Stockholmsbloggen

Vårdförbundet avdelning Stockholm kommer i år att ha sitt årsmöte den 30 september, då ska en ny avdelningsstyrelse väljas samt nya kongressombud och ersättare och dessutom en ny valberedning. Mandaten för dessa uppdrag är på fyra år och då vi är en demokratisk organisation är det således medlemmarna i avdelning Stockholm som väljer. Alla medlemmar i avdelning Stockholm kan bli nominerade till dessa uppdrag och kan nominera. Så här kommer en uppmaning till er medlemmar i Vårdförbundet avdelning Stockholm som vill engagera er, eller som känner någon lysande stjärna som kanske inte vågar nominera sig själv, nominera till förtroendeuppdrag! Sista datum för att nominera är 6 juni och man hittar all information om detta på https://www.vardforbundet.se/lokala-avdelningar/stockholm/arsmote-20202/

Det är viktigt att utnyttja den demokratiska möjligheten vi har i vårt land och i vår organisation till att få sin röst hörd, alla medlemmar i Vårdförbundet är tillsammans Vårdförbundet och vi har alla lika stor rättighet att få komma till tals. Ingens röst är värd mer än någon annans och vill man utveckla vår organisation, förändra något eller att saker ska fortsätta som dom är ja då behöver man använda sin röst för att påverka riktningen. Det är vid ett sådant här tillfälle vi alla har chansen, framförallt då kongressombud samt ersättare ska väljas då Vårdförbundets kongress (som nästa gång hålls 2022) är vårt högst beslutande organ. Det är på kongressen som ombuden röstar om hur vår organisation, Vårdförbundet, ska arbeta de kommande fyra åren. Det säger sig självt att är det någonstans man har möjlighet att påverka vårt förbund så är det på kongressen. Avdelning Stockholm har 29 mandat att fylla, 29 personer som ska föra talan för vad medlemmarna här i Stockholm vill och dom 29 personerna ska väljas på årsmötet, samt ersättare till dessa. Så passa nu på att nominera er själva eller någon ni känner om ni vill ha chansen att påverka!

I slutet av januari började vi vaccinera patienter mot coivd-19, det var början på en lång resa för oss inom primärvården.

Äntligen fick vi hjälpa till att bekämpa spridningen av coivd-19 och början på slutet för den här pandemin var igång. Nu nästan fyra månader senare är vi ordentligt varma i kläderna med det där sticket.

På vårdcentralen jag jobbar på är det idag vaccination mellan 9.00–12.00 för patienter i Riskgrupp ålder 18-59 år. De får Modernas vaccin. Många av dem har bokat tid via webben och redan fyllt i sin hälsodeklaration, det gör att besöket går snabbare för oss.

Jag välkomnar dem in på rummet, berättar vilket vaccin de ska få och de får information hur de skall boka in sig för dos 2.

Själva sticket gör inte så ont, de flesta blir förvånade över hur lite det känns. Känslorna inför att få vaccinet har ju ofta varit stora kanske har de byggt upp en förväntan att det ska göra jätteont. Jag ger information om biverkningar och sen får patienterna sitta och vänta i ca 15 minuter, mår de bra får de gå hem.

Från dag till dag har rutiner samt riktlinjer ändrats, det har varit tvära kast. Vi har fått höra:  Idag vaccinerar ni och prioriterar de äldre. Nästa dag var det stopp för dem: de ska gå till vaccinationsmottagningar och ni ska vaccinera riskgrupper, de yngre. De ska få första och andra dosen hos er, nej vänta nu ska de bara få första dosen hos er och nästa dos ska de boka själva. Logistiken kring vaccinering har varit stor men vi har lyckats planera bra för det.

För oss som arbetar i ett område där det inte är självklart att man har mobilt bank id eller att man kan ringa och boka tid har det varit en utmaning att bara boka in patienter.

Just nu vaccinerar vi med de tre olika vaccin som finns tillgängliga, alla ska hanteras olika, har olika intervall när dos två skall ges och vi har olika material till dem för att vara säker på att få upp så många doser.

Visst har det varit många diskussioner med patienter om de olika vaccinerna vi har erbjudit, det har testat ens tålamod samt kunskap men överlag har det varit väldigt positivt att få vaccinera människor som kanske har varit isolerade i mer än ett år och som nu känner att de snart kommer få sina liv tillbaka.

Vi börjar nu se slutet av resan då vaccinationsmottagningar kommer ta över mer och mer av de vaccinationer som är kvar.

Vårdförbundet organiserar barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor, vi är ett yrkesförbund som arbetar med dels fackliga frågor som villkor och lön dels utveckling av våra professioner. Många av våra medlemmar väljer ledarskap och chefsrollen som ett steg i karriären och då ställs många inför frågan om de därmed bör byta fackförbund. Det är inte självklart för vårdens chefer att fortsätta vara medlemmar i Vårdförbundet när man blir chef och jag upplever att det är vi som förbund som behöver informera om varför vi tycker att det borde vara en självklarhet. Jag börjar och för att få underlag och stöd i frågan har jag vänt mig till en chefsmedlem i Vårdförbundet som är en av de bästa cheferna jag känner, nämligen min egen chef Frida Wikberg.

Frida är legitimerad sjuksköterska och Omvårdnadschef på Mottagning Neurokirurgi vid Karolinska Universitetssjukhuset i Solna och innan hon blev min chef var hon min kollega som sjuksköterska, hon var då medlem i Vårdförbundet och jag var hennes lokalt förtroendevalda. Frida har genom åren som sjuksköterska inte haft behov av något särskilt fackligt stöd utan det var först när hon blev chef som hon faktiskt upplever att behovet uppstod. Frida säger till mig att för hennes del var det självklart att fortsätta som chefsmedlem i Vårdförbundet och inte byta fackförbund och jag minns att vi förde dialogen om skillnaderna i medlemskapet som chefsmedlem kontra ”vanlig” medlem när hon blev chef. Chefsmedlemmar har en egen kontaktväg in i förbundet via Vårdförbundets chefsspecialister och genom egna aktiviteter som riktar sig till chefer. För Fridas del är det ett viktigt signalvärde till sina medarbetare som är sjuksköterskor att hon fortfarande tillhör samma fackliga organisation som dom och att hon faktiskt är vår chef för att hon är sjuksköterska. Som lokalt förtroendevald tycker jag det är en väldigt stor fördel att ha en chef som tydligt visar att hon är en av oss, att hon är medlem i den organisationen vars politik för vården och våra villkor jag kämpar för. I min mer centrala roll som förtroendevald med facklig tid och styrelseledamot tycker jag också det är en stor fördel när cheferna jag samarbetar med är medlemmar för det är återigen ett signalvärde av att vi hör ihop i grund och botten. I den centrala rollen och som styrelseledamot blir jag även kontaktad av chefsmedlemmar som vill bolla idéer, tankar och få stöd i sin roll som chef och det stödet är något jag gärna ger till chefer som är medlemmar.

Jag och Frida tycker, vi kanske är en smula partiska dock, att vi har ett fantastiskt bra samarbete med varandra i rollerna som chef och lokalt förtroendevald. Vi jobbar mot samma mål nämligen att vår arbetsplats ska bedriva god och säker vård, att medarbetarna och patienterna ska må bra och att uppfylla våra verksamhetsmål. Ibland har vi givetvis olika tankar eller åsikter om vilken väg som ska ta oss till det här målet men genom samarbete och dialog kan vi undvika konflikter och fokusera på lösningar. Respekten för varandras roller är också en mycket viktig nyckel, jag förstår Fridas roll som chef och därmed arbetsgivarrepresentant och hon förstår min roll som förtroendevald och skyddsombud. Just den ömsesidiga respekten för varandras roller men också tydligheten i när man är i vilken roll är väldigt avgörande speciellt när vi känner varandra väl sedan åren som kollegor, för vi kan inte undvika det faktum att vi känner varandra och därför är vi noggranna med att vara tydliga mot varandra när vi är i vilken roll. Jag vill ge oss en eloge för det Frida, det gör vi faktiskt riktigt bra. Som chefsmedlem i Vårdförbundet ger jag också Frida möjligheten att bolla tankar och idéer utifrån Vårdförbundets politik som jag råkar vara mer insatt i tack vare mitt förtroendeuppdrag men jag hänvisar henne även till andra delar av Vårdförbundets organisation för att få stöd och råd i frågor där det kan kännas som att jag ligger lite för nära kärnfrågan som medarbetare anställd under Frida. Jag upplever verkligen att vi har en väldigt bra balansgång gällande vad vi diskuterar, i vilken roll och när.

Jag är väldigt stolt över att min chef väljer att vara chefsmedlem och är en så god representant för chefsrollen inom vården. Vi behöver fler modiga chefer som Frida som vågar visa att fackförbundet, i detta fall Vårdförbundet, är en partner för samarbete och dessutom det förbund som våra yrkesgrupper hör ihop med, även som chef. Jag tycker det är viktigt att det är våra egna professioner som är våra chefer, som i mitt fall där Frida, sjuksköterska, proffs på omvårdnad, är just omvårdnadschef. I min värld säger det sig självt att det inte kan vara någon annan profession som bäst vet hur man leder omvårdnaden. Min uppmaning till alla inom våra yrken, medlemmar eller ickemedlemmar, som väljer ledarskapet och chefsrollen är, stanna som eller bli chefsmedlem i Vårdförbundet! Ni blir chefer på grund av er profession och kommer alltid höra ihop med den, och det är Vårdförbundet som organiserar barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Vi är vården!

Idag är det den internationella barnmorskedagen, en dag för att fira och hylla barnmorskeyrket och alla individer som innehar det. Här i Sverige är barnmorska en egen legitimation och skyddad yrkestitel och för att utbilda sig till barnmorska behöver man vara legitimerad sjuksköterska.

Min egen relation till barnmorskor är livslång för som de flesta andra barn i Sverige föddes jag på en förlossningsavdelning och togs således emot när jag äntrade världen av en barnmorska. Just den barnmorskan som välkomnade mig till livet var en gammal klasskompis till min mamma och det har jag fått höra om hela mitt liv. Tack Lena för att du hjälpte mig till världen, tack för att du stöttade min mamma och gjorde henne trygg, grattis på din dag. Därefter dröjde det väl tills jag blev tonåring och pubertal innan jag hade någon särskild närkontakt med en barnmorska igen men som kvinna har jag från puberteten haft oräkneliga kontakter med just barnmorskor. Från det där första extremt nervösa besöket på en ungdomsmottagning där en lugn och erfaren barnmorska svarade pedagogiskt på alla frågor man hade om kroppen och sex osv till barnmorskan på drop-in tiden på min barnmorskemottagning som snabbt och effektivt tog ett cellprov från livmoderhalsen på mig för något år sedan. Under årens lopp har jag även kommit i kontakt med dessa barnmorskor på gynekologiska akutmottagningar, på flera ungdomsmottagningar och barnmorskemottagningar, på mödravården, på förlossningsavdelningar, BB-avdelningar, BB-mottagningar och som inlagd på gynekologisk vårdavdelning. I alla sammanhang där jag förvandlas till patient kopplat till mitt kön som kvinna finns denna yrkesgrupp, specialister på sitt område.

Två gånger i mitt liv har jag fött barn, det är dom två i särklass viktigaste men också märkligaste och läskigaste stunderna i mitt liv. Båda gångerna har jag fött barn på förlossningskliniker här i Sverige med ett fantastiskt team runt mig, med barnmorskor i täten. Dom två barnmorskor som förlöst mina döttrar och välkomnat dom till världen har i de stunderna vart världens viktigaste personer för mig. Jag har vid båda tillfällena känt en total tillit till deras kunskap och kompetens för den har vart enormt tydlig för mig i ock med deras handhavande av mig som födande. Deras röster när dom guidat och hjälpt mig igenom den där sista delen av mina förlossningar sitter hårt inpräntade i min hjärna, och i mitt hjärta. Jag kan inte föreställa mig hur det hade vart att behövt föda barn utan dom, och jag vill inte ens föreställa mig hur min känsla i dessa extremt utsatta stunder hade vart om jag inte känt den där tilliten till dom som jag kände. Tack Malin och Carina för att ni är proffs på era jobb, tack för att ni hjälpte mig föda mina döttrar, grattis på er dag.

Men den viktigaste barnmorskan i mitt liv hon heter Jonna och är en av mina bästa vänner. Jag har aldrig vart hennes patient i regelrätt mening men hon har som vän och barnmorska ändå påverkat mitt liv mest. Utan henne vet jag inte om jag hade vågat bli biologisk mamma för jag var en gång i tiden livrädd för att både vara gravid och för att föda barn. Jonna ändrade på det, hon lyssnade, informerade, förklarade, visade statistik, lyssnade ännu mer, svarade på ännu fler frågor, uppmuntrade och stöttade. Tack vare hennes vänskap men framförallt hennes kunskap och kompetens så vågade jag bli gravid. Under min första graviditet var hon min konstanta stöttepelare och stora trygghet, hon hade jour i nio månader och delade verkligen hela min graviditet med mig. Hon förberedde mig inför att föda barn genom mängder med samtal, uppmuntran, information och stöttning. Hon behandlade mitt graviditetsillamående med akupunktur hemma i sin soffa och hon kom hem till mig när min förlossning startade och gav mig akupunktur mot smärtan, tog ut mig på promenad och undersökte vilken fas av förlossningen jag var i. Sen var hon med mig hela vägen in i mål. När min äldsta dotter föddes stod Jonna bredvid mig och höll min hand och välkomnade min dotter till världen. Förutom det fantastiska teamet med förlösande barnmorska i spetsen samt barnafadern hade jag min stora trygghet där hos mig, hon som hade gett mig självförtroendet att våga vara gravid och föda barn. Tack Jonna för att du är världens bästa vän och barnmorska, tack för att du gav mig modet att bli mamma, grattis på din dag. Min äldsta dotter heter Jonna i mellannamn, efter sin gudmor, den viktigaste barnmorskan i mitt liv.

Barnmorskor med sin kunskap och kompetens är livsviktiga och dom finns där för framförallt oss kvinnor under dom viktigaste och mest avgörande stunderna i våra liv. Idag är det deras dag. Från djupet av mitt hjärta tack igen Lena, Malin, Carina, Jonna och alla fantastiska barnmorskor i Sverige och världen och stort grattis på eran dag!

KD: Ge en månads extra ledighet till vårdanställda

Jag: Blir det charter?!

I tisdagens SvD skriver Kristdemokraternas partiledare, ekonomisk- politiska talesperson och ordförande i riksdagens socialutskott om sin idé för att avlasta vården som under pandemin är och sedan ett år varit extremt belastad. Deras problemformulering är korrekt; alla människor har en gräns, hur mycket mer orkar vårdpersonal när vi inte vet när detta tar slut. Gott så. Sen kommer lösningen på problemet, vilken är helfestlig om man bortser från att detta är professionella politiker som har detta som sin heltidssysselsättning. Jag sammanfattar KD lösning så här: Om många av de som lämnat vården för att jobba med något annat kommer tillbaka ett litet tag så kan alla som slitit i pandemiåret få en månads semester! 

Jag börjar osökt nynna på Orups Magaluf och tänker: känns inte detta som att det är en ganska vanlig lösning, just det där med semester. ”Vårt äktenskap är ap-dåligt, vi åker på semester och ser om det löser sig”. Ett ganska behagligt sätt att INTE ta tag i problemet. 

Jag ser framför mig hur regionerna chartrar bussar och lastar in apatisk sjukvårdspersonal. Bussarna kör i karavan genom Europa och där någonstans på en solkust lastar man ur. Kilometerlånga rader av utarbetade sjuksköterskor och biomedicinska analytiker ligger i solstolar. I poolen flyter undersköterskorna och läkarna letar efter hotellets SPA avdelning. Sen äter alla buffé på kvällen. Efter några dagar piggnar de vårdanställda till. Efter en vecka är det kareokekväll varje kväll och dagsutflykt till lokala marknaden. Efter en månad är de åter på jobbet. Solbrännande med lite turistdiarré, fina souvenirer och gott humör. 

Vad möter dessa semesterfirare sen när de är åter på sina vårdavdelningar? Vad kommer de hem till?

Här får man ställa sig två frågor. Den första är: Var svensk sjukvård välfungerande innan pandemin?

Svar: Det finns så många problem inom svensk sjukvård att det inte ens går att formulera det klatschigt i ett blogginlägg. Än mindre lösa det med semester. Bergmans Scener ur ett äktenskap är som en revy i jämförelse med vad Scener från sjukvårdspolitik skulle hamna i för genre. 

Fråga två: Finns det en anledning till att 13 200 sjuksköterskor lämnat yrket?

Svar: Nej det finns väl ungefär lika många anledningar som problem i svensk sjukvård. Innan pandemin! Skulle de då vilja komma tillbaka till något de lämnat för att, ja det är inte mödan värt? Kanske tänker de, man kan göra ett undantag och hoppa in en månad för att avlasta så de som jobbat ska få åka på Kristdemokratisk Charter, kör på det. 

Då kommer en annan fråga, direkt till Ebba Busch den här gången (fast jag är osäker på om hon läser Vårdförbundet blogg?):

Säg att du skulle ta en månads semester och hänga på vårdpersonalen ner till Solkusten. Då skulle du med denna logik ta in en politiker med erfarenhet av partiledarrollen men som valt att sluta som din vikarie? Med några dagars inskolning skulle Mona Sahlin eller Jonas Sjöstedt kunna hoppa in och täcka för dig medan du var borta?

Jag antar att erat förslag är skrivit med all välmening och det där med charter kom jag på själv, ni föreslår bara en månads ledighet. Men oavsett. Det är en omöjlig och lite larvig lösning på ett problem som är mycket större än att en semester på något sätt kan avhjälpa det.

https://www.svd.se/kd-ge-vardanstallda-en-manads-extra-ledighet