det finns för återhämtning, om hur andra arbetstidsmodeller borde införas. Hur sällan vi hinner ta rast och äta. Ofta kommer frågan om vad Vårdförbundet gör åt det. Vi pratar om det, om det nya arbetstidsavtalet som gäller för 24/7-verksamheter inom SLL, om hälsosamma arbetstider och schemaläggning, vad som är bra på kort och lång sikt enligt forskning och evidens. Och sedan kommer det här med måltidsuppehåll…

-”Vi har så hög arbetsbelastning och får nästan aldrig ut vår rast, vi vill ha måltidsuppehåll istället.”

-”Det blev så dåligt när Vårdförbundet tvingade oss att ta rast. Förut hade vi måltidsuppehåll, det var mycket bättre för då kunde vi gå hem tidigare.”

-”Vårdförbundet lyssnar inte på oss, vi vill ha kvar måltidsuppehållet. Nu behöver vi gå en mellantur i veckan för att lösa andra för lunch.”

-”Vi kan inte ha rast hos oss, för att vår verksamhet är så speciell, våra patienter är så sjuka.”

-”Jag kan inte ta rast för jag kan inte lämna den födande kvinnan.”

Vi klagar över att vi är utarbetade och så trötta att vi inte orkar något när vi kommer hem, vi ropar och gastar om att vi inte hinner äta och gå på toa och vi skriver i olika forum om hur ohälsosamma våra arbetstider är.

Och ändå… vill vi ha måltidsuppehåll i stället för rast?

Hur kan lösningen på problemen vara att ta bort rasten?

Jag blir så fascinerad. För vi lägger dessutom problemen på Vårdförbundet och inte på arbetsgivaren. Det är Vårdförbundets fel att arbetsgivaren inte leder och fördelar arbetet så att det går att utföra i linje med våra gemensamma avtal?! Och i de fall arbetsgivaren gör det och ser till att det finns rastavlösare, så är det inte bra för att jag får jobba 9-17.30 en dag i veckan?

Är alla våra verksamheter så speciella att det inte går att planera in rast? Jag har svårt att tro det. Om verksamheterna är så kritiska och patienterna så speciella, borde det verkligen vara viktigt med rast för att behålla skärpa och fokus hos medarbetarna. Och när arbetsbelastningen är så hög att det är svårt att få ut sin rast är väl knappast lösningen att ta bort rasten?

Eller är det att få gå hem tidigare vi är ute efter? Att det är så jobbigt på jobbet att vi vill hem så fort det går? Då är det ju arbetsbelastningen som måste ses över. Och den födande kvinnan, det är ju konstigt om hon alltid krystar just när det är tid för rast. För det är väl inte så att jag tror att det är just mig hon behöver hela förlossningen? Vi har väl stöttat henne till att tro på sig själv och sin kraft att föda och att den kraften inte är bunden till en enskild person?

Vårt kollektivavtal är så snillrikt skrivet att det står att vi får övertid om vi inte har möjlighet att ta ut vår rast. Skulle det verkligen vara omöjligt att ta sin rast för att kvinnan krystar, det blir hjärtlarm, flera patienter kommer in samtidigt eller någon ligger och skriker av smärta eller ångest, så kan vi skjuta på rasten och bli ersatta för det. Vi skriver upp det som övertid och får ersättning i tid eller pengar. Så länge vi har rast inskrivet i schemat, har vi rätt att ta ut den och arbetsgivaren är skyldig att leda och fördela verksamheten så att det är möjligt. Så länge vi har rast kan vi klaga om vi inte får ut den. Måltidsuppehåll är just vad det låter som; ett uppehåll i arbetet för att äta något när arbetet så tillåter. Tillåter det inte så blir det ingen mat och vi har just inte så mycket att säga om det.

Arbetsmiljöavvikelser som redskap för förändring

Vi jämför oss gärna med andra yrkesgrupper när det gäller arbetstider och lön. Det är inte så många andra grupper som skulle acceptera att under en 8-timmars arbetsdag inte ha rast. Varför ska vi göra det? –”Men vi får ju nästan aldrig ut vår rast, det är för mycket att göra!” Så kan det vara, men blir det mindre att göra om vi tar bort rasten? Att byta rasten mot måltidsuppehåll hjälper… vilka? På vilket sätt?

Skriv upp varenda utebliven rast. Skriver var och en av oss dessutom en arbetsmiljöavvikelse per vecka när vi inte har fått rast, kommer arbetsgivaren att behöva göra något. Är vi 15 stycken på arbetsplatsen så ligger det efter tre veckor 45 arbetsmiljöavvikelser hos chefen.

De flesta av våra arbetsgivare vill att vi tar rast. De vet att det är viktigt för hälsan både kort- och långsiktigt. Det finns massor av olika åtgärder som måste till för att vi som medarbetare ska få den återhämning vi behöver. Detta måste fack och arbetsgivare diskutera, förhandla och avtala om. Men måltidsuppehåll är inte en av de åtgärderna.

 

Emma Jonsson

Barnmorska och sjuksköterska, förtroendevald för Vårdförbundet och styrelseledamot i avdelning Stockholm.

 

Filed Under: Arbetsmiljö, Arbetstider Tagged With: måltidsuppehåll, rast

Att gå isär, hur gör det oss starkare?

11 december, 2017 by Emma Jonsson

Det finns nästan alltid anledning att utvärdera och se över om något behöver förändras. Ibland behövs nya tag och nya angreppssätt, att ”tänka utanför boxen”. Tid för rannsakan.

För mig som barnmorska, sjuksköterska och förtroendevald i Vårdförbundet har den senaste perioden bjudit på mycket av just detta. Barnmorskeförbundet tog på sin årsstämma för några veckor sedan enhälligt beslut om att fortsätta utreda frågan om att bilda eget fackförbund.

För mig som är medlem i bägge förbunden har det inneburit mycket tänkande, funderande och lyssnande. Det har för mig alltid varit självklart att vara medlem i både Vårdförbundet och Barnmorskeförbundet. De har kompletterat varandra och gett mig delvis samma och delvis olika saker. De har bildat en helhet. Hur blir det nu? Var hör jag hemma? Vilket förbund tillvaratar mina intressen och behov på bästa sätt? Vad behöver jag i mitt arbetsliv och i mina professioner som sjuksköterska och barnmorska?

Lösningen som inte löser några problem

Barnmorskor har skrikit länge nu. Många känner att det inte händer så mycket och att åtgärder borde gjorts igår. Det görs för lite för sent. Det tycker barnmorskor i Barnmorskeförbundet och det tycker barnmorskor i Vårdförbundet. Det tycker också sjuksköterskor och andra som befinner sig i lika pressade verksamheter.

Jag läser i bloggar och i forum för barnmorskor på sociala medier om att ”det är något som skaver” och ”äntligen”. Och jag tänker att visserligen är det något som skaver och det är hur beslutsfattare och verksamhetsledare står handfallna inför hur de ska lösa krisen i sjukvården (som de också debatterar huruvida den finns eller inte). Hur tagna på sängen de verkar vara fast så många skrikit och larmat så länge. Hur mycket filter det verkar finnas mellan vårdpersonal och de som tar beslut om vården. Men äntligen? Jag förstår inte.

Vi måste ena oss för framgång

För mig vill inte Barnmorskeförbundet och Vårdförbundet olika saker. Vi vill båda se förändring och vi vill vara med att driva den förändringen. Vi har lite olika plattformar att verka från och jag ser det som en enorm styrka att vi gör det tillsammans. Blir någon starkare av att förlora en plattform?

I september stod jag som förtroendevald barnmorska för Vårdförbundet på Sergels torg och talade under manifestationen Slut på rean- en annan vård är möjlig. Jag avslutade med:

”Vården måste styras om så att:

  • Där finns en god arbetsmiljö med rimlig arbetsbelastning och tid för återhämtning för erfarna och oerfarna och där kompetens, erfarenhet och ansvar avspeglar sig i både månadslön och livslön.
  • Där transparens och närvarande ledarskap genomsyrar organisationen. En organisation som baserar sin verksamhet på forskning och evidens och där barnmorskor finns med i rådgivande och beslutande organ.
  • Där vården är personcentrerad och de födandes berättelse ges plats och vikt. Då skapas utrymme för differentiering och verkliga vårdval.
  • Där varje födande har en barnmorska och där en barnmorska har en födande.”

Jag kan inte tro att vi påverkar dessa saker bättre genom att splittras, snarare att det är viktigare än någonsin att vi driver en gemensam agenda. Men som jag inledde med finns det anledning att se inåt vår organisation; vad gör vi, vad gör vi inte, vad gör vi som vi inte borde göra och vad borde vi göra som vi inte gör? Tid för rannsakan helt enkelt.

Därför är jag glad över att läsa alla de motioner och nomineringar som kommit in inför Vårdförbundets kongress i vår. Där finns alla möjligheter till rannsakan, påverkan och förnyelse. Vårdförbundet (och Barnmorskeförbundet!) är inte starkare än sina medlemmar. Tycker du något, var med och påverka, engagera dig!

Emma Jonsson
Sjuksköterska och barnmorska, förtroendevald för Vårdförbundet och styrelseledamot i avdelning Stockholm.

Filed Under: Medlemskap, Profession

Årsmöte i höst, dags för valberedningen att börja arbeta?

13 september, 2017 by Hanna Rönnell

Camilla Blomquist, valberedare

Nja, riktigt så har vi inte jobbat. Vi i valberedningen valdes på årsmötet 2014 och har träffats kontinuerligt sedan dess. I början planerade vi för hur vi ville jobba under den kommande perioden. Valberedningens uppdrag finns tydligt beskrivet i Vårdförbundets stadga och hur vi ska göra det beskrivs i Vårdförbundets demokratihandbok. Vi har dessutom träffat en stödperson från den nationella valberedningen och en av oss har varit med på ett möte som samlade valberedare från alla avdelningar inom förbundet.

På årsmötet nu den 7 oktober kommer du som medlem att välja ordförande, vice ordförande, ledamöter samt kongressombud, såväl ordinarie som ersättare. Det är dessa val som valberedningen förbereder inför årsmötet och lämnar förslag på. Valberedare väljs också av årsmötet, men det valet förbereds inte av oss i valberedningen. Alla medlemmar har haft möjlighet att på webben nominera sig själva eller någon annan till uppdragen.

Så hur jobbar vi under åren inför årsmötet?

Under de tre åren som gått, har en i taget av oss varit med på styrelsemöten. Vi har också träffat varje ledamot i den nuvarande styrelsen enskilt. Detta för att bland annat bilda oss en uppfattning om huruvida deras förväntningar inför valen har uppfyllts, om den informationen de fick av den tidigare valberedningen var tydlig, vilka de har samarbetet med och om de vill fortsätta uppdraget. Ordförande och vice ordföranden har vi träffat vid flera tillfällen.

Vi har också deltagit i medlemsmöten, utbildningar och möten med förtroendevalda som har facklig tid inom avdelningen. Några av oss i valberedningen finns i olika Centra inom avdelningen och vi har försökt hålla ögonen öppna för kloka medlemmar som kan tänka sig ett förtroendeuppdrag i Vårdförbundet.

Under våren har valberedningen träffats mer intensivt. Efter dialog med styrelsen så la vi upp en tidsplan för såväl nomineringsperioden, som när vi ska lämna vårt färdiga förslag på ny styrelse och nya kongressombud. Alla nominerade har uppmanats att skriva en personlig presentation, så att du som medlem ska kunna bilda dig en uppfattning om de nominerade innan årsmötet. Redan innan nomineringstiden gick ut började vi intervjua de nominerade till ordförande, vice ordförande och ledamot. Vi har ställt de frågor som finns angivna i Demokratihandboken, men kompletterade med en fråga som vi tyckte var viktig, nämligen en om att valen numera sker på fyra år. Beslutet att uppdragen ska vara i fyra år fattades av kongressen 2014, men det blir första valet för oss i avdelning Stockholm med fyraårsaspekten. Ytterligare en nyhet för i år är att bara en vice ordförande ska väljas.

Arbetssätt under samtalen med de nominerade

Vi har valt att två valberedare träffar den nominerade under cirka 45 minuter, den ena av oss intervjuar och den andre antecknar. Den som antecknat har sedan läst upp sina anteckningar och den vi intervjuat har så fått möjlighet att vid behov komplettera eller förtydliga något. Där möjlighet inte funnits att ses har intervjuer skett via telefon.

Frågor som vi i valberedningen ställer oss är exempelvis: Vilka är rätt personer för uppdragen? Vad spelar egentligen någon roll: Ålder? Yrke? Kön? Var man jobbar? Erfarenhet från olika styrelseuppdrag? Vem ska leda arbetet, det vill säga vara ordförande? Och vem ska ersätta ordförande om det skulle bli aktuellt, det vill säga väljas som vice ordförande? Vi kan bara utgå från det vi vet idag. Livet kan komma emellan och då får man hantera det då. Jag hoppas att den styrelse som vi nu föreslår kommer att kunna leda ett ännu starkare Vårdförbund tillsammans med dig som medlem och göra kloka avvägningar och rätta prioriteringar för framtiden. Och när det gäller kongressombuden så kommer de att ha ett enormt viktigt uppdrag inför, under och efter kommande kongress.

Jag hoppas att vi ses på årsmötet! Kom och gör din röst hörd.

Camilla Blomquist
Valberedare avdelning Stockholm

Filed Under: Förtroendevald, Information, Medlemskap, Medlemsmöte

Mitt yrke!

12 maj, 2017 by Hanna Rönnell

Vad är det bästa med ditt jobb som sjuksköterska? Den frågan ställde vi på dagens medlemslunch på Södersjukhuset till internationella sjuksköterskedagens ära. Och självklart får alla dessa fina tankar om sjuksköterskeyrket bli blogginlägg på #minyrkesdag #stoltsjuksköterska

Att vara sjuksköterska och få finnas tillhands i personers bästa och sämsta stunder är en förmån. Det är ett utvecklande yrke som ger dig många chanser att lära under hela ditt yrkesliv och som sjuksköterska slutar du aldrig att utvecklas.

Gunilla George, leg. Barnsjuksköterska, neonantalen, Karolinska universitetssjukhuset samt Ordförande Vårdförbundet avdelning Stockholm

Att ha hela världen som en arbetsplats och att kunna sträcka en hand till mina medmänniskor när hjälpen behövs är det bästa med att vara sjuksköterska. Lika mycket som jag ger få jag tillbaka eftersom jag växer som människa efter alla de utmaningar yrket ställer mig mot. Jag skulle inte vilja göra annat i livet än att vara sjuksköterska.

Fatou Joof, leg. Sjuksköterska, Stockholms sjukhem

Det bästa är att träffa så många olika människor. Får lära sig om andra och få lära av andra. Att få stötta patienter i svåra stunder och även dela bra stunder. Att få vara en del av patienten.

Leg. Sjuksköterska på onkologen

Det bästa är kontakten med alla patienter och att känna sig behövd och göra skillnad.

Leg. sjuksköterska

Den stora möjligheten till variation under ett yrkesliv – sjuksköterska ett yrke som är gångbart över hela världen!

Anders Pettersson

Varierande arbete. Kontakten med patienter och anhöriga. Att känna att man gör skillnad.

Leg. sjuksköterska

Ena dag är aldrig den andra lik. Alla fantastiska möten med alla patienter. Trevliga kollegor.

Leg. sjuksköterska

Det jag tycker är det bästa med mitt yrke är att kunna göra skillnad och hjälpa någon när den personen behöver det som mest.

Michaela

Ett arbete där man får vara aktiv och ha varierande arbetsuppgifter. Jobba i team för att hitta lösningar.

Leg. sjuksköterska

Hur skulle du beskriva vad som är det bästa med ditt yrke?

Filed Under: Profession Tagged With: #minyrkesdag, sjuksköterska

  • « Previous Page
  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • Next Page »

Här bloggar förtroendevalda och aktiva medlemmar i avdelning Stockholm.

Sök

Senaste inlägg

  • Sommaren i förlossningsvården är här igen, inget nytt under solen, allt är sig likt. Nej förresten, något är nytt!
  • Egentligen drömde jag aldrig om att bli sjuksköterska. Jag blev det ändå, som av en slump, men från första dagen har jag varit så himla stolt.
  • Jag stärks när vi gör saker tillsammans. Men när Sverige tagit sig igenom Coronakrisen måste vi komma ihåg vilka som analyserade alla prover.
  • Biomedicinska analytiker, en livsviktig del i vårdkedjan, inte bara i pandemitider
  • #intedinhjälte

Facebook

Inloggning för redaktörer

Logga in

Arkiv

RSS Nyheter från Avdelning stockholm

  • Uppdatering i dialogen med Karolinska om bemanningen på IVA
  • Krislägesavtal aktiverat i flera regioner
  • Vad är en beviljad semester värd?
  • Vårdförbundet kräver åtgärder av arbetsgivaren
  • Pandemin ställer inte lagar och avtal ur spel
Footer logo

Vårdförbundet består av runt 114 000 barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Tillsammans utvecklar vi vården och gör den säker. Tillsammans arbetar vi för ett hållbart yrkesliv och bra villkor.

Den här bloggen använder cookies för bästa användarupplevelse. Vi registrerar också vissa personuppgifter om du kommenterar på inlägg. Godkänn Läs mer
Privacy & Cookies Policy

Privacy Overview

This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Nödvändigt
Alltid aktiverad

Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.

Ej nödvändigt

Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.