Stockholmsbloggen

KD: Ge en månads extra ledighet till vårdanställda

Jag: Blir det charter?!

I tisdagens SvD skriver Kristdemokraternas partiledare, ekonomisk- politiska talesperson och ordförande i riksdagens socialutskott om sin idé för att avlasta vården som under pandemin är och sedan ett år varit extremt belastad. Deras problemformulering är korrekt; alla människor har en gräns, hur mycket mer orkar vårdpersonal när vi inte vet när detta tar slut. Gott så. Sen kommer lösningen på problemet, vilken är helfestlig om man bortser från att detta är professionella politiker som har detta som sin heltidssysselsättning. Jag sammanfattar KD lösning så här: Om många av de som lämnat vården för att jobba med något annat kommer tillbaka ett litet tag så kan alla som slitit i pandemiåret få en månads semester! 

Jag börjar osökt nynna på Orups Magaluf och tänker: känns inte detta som att det är en ganska vanlig lösning, just det där med semester. ”Vårt äktenskap är ap-dåligt, vi åker på semester och ser om det löser sig”. Ett ganska behagligt sätt att INTE ta tag i problemet. 

Jag ser framför mig hur regionerna chartrar bussar och lastar in apatisk sjukvårdspersonal. Bussarna kör i karavan genom Europa och där någonstans på en solkust lastar man ur. Kilometerlånga rader av utarbetade sjuksköterskor och biomedicinska analytiker ligger i solstolar. I poolen flyter undersköterskorna och läkarna letar efter hotellets SPA avdelning. Sen äter alla buffé på kvällen. Efter några dagar piggnar de vårdanställda till. Efter en vecka är det kareokekväll varje kväll och dagsutflykt till lokala marknaden. Efter en månad är de åter på jobbet. Solbrännande med lite turistdiarré, fina souvenirer och gott humör. 

Vad möter dessa semesterfirare sen när de är åter på sina vårdavdelningar? Vad kommer de hem till?

Här får man ställa sig två frågor. Den första är: Var svensk sjukvård välfungerande innan pandemin?

Svar: Det finns så många problem inom svensk sjukvård att det inte ens går att formulera det klatschigt i ett blogginlägg. Än mindre lösa det med semester. Bergmans Scener ur ett äktenskap är som en revy i jämförelse med vad Scener från sjukvårdspolitik skulle hamna i för genre. 

Fråga två: Finns det en anledning till att 13 200 sjuksköterskor lämnat yrket?

Svar: Nej det finns väl ungefär lika många anledningar som problem i svensk sjukvård. Innan pandemin! Skulle de då vilja komma tillbaka till något de lämnat för att, ja det är inte mödan värt? Kanske tänker de, man kan göra ett undantag och hoppa in en månad för att avlasta så de som jobbat ska få åka på Kristdemokratisk Charter, kör på det. 

Då kommer en annan fråga, direkt till Ebba Busch den här gången (fast jag är osäker på om hon läser Vårdförbundet blogg?):

Säg att du skulle ta en månads semester och hänga på vårdpersonalen ner till Solkusten. Då skulle du med denna logik ta in en politiker med erfarenhet av partiledarrollen men som valt att sluta som din vikarie? Med några dagars inskolning skulle Mona Sahlin eller Jonas Sjöstedt kunna hoppa in och täcka för dig medan du var borta?

Jag antar att erat förslag är skrivit med all välmening och det där med charter kom jag på själv, ni föreslår bara en månads ledighet. Men oavsett. Det är en omöjlig och lite larvig lösning på ett problem som är mycket större än att en semester på något sätt kan avhjälpa det.

https://www.svd.se/kd-ge-vardanstallda-en-manads-extra-ledighet

Att undervisa och handleda inom Omvårdnaden har blivit en alltmer komplex uppgift, med flera utmaningar som kräver ledarskapsförmåga och kunskap om organisationsförändringar.  För att bli och arbeta som sjuksköterska/Barnmorska måste vi vara medvetna om behovet att leda andra. Vi måste bekräfta vår bild av naturlig ledare och ta plats i organisationen. 

Den vanligaste missuppfattningen är att den läkare som utmärks för sin talang, som har skrivit flest vetenskapliga artiklar, som har expertkunskaper inom visst område ska bli ledare eller chef.    Chefens och ledarens roll är inte att vara Nationalencyklopedin inom ett område.  Huvudmomenten i läkarutbildningen är att diagnostisera och behandla sjukdomar, inte att utbilda företagsledare. Läkarna har blivit lärda att framstå som solister. De måste lära sig att leda. 

I min roll som sjuksköterska eller/och Barnmorska måste finnas vissa medfödda egenskaper som gör oss till en naturlig ledare. Ledarens huvudsyfte är inte att identifiera alla problem eller kvalitetsfrågor utan att skapa en miljö som bidrar till kreativitet och låter kvalitet blomstra. Ledarskap innebär att involvera andra människor. 

När en ledare möter ett problem, ska den informera sig först, tänka klart och kritiskt, konsultera medarbetarna, fatta ett beslut och agera för att lösa problemet.  

En duktig ledare förändrar. Först analyserar den aktuella situationen, identifierar behovet av att förbättra, siktar på möjligheterna, ändrar eller reformerar det befintliga. En bra ledare lägger fram förslag och testar dem. Om förändringen visar sig vara bra och fungerar kommer medarbetarna att försöka tillämpa den. En ledare går från vad det är till vad det borde vara.  

Ledarskap är handling. En ledare ska känna igen behoven och skillnaderna hos medarbetarna, var och en som individ. Som ledare måste man ta risker och vara kreativ för att kunna uppnå de uppsatta målen inom vården och leda medarbetargruppen mot samma mål.  Ledarskap är en utmaning. Många ledare tror att deras roll är att kritisera och hitta brister. Ledaren övertygar. Befordran till chefsposition ger auktoritet, men inte respekt. Respekt får man från sina medarbetare.

Källa 

Motivation.se 

Karin Tenelius 

 ”Att du är expert gör dig inte alltid till en bättre ledare. Många gånger är det tvärtom.” 

Oktober 2016 

https://www.motivation.se/innehall/att-du-vet-bast-ar-ett-hinder-for-att-vara-en-bra-ledare/ 

Gillberg, Anna & Wesslén, Niclas-2014. Att leda en organisation genom pågående förändring. En kvalitativ studie om ledarskapets betydelse. Institutionen för ekonomi och IT. Avdelningen för företagsekonomi. Högskolan Väst. 

När jag och Cecilia dammade av den här bloggen igen i och med synlighetsmånaden inledde jag med ett försök till hoppfullt inlägg om framtiden, jag skrev om ett ljus i tunneln och om att sitta ner i båten. Vi var väldigt överens om att vi inte ville ha en deppig klagomur till blogg som skulle handla om denna hemska pandemi utan om framtiden och hoppfullhet. Cecilia kapitulerade i förra veckan med ”Hur tänker folk egentligen?” och här kommer tyvärr även min kapitulation. Sättet folk beter sig på just nu i Sverige är ett rent hån mot den redan slutkörda vårdpersonalen, kan vi lägga ner nu och låta viruset ta er?

Under helgen har jag i sociala medier bland annat beskådat hur en höggravid kvinna haft babyshower inomhus med en ganska stor mängd andra människor, hur hela familjer tillsammans åkt och besökt lite leksaksaffärer, hur kompisgäng haft hemmafest och hur parkeringar utanför diverse köpcentrum vart smockfulla. Den nya engelska mutationen av viruset är extremt smittsam, gravida kvinnor räknas som riskgrupp från och med graviditetsvecka 22 då ett insjuknande i covid-19 visat sig markant öka riskerna för att föda prematurt. Ursäkta men när inte ens samhällets i normala fall räddaste grupp, gravida kvinnor, bryr sig längre varför ska då vårdpersonalen tvingas bry sig? I fredags kollapsade akutmottagningen på Södersjukhuset, Karolinska Universitetssjukhuset gick upp i förstärkningsläge och ambulanserna i södra Stockholm fick styras om. Vårdpersonalen må vara vaccinerad nu men vaccinet hjälper tyvärr inte mot utmattning, det enda som hjälper mot utmattning är återhämtning och det har det varit extremt snålt med för vårdpersonalen det senaste året. Våra medlemmar orkar inte, dom gråter på vägen till jobbet, på jobbet och på vägen hem från jobbet. Dom sover inte eller så gör dom inget annat på sin lediga tid än sover men det hjälper ändå inte. Bränslet är slut, det faktum att en akutmottagning kollapsat på det viset som skedde på Södersjukhuset borde få folk att förstå att det är allvar fortfarande. Folk riskerar sina egna samt anhörigas liv genom att bete sig såhär, risken handlar inte bara om covid-19 risken handlar om att vården håller på att braka ihop! Om du ramlar på cykeln utan hjälm och ådrar dig en skallskada är det samma sjukvård som ska ta hand om dig som om du får covid-19, om du drabbas av hjärtinfarkt nu är det fortfarande samma sjukvård du måste bege dig till. En slutkörd och utmattad sjukvård på den absoluta bristningsgränsen.

Sjukvårdspersonal är inte superhjältar och vi är inte dopade heller, vi är någon typ av levande människor med en enorm pliktkänsla och en önskan om att göra gott. Att bota och/eller lindra lidande och vårda dom som har behov av vård är givetvis en drivkraft för vårt yrkesval men vi blir ju hånade för det valet just nu. När folk lever sina liv som om dom vore odödliga fast det inte är någon som helst hemlighet vilken situation Sveriges och i vårt fall Stockholms sjukvård befinner sig i just nu ja då är det ett hån. Jag vet att det inte är ”alla” som ignorerar allvaret i situationen och leker odödliga, jag vet att det finns en massa folk som fortfarande tar sitt ansvar, men till er som ignorerar verkligheten, må ni ha sån tur att viruset inte tar er. Sjukvården får inte kapitulera, men dom slutkörda hånade kämparna som gråter dygnets alla timmar kommer inte ha kapacitet nog att bota, lindra och vårda er till slut, oavsett om ni får covid-19 eller bryter nacken. Jag får kapitulera och gör det med detta blogginlägg, jag kapitulerar och ställer mig deppigt bredvid Cecilia på klagomuren en stund. Men vi är i grunden sån där envis sjukvårdspersonal med enorm pliktkänsla och en önskan om att göra gott, så snart är vi tillbaka på barrikaderna igen med inlägg om framtiden och med hoppfullhet.

Jag är sjuksköterska, alla jag hittills träffat sedan min examen både privat och i yrkeslivet vet precis vad en sjuksköterska är. Jag behöver aldrig förklara vad min yrkestitel innebär eller vad jag jobbar med, jag behöver inte ens förklara att mitt jobb är viktigt, livsviktigt, alla vet. Som förtroendevald för Vårdförbundet representerar jag dock inte bara sjuksköterskor utan även barnmorskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker. Barnmorskor vet alla också vad det är, och i mycket hög grad även röntgensjuksköterskor, men sen kommer väldigt ofta frågan ”men dom där sista, vilka är det?” Biomedicinska analytiker är dom som bland annat utför diagnostiska analyser, dom har en högskoleexamen och får legitimation från Socialstyrelsen och har en yrkeskod precis som alla Vårdförbundets yrken, det är en av anledningarna till att våra yrken hör ihop. Biomedicinsk analytiker är ett lika livsviktigt yrke som dom andra men få medborgare vet vad dom gör, kanske för att dom så sällan syns? Jag har jobbat en stor del av min sjusköterskekarriär inom infektionssjukvården och där vet man verkligen vad biomedicinska analytiker gör och hur livsviktigt deras yrke och kompetens är, utan dom, ingen diagnos. Så när världen och Sverige paralyserades av en pandemi var det för min del inte ett frågetecken vilken yrkesgrupp som, tyvärr i tysthet, skulle komma att få ett extremt tungt lass att dra. Jag har pratat med Lynda Eneh och Parvin Salehi, biomedicinska analytiker och förtroendevalda för Vårdförbundet inom Klinisk mikrobiologi Virologi vid Karolinska universitetslaboratoriet om vad pandemin inneburit för deras del.

När covid-19 och pandemin slog till mot Stockholm och Sverige fick deras laboratorier ställa om helt och hållet och lägga näst intill alla sina resurser på det. De ordinarie analyserna som dessa laboratorier arbetar med fick stå tillbaka och i vissa fall helt ställas in. Snabbt behövde fokus ställas om till att analysera mängder av covid-prover, ny apparatur fick köpas in och valideras, bemanningen behövde kraftigt ökas och massor av personal skulle akut skolas in. För Lynda och Parvin samt deras ordinarie kollegor, legitimerade biomedicinska analytiker, innebar detta inte bara mer jobb, det innebar ett enormt ökat ansvar. För när bemanningen kraftigt och akut skulle ökas upp fanns det näst intill inga biomedicinska analytiker att få in, så det fick bli andra personalkategorier, med annan nivå på sin grundkompetens. Kravet på den ordinarie personalen, biomedicinska analytiker, att skola in denna personal snabbt och effektivt var högt men att som biomedicinsk analytiker lära upp någon att utföra sitt jobb utan den grundkompetens de själva har var en stor utmaning. Inskolningen behövde anpassas från grunden och de fick lov att börja på en helt annan nivå än de var vana vid. Lynda och Parvin beskriver hur de är vana vid att inskolning och validering av ny apparatur får ta den tid som krävs för att kvalitén på arbetet som utförs ska vara god, de beskriver vikten av rätt kompetens på rätt plats för att analyserna ska vara tillförlitliga och analysförloppet optimalt. När pandemin slog till var detta inte möjligt, inskolningarna och valideringen av de nya apparaterna och metoderna behövde ske snabbt, och kvaliteten fick stå tillbaka. Detta ledde givetvis till att avvikelserna ökade och ännu mer krav och press lades på den ordinarie personalen. För att ändå försöka säkra kvaliteten på analyserna fick den ordinarie personalen, de legitimerade biomedicinska analytikerna, förutom att utföra sitt eget arbete, skola in ny personal, validera nya apparater och svara på alla inkommande frågor via telefon även validera proverna som de övriga personalkategorierna utfört. Det vill säga dubbelkolla de andras jobb så det inte blivit fel. Således inte bara mer jobb utan också mer ansvar för de ordinarie biomedicinska analytikerna. Både Lynda och Parvin påtalar flera gånger för mig att för att de analyser som utförs verkligen ska bli rätt är en god arbetsmiljö och rätt kompetens på rätt plats av yttersta vikt, men sedan pandemin slog till har stressen vart oundviklig och belastningen på de ordinarie biomedicinska analytikerna överväldigande. När analyserna blir fel då påverkas hela vårdkedjan, och för de biomedicinska analytikerna är det proverna som analyseras som är deras patienter och de behandlar dessa prover med den största respekten. Biomedicinska analytikers yrkeskod handlar om just detta, respekten för patientprovet och att leverera kvalitetssäkrade resultat. Lynda och Parvin ifrågasätter vilken yrkeskod de personalkategorier arbetsgivarna använder för att ersätta bristen på biomedicinska analytiker med har, och jag kan bara stämma in i deras undran.

I min värld existerar inga frågetecken angående vikten av våra biomedicinska analytiker, den här texten handlar inte om att nedvärdera andra yrkeskategorier utan om att synliggöra vikten av rätt kompetens på rätt plats. Legitimerad personal med fastställt rätt kompetens, enligt Socialstyrelsen. För allas skull, för hela vårdkedjans skull, för patienternas skull. Det arbete våra biomedicinska analytiker utfört och fortfarande utför i denna pandemi, för patienternas skull, är värt den största respekten och all synlighet i världen. Bristen på denna yrkeskategori är en fara för patientsäkerheten i Sverige och det är dags för vårdens arbetsgivare att inse det, börja värdera våra biomedicinska analytiker och deras kompetens och börja #tackamedlön

Meghan Markle och Oprah Winfrey, stor snackis. Ingen har väl missat att den intervjun ägt rum, även om man aktivt försökt att undvika det. Men när andra förståsigpåare och bloggar gottat sig i klädval, brödrafejder och skvaller har jag som fackligt förtroendevald häpnat över att ingen kommenterat det mest intressanta som Meghan Markle själv säger på ren svenska (i alla fall i tv:s textning)

Hon sa detta apropå att hon inte visste vart hon skulle vända sig när hon mådde dåligt på sitt nya jobb i det engelska kungahuset. Och jag utgår från att de flesta av er ändå hunnit tänka tanken:

”I mitt tidigare jobb fanns facket som skyddade en”

Vad hade Vårdförbundet kunnat göra för Meghan Markel?!

Tackar som frågar. Det ska jag nu berätta för er.

Vi leker med tanken att Meghan är biomedicinsk analytiker, röntgensjuksköterska, barnmorska eller sjuksköterska och medlem i Vårdförbundet. Hon har precis börjat ett nytt jobb på ett kungligt sjukhus men ganska snabbt märker hon att det inte alls var som hon hade tänkt sig. Hon har inte fått någon introduktion och har helt andra arbetsuppgifter än det som först var sagt. Dessutom får hon många påtryckningar och höra glåpord både från vissa nära kollegor och även personal inom andra verksamheter. Meghan vänder sig då till ledningen för det kungliga sjukhuset, där är mandatfördelningen ganska oklar. Hon får ett otrevligt och nonchalant bemötande. Meghan blir ledsen, ja rent utsagt förtvivlad. Hon känner sig maktlös och instängd i sin anställning. Det är då hon ringer Vårdförbundet Direkt. De förmedlar kontakten till mig. Ni kan se mig som en facklig Oprah Winfrey. Och när Meghan fått berätta sin historia och jag har nickat inkännande och blinkat förtroligt bakom mina glasögonbågar specialdesignade för mig (hahaha, nää, så mycket Oprah är jag inte) berättar jag för Meghan att tyvärr är hennes situation långt ifrån unik.

Som förtroendevald för Vårdförbundet med facklig tid har jag möjlighet att hjälpa Meghan, precis som med andra medlemmar i liknande läge. Det första steget brukar vara att gemensamt reda ut härvan som gör att man mår dåligt på jobbet. 

Vi kommer fram till, Meghan och jag…(smaka på den)….att det finns två huvudproblem som vi ska tackla. 

Det första är den bristande inskolningen och den oklara arbetsbeskrivningen. Har man som Meghan nu har, en facklig förtroendevald att vända sig till kan man be denne vara med som stöd under ett möte med enhetschefen. Har man som jag, med facklig tid, bra koll på den övergripande organisationen vet man att ”första linje chefen” i detta fall har lite att säga till om. Så vi efterfrågar på en gång att få sätta oss i möte med den chefsperson i ledningen som har det högsta ansvaret och endast svarar inför den allsmäktiga (Nu menar jag alltså engelska Drottningen; ingen sjukvårdsdirektör har den positionen, oavsett hur de framställer sig). 

Nästa punkt är den dåliga psykosociala arbetsmiljön. Det kan vara klok att ta sig an den ur ett mer generellt perspektiv än just utifrån Meghans fall. Kanske finns det fler som far illa. Har jag tur finns det en lokal förtroendevald för Vårdförbundet med bra nätverk i organisationen (Hertiginna Camilla, detta är till dig!) Vi pratar ihop oss och via APT, Samverkan eller

Skyddsrond lyfter vi den psykosociala arbetsmiljön. Ta stöd av suntarbetsliv.se, passar vi på att säga när vi ändå har den kungliga sjukhusledningen på plats. 

Vad får vi då för svar? 

Beträffande inskolning och arbetsuppgifter:

Jo förhoppningsvis ett gott konstruktiv samtal där arbetsgivaren presenterar konkreta förslag på vad de förväntar sig av Meghan och hur de ska hjälpa henne att nå dit. 

Och angående den psykosociala arbetsmiljön…. En övergripande genomlysning av organisationen där man rannsakar både egna och anställdas attityder och förhållningssätt gentemot varandra. Är kanske det vi redan nu ser börjar hända?  (Nu är det åter Drottningen och Kungahuset jag syftar på)

Väljer man ändå som Meghan Markle att avsluta sin anställning så brukar det vara bra att ändå göra en dylik resa med sin fackliga Oprah Winfrey. Det är oftast lättare att gå vidare och släppa det som varit, om man lagt lite tid på att göra ett konstruktivt avslut. 

Så kontakta Vårdförbundet om du behöver oss. 

Är du inte medlem i ditt fackförbund, bli det. 

Är du kunglig, ja…, nu har ju ni ingen arbetstagarorganisation vad jag vet? Gör så här, kontakta mig/Vårdförbundet eller Oprah Winfrey så får vi se vad vi kan göra.

Gätbloggare:

Carin Lhotsky, Leg specialistsjuksköterska barn och ungdom. Grundanställning på Närakut Rosenlund och nu heltid med facklig tid som Förtroendevald för Vårdförbundet avdelning Stockholm i SLSO.