Stockholmsbloggen

Stockholmsbloggen

Vårdförbundet Avdelning Stockholm

En uppmaning till medlemsaktivism!

by

Vi befinner oss i mars månad och jag har full förståelse för att nästa år, 2022, känns mycket avlägset. Men jag tror att vi alla någonstans inom oss har stora förhoppningar för nästa år redan nu, hopp om ett liv och en värld som återgått mer åt det normala hållet än vad rådande pandemisituation har att erbjuda. Själv längtar jag efter att kunna ta med mina barn på aktiviteter dom älskar, efter att få gå på fotboll och att kunna ta en after-work.

Anledningen till att jag ens för nästa år på tal är dock att nästa års budgetar i offentlig verksamhet håller på att sättas just nu, Region Stockholm och alla kommuner i regionen håller just nu på att bestämma hur mycket vården och välfärden ska få kosta nästa år. Vi i Vårdförbundet avdelning Stockholms styrelse har precis klubbat igenom de budgetyrkanden som vi kommer skicka in till Region Stockholm, dess nämnder och bolag, samt till alla kommunerna i regionen. Frågan är om de beslutsfattare som sitter med makten över budgetarna kommer lyssna på oss? Vad tror ni? Våra yrkanden är jättebra och rimliga, men jag tror att vi behöver lite hjälp den här gången. Jag vill nämligen uppmana till lite hederlig medlemsaktivism!

Jag vill be er medlemmar och alla som läser detta att hjälpa oss uppmärksamma beslutsfattarna i regionen på våra yrkanden. Jag ger er fritt spelrum men här är några idéer; tagga våra politiker i regionen och våra kommuner i sociala medier där ni uppmanar dom att #tackamedlön, maila en politiker och påtala Vårdförbundets budgetyrkandet, skriv ett brev eller skicka ett vykort till en politiker och beskriv varför vården och välfärden borde få kosta, bär Vårdförbundets pin med #tackamedlön och dela ut dom till alla i din närhet, prata lön för våra yrken ÖVERALLT (på jobbet, hemma, på sociala medier ect) och sprid budskapet. Vården och välfärden måste få kosta pengar, Vårdförbundets yrken måste ha löner som speglar deras kompetens, ansvar och utbildnings-nivå, dom måste ha möjlighet till en löneutveckling under hela karriären. Vi i styrelsen för Vårdförbundet avdelning Stockholm är 11 personer och i den här frågan räcker vi inte långt i att nå fram till beslutsfattare och allmänhet, vi behöver all hjälp vi kan få. Om alla våra cirka 15 000 medlemmar här skulle hänga på och bedriva lite medlemsaktivism nu i budgetfrågan så tror jag att det skulle skapa ringar på vattnet, dra med sig allmänheten och sätta press på beslutsfattarna. Vi vet att allmänheten står på vår sida, medborgarna vill ha en fungerande vård och välfärd och dom vet att våra yrken är avgörande för det. Det är vårt jobb att inspirera dom till mer än applåder, det är vårt jobb att inspirera dom till att sätta press på beslutsfattarna att #tackamedlön!

Lön 2021

by

Spännande tider nu. Årets lönerevision är i fullgång. En lönerevision som ska spegla förra årets arbetsprestationer. Hur är det ens möjligt att sätta en prislapp på det arbete som vi utfördes förra året….

År 2020, Råttans år enligt den Kinesiska kalendern. Året då Covid-19 lamslog hela världen och den redan ansträngda svenska sjukvården återigen ställes på sin spets och trollade med knäna och utförde omöjliga mirakel under dygnets alla timmar.

Hur ska arbetsgivarna med allt detta att sätta pengar på dessutom kunna avgöra vilka av dessa krigare som är särskilt yrkesskickliga och därmed få ett extra lönelyft för sin unika kompetens?

Ja, är det de alla biomedicinska analytiker som slitit med provsvar långt utanför sin bristningsgräns? Utan dem och deras kompetens hade vi aldrig fått fram säkra och snabba provsvar under pandemin. Är det insatsstyrkan på våra akutmottagningar, som stått i “skyttegravarna” och tagit emot patienterna utan att veta vad eller om inkommande patienter var smittade och då inte alltid haft den skyddsutrustning som vi nu vet att vi behöver, eller är det kustjägarförbandet på IVA, där även operations och narkos personal kastades in, som tidvis krigat under krislägesavtalet, i full skyddsutrustning i 12 timmarspass. Eller är det fallskärmsjägarna på vårdavdelningar som omplacerats, ställts inför helt nya arbetsuppgifter på ny vårdavdelning/nytt sjukhus och ställt om och utfört det jobbet med glans. Eller är det ”hemvärnet” inom kommunal vård-och omsorg som lindrat och tröstat de äldre som drabbats svårt av den sjukdom som vi, samhället skulle skydda dem ifrån. Eller är det stridsvagnsförarna som nu tuffar på outtröttligt och hjälper våra patienter med långtidsrehabilitering i sviterna efter covid19 som förtjänar en tapperhetsmedalj i lönekuveret?

Tacka med lön

Cecilia Asp-Paulrud, leg Sjuksköterska Södertälje kommun, LSS-teamet, ledamot avdelningsstyrelsen Stockholm

Det finns egentligen bara två saker som sjuksköterskor hatar

by

Det är som det är nu och förändringar.

Jag minns mig tillbaka till 2007 då EU:s nya arbetstidslag trädde i kraft (den kom 2005, men hade lite startsträcka innan den började gälla ”på riktigt”).  Syftet med lagen var att säkerställa tid för återhämtning mellan arbetspassen, något som sjukvårdspersonal längtat efter länge att få till. Det fanns inget värre än att jobba kväll för att sedan passet efter jobba förmiddag. Man var trött, orkeslös och kände att man bara var hem till sängen och vände mellan passen. Den nya arbetstidslagen skulle säkerställa 11 timmars sammanhängande dygnsvila och 36 timmars sammanhängande veckovila.

Äntligen kom en lag som skulle stötta oss i att få till hälsosammare scheman!

Sagt och gjort. När vi sedan kom till att lägga våra scheman (de sk önske-schemat i timecare), för första perioden 2007 hände något….. Vi hittade ett kryphål i lagen, där det fanns utrymme och möjlighet att flytta brytpunkten på dygnet (?!). Vilket innebar att man på vår avdelning valde att ”bryta” dygnet 02:30, vilket gjorde att vi då kunde fortsätta att lägga exakt likadana scheman som innan, då dygnsbrytet gjorde att medarbetena hade sina 11 timmar dygnsvila före kvällspasset(som började 13:30) och dagen efter dygnsvila efter förmiddagspasset (som slutade 15.30).

Dygnsbrytet gjorde dock att kvällspassen vart 30 minuter kortare, vilket gjorde att ett extra arbetspass var tvunget att läggas in för att få ihop timmarna, vilket då ledde till att man nu svängd i arbetsgrupperna och ansåg att arbetstidslagen var skit, som tvingade oss att jobba mer. Hur kunde vi ha gått med på det här? Och så kom klyschan: Det var bättre förr.

Samma historia upprepade sig när vi gjorde förändringar med sjukhusmaten. När den lagades lokalt på sjukhusen, var det smaklöst, tråkigt, lite variation. Mm. En ny upphandling gjordes i dåvarande landstinget och maten kom i stället i färdiga portionsförpackningar, som ska tillagas klart i mikro på vårdavdelningen från Sodexos storkök vid Arlanda, vips så minns man den egenlagade maten med kärlek och nostalgi….

Det var bättre förr.

Cecilia Asp-Paulrud leg. Sjuksköterska Södertälje kommun, LSS-teamet, Ledamot Vårdförbundet avdelning Stockholm.

Nya tider på Stockholmsbloggen

by

Idag inleder vi mars månad 2021, och jag hoppas verkligen att det innebär nya tider. Både för vår Stockholmsblogg och för Sverige och sjukvården. Covid-19 har drabbat vår sjukvård och därmed Vårdförbundets medlemmar i ett års tid nu, och vi kan nog alla känna att vi är mer än trötta på situationen. Nästan hela året 2020, som skulle vara sjuksköterskan och barnmorskans år, handlade om detta virus. Även om våra yrken i och med det fick mycket uppmärksamhet så blev det ändå inte som vi tänkt oss. Nu vill vi lämna mörkret bakom oss och blicka framåt. Fler och fler vaccineras dagligen och vi behöver verkligen ljuset i tunneln nu.

Så hur föreställer vi oss detta ljus i tunneln? Det nya bladet. Jag vill så gärna tro att inte bara Sveriges invånare utan även Sveriges beslutsfattare ska tänka efter nu, stanna upp och göra en analys. Vi vill alla gå vidare och lämna detta bakom oss, men vi måste inte kasta oss ut och köra gasen i botten på en gång. För ett faktum är övertydligt för alla som bara öppnar sina ögon, sjukvården och Vårdförbundets yrkesgrupper har slut på bränsle. Våra medlemmar har jobbat så hårt med låga bränslenivåer allt för länge nu att det inte finns utrymme för att gasa. Ha lite is i magen även fast ni längtar. Sjukvården måste kunna klara av det ordinarie uppdraget även efter Covid-19 och det gör den inte om Vårdförbundets yrkesgrupper får soppatorsk.

Något som dock tänker köra gasen i botten med start idag är denna Stockholmsblogg, som en fågel Fenix ska den resa sig ur askan och flyga ut i etern. Mars månad är en synlighetsmånad för Vårdförbundet och Avdelning Stockholm tänker genomföra den digitalt i möjligaste mån, det kommer innebära en pånyttfödelse för Stockholmsbloggen med ett späckat schema av inlägg med fokus på just synlighet, vi vill visa vilka vi är och vad vi gör. Avdelning Stockholm passar även på att idag lansera vår Instagram vfstockholm , där vi också kommer tillägna mars synlighet som tema. Följ oss gärna där och hjälp oss sprida vårt budskap. Vi hoppas att ni ska uppskatta dessa nya tider för nu blickar vi framåt mot ljuset!

Maria Bergman, leg Sjuksköterska Karolinska universitetssjukhuset, Mottagning för neurokirurgi, Ledamot i avdelningsstyrelsen

Sommaren i förlossningsvården är här igen, inget nytt under solen, allt är sig likt. Nej förresten, något är nytt!

by

Sommaren är här igen. Och som vanligt saknas det barnmorskor på de flesta av Stockholms förlossningsavdelningar. Inget nytt under solen eller i spåren av Coronapandemin. Det enda nya är att extrapassersättningen ibland kallas covid-ersättning och är lägre än extrapassersättningen förra året. Snacka om kreativ bokföring. Nej, förresten, en sak till är ny. På ett av sjukhusen i Stockholm har barnmorskorna bestämt sig för att det inte är deras ansvar att lösa sommarens återkommande bemanningskris. De har slitit tillräckligt till för dålig ersättning vare sig de heter covidersättning eller extrapassersättning. Bemanningsläget på denna förlossningsavdelning är så pass illa att sjukhuset drar tillbaka beviljad sammanhängande semester och delar upp den. Barnmorskorna, oavsett facklig tillhörighet, står enade, beredda på att beordringar där och då är vad som kan komma att behövas. Men oron över listorna med tomma pass är påtaglig och tanken på hur sommaren kan komma att se ut är skrämmande.

Vårdförbundet i Stockholm har sagt nej i varje förhandling om att förlänga semesterperioden till september, med hänvisning till att vårdens medarbetare behöver sin vila och återhämtning samt att vi inte vet hur hösten kommer att se ut. Regionen och sjukhusen har efter våra diskussioner och överläggningar gått ut med att 4 veckor semester i perioden juni-augusti ska ges till alla som inte frivilligt önskar något annat. Det finns  arbetsgivarerbjudanden om att sälja sin semester men ersättningen för det är lika låg som vanligt.

På alla nivåer där Vårdförbundet kan ha inflytande, lokalt i samverkan, sjukhusövergripande, i regionens samverkansforum och gentemot politiker, har vi värnat semesterrätten, påtalat vikten av rätt bemanning och kompetens (även under sommaren), krävt mandat för första linjens chefer att ta beslut i sin egen verksamhet, så som att bemanna med rätt kompetens och sätta lön utifrån kompetens och behov. Chefer som år efter år får höra att det finns inte pengar, de får inte sätta de löner som behövs för att rekrytera erfarna barnmorskor och trots intentioner och löften från ledning och politiker att påbörja planering tidigt och inte gå i samma fälla nästa år så upprepas samma sak och cheferna står med ett omöjligt uppdrag att hålla en budget med besparingskrav och barnmorskor som arbetar för mycket i en ohälsosam arbetsmiljö som är svår att påverka när det inte får kosta något.

Men det låter ju som vanligt ändå??? Mycket snack och skrik men inget som händer?

Det är det jag hoppas och tror blir annorlunda. Jag träffade arga, uppgivna och svikna och fantastiskt eniga barnmorskor idag. Nu ackompanjeras snacket i alla samverkansrum och skriket på sociala medier med barnmorskor som inte tar skit längre. Som inte ställer upp frivilligt för att lösa en situation som är så skrämmande rutinartad och återkommande varje år. Nu står barnmorskorna står enade; de skriver inte upp sig på några extrapass. Inte så länge det inte värderas och det finns ett genuint löfte om förändring.

Håll i och håll ut. Det är tufft, det är besvärligt, det är jobbigt. Men ingen förändring kommer gratis och när vi nu visar enighet i ALLA rum gäller det att vi peppar varandra och bär varandra när det är tungt. Tillsammans är vi starka!

/Emma Jonsson, barnmorska Karolinska Huddinge, styrelseledamot avdelning Stockholm

#enbarnmorskaunderlivet #livsviktigayrken #etthållbartyrkesliv #fyraveckorssemester #barnmorskorivårdförbundet #vårdförbundet

Egentligen drömde jag aldrig om att bli sjuksköterska. Jag blev det ändå, som av en slump, men från första dagen har jag varit så himla stolt.

by

Hulda Löfgren, sjuksköterska och förtroendevald på SÖS

Idag på Florence Nightingales födelsedag firas internationella sjuksköterskedagen. Det är 200 år sedan hon föddes, the lady with the lamp, som jag först hörde talas om på engelskan i skolan. Inte trodde jag då att hon skulle bli min idol. Tänk att det var hon som kom på det här med att vi ska hålla avstånd! Egentligen drömde jag aldrig om att bli sjuksköterska. Jag blev det ändå, som av en slump, men från första dagen har jag varit så himla stolt. Vad annat kan man vara, när man får jobba ihop med inspirerande, fantastiska kollegor och hela tiden får så mycket tillbaka.

Nuförtiden frågar de andra föräldrarna hur det är på sjukhuset, när jag hämtar barnen på eftermiddagarna. Det ligger i allmänhetens intresse. Men jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Det här huset brinner men själv är jag ju handgripligen inte med och släcker elden. Jag måste erkänna att det sticker lite i mig. Det drar i en att man vill hjälpa till, att man verkligen vill behövas där behovet är som störst. Det är väl det där förbannade kallet. Det var likadant när terrordådet på Drottninggatan hände. Jag stod höggravid med foglossningen och min treåring i handen och tänkte att jag måste åka till akutvårdsavdelningen som jag då var graviditetsledig från. Flera gånger fick jag tänka till innan jag insåg vem som behövde mig mest.

På onkologens behandlingsavdelning på Södersjukhuset ger vi cytostatikabehandlingar till våra cancerpatienter ungefär precis som vanligt. Det är vård som inte kan anstå. Fast egentligen är ingenting som vanligt. All information måste såklart anpassas och all oro, så mycket mer oro nu, måste bemötas. Förut kunde vi ibland kramas, när vi sa hej eller hejdå. Man bygger relationer när man följer någon genom en kris. Nu håller vi avstånd i korridoren och jag ber patienten vara tyst när jag närmar mig, håller själv andan när jag sätter nålen. Viruset sitter ohjälpligt fast i vårt medvetande. Vi är redan så trötta på det. Patienterna undrar hur länge de ska behöva isolera sig. De saknar sina barnbarn. De som själva har barn känner sig som dåliga föräldrar när de inte vill låta dem träffa kompisar. Jag som brukar säga Lev som vanligt och Njut av det liv du har. Nu ringer patienterna till vår telefonrådgivning och undrar om de kan gå till affären. Vad ska jag svara, jag som knappt själv går dit, för att skydda dem.

Andra år på sjuksköterskedagen har jag skämtat om att jag vill bli firad med ovationer, blommor eller allra helst choklad. Ja, i år ligger det där med applåder verkligen i tiden. Men vi vill inte ha handklappningar. Lön för mödan däremot. Jag vill inte att min löneutveckling ska avstanna från och med i år när jag fyller 35 år, såsom statistiken har visat att den gör för oss sjuksköterskor. Jag trodde ni redan hade fått högre lön, skrev min morbror Gunnar när jag länkade till #tackamedlön på facebook . Och så hänvisade han till krislägesavtalet. Som om de arbetsvillkor som det innebär skulle locka någon att vilja utbilda sig till sjuksköterska, eller få fler att orka stanna kvar. Vi behöver bli fler, inte färre. I hela världen fattas sex miljoner sjuksköterskor, enligt WHO. Vi behöver arbetsmiljö och löneutveckling som gör oss attraktiva. Hur mycket vill jag tjäna då? Tja, ungefär motsvarande som en man i manligt dominerat yrke med 3 års högskolestudier och 10 års yrkeserfarenhet bakom sig. Jag skulle tippa på att det är minst tiotusen mer än jag tjänar idag. Men jag är ju ändå samhällsbärande. Jag vårdar människor och det har visat sig vara något väldigt värdefullt. För vad är det vi saknar nu när krisen har tagit ifrån oss resor, restaurangbesök och shoppingvanor? Vi saknar varandra. Jag saknar att öppna ytterdörren till mina föräldrars hall och krama dem. Jag kan riktigt känna hur tröjan min storasyster stickat till pappa känns mot kinden och jag vet hur han luktar, lite gubbe sådär. Men det finns bara en person som får gå in där nu och det är sjuksköterskan som tar hans PK-prov. Jag är så tacksam över att hon gör det. På samma sätt står sjuksköterskor över hela världen just nu närmast de som andra värnar om mest. Vi lägger om sår, ger injektioner. Vi är där när människor extuberas och vi är där vid dödsbädden. Vi förstår hur deras kroppar fungerar och i bakhuvudet har vi omvårdnadsteorier. Vi är viktiga och vi behövs. Det vet vi själva. Måtte alla andra också förstå det nu. Måtte vi belönas. 

Hulda Löfgren, legitimerad sjuksköterska och förtroendevald på onkologen, Södersjukhuset
https://www.mittskifte.org/petitions/tackamedlon

Jag stärks när vi gör saker tillsammans. Men när Sverige tagit sig igenom Coronakrisen måste vi komma ihåg vilka som analyserade alla prover.

by

Missförstå inte det här, jag är också orolig. Vi är ett läge som ingen av oss har varit med om tidigare, kanske något som man kommer att läsa om i historieböckerna i framtiden. Det är hemskt både ur ett mänskligt och ekonomiskt perspektiv och en mängd sociala och samhällsviktiga konsekvenser är oundvikliga. Några kommer att se anhöriga gå bort, andra att se bolag försvinna. Företag och restauranger, som vi är vana ska finnas där, kommer inte att göra det.

Mitt i allt elände ser jag att alla vill samma sak, politiskt käbbel är borta och vi enas i en gemensam väg framåt. Jag vet att vi genomlever ett blodbad men tillsammans ska det gå. Det måste. Jag stärks när vi gör saker tillsammans. Några handlar åt äldre, andra printar visir. Precis som att vi sympatiserar med olika stadslag, så enas vi med vårt landslag. Nu hissar vi vår fana, visar vårt tifo och beslutsamhet. Tillsammans ska det gå!

När Sverige tagit sig igenom Corona-krisen måste vi komma ihåg vilka det var som gav er saklig information om hur ni skulle ta proverna, vart ni skulle skicka proverna och hur ni skulle transportera proverna på ett säkert sätt.

Hur många vet vilka det är som analyserar alla Corona prover? Är det läkare? Nej. Sjuksköterskor? Nej.

Jeannie Lewander, legitimerad biomedicinsk analytiker

Låt mig presentera biomedicinska analytiker, som är bland Sveriges absolut sämst betalda akademiker och där man inte ens kommit upp i 33 000 kronor i månadslön efter 30+ år i yrket.

När vi inte analyserar era virusprover klassificerar vi blodceller för att avgöra om ett barn håller på att utveckla en leukemi eller inte. Eller tittar på EKG under arbetsprov för att se om det finns förträngningar i hjärtats kranskärl. Eller ser till att patienter får rätt blod under operationen. Eller undersöker könsceller för att se om ni verkligen kan få barn och hur man i så fall kan hjälpa.

Förtroendevald, Vårdförbundet och Leg. Biomedicinsk Analytiker 

Jeannie Lewander 

Biomedicinska analytiker, en livsviktig del i vårdkedjan, inte bara i pandemitider

by

Laleh Bakhshi Baardh, legitimerad biomedicinsk analytiker

Jag tackar vårdpersonalen för deras insatser för mänskligheten. De kämpar för människors liv och är viktiga stöttepelare i samhället.

Här ska en grupp nämnas som inte är så kända för allmänheten:

Biomedicinska analytiker, som tar hand om patientprover, analyserar och ger provsvar till läkarna för att kunna ställa diagnoser. Analyserna motsvarar 70 procent av alla diagnoser.

Biomedicinska analytikers yrkesgrupp har vuxit fram sedan 1940-talet, men det är enbart i 14 år som biomedicinsk analytiker har varit ett legitimerat yrke. Studierna bedrivs på heltid under 3 år på högskola och ger en kandidatexamen.

Arbetsområdet är väldigt brett. Det kan handla om att utföra ultraljud på hjärta och blodkärl, att genomföra blod- och bakterieodlingar, göra förberedande arbete på vävnader för rätt cancerdiagnos och att analysera biologiska prover, till exempel blodprover.

Mellan 2014 och 2017 minskade antalet biomedicinska analytiker med drygt 24%. Idag är det en rejäl brist på biomedicinska analytiker och enligt SCB kommer det att saknas 2400 biomedicinska analytiker år 2025. Idag är sju av tio biomedicinska analytiker i åldern 45 år eller äldre.

Bristen beror på grund av stora pensionsavgångar, brist på specialistutbildning och, sist men inte minst, låga löner.  Många av våra kollegor som har jobbat hela sitt liv går i pension med en lön under 30,000 kr/månad.

Coronapandemin skakar världen och skapar mycket oro. Vi vaknar med nyheter om Coronaviruset och somnar med uppgifter om antal smittade och döda.

Biomedicinska analytiker analyserar misstänkta prover och ger bekräftelse om positiva utslag. Det finns biomedicinska analytiker som jobbar med forskning om Coronaviruset och utvecklingen av vaccin.

Vi biomedicinska analytiker uppmanar politikerna att lyfta den här yrkeskategorin, som är en så viktig länk i vårdens kedja. Satsa på oss och värdera vår kompetens. Då kommer vi att bli fler.

Laleh Bakhshi Baardh, legitimerad biomedicinsk analytiker och förtroendevald för Vårdförbundet avdelning Stockholm

#intedinhjälte

by

Lyssnar på Ekots lördagsintervju med Irene Svenonius.  Och tusen tankar far genom huvudet, kors och tvärs. Känns som att mitt huvud ska börja brinna. Tänker att Ice bucket challenge, som barnen pratade om häromdagen, plötsligt låter lockande. Alltså att hälla en hink med isblandat vatten över huvudet (och skänka pengar till välgörande ändamål).

Hör intervjun här: https://sverigesradio.se/avsnitt/1431917

Först, jag kan förstå att en som politiker vill lugna medborgarna, få dem att känna att läget är under kontroll.
Men när en inte möter upp det som vårdpersonal vittnar om, inte möter upp oss i vården, inte visar att “jag vill lyssna, jag vill höra era rädslor, er verklighet, era förslag och lösningar”, då blir det bara floskler och verklighetsfrånvänt. Då slutar vi att lyssna och tro även om det kanske kan finnas klokskap däremellan.

Sedan, vad är det med journalister? Irene Svenonius och andra politiker konstaterar att det behövs sjuksköterskor för att öppna vårdplatser (vi vet dessutom att det saknas barnmorskor och att röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker är väsentliga för att diagnosticera och hålla igång flöden). Politikerna konstaterar att det är svårt att rekrytera. Jag väntar fortfarande på att någon journalist ska ställa följdfrågan: “Och hur tänker ni agera för att det ska bli lättare?” eller “Vilka åtgärder behövs för att rekrytera och behålla?” Varför blir inte politikerna svaret skyldiga?

Till sist, vi är inga hjältar. När Irene Svenonius kallar oss som “gör ett fantastiskt jobb varje dag” för hjältar så blir jag galen. VI ÄR INGA HJÄLTAR! Vi är vanliga människor, någons barn och mamma, någons vän och bror, frimärkssamlare och fritidsodlare, vinterbadare och vagabonder. Vi har alla valt ett arbete där vi får möjlighet att möta människor i olika skeden av livet där de är beroende av vår bedömning, kunskap och erfarenhet. Varje minut, varje timme, varje dag, varje vecka, varje månad och år. Hjältar förväntas offra sig själv och fortsätta trots alltför dåliga odds, tills de står ensamma kvar och antingen räddar världen eller går under med den.

Vi är inga hjältar. Vi är sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor. Vi behöver god lön, goda villkor och god arbetsmiljö.

#intedinhjälte
/Emma Jonsson, styrelseledamot, sjuksköterska och barnmorska

När ses vi, Irene och Anna?

by

Jag har precis lyssnat på ett klipp från tv4 där Irene Lindblad och Akil Awad intervjuades. Irene har skrivit det uppmärksammade inlägget på facebook där hon berättar om hur hennes mamma fick vänta 13 timmar på akuten, trots remiss från närakut, med blodpropp i lungan. Irene beskriver hur ambulans efter ambulans kommer in, hur akutmottagningen blir fullare och fullare, hur personal snitslar mellan britsarna och står på knä på golvet för att kunna ta blodprover, allt medan hennes mamma får vänta trots att hon är prioriterad. Akil Awad har varit med och startat Stockholms sjukvårdsupprop som protest mot varslen inom sjukhusvården men också mot politikers svar att mer sjukvård ska hanteras i primärvård, utan att den i nuläget är tillräckligt tillgänglig eller har de resurser som behövs. Akil berättar hur han som läkare på intensiven tvingas välja vilka intensivvårdskrävande sjuka som INTE ska få intensivvård. Hur personal varje dag tvingas bryta mot den etiska kod deras yrken föreskriver och vilken etisk stress det innebär.

Sedan intervjuas finansregionrådet Irene Svenonius. Hon är på plats på Södersjukhuset. Inte för att träffa personal utan för att titta på nya lokaler.

Hennes svar består i stort sett av två delar. Det ena är att det behövs sjuksköterskor för att hålla vårdplatser öppna och vårdplatser behövs för flödet från akuten. HALLÅ!!!! JAAAAA, det är ju det vi har sagt så LÄÄÄÄNGE. AGERA på det då när det äntligen nått öronen. Det behövs villkor som gör att sjuksköterskor vill jobba i vården. Det handlar om lön, arbetstider och arbetsmiljö där vi är tillräckligt många.

Det andra i Irene Svenonius svar består i lokaler. SÖS-akutens problem kommer att lösa sig då de får nya lokaler. För då är lokalerna så stora att den vårdsökandes integritet säkras. Missförstå mig inte nu, integriteten är superviktig. Men patientsäkerheten då? Att vänta 13 timmar med blodproppar i lungorna? Att inte få intensivvård fast en borde? Jag tror att vi alla är överens om att om en måste välja mellan patientsäkerhet och integritetssäkerhet väljer vi det första. Och när den är säkrad måste vi naturligtvis säkra integriteten. Men integriteten blir liksom mindre viktig om en dör av proppen i lungan eller i bristen på intensivvård.

Se  intervjun här på Tv4 Efter fem: Irenes 83-åriga mamma väntade på akuten i över 13 timmar: ”Som Dantes inferno”

I morse (14 januari) intervjuades Anna Starbrink, hälso-och sjukvårdsregionråd i radio. Hennes lösning är att anställa sjuksköterskor. BRA! Men riktigt hur det skulle gå till framgick inte. Vi vet att det handlar om lön, arbetstider, arbetsmiljö och möjlighet att arbeta utifrån våra yrkens etiska koder. Anna vet det. Varför kunde Anna inte säga det?

Irene Svenonius, du ville träffa oss från Vårdförbundet i december, vi gav förslag på datum, du återkom aldrig. Kanske dags nu? Vi har massor av goda ideer om hur du och Anna kan attrahera sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor och därmed hålla igång flödet från akuten. Lyckas med det så kan vi sedan börja jobba med integriteten i de nya lokalerna.

I övrigt skulle det vara klädsamt med mer ödmjuka politiker, Anna och Irene, som vågade möta vårdpersonal och diskutera situationen i Stockholm på ett nyanserat och konstruktivt sätt. Ska det ens finnas personal framöver som vill jobba inom hälso- och sjukvård, såväl inom sjukhus- som primärvårdsansluten vård är det nödvändigt att lyssna aktivt och se professionerna som den del i lösningen som de är.

När ses vi, Irene och Anna?

/Emma Jonsson, styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Stockholm