Stockholmsbloggen

Årsmöte i höst, dags för valberedningen att börja arbeta?

13 september, 2017 av Hanna Rönnell

Camilla Blomquist, valberedare

Nja, riktigt så har vi inte jobbat. Vi i valberedningen valdes på årsmötet 2014 och har träffats kontinuerligt sedan dess. I början planerade vi för hur vi ville jobba under den kommande perioden. Valberedningens uppdrag finns tydligt beskrivet i Vårdförbundets stadga och hur vi ska göra det beskrivs i Vårdförbundets demokratihandbok. Vi har dessutom träffat en stödperson från den nationella valberedningen och en av oss har varit med på ett möte som samlade valberedare från alla avdelningar inom förbundet.

På årsmötet nu den 7 oktober kommer du som medlem att välja ordförande, vice ordförande, ledamöter samt kongressombud, såväl ordinarie som ersättare. Det är dessa val som valberedningen förbereder inför årsmötet och lämnar förslag på. Valberedare väljs också av årsmötet, men det valet förbereds inte av oss i valberedningen. Alla medlemmar har haft möjlighet att på webben nominera sig själva eller någon annan till uppdragen.

Så hur jobbar vi under åren inför årsmötet?

Under de tre åren som gått, har en i taget av oss varit med på styrelsemöten. Vi har också träffat varje ledamot i den nuvarande styrelsen enskilt. Detta för att bland annat bilda oss en uppfattning om huruvida deras förväntningar inför valen har uppfyllts, om den informationen de fick av den tidigare valberedningen var tydlig, vilka de har samarbetet med och om de vill fortsätta uppdraget. Ordförande och vice ordföranden har vi träffat vid flera tillfällen.

Vi har också deltagit i medlemsmöten, utbildningar och möten med förtroendevalda som har facklig tid inom avdelningen. Några av oss i valberedningen finns i olika Centra inom avdelningen och vi har försökt hålla ögonen öppna för kloka medlemmar som kan tänka sig ett förtroendeuppdrag i Vårdförbundet.

Under våren har valberedningen träffats mer intensivt. Efter dialog med styrelsen så la vi upp en tidsplan för såväl nomineringsperioden, som när vi ska lämna vårt färdiga förslag på ny styrelse och nya kongressombud. Alla nominerade har uppmanats att skriva en personlig presentation, så att du som medlem ska kunna bilda dig en uppfattning om de nominerade innan årsmötet. Redan innan nomineringstiden gick ut började vi intervjua de nominerade till ordförande, vice ordförande och ledamot. Vi har ställt de frågor som finns angivna i Demokratihandboken, men kompletterade med en fråga som vi tyckte var viktig, nämligen en om att valen numera sker på fyra år. Beslutet att uppdragen ska vara i fyra år fattades av kongressen 2014, men det blir första valet för oss i avdelning Stockholm med fyraårsaspekten. Ytterligare en nyhet för i år är att bara en vice ordförande ska väljas.

Arbetssätt under samtalen med de nominerade

Vi har valt att två valberedare träffar den nominerade under cirka 45 minuter, den ena av oss intervjuar och den andre antecknar. Den som antecknat har sedan läst upp sina anteckningar och den vi intervjuat har så fått möjlighet att vid behov komplettera eller förtydliga något. Där möjlighet inte funnits att ses har intervjuer skett via telefon.

Frågor som vi i valberedningen ställer oss är exempelvis: Vilka är rätt personer för uppdragen? Vad spelar egentligen någon roll: Ålder? Yrke? Kön? Var man jobbar? Erfarenhet från olika styrelseuppdrag? Vem ska leda arbetet, det vill säga vara ordförande? Och vem ska ersätta ordförande om det skulle bli aktuellt, det vill säga väljas som vice ordförande? Vi kan bara utgå från det vi vet idag. Livet kan komma emellan och då får man hantera det då. Jag hoppas att den styrelse som vi nu föreslår kommer att kunna leda ett ännu starkare Vårdförbund tillsammans med dig som medlem och göra kloka avvägningar och rätta prioriteringar för framtiden. Och när det gäller kongressombuden så kommer de att ha ett enormt viktigt uppdrag inför, under och efter kommande kongress.

Jag hoppas att vi ses på årsmötet! Kom och gör din röst hörd.

Camilla Blomquist
Valberedare avdelning Stockholm

Mitt yrke!

12 maj, 2017 av Hanna Rönnell

Vad är det bästa med ditt jobb som sjuksköterska? Den frågan ställde vi på dagens medlemslunch på Södersjukhuset till internationella sjuksköterskedagens ära. Och självklart får alla dessa fina tankar om sjuksköterskeyrket bli blogginlägg på #minyrkesdag #stoltsjuksköterska

Att vara sjuksköterska och få finnas tillhands i personers bästa och sämsta stunder är en förmån. Det är ett utvecklande yrke som ger dig många chanser att lära under hela ditt yrkesliv och som sjuksköterska slutar du aldrig att utvecklas.

Gunilla George, leg. Barnsjuksköterska, neonantalen, Karolinska universitetssjukhuset samt Ordförande Vårdförbundet avdelning Stockholm

Att ha hela världen som en arbetsplats och att kunna sträcka en hand till mina medmänniskor när hjälpen behövs är det bästa med att vara sjuksköterska. Lika mycket som jag ger få jag tillbaka eftersom jag växer som människa efter alla de utmaningar yrket ställer mig mot. Jag skulle inte vilja göra annat i livet än att vara sjuksköterska.

Fatou Joof, leg. Sjuksköterska, Stockholms sjukhem

Det bästa är att träffa så många olika människor. Får lära sig om andra och få lära av andra. Att få stötta patienter i svåra stunder och även dela bra stunder. Att få vara en del av patienten.

Leg. Sjuksköterska på onkologen

Det bästa är kontakten med alla patienter och att känna sig behövd och göra skillnad.

Leg. sjuksköterska

Den stora möjligheten till variation under ett yrkesliv – sjuksköterska ett yrke som är gångbart över hela världen!

Anders Pettersson

Varierande arbete. Kontakten med patienter och anhöriga. Att känna att man gör skillnad.

Leg. sjuksköterska

Ena dag är aldrig den andra lik. Alla fantastiska möten med alla patienter. Trevliga kollegor.

Leg. sjuksköterska

Det jag tycker är det bästa med mitt yrke är att kunna göra skillnad och hjälpa någon när den personen behöver det som mest.

Michaela

Ett arbete där man får vara aktiv och ha varierande arbetsuppgifter. Jobba i team för att hitta lösningar.

Leg. sjuksköterska

Hur skulle du beskriva vad som är det bästa med ditt yrke?

Ett betydelsefullt yrke

15 april, 2017 av Hanna Rönnell

Sedan min biomedicinska analytikerexamen 2004, har jag arbetat på tre laboratorier inom Karolinska universitetslaboratoriet, KUL. Som nyexaminerad var mitt första arbete på klinisk patologi där jag med olika metoder arbetade för att detektera leukemier. Jag är glad över att också ha erfarenhet av arbete på ett vårdcentrallaboratorium, där patientkontakten jag fick i samband med blod-, svalg- och nasopharynxprovtagning var det absolut bästa! Ibland mötte jag patienter som var svårstuckna och/eller var rädda för provtagningen. Vilken känsla när man kunde genomföra provtagningen på ett lugnt och för patienten bra sätt! Inne på laboratoriet genomförde jag sedan diverse patientnära analyser, t ex CRP, Hb, streptokocker, mykoplasma, sk ”urinstickor”, gravtest och PK(INR)-prov.

Mest erfarenhet som biomedicinsk analytiker har jag från fostersektionen på klinisk genetik. Dit skickas moderkaksbiopsier och fostervattenprov som vanligen tas under ca graviditetsvecka 10-18, för att detektera eventuella kromosomavvikelser hos fostret med hjälp av olika cytogenetiska- och molekylärbiologiska metoder. Det som analyseras är, mycket förenklat, dels om fostret har rätt antal kromosomer, dels om allt kromosommaterial finns i rätt uppsättning. En orsak till att testerna tas kan vara att man vid en ultraljudsundersökning upptäckt något som avviker och vill utreda om det kan vara någon kromosomavvikelse som ligger bakom detta. Kommer fostret överleva graviditeten med denna kromosomavvikelse? Man har också sett att risken för kromosomavvikelser ökar ju äldre modern är, varför en del kvinnor över 35 år väljer att genomföra denna typ av fosterdiagnostik. Ibland kommer det också in prov där fostret av någon anledning dött i magen, då kan vi utreda om orsaken till detta är en kromosomavvikelse, information som kan ha en mycket betydande roll för föräldrarna. De etiska frågorna kring fosterdiagnostik är förstås ganska svåra. Jag har dock alltid upplevt vårt arbete som betydelsefullt då vi som biomedicinska analytiker ofta kan bidra till att stilla många föräldrars oro med besked om normal kromosomuppsättning och också ge viktig information i de fall då kromosomavvikelser föreligger.

Utöver laborativ erfarenhet har jag också, tack vare mitt yrke, haft möjligheten att engagera mig inom Vårdförbundet. Både som anställd studerandeombudsman och med uppdrag som förtroendevald och huvudskyddsombud. Viktiga frågor för både yrkesverksamma biomedicinska analytiker och studenter är dels hur vi får arbetsgivarna att bättre förstå och uppskatta vilken betydande roll vi har inom vården, dels att arbetsgivarna bättre behöver värdesätta vår kompetens och bidrag till vården med fler möjligheter till utökat ansvar, fler karriärvägar inom yrket och högre lön! Enligt Vårdförbundets lönestatistik var medellönen för biomedicinska analytiker med examensår 2016 enbart 24 900. Ingångslönen är kanske inte så viktig, tänker nog många då. Men tyvärr är inte heller vår löneutveckling vidare tillfredsställande, då medellönen för samtliga biomedicinska analytiker i Sverige ligger enbart några tusenlappar över på 29 900 kronor. Det finns också alltför många exempel på biomedicinska analytiker som arbetat i 20 år eller mer men som ändå har en månadslön lägre än 29 000 kronor. Att deras kompetens inte värderas högre av politiker och arbetsgivare är både pinsamt och sorgligt. Utan vår kompetens inom laborativ och fysiologisk diagnostik skulle mycket av dagens vård inte kunna bedrivas på det sätt som den görs idag, då våra analyser ofta har en väldigt betydande roll i både diagnostisering av olika sjukdomstillstånd och behandlingen av dessa. Om arbetsgivarna runt om i landet blir bättre på att möta upp med fler utvecklingsmöjligheter och en skälig lön kommer fler vilja studera till detta livsviktiga yrke. Åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att laboratorierna runt om i landet ska få behålla vår livsviktiga kompetens och utveckla den laborativa diagnostiken än mer!

Anna Larsen, stolt legitimerad biomedicinsk analytiker sedan 13 år.

#minyrkesdag #biomedicinskanalytiker

Annas ord avslutar bloggsviten om, och av, biomedicinska analytiker som vi bjudit på denna vecka med anledning av firandet av Internationella biomedicinska analytikerdagen. Dagen infaller ju just idag, 15 april. Så nu återstår att önska grattis! Genom våra medlemskap kan vi tillsammans driva den utveckling av yrket och våra villkor som vi ser behov av. Irénes erfarenhet, Lalehs intresse, Karls tålmodighet och Annas vilja – allt det vi har gemensamt och det var och en av oss som individ bidrar med – tillsammans ska vi uppnå bättre utvecklingsmöjligheter och bättre löneutveckning och vad mer vi tar sikte på.
#flergermer #tillsammansärvistarkare

Tålamod

14 april, 2017 av Hanna Rönnell

Tålamod. Är det något som patienter har tackat mig för överlägset flest gånger, så är det mitt tålamod. Tålamodet att orka undersöka dem trots deras krämpor och att de inte kan följa mina instruktioner med mera.

Som biomedicinsk analytiker (BMA) med inriktning inom klinisk fysiologi undersöker du patienter som är allt från kärnfriska på hälsokontroll till svårt sjuka patienter inneliggande för intensivvård. Du kommer dock alltid att ha en personlig kontakt med dem. Många är oroliga och nervösa inför undersökningen de ska göra, och då är det viktigt att kunna bemöta dem i deras oro med ett eget inre lugn, trygghet i goda egna kunskaper, samt en stor dos tålamod.

För detta är inget yrke som du lär dig i en “handvändning”. Under studietiden får du de viktiga grundkunskaperna, men det är först då du kommer ut i verksamheten och jobbar på klinik som du lär dig yrket. Flertalet av de undersökningar som vi arbetar med (ekokardiografi, kärlduplex, scintigrafier m.fl.)kräver långa upplärningstider, vi pratar om månader till år, för att du ska kunna utföra dem självständigt samt förstå vad det är du undersöker. Det kräver också ett stort tålamod ifrån dig som person.

Men det krävs även i många lägen en bra personkemi mellan dig som BMA och patienten för att kunna utföra en bra undersökning. Vilket också är en konst att lära sig, och som du lär av vid varje nytt patientmöte. Alla är vi olika och vi ”klickar” inte ihop med alla. Även det kräver stort tålamod.

Personligen är jag oerhört tacksam för alla de engagerade handledare och kollegor (BMA, läkare, sjuksköterskor och undersköterskor) som jag har haft på vägen som student samt under mina nio år inom yrket. Deras engagemang, kunskap och yrkesstolthet är något jag själv nu försöker förmedla när vi på vår klinik utbildar studenter och nya kollegor. Och min förhoppning är att fler ska vilja söka sig till yrket som biomedicinsk analytiker med inriktning inom klinisk fysiologi tack vare alla de fantastiska personer som finns inom yrket idag.

Karl Björkil, leg. Biomedicinsk analytiker inom klinisk fysiologi, med metodansvar för arbetsfysiologi och lungfunktion, förtroendevald, Fysiologiska kliniken, Södersjukhuset.

#minyrkesdag #biomedicinskanalytiker

Ett fantastiskt yrke!

13 april, 2017 av Hanna Rönnell

Kemi har varit mitt favoritämne under hela studielivet. När det var dags att välja högskoleutbildning, hittade jag efter lite efterforskningar den utbildning som var helt rätt för mig! Nämligen Biomedicinska analytikerprogrammet. Det finns så många möjligheter, du kan laborera inom olika områden, ha kontakt med folk, forska och sist men inte minst lära dig mycket om kemi, det var viktigt för mig.

Utbildningen var 1997–1999 på KI, vi var den första gruppen som började med det nya programmet, 3 års högskoleutbildning med kandidatexamen, med den bredare allmänna utbildningen, vilket innebar att man slog ihop klinisk kemi, patologi och mikrobiologi.

Jag började mitt första jobb inom primärvården. Det var väldigt spännande, kontakten med patienter vid blodprovstagning var verkligen en utmaning. Det handlar inte om bara tekniken utan också om att ha social kompetens och med känsla vilket betyder mycket i yrket, speciellt när det gäller barnprovtagning. Vi analyserade vissa akuta prover och förberedde de prover som dagligen skickades till olika laboratorier. Att kontakta läkaren när provsvaret är avvikande är väldigt viktigt. Patienten är i fokus.

Jobbade en period inom transfusionsmedicin. Många gånger tagit prover i primärvården som skickades dit, det var intressant att analysera de proverna som exempelvis blodgrupperingar och utredningar av transfusionskomplikationer

För fem år sedan började jag på klinisk kemi. Olika labstationer och många apparater, analysera prover, mycket att lära sig men spännande. Allt börjar med att ta emot proverna och förbereda och fördela dem till olika stationer, svara på frågor från beställare. Det kan röra sig från provtagningsanvsiningar till provsvar, förseningar eller tilläggsbeställningar med mera. Därefter går man vidare till olika stationer så som koagulation, automation, hematologi, studier och urinlab.

Det är viktigt med bra arbetsmiljö på jobbet för att alla ska må bra och kunna utföra ett bra jobb med högkvalitet. Bra samarbete och teamkänsla, att alla är likvärda fast vi är olika. Därför har jag varit medlem i Vårdförbundet och i många år varit förtroendevald på arbetsplatsen. Vi på Vårdförbundet hoppas och insisterar på att vi ska få möjlighet till AST (Akademisk specialisttjänstgöring) inom biomedicinska analytikeryrket.

Biomedicinska analytiker är ett yrke med en god framtid och höga utvecklingsmöjligheter. Biomedicinska analytikeryrket har en mycket viktig och central roll både inom forskning och sjukvård. Det finns en mycket hög potential att utveckla detta yrke. När jag utbildade mig pratade man mycket om vikten av att ha stora medicinska kunskaper. Men idag behöver vi också goda kunskaper inom datoranvändning, elektronik och teknikkunskapen eftersom apparater av olika slag används i allt större utsträckning och får en alltmer central roll i yrket.

Det är därför vi behöver en ny generation som redan har med sig mycket av dessa kunskaper när de kommer ut i yrkeslivet och kan dela med sig av detta till den äldre, erfarnare generationen. Biomedicinska analytikeryrket kommer alltid att behövas inom många arbetsområden även i framtiden. Yrket behöver därför göras mer attraktivt genom fler möjligheter till utbildning, utveckling och bättre lönesättning. På så vis kommer fler välja detta fantastiska yrke.

Laleh Bakhshi Baardh, legitimerad biomedicinsk analytiker och 18 år i yrket.

#minyrkesdag #biomedicinskanalytiker

#stoltbiomedicinskanalytiker

12 april, 2017 av Hanna Rönnell

Tänk vad tiden går fort när man har roligt. Jag har arbetat på Klinisk kemi på Karolinska i Solna i 33 år, men hur gick det till? Yrkets benämning har under den tiden ändrats från att heta laboratorieassistent till biomedicinsk analytiker. Sedan 1 april 2006 är biomedicinsk analytiker ett legitimationsyrke.

Jag började 1: a februari 1984 på Karolinska som laboratorieassistent på laboratoriet Klinisk kemi. Min utbildning var med inriktning Klinisk kemi, valde den inriktningen för att inte behöva hantera djurförsök och 2011 kompletterade jag min utbildning med en kandidatexamen.

Under mina år i yrket har jag haft många varierande arbetsuppgifter/roller som biomedicinsk analytiker; klinisk kemis dygnet runt verksamhet, forskning och utvecklingslaboratorium, handledning av studenter, undervisning av medicine kandidater, DNA-laboratorium, biobanksambassadör, adjungerad klinisk adjunkt, förtroendevald för Vårdförbundet, samverkansrepresentant på olika nivåer och mycket mer. Metoder som jag arbetat med har varit många; mikroskopering, enzymmätningar, elektrofores, radioaktivitetsmätningar, radioaktiv märkning av isotoper, molekylärbiologiska metoder (PCR, Southern & Western blot), kromatografi i olika former och antikropps/antigens diagnostik mm. Patientnära arbete har varit provtagning på vuxna och barn samt att jag som specialutbildad tog blodprover på för tidigt födda barn på neonatalen. Jag har även deltagit i ett antal kongresser ute i världen och deltagit med posters där den grupp jag tillhörde stolt representerade Karolinska. Trots att jag arbetat på samma arbetsplats i alla dessa år har jag på ett aktivt sätt även fått möjligheten att förändra min egen roll på många sätt.

Vill med min beskrivning och min erfarenhet från Klinisk kemi på Karolinska universitetssjukhuset hylla yrket/professionen med anledning av internationella biomedicinska analytikerdagen 15/4.

Det finns idag två inriktningar för att bli legitimerad biomedicinsk analytiker, Laboratoriemedicin (som ersatt linjerna Klinisk kemi, Histopatologi, Biokemi och Mikrobiologi) samt Klinisk fysiologi. Kunskapsutvecklingen samt den tekniska utvecklingen inom vår professions huvudämne, som är biomedicinsk laboratorievetenskap, har förändrats mycket under mina 33 år i yrket. Det tekniska kunnandet kräver att man kan hantera komplexa instrument för att säkerställa de kvalitetskrav som finns och att analyserna utförs på ett patientsäkert sätt. Utvecklingen är en förutsättning för att kunna leverera analysresultat för att möta vårdens behov av snabba diagnoser. Biomedicinska analytiker arbetar med ett antal laboratoriemetodiker som (bland annat) klinisk kemi, mikrobiologi, transfusionsmedicin, immunologi, farmakologi, patologi, ultraljud och olika fysiologiska metoder.

Många analyser inom laboratoriemedicin har gått från att vara manuella till att vara helt automatiserade. Automation- och instrumentutvecklingen har förändrat biomedicinska analytikers arbetssätt på flera sätt. Vi deltar aktivt i metodutvecklingar för att det skall gynna patienten, vården och samhället. Snabbare analyssvar, mindre provvolymer, utfasning av miljöfarliga kemikalier samt delta aktivt med att integrera ny kunskap och nya teknologier i verksamheterna är några exempel.

Vi hanterar dagligen analysresultat som avviker från det förväntade och utför bedömningar av analysresultat på ett kunskapsbaserat och patientsäkert sätt. Jag anser att behovet är stort för att specialistutbildning för Biomedicinska analytiker blir verklighet. En metamorfos är att den biomedicinska analytikerns roll i vården är som grunden till ett hus. Saknas grunden är det svårt att bygga vidare. Utan analysresultat, ingen vägledning till diagnos.

Som biomedicinsk analytiker är jag stolt över det bidrag som professionen gör i den dagliga vården. För att kunna attrahera och behålla kompetens i verksamheterna bör livslönen öka markant för yrket och specialistutbildning för biomedicinska analytiker startas.

Iréne Sjöström, legitimerad biomedicinsk analytiker, 54 år gammal och 33 år inom yrket och förtroendevald för Vårdförbundet

#minyrkesdag

En hyllning till professionen!

11 april, 2017 av Hanna Rönnell

Den 15 april är det internationella Biomedicinska analytikerdagen. Vi är tre legitimerade biomedicinska analytiker med olika erfarenheter som vill dela med oss av dessa under några dagar och också beskriva den viktiga roll en biomedicinsk analytiker har inom vården.

När man presenterar sig som legitimerad biomedicinsk analytiker får man ofta responsen ”oj, det låter avancerat!” eller ”Vad gör en sådan?” Ja, vad gör en biomedicinsk analytiker egentligen? När du som patient behöver ta exempelvis ett blodprov på vårdcentralen är det ofta en biomedicinsk analytiker som utför provtagningen. Vissa prov kan analyseras på plats, andra skickas till större laboratorier för analys. Där är det vi biomedicinska analytiker som analyserar de flesta av de patientprover som beställs av vårdgivaren. Vi kan också genomföra olika former av fysiologiska undersökningar på patienter.

Vårt yrke är brett med många subspecialiteter, vilket innebär att det på de olika laboratorierna krävs olika spetskompetens. Några exempel på vad en biomedicinsk analytiker kan detektera och ge analyssvar på är:

om en patient har allergi
vilken blodgrupp en patient har
mäta cancermarkörer och se om cancerceller finns i prover från patienten
förhöjda nivåer på hjärtinfarktsmarkörer
om en patient har fått rätt dos av ett läkemedel
om en patient har influensa eller inte
ärftliga sjukdomar
utföra nasopharynx- eller svalgprovtagning för odling av bakterier så att rätt antibiotika ges till patienten
olika kroppsliga funktioner eller nedsatt funktion som exempelvis venös insufficiens (undersöks med ultraljud)
andra fysiologiska undersökningar med inriktning på hjärta, kärl och lungor

Vi biomedicinska analytiker har den kompetens som krävs för att på ett patientsäkert sätt kunna utföra många livsviktiga analyser eller undersökningar som lägger grunden för mycket av den vård som bedrivs idag. Den läkare som patienten möter kan ibland enbart utifrån patientens symptom, ställa vissa diagnoser. Men ofta behövs en mer grundlig utredning för att antingen bekräfta eller avvisa eventuella misstankar om ett eller flera sjukdomstillstånd. Läkaren beställer därför de provtagningar, analyser och undersökningar som krävs för att via resultat och symptom kunna ställa en korrekt diagnos. Dessa resultat är också ofta nödvändiga för att ge rätt behandling och/eller vård.

Som biomedicinsk analytiker måste vi ha god kunskap om både kroppen, dess funktion och mekanismer. Vi måste också vara väl insatta i olika analysmetoder och apparaturer och hur de fungerar. Vi ska kunna analysera de data vi får ut av olika laborativa moment och kunna leverera resultat på de analyser/undersökningar som läkaren har beställt. Eftersom det ständigt sker utveckling inom medicin och laborativ teknik, som ger nya möjligheter, krävs det också att vi ska kunna utveckla både metoder och apparatur. Så ja, biomedicinska analytikeryrket är i allra högsta grad ett avancerat yrke!

Vi som biomedicinska analytiker har fler önskemål för vårt yrkes och därmed även vårdens utveckling.

Att fler ska känna till vilken viktig funktion/roll vi biomedicinska analytiker har inom vården.
Att arbetsgivarna runt om i landet ser värdet på vår kompetens, att de bättre efterfrågar och använder denna.
Att utvecklingsmöjligheterna och karriärvägarna inom yrket blir fler, bland annat genom införande av specialistutbildningar inom våra olika områden/subspecialiteter.
Att arbetsgivarna på allvar ser över de låga lönenivåerna och erbjuder den lön vi förtjänar utifrån den roll och ansvar vi har inom vården.

Vi biomedicinska analytiker gör stor skillnad!

Anna Larsen, Iréne Sjöström och Laleh Bakhshi Baardh
Stolta legitimerade biomedicinska analytiker

#minyrkesdag #biomedicinskanalytiker

Sa någon “tickande bomb”?

16 januari, 2017 av Hanna Rönnell

Uttrycket “tickande bomb” känns för mig urvattnat, jag har hört det så många gånger nu. För varje ny artikel om sjukvården tänker jag i mitt stilla sinne att “Nu måste väl ändå måttet vara rågat. Efter detta kan inte politikerna ignorera oss längre”. Tills nästa artikel kommer, och nästa, och nästa.

För knappt en månad sedan dog ett spädbarn efter att precis skrivits ut som “medicinskt klar” från Karolinska Sjukhuset, nu dör en gravid kvinna på Mölndals sjukhus. Detta får inte hända, detta SKA inte hända i ett land med ryktet om “världens bästa sjukvårdssystem”.

I hur många år nu har vi inom sjukvården stått och skrikit? Vi har påvisat riskerna, vi har sett varningstecken, det är inte en trygg sjukvård som bedrivs idag i Sverige. Vi som jobbar gör ALLT vi kan för att försöka, tro mig. Vi jobbar trots brist på sömn, brist på ork till privatliv och familjeliv, brist på lunchrast och tid för toalettbesök. Vi kryper på våra knän. Och vi gör det för er patienter för att vi fortfarande tror på att ni har rätten till en god sjukvård, att bli lyssnade på och tagna på allvar när ni är som svagast.

Men jag är så rädd. För dagen kommer snart då jag också kommer bli patient, då jag inte längre kan jobba. Vi är många som går den vägen och det är med stormsteg. Vi inom svensk sjukvård springer, de flesta av oss med en direkt destination på väg rakt in i väggen. Jag älskar mitt jobb, men jag har slutat räkna de gånger jag gråter efter ett arbetspass, av vanmakt och ren utmattning. Jag har slutat räkna de gånger jag ligger sömnlös om natten med en knut i magen inför morgondagen. Jag har slutat lyssna när både min kropp och mitt psyke säger stop. För vad händer när jag blir patient? VEM ska ta hand om mig när jag och alla mina kollegor är utbrända? När vi inte finns mer och sjuksköterskekåren flyr den svenska sjukvården.

Vi har en djup kris idag. Sjukvården skriker, sjuksköterskorna skriker, läkarna skriker. Men INGEN verkar lyssna. Jag vet inte hur vi ska hålla oss flytande ett år till, eller tre, eller sex. Jag vågar inte ens föreställa mig. Någonting måste hända. Och det måste hända NU. Folk har börjat dö, folk kommer fortsätta dö. Politikerna måste börja öppna ögonen och hitta ett sätt att få svenska sjuksköterskor att stanna på den svenska marknaden annars är vi förlorade.

Jag har haft min examen nu i ett års tid och börjar redan ifrågasätta om jag orkar fortsätta och jag vet att många av mina kollegor och vänner från utbildningen är i samma sits. Men vad ska vi göra? Vår yrkeskår får ju inte ens strejka. Och jag vill kunna jobba livet ut med det jag älskar. Jag vill ha en skälig lön och ett arbetsklimat som gynnar mig och mina kollegor och speglar den utbildning jag har och arbetet jag utför. Jag vill orka ha ett privatliv, ett familjeliv, ett fritidsintresse. Idag tjänar en ung person inom handels nästan samma som en sjuksköterska. Det är helt obegripligt. Vi och våra patienter är värda mer än såhär. En human och trygg hälso- och sjukvård annars är jag inte med längre. Det får vara slut med detta annars är jag snart slut som sjuksköterska. Jag kan inte ställa mig bakom dagens hälso- och sjukvård. Jag SKÄMS. Jag är mörkrädd. Och jag är rädd om min egen hälsa.

Vi måste jobba tillsammans nu om någonting ska hända, om någon ska lyssna. Sjuksköterskor, läkare, patienter, anhöriga, vi behöver er hjälp nu. Vi TILLSAMMANS måste hjälpas åt och stötta varandra. VI måste sätta press på politikerna, för det räcker nu.

För rimlig arbetsmiljö, skälig lön och en trygg hälso- och sjukvård för oss ALLA.
#VITILLSAMMANS #slutpårean #enannanvårdärmöjlig #backaoss#4eseptember #inteunder30

Gästinlägget är skrivet av

Gabrielle Baker, 28 år och leg. sjuksköterska sedan ett år.
Sa för två månader sedan upp sig från AVA på St Göran (en arbetsplats som hon älskade kollegialt och ledarskapsmässigt) och har efter det tagit time out och varit ute och rest i två månader i Indien. Har under dessa två månader mer och mer börjat ifrågasätta sitt yrkesval. Älskar att vara sjuksköterska men har ingen lust att börja jobba igen. Har nu precis flyttat till Göteborg och ska börja söka jobb där men det lutar mot att börja veckopendla till Norge.

Låt 2017 bli året då vi samlar styrkan!

26 december, 2016 av Hanna Rönnell

Vi behöver ett starkare Vårdförbundet. Det efterlyses av många, både medlemmar och icke-medlemmar. Och jag håller med. Jag vill också se ett starkare Vårdförbundet. Det är en av mina drivkrafter i att vara förtroendevald.

Något jag personligen tror vi behöver jobba med för att bli starkare det är vår enighet, vårt kollegiala stöd och vår sammanhållning. I facebook-trådar efterfrågas att vi ska synas och höras mer (se också ett av mina tidigare blogginlägg). Till exempel genom fler debattinlägg.

När jag skrev ett sådant nyligen med krav på förbättrad löneutveckling (http://www.svd.se/miljardrullning–men-inga-pengar-till-personalen/om/naringsliv:debatt) fick jag en hel del stöd och delningar, men också kommentarer som “skadan är ju redan skedd”, “varför gör Vårdförbundet ingenting då”, “Vårdförbundet är klen i förhandlingarna”, “fina ord men ingen handling”. Jag tror att vi alla är oerhört eniga om åtminstone tre saker, medlemmar såväl som icke-medlemmar: vi vill ha bättre löneutveckling, bättre arbetsmiljö och betald kompetensutveckling. Om man hela tiden drar upp kritik om icke-agerande även när det ageras i dessa frågor så bidrar man de facto som individ till fackets svaghet, det är min bestämda uppfattning. Väldigt kontraproduktivt tycker jag om man egentligen vill ha ett starkt fack, och det verkar de flesta vilja. Och detta är något jag återkommande ser, på facebook men även på våra arbetsplatser. Kan vi inte istället sluta oss samman och föra kampen tillsammans?

Om arbetsgivarparten möter en arbetstagarpart som de hör medlemmar kallar för svag, hur tror ni då deras inställning till förhandlingen blir? Jämfört om de går in och möter en arbetstagarpart som har kraft med sig från sina led? Jag respekterar om man har synpunkter på Vårdförbundets arbete, och tycker att det är mycket viktigt att vi får och tar till oss återkoppling om detta. Men om man ständigt är diffust missnöjd och drar upp gamla dåliga meriter till allmän beskådan, och dänger dem i huvudet på nya engagerade, då motverkar man aktivt att en förbättring och utveckling kan ske, då motverkar man de man efterfrågar – de som försöker utveckla vårt förbund till att bli så bra som möjligt.

Om vi går in på plan med peppade steg, enade, med starka armar runt varandras axlar och gott om high fives så får vi ett överläge långt mycket större än om vi vandrar in på plan som en lös klunga där den ena inte riktigt verkar säker på att den andra vill vinna. Med en tro på varandra och en aktiv supporterskara så lyfter alla de som är engagerade på plan.

Om vi alla alltid boostade minsta försök att göra något positivt i våra frågor, i stort och smått, lokalt och centralt, oavsett om försöken lyckas eller ej, så blir vi enade och starka! Fira segrar! Även om de är små. Trösta vid förluster, säg “upp igen, vi lyckades inte den här gången men nu jobbar vi vidare på en bättre strategi, fler argument…”. Heja på, dela information och länkar i sociala medier, skriv ut och sätt upp på anslagstavlan på jobbet! Du har ingenting att förlora och allt att vinna på att vara med. Du vinner att framstegen kan bli fler och större. Visa att du är med! Då får vi ett starkare Vårdförbundet!

Låt 2017 bli året då vi samlar styrkan en gång för alla!

God helg och ett gott nytt år önskar jag dig – du är viktig!

Hanna Rönnell
Leg sjuksköterska och avdelningsstyrelseledatmot

Hearing i riksdagen

16 december, 2016 av Hanna Rönnell

Den 14 december hade jag förmånen att bjudas in av 4 september-nätverket En annan vård är möjlig och tala vid en hearing i riksdagen. Detta är vad jag sa:

Jag heter Hanna Rönnell och är legitimerad sjuksköterska. Som sjuksköterska är omvårdnad mitt huvudämne och det jag ansvarar för i vården.

2005 tog jag min examen från Lunds Universitet. Som nyfärdig sjuksköterska i Stockholm hamnade jag relativt snart på en lungmedicinsk vårdavdelning på ett akutsjukhus. Efter ett par veckors bredvidgång var jag satt att axla samma omvårdnadsinsatser som kollegan med 20 års erfarenhet. Jag var rädd varje dag. Våra lungsjuka patienter hade behov av avancerad omvårdnad. En omvårdnad med exempelvis medicinteknisk utrustning – gjorde jag fel skulle en lunga kollapsa. En omvårdnad med många och långa läkemedelslistor – där jag som sjuksköterska behövde ha koll på adekvat dosering, biverkningar, effekter. En omvårdnad med möten med människor med den svåra ångest som uppstår när kroppen inte får luft. Och möten med människor i chock och bestörtning efter ett plötsligt cancerbesked. Jag behövde att ha förmåga att möta mina patienter med närvaro och lugn, etablera tillit och trygghet. 6-8 svårt sjuka människor varje pass, alla med sin historia och sina behov, beroende av mitt ansvar som sjuksköterska. Oftast flera av dem beroende av mig på samma gång. Jag och mina kollegor kunde inte klona oss då, och kan det inte fortfarande.

Under mina 10 år som sjuksköterska har det inte gått åt rätt håll. Idag har patienterna på många ställen blivit än sjukare och än fler att ansvara för. Och jag och mina kollegor orkar inte längre. Jag är fortfarande rädd varje dag. Orolig att de behov jag identifierat men tvingats prioritera bort eller skjuta på åtgärder för, ska få för stora konsekvenser för mina patienter.

Jag finns idag på en vårdavdelning för de som insjuknar akut i stroke, en blödning eller propp i hjärnan. Strokepatienten behöver snabbt vid insjuknande tas om hand av ett välutbildat vårdteam som kan sjukdomen och vilka insatser som behövs. Med rätt insatser, som symptomupptäckt och symptomkartläggning, förebyggande av komplikationer och omedelbar träning kan patientens prognos för att bibehålla hälsa och funktioner i så hög utsträckning som möjligt förbättras avsevärt, jämfört med ett omhändertagande utan specifik strokekompetens. Studier har visat att den som insjuknar i stroke på en fredag eller lördag och “drabbas” av vårdens helgbemanning, med lägre täthet av omvårdnadspersonal, lägre läkarnärvaro och knappast någon tillgång till paramedicinsk personal som t ex fysioterapeut och logoped, har fler kvarstående symptom och ökad dödlighet, jämfört med den som har turen att insjukna en måndag eller tisdag. Vår kompetens såväl som vår arbetsbelastning spelar en livsavgörande skillnad för den enskildes möjligheter till ett fortsatt gott liv. På ett av norra Europas största akutsjukhus finns idag 16 av 29 strokeplatser öppna pga frånvaron av sjuksköterskor. Egentligen finns adekvat sjuksköterskebemanning bara till 12 platser. Det innebär att många strokepatienter inte får evidensbaserad, god och säker vård. Och så här ser det ut för många patientgrupper i vårt land.

Vi som jobbar i vården älskar vanligtvis vårt jobb! Och vi brukade må bra. På 90-talet mådde vi jättebra, det kan man se i äldre statistik över sjuktal och dyl. Idag gör vi inte det längre. Vi i vården toppar sjukskrivningstalen. För vi har inte på länge nu fått förutsättningar att utföra det jobb vi älskar på ett drägligt sätt. Vi vill ge en god och säker vård och slits varje dag av bristfälliga förutsättningar att göra just det.

För att jag och mina kollegor ska kunna göra ett bra jobb, för att kunna ge god och säker vård utan att själva gå under, behöver vi följande:

Få vara nya på jobbet! Nyutexaminerade måste få en god yrkesintroduktion och handledning som sträcker sig över tid. Man måste ges möjlighet att uppöva sin yrkesskicklighet innan man förväntas utföra de mest krävande arbetsuppgifterna. Studier visar att det är många redan tidigt i yrkeskarriären som sjuksköterska som har tankar om att lämna yrket.

Moderna arbetstider. Ett arbetsschema som innehåller dygnets alla timmar, årets alla dagar och ofta stark psykisk belastning måste ge utrymme för rast, reflektion och ledighet som är ostörd och i en omfattning som ger tillräcklig återhämtning. Dagens övertidsarbete, dubbelpass, alltför många nattpass ger för lite sömn. Vi får försämrad empatisk förmåga. Tröttheten påverkar också reaktionstid, koordination och uppmärksamhetsförmåga i likhet med att ha 0,2 promille alkohol i blodet. Vi är en patientsäkerhetsrisk på grund av det och vi blir sjuka av det.

Akademisk specialisttjänstgöring (AST). Vidareutbildning inom ramen för anställningen så att vi får fler specialistsjuksköterskor. Från 1995 till 2012 har andelen specialistutbildade sjuksköterskor minskat från 65 % till 46 %! Samtidigt som vården utvecklats och specialiserats och de människor vi vårdar har alltmer komplexa omvårdnadsbehov. AST behövs för att vända utvecklingen.

Löneutvecklingen måste förbättras! Lönekarriären ska vara tydlig. Jag och mina kollegor utvecklas och utvecklar vården och lönen måste följa med i detta. Avståndet är alldeles för litet mellan den som är ny och den som har lång erfarenhet och specialistkunskap. Idag tjänar vi under ett yrkesliv runt 30 % mindre än en person med motsvarande ansvar och utbildningslängd inom manligt dominerade yrken på arbetsmarknaden. Det är inget annat än oacceptabelt!

Ställ om vården till personcentrerad vård. Jag som sjuksköterska vill, tillsammans med mina kollegor i vården, få tid och möjlighet att fullt ut möta den människa vi är till för och forma vården tillsammans med hen. När personen är aktiv i planering och genomförande av den egna vården, och vi i vårdteamet bidrar med var och ens expertis, uppnås högre kvalitet, bättre användning av resurser och en hälsosam vårdmiljö för vårdens professioner.

(Och märk väl att jag inte sa ett ord om fler utbildningsplatser! Utan att de saker jag här räknat upp åtgärdas så leder ytterligare utbildningsplatser ingenstans. Prioritet ett för er som sitter här, och som vill göra något åt situationen i vården, är att behålla oss som än så länge finns där! Då kommer vi också vara rustade att ta hand om fler nya kollegor. Men först då.) (Detta sa jag aldrig eftersom den kloke talaren innan mig, Lars Rocksén, sagt precis detta redan.)

Ni beslutsfattare som kommit hit idag anar inte hur viktiga ni är. Ni. Som uppenbarligen bryr er om dessa frågor, i och med er närvaro här. Jag sätter min tilltro till er. Att ni lyssnar till vad vi har att säga och agerar för förändring.

Jag vill rikta ett extra stort tack till mina nuvarande och tidigare kollegor på avdelning 81. Jag har nyttjat vår vardag i talet och hoppas att ni tycker det är ok trots att jag så sällan är där med er i den själv just nu, eftersom jag kämpar fackligt dagligen för förändringar.

Hanna Rönnell, leg sjuksköterska och avdelningsstyrelseledamot